18
maj
Seneste opdatering: 18/5-13 kl. 2204
58 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Förstamajdemonstration, Sten Andersson

Fotos 4, 5, 6 og 9 © Snaphanen

Någon eller någonting väckte oss. Utan att vi riktigt förstod hur det gick till bytte vi våra liv. Det kunde vara en bok eller några tidningsartiklar. Det kunde vara bloggar på Internet. Det kunde vara iakttagelser under många år och långsamt växande insikter – pusselbitar som plötsligt föll på plats.

Det var inte vi som bytte våra liv. I tysthet hade politikerna bytt våra liv åt oss. Utan att någon någonsin hade frågat oss om vår mening hade vi påtvingats ett samhällssystem med mångkultur och extrem massinvandring som aldrig hade fungerat någonstans i världen eller historien. Som försöksmöss var vi inkastade i ett jättelikt socialt och demografiskt experimentlaboratorium utan någon möjlighet att ta oss ut. Vi fick höra att vi skulle känna oss berikade. Annars var vi rasister.
När vi tog in invandringspolitikens hela innebörd var uppvaknandet som en smäll i ansiktet. Någonting som vi länge och förgäves hade sökt information om klarnade. Vi sökte kunskap. Nu jävlar tänkte vi inte låta oss vilseledas en minut till! Vi läste på. Vi grep efter information som törstande efter vatten.

Det var en vanlig dag. Vi hörde oss själva säga till våra bästa vänner att när man har läst den här boken blir livet aldrig detsamma mer. Det var som om orden kom djupt inifrån någon som vi inte kände. Men vi förstod att de var sanna. Så småningom skulle vi komma att inse att det inte var vi som valde våra uppdrag. Det var uppdraget som valde oss, och vi hade ingenting att sätta emot.

Vi sparkade emot. Vi försökte slippa undan. Vi levde bra liv, varför skulle vi välja något sämre, obekvämare, otacksammare? Vi hade till exempel kunnat brodera. Vi hade kunnat snickra, meka med bilar, odla rosor eller måla på porslin. Vi såg att våra vänner levde ett liv som var möjligt att leva. Men vi kunde inte. Vi hade alltid varit motvalls, uppkäftiga ungar som till våra föräldrars fasa hävt upp våra röster och sagt saker som man inte fick säga. Så långt som vi kunde minnas tillbaka hade vi känt igen och avskytt lögnen och bedrägeriet. På våra kylskåpsdörrar satt en lapp med ett ledord: “Bara den som simmar mot strömmen når källorna”.

Ta inn hele skjermen 18.05.2013 204347

Vi kunde inte stillatigande åse hur Sverige monterades ned bit för bit. Vi ville riva bort den tjocka slöja av tystnad som låg över invandringspolitiken och sprida fakta som få kände till och ingen talade om. Allmänheten hade rätt att få veta vad som pågick i deras land.

Vi var ärrade veteraner. Några av oss var redan döda och hade till skillnad från många andra människor dött med äran och sin mänskliga värdighet i behåll.

Vi var yrvakna, chockat nyinformerade. Vi skrev. Ingen bad oss skriva. Vi valde det själva. Men hade vi egentligen något val?
Vi var våra egna arbetsgivare. Ingen bestämde över vårt skrivande. Ingen hummande redaktionschef sa att det där måste vi stryka, det är för kontroversiellt.

Vi arbetade nästan jämt. Vi arbetade gratis för sanningen har ingen timlön. När andra kopplade av eller gjorde roliga saker arbetade vi. Varje dag som almanackan gav nötte vi våra stolar och datorer. Vi slet som besatta med den uppgift vi hade förelagt oss. Vi ville bli färdiga någon gång. Det skulle dröja innan vi förstod att vi aldrig skulle bli färdiga. Uppgiften skulle överleva oss.

