Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Han är den – hittills – värste av alla grova krigsförbrytare som har släppts in i Sverige. I flera massakrer har han skjutit med automatvapen rakt in i civila folkmassor och dödat tusentals personer. I sjutton år lyckades han gömma sig undan rättvisan. Men den 22 december 2011 grips rwandiern Stanislas Mbanenande, född 1958, på Bromma flygplats i Stockholm när han landar från en utlandsresa för att fira jul med familjen i Gävle. Nu har han dömts av Stockholms tingsrätt till livstids fängelse för folkmord och grovt folkrättsbrott; mord, mordförsök, anstiftan till mord samt människorov.

Som “informell ledare” har han spelat en mycket aktiv och drivande roll i det rasistiska folkmordet på den etniska minoritetsgruppen tutsi i Rwanda 1994 – ett krig som pågick i 100 dagar och berövade 800 000 människor livet. Den svenska domen är unik – Stanislas Mbanenande har begått de grövsta brott som någonsin har avhandlats i en svensk domstol. I sin frånvaro dömdes han redan 2009 i Rwanda till livstids fängelse för folkmord, men han lyckades alltså hålla sig undan rättvisan i ytterligare två år. Av den rwandiska domen framgår att han har åtalats för att “anstifta till folkmord, leda folkmord, vara ledare och begå folkmord och vara berömd i dödande”. Men