23
mar
Seneste opdatering: 23/3-13 kl. 1838
6 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Malmöpolisen kraftsamlar när SDL demonstrerar mot islamisering, Man ska ha högläsning ur Koranen. Webkamera – Stortorget, Malmö. Det er klart, at sådan noget som Swedish Defence League ikke tager kegler, men når Svensson har fået nok, har de ingen måde at stoppe det på, og de har selv fabrikeret situationen. Når det multikulturelle tyranni går ned med et brag, håber jeg at være til stede og opleve det. Jeg har forudsagt det i tyve år, og det vil ske. Bagefter – det kan ingen forudse, det er rent hasardspil, der kan blive alt for ‘interessant.’ Kortvarig dramatik, Motdemonstranterna rev ner kravallstängslet och tog sig förbi avspärrningarna. Oroligheter på Stortorget i Malmö, Sydsvenskan har en mere veludviklet fortræningsevne end Skånskan: Följ Malmö FF-BK Häcken, står der på forsiden.

Flere videos i kommentarfeltet.
Från folkhem till förfall, IV

Avsnitt fyra: 1970- och 1980-tal. Den politiska vänsterns totala dominans i medier och kulturliv. Djup industriell kris. Första stora flyktingströmmarna.

Av Thomas Nydahl

Nu inträder en period i det svenska samhället som gör det både mer turbulent och polariserat. Det stora vänsteruppsvinget efter 1980 har dels fött en rad kommunistiska sekter där välkända, offentliga profiler är medlemmar, dels ökat denna vänsters dominans över massmedierna. I press, radio och tv sitter vänsteraktivister på tunga poster, i nio fall av tio är de kulturredaktörer, men deras åsiktshegemoni räcker långt utanför kultursidorna. Det väcker inte någon större uppståndelse att vara medlem i stalinistiska och maoistiska sekter som kfml(r) eller SKP. Skådespelaren Sven Wollter är fortfarande en av landets populäraste personer. Hans stalinism ventileras inte i press och andra medier. Det stora vänsterpartiet, VPK, närmar sig under CH Hermansson och senare under Lars Werner alltmer socialdemokratin i inrikespolitiken. Inte för inte kallas partiet skämtsamt för ”Kamrat fyra procent”. Utrikespolitiskt står de konsekvent på Sovjetblockets sida, även om de tillåter kritik mot alltför grova övertramp.

Vietnamkriget, som avslutas 1975, har radikaliserat en hel europeisk generation. Sverige utgör inget undantag. När Sovjet ockuperar Afghanistan 1979 sover den svenska vänstern. Det bildas ändå en solidaritetsrörelse av samma sort som den som grundades vid Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien 1968. Denna rörelse består ofta av gamla vänstermänniskor som genomskådat retoriken och sett verkligheten i ögonen. När de demonstrerar mot Sovjetunionen händer det att gamla partikamrater ropar ”jävla antikommunister” åt dem. Den mediavänster som etablerat sig fortsätter dock att styra hela opinionsbildningen.

Sverige genomgår än värre ekonomiska kriser. Den stora krisen i textil- och konfektionsbranscherna hade förvisso börjat redan på 1950-talet men den akuta krisen, då stora företag antingen flyttade utomlands eller lades ner för gott, kom sent på sextiotalet och in på sjuttiotalet. Krisen ledde till att osannolika 70.000 människor förlorade sina arbeten i en tidigare så vital näring.

Sedan kom varvskrisen, som fick ännu större återverkningar på svensk ekonomi och på hela samhällsstrukturen. 1977 försökte man med inrättande av Svenska Varv AB genom statligt ingripande rädda varven. Det gick förstås inte. Det byggdes mycket billigare båtar i Japan och Korea. I städer som Landskrona, Malmö och Göteborg försvann de varv som tidigare varit städernas profiler. Ett Malmö utan den legendariska Kockumskranen tedde sig osannolikt. Allt produktionsstöd till varven togs bort 1985 och branschens epok var över. Varvsnedläggningarna ledde också till att tusentals mindre företag, som fungerat som underleverantörer i varvsstäderna, fick stängas för gott. Skogs- och pappersindustrierna hade också en svår kris vid denna tid. 1970-talet var också tiden för den internationella turbulens som kallades ”oljekrisen” åren 1973-74. Oljestaterna visade för första gången musklerna, vilket också visade hur sårbart väst var.