Det var våra motståndare som hade resurserna. Tusentals journalister satt dagarna i ända upptagna med att ljuga för svenska folket mot feta löner och ryggdunkningar på twitter från sina lika förljugna kolleger i klubben för inbördes beundran. Politiska partier, tankesmedjor och lobbyorganisationer hade miljarder i ryggen. Men vi hade någonting som de inte hade: sanningen.

Det var sanningen som höll oss igång. Vi visste att ingen människa och inget politiskt system som bygger sin existens på lögner varar för evigt.

Vi visste att sanningen alltid segrar till slut.
Vi visste att sanningen kan tränga igenom snabbt.
Vi visste att sanningen kan ta lång tid på sig och att den ibland bryter fram med våld.
Vi visste att sanningen brukar ersättas av nya lögnsystem.

sverigebilder3

Vi skrev faktaspäckade böcker som omsorgsfullt tegs ihjäl i samtliga media. Vi skrev debattartiklar, blogginlägg, krönikor. Gammelmedia vägrade oftast publicera våra artiklar, utan motivering. De fakta vi presenterade punkterade hela deras mörkläggningsprojekt.

Vi gjorde ett journalistiskt pionjärarbete. Vi grävde upp sanningar som högavlönade journalister var för lata eller för fega att befatta sig med. Vi visste att många läste vad vi skrev. Men ingen enda av journalisterna eller någon annan med en samhällsposition att slå vakt om vågade låtsas om det. Vi förstod att de läste i smyg och att de stackars satarna inte vågade uttala våra namn högt för då skulle hela deras karriär ryka åt fanders. Vi existerade helt enkelt inte. Det var som om vi var bärare av ett dödligt virus. De snodde våra texter och fakta som de själva inte orkat googla fram men friserade dem så att de kunde bevara sitt eget skinn och framstå som bättre journalister än de egentligen var.

Vi skrev under pseudonym. Vi avskydde att vi tvingades till det. Om inte gammelmedias journalister hade ljugit så förbannat hade vi kunnat skriva under eget namn utan att riskera vår egen och våra barns säkerhet. Nu var vi tvungna att dölja våra identiteter.

Vi skrev under våra riktiga namn. Det verkade inte spela någon roll. Det var ämnena som var tabu. Hela journalistkåren hade fattat ett enigt beslut om att våra böcker och artiklar inte fick nämnas under några som helst omständigheter. De få gånger vi nämndes mobbades vi ut och brännmärktes och blev föremål för hatfyllda spyor skrivna av välkända och hyllade journalister. Vi hade överskridit en tabugräns och från och med nu fanns vi inte.

Vi sökte nytt arbete. Vi hade de allra bästa meriter och kvalifikationer. Vi fick inte jobbet. Det var inte våra meriter och kvalifikationer det var fel på. Felet var att vi hade skrivit artiklar i olämpliga ämnen.

Vi tänkte på att budbärare som kom med dåliga nyheter hade stenats ända sedan människan uppstod som art. Shakespeare hade formulerat det: “The nature of bad news infects the teller”.

Digital StillCamera

Vi gick i inre exil. Vi sa upp våra tidningsprenumerationer. Vi slutade lyssna på radio och se på tv. Länge försökte vi åtminstone höra och se nyhetsprogrammen. Men till slut orkade vi inte. Vi stod inte ut med att höra lögnerna. Det blev allt tydligare att journalisternas främsta ambition inte var att förmedla sanningen utan att dölja den.

Vad vi framför allt inte orkade med var att se och höra journalisternas förnedring. Hur de förnedrade sig själva genom att skriva och säga saker som de visste var lögn. Hur de vägrade skaffa sig kunskaper, reflektera över sig själva och fråga sig vad de höll på med.

Vi såg rakt igenom dem. Vi genomskådade deras dubbelmoral och deras hyckleri. De vände själva ryggen åt den mångkultur och massinvandring som de prisade så högt och bosatte sig i garanterat etniskt vita områden. Den oerhörda cynismen i deras budskap var att mångkulturen inte skulle dyvlas på dem själva utan på De Andra; de fattiga, de svaga, de sjuka som inte orkade flytta eller inte hade pengar nog för att kunna köpa sig in i ett invandrarfritt område.