Sverige genomled en tid av stora sociala problem. Arbetslösheten steg. Trots att löneutvecklingen var bättre i Sverige än i många andra länder fortsatte missnöjet att jäsa på arbetsplatserna. De vilda strejkerna blev ett nytt inslag. I samband med detta fick de lokala fackföreningarna för första gången sedan 1930-talet se en aktiv, kommunistisk agitation, som spädde på missnöjet och som fick människor att tala mindre om sina fackliga ombud och mer om ”fackföreningspampar”. Människor lämnade facket och stannade bara kvar i a-kassan. Nu hjälpte det inte att regeringen under hela 70-talet etablerade så kallade stödområden i landet. De stora statliga penningflödena saknade marknadsmässiga motsvarigheter. Problemet var förstås inte isolerat till Sverige. I hela Europa fick människor se fabriker förvandlas till ekande tomma ödehus som förföll och fick städernas ytterområden att se ut som övergivna zoner.

Flyktingarna från kuppens Chile blir från och med september 1973 ett nytt incitament för den vidöppna dörrens politik. Den svenska vänstern jublar över sitt nya fikonlöv. Victor Jaras sånger går över landet som vore de väckelsesånger. Inte ett ord om fängslanden, förföljelser och tortyr på Kuba hör man, men Chile framställs som den värsta militärkuppen på jorden och alla som tar tillfället i akt att fly hälsas med öppna armar hit. Så blev det aldrig med Argentina, där militärjuntan härskade med betydligt värre metoder. Vänstern hade bestämt sig för att göra Chile till sin stora hjärtefråga. De hade de bästa sångerna och de vackraste flyktingkvinnorna. Allendes porträtt hängdes upp bredvid Marx, Engels, Lenin, Mao, Che, Castro och andra despoter. De flesta glömde bort att Allende mer hade varit en gråsosse i sin korta praktik. Han passade bara alltför väl in i den internationella bilden av en ny vänsterhjälte (han skulle senare få efterföljare i Nicaragua där de korrumperade Sandinisterna styrde).

Man kan på allvar tala om att samförståndslösningarna och Saltsjöbadsandan vid den här tiden för alltid är begravda. Arbetskraftsinvandringen är stoppad. Med den chilenska människoströmmen får vårt land för första gången en liten aning om vad som väntar. Ingen kan dock föreställa sig att hundratusentals människor ytterligare ska flytta in i svenska bostäder och leva på svenska bidrag. Men vad man framför allt inte kan föreställa sig är att de senare inflödena ska komma från en från oss så väsensskild kultur: islam.

Nästa artikel tar sitt avstamp i slutet av 1980-talet, då statsminister Olof Palme redan är mördad och hans efterträdare står bakom det så kallade ”Luciabeslutet”.

Från folkhem till förfall, V

Statsministern mördad, Luciabeslutet är fattat och invandringen från de muslimska länderna börjar öka. Jordbruket har blivit industri och förorterna blir getton.

1980-talet går stapplande in i det nya årtiondet. 1986 har Olof Palme mördats på öppen gata, och trots till synes massiva insatser tycks hela mordutredningen sjabblas bort. Landet styrs av en snabbinkallad Ingvar Carlsson, mer teknokrat och grå bakgrundsman än statsman. Hans regering ska leda landet den sista sträckan fram till valet 1991 då socialdemokraterna tappar fem och en halv procent av väljarstödet och regeringen Bildt tillträder.

Flyktingar kom under denna tidsperiod från Polen där militären redan 1981 slagit ner på folkets frihetslängtan. Vi tog emot dem med glädje, vi delade värderingar med dem och hade en förståelse för hur svårt de hade det under kommuniststyret. Många svenskar, också jag själv, gav fackföreningsrörelsen Solidaritet vårt stöd.

Flyktingar kom också från Libanon (främst palestinier), Iran (undan det muslimska prästväldet), Chile och Turkiet. Av fyra länder/nationaliteter som utmärker sig är det alltså tre som är muslimska.

När de katastrofala Balkankrigen börjat med Serbiens anfall på Kroatien 1991 utlöstes nästa stora flyktingvåg. De allra flesta som kom under 1990-talet är så kallade bosniaker (enkelt uttryckt bosniska muslimer, varav många är sekulära) som flytt det allt mer spridda kriget, där serber och kroater stred mot varandra på bosniskt territorium samt gemensamt angrep bosnierna 1992 – 1995, samt albaner från det allt mer spända Kosovo, där det åren 1998 och 1999 utvecklades till fullt krig och ett dramatiskt NATO-ingripande med flygbombningar av Serbien och de serbiska ställningarna i Kosovo.