Vi undrade hur journalisterna hanterade sitt självförakt. Tills vi förstod att de inte hade något.

Våra föräldrar gav oss sitt tysta stöd men oroade sig för oss och sa att vi borde ta det lite lugnt och inte arbeta så hårt. För i deras ögon blev vi aldrig något annat än barn. Våra föräldrar dog, och ingen oroade sig för oss längre. Vi stod ensamma i frontlinjen. Det blev kallt och ödsligt omkring oss.

På sitt 85-årskalas knackade vår moster i glaset och sa till den församlade släkten att ni kan sluta tjata på mig att jag ska sluta röka, för det kommer jag aldrig att göra. Om ni däremot vill glädja mig ska ni rösta på Sverigedemokraterna i nästa val.

Vi hörde mumlet från våra förfäder där de låg i sina gravar. De uppmanade oss att fortsätta. De kunde inte tåla skändningen av allt som de med hårt slit och umbäranden hade byggt upp under sina liv.

Våra vänner tröttnade på att vi alltid jobbade och alltid tackade nej till inbjudningar. De förstod inte vad vi höll på med och varför det var så viktigt.

Våra vänner stöttade oss. De gick igenom samma desillusioneringsprocess som vi. Utan de goda uppriktiga samtalen med dem hade vi inte orkat fortsätta.

Våra vänner slutade plötsligt svara på mail.

Våra vänner sa att de inte förstod hur vi kunde vara kritiska mot FLYKTINGAR, och när vi invände att det inte var flyktingarna utan invandringspolitiken vi kritiserade och att bara några få procent av dem som får uppehållstillstånd är flyktingar ville de inte lyssna. De tog inte reda på vilka åsikter vi hade men sa att våra åsikter var vedervärdiga. De bröt kontakten med oss och fortsatte leva sina dockskåpsliv.

Våra vänner sa att det är väl inte så farligt, allting kommer säkert att ordna sig.

Våra vänner sa att de inte var intresserade av vad vi höll på med.

Våra vänner kallade oss pessimister, och vi såg dollartecknen i deras ögon när de i minnet sökte efter tillfällen då vi sagt något rasistiskt. Men de hittade ingenting.

Våra vänner sa att det är väl bra att somalierna kommer hit och får lära sig läsa och skriva. Lustigt nog var det samma vänner som snålade med varje krona och skällde ut personalen i matbutiken om de inte tagit hem varenda extraprisvara just den veckan.

Samtalen tunnades ut. Vi visste inte längre vad vi skulle prata med våra vänner om. Såg de vad som höll på att hända med vårt land, med Europa? Ingenting tydde på det. De sa i varje fall ingenting om det. Vi fortsatte att tala om alldagliga saker. Men det kändes som teater, och när vi åkte hem från våra vänners middagar var vi bara lättade över att komma hem och vara i fred med våra egna tankar.

Utan att vi visste hur det gick till smög sig rädslan på oss. Vi levde inte längre i en trygg demokrati med åsikts- och yttrandefrihet. Vi läste dagligen om människor som blivit utsatta för våld på grund av sina åsikter och andra som rånats, våldtagits och mördats utan att ha uttryckt några åsikter över huvud taget.

Vi ville först inte kännas vid det. Men rädslan började beskära livsmöjligheter som vi alltid tagit för givna. Vi hade alltid gått ensamma i skogen och aldrig känt oss rädda. Skogen var vårt heligaste rum. Nu vågade vi inte gå ensamma i skogen längre.
Vi tejpade våra brevlådor. På landet där vi alltid känt oss trygga började vi låsa dörren om oss. Varje gång vi startade bilen var vi rädda för att den skulle explodera. Vi sa till våra närmaste att om någon tar oss av daga vill vi att ni ska veta att vi i så fall dör med stövlarna på. Vi hade haft bra liv. Vi ångrade ingenting.