Det långsiktiga problemet blev att människor från dessa länder fortsatte strömma till Sverige, trots fred och återuppbyggnad. Många av dem hade förstås hänvisat till familjeåterförening. Vi vet att just det ordet ska komma att användas flitigt också under 2012.

Strax innan, år 1989, fattade regeringen Carlsson ett beslut för att hejda strömmen, det har kommit att kallas ”Luciabeslutet”. Sverige skulle bara ta emot av FN definierade flyktingar samt människor med ”särskilt skyddsbehov”. Två år senare, när en borgerlig regering kommit till makten upphävdes beslutet. Carl Bildt var ytterst ansvarig för det, i sin egenskap av statsminister.

UNHR-statistik säger oss, att mellan 1984 och 2003 sökte 458 880 människor asyl i Sverige. Det intressantaste för den period jag här skildrar, det vill säga fram till det att fredsavtalen sluts för de olika Balkanfolken – det skedde 1995 – 1999 – är just siffrorna från de länder som var indragna i krigen. De största grupperna asylsökande under den här perioden kommer från forna Jugoslavien, 172 204 personer varav 52 598 från Bosnien – Hercegovina och 90 775 från Serbien och Montenegro och resterande antal från andra delrepubliker och provinser i före detta Jugoslavien. Hur många fick ja på ansökan? Migrationsverket svarar: ”I Sverige fick drygt 100 000 f.d. jugoslaver, företrädesvis bosnier, ett nytt hemland.” Jag utgår därmed ifrån att drygt hälften av de sökande fick stanna i vårt land.

Låt oss kort titta på några andra samhällsförändringar som var både dramatiska och djupgående, även om de skett mer eller mindre i det tysta. Något av de viktigaste var den totala avvecklingen av familjejordbruken som vid denna tid måste betraktas som en i princip fullbordad politik. Jordbruk hade nu blivit storindustri som med bidrag och regler styrdes från EU. Hur borde en oberoende nation hantera sitt jordbruk? Man kunde tycka att behoven för dagen och för krislagren skulle tjäna som måttstock för ett välmående jordbruk. Det kallades förr självförsörjning och sågs som högsta moraliska och politiska plikt. Idag är det blanketterna och stödordningarna från EU som styr både vad som odlas, hur det odlas och när marken ska ligga i träda, vilka djur man får respektive inte får ha och vilka mått stallarna ska ha. Bara stora företag klarar att hantera sådant. Småbonden kan rimligen inte göra det.

En påtagligt intressant företeelse var debatten om ”finansvalpar” och snabba klipp som började 1987. Så här i efterhand tycker jag att man kan betrakta den debatten som ett uttryck för det vi nu kan konstatera som ett faktum, nämligen att de ökade klyftorna i Sverige då började synas på allvar. De rika blir oförskämt rika medan de fattiga blir allt fattigare. Med det syftar jag främst på alla de arbetslösa eller ensamstående svenskar som kämpar för att få pengarna att räcka till hyra, el och mat. De är många i vårt land. De har, som människor i asylkön, varken fri tand- eller läkarvård, de får inga laddade ICA-kort eller gratis busskort. De får snällt använda det som finns kvar när räkningarna är betalda.

Den statliga godhetsmoralen tog sig allt fler uttryck. Feminismen blev statsreligion. Också de gamla herrarna i partierna anslöt sig och klistrade ordet feminist i pannan på sig själva (och själva riksfeministen skulle så småningom Göran Persson bli). Förorterna som byggdes på 1960- och 1970-talen blev alltmer etniska getton eftersom de svenska hyresgästerna valt att fly. Områdena präglades av klan- och gängstrider, narkotika- och vapenhandel, bränder och våldtäkter. Hur skulle det ha kunnat gå annorlunda? Jag har själv levt i ett par storstadsgetton. Livet där är inte värdigt en normal familj. I samma takt som de svenska familjerna lämnade landets alla Rosengårdar, Rinkebyar, Gamlegårdar och Angeredar från syd till nord, fylldes de tomma lägenheterna på av flykting- eller invandrarfamiljer. Sverige skulle efter det aldrig mer bli sig likt.

I nästa artikel går vi in på islams definitiva etablering i landet och hur moskéerna har gått från enstaka undantag till regel. De etniska motsättningarna tilltar och arbetslösheten växer. Kriminaliteten utvidgas och förändras. Det nya Sverige är fött.

Artikelserien har oprindelig været gengivet på Dispatch International, den gengives her med forfatterens tilladelse

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?