Vi turades om att tappa modet. De som var vid gott mod uppmuntrade och tröstade de andra. Till de för tillfället modlösa sa vi att det kommer att bli bättre. Men både de och vi visste att det inte var sant.

Inom oss tackade vi våra föräldrar och andra personer som stått oss nära. Tack vare dem vilade vi tryggt i en stabil identitet och tvivlade aldrig på det vi gjorde.

Vi sökte styrka i människor som vi såg upp till; en Vilhelm Moberg, en Herbert Tingsten, en Torgny Segerstedt, en Winston Churchill, en Enoch Powell. De vågade gå emot dominerande åsiktsmonopol. Men vi visste också att de hade betalat ett mycket högt pris för sina åsikter och sin integritet.

Vi grubblade över begreppet samvete. Varför var somliga människor utrustade med ett medan andra var utan?
Vi ville inte bli cyniska. Vi blev cyniska.

Vi ville inte förakta. Men vi hade alltid föraktat feghet och anpasslighet.

Ta inn hele skjermen 18.05.2013 210401

Allt oftare undrade vi om vi hade drömt våra liv. Det hände särskilt i det svävande tillståndet mellan sömn och vakenhet när vi låg kvar i våra sängar och sakta lösgjorde oss ur nattens drömmar. Det hände när vi befann oss vid ett hav flera hundra mil hemifrån. Dörrarna ut mot havet fick stå öppna dygnet runt för vi ville höra havet andas, de långsamma dyningarna som rytmiskt rullade in mot stranden. I samma rytm rullade minnen och bilder i våra huvuden.

Minnena var också dyningar, i våra inre hav. Ingen kunde bevisa att de var verkliga. De sökte upp oss när vi minst anade och rörde vid vårt innersta. Dröm och verklighet flöt samman. Gränserna suddades ut. Det förflutna fanns där som innehållet i ett tittägg, genomlyst och skimrande. Men var det verkligt? Hade det hänt? Eller hade vi drömt alltihop?

Våra inre bilder kom från ett helt annat Sverige som vi hade fötts och vuxit upp i. Ett land av värme och sammanhållning, glädje, fattigdom, hårt arbete och framtidstro.

Det Sverige vi nu levde i var så väsensskilt från det vi hade vuxit upp i att det inte kunde vara samma land. I andra länder vårdade man minnena av sitt förflutna. I Sverige förnekade man landets existens och svensk kultur. Man svärtade ner historien. Vi fick tidigt veta att vi inte hade något fosterland. Sverige fanns inte. Man skulle skämmas över att vara svensk.
Vi vägrade skämmas. Skammen var inte vår.

Propagandan hade ett bestämt syfte: att sudda ut det förflutna ur våra medvetanden. Vi skulle glömma att det någonsin hade funnits. Vi skulle verkligen tvivla på våra egna minnen. Historierevisionisterna hade tillskansat sig tolkningsföreträdet, och vi hade tyst låtit det ske. Vi skulle inte minnas det land som vi hade varit en del av, och det gjorde oss djupt sorgsna och förbannade. Om vi inte hade någon backspegel kunde vi inte få en mätstock för nuet och det skeende som pågick. Men det var heller inte meningen.

sverige-001

Vem tog våra drömmar ifrån oss? Det var inte en enda person. Det var tiotusentals människor, landsförrädare och quislingar som alla drog sitt strå till stacken för att förstöra Sverige. Deras hat slog emot oss som frätande lut från tidningssidor och radio- och tv-program, från regering och riksdag och hela den politiskt korrekta elit som tjänade grova pengar på att förstöra Sverige.

Den största förändringen av alla var att vår framtidstro var borta. Bit för bit hade landsförrädarna tagit vår framtidstro ifrån oss. Det var det dyrbaraste de kunde ta, och det visste de. Tron på att allting skulle bli bättre hade hållit modet uppe hos generationer före oss, och den hade alltid infriats. Hela Sveriges historia fram till 1970-talet beskrev en starkt uppåtgående kurva över ekonomi och välfärd. Det var framtidsoptimismen som bar våra förfäder över det hårda slitet i jordbruket, i skogen, på haven och i industrierna. Om de arbetade tillräckligt hårt skulle vi alla få det bättre. Nu var alla drömmar utsuddade. Det var som om hela landet hade tvättats med Klorin.

Vi sov gott på nätterna med samvetet som huvudkudde.

Vi sov oroligt på nätterna när de isande bilderna av vart Sverige var på väg inte ville lämna oss i fred. Vår hälsa tog stryk. Doktorn sa åt oss att varva ned.

Det hände att vi vaknade på mornarna i en dröm där vi försökte klättra uppför en mer än 45-gradig brant av snö. Vi försökte få grepp om snön med våra händer och fötter, vi borrade in våra naglar så djupt vi kunde. Men de slant gång på gång. För varje bit vi tog oss uppåt halkade vi längre ner.

Vi drömde att vi befann oss på ett hotell i Istanbul som var på väg att ockuperas av islamistiska terrorister. Vi försökte förmedla det med kroppsspråk, men alla bara skrattade. I hotellets källare stod Fredrik Reinfeldt och färgade svenska flaggan islamgrön i ett batikbad medan någon spelade Internationalen på tramporgel.

Vi drömde att vi irrade omkring i en öken där hånskratten från osynliga människor rungade bakom sanddynerna.
Vi rannsakade oss själva. Varför gör vi det här?

Vi levde i tron att vi fötts med olika gåvor och att det var meningen att vi skulle använda dem. Att det rentav var vårt ansvar att använda de förmågor vi utrustats med. Några kunde bygga hus. De skulle bygga hus. Några kunde spela Bach så att människor grät. De skulle spela Bach. Några kunde skriva. De skulle skriva.

sverige-6-022

Det fanns dagar då vi inte ville skriva en bokstav till.

Vi trodde att människor skulle vilja veta. Att de skulle vara mottagliga för fakta. Vi kunde med fakta och statistik visa svart på vitt: så här är det. Vi kunde inte förstå varför människor hade så träskalligt svårt för att ta till sig fakta. Det tog lång tid innan vi insåg att människor inte ville veta. De ville hellre vara kvar i sina livslögner och illusioner. De ville känna sig som goda människor. De ville tro att Sveriges resurser räcker till för alla i hela världen. Finns det hjärterum så finns det stjärterum.

Vi ville ha kvar vår tro på människan. Men det blev svårare och svårare. Det tog några år innan vi insåg att människan var sin egen värsta fiende och ville fortsätta vara det.

Det som framför allt drev oss var oron för det samhälle vi skulle lämna över till våra barn. Ytterst var det för deras skull vi arbetade.

Våra barn sa att det vi gjorde var schysst och att de var stolta över oss.

Våra barn var politiskt korrekta och slutade tala med oss.

Våra barn hade fullt upp med sina karriärer och inte tid att engagera sig i vad som hände i Sverige. Runt omkring oss splittrades familjer och föll sönder på grund av en horribel politik.

Vi brukade tänka på orkestern som spelade på det sjunkande Titanic. Vi trodde att musikerna kanske mådde lite bättre än människorna som sprang omkring på däck i panik. För övrigt hade vi inget val. Vi klarade helt enkelt inte att sitta och se på medan vårt land gick under.

Vi skrev i vatten. Vi visste att det vi skrev, precis som allt annat som skrivits, snart skulle vara glömt. Eftersom vi inte fanns ens medan vi levde var det vi möjligen kunde hoppas på att vi hade sått ett frö.

Av Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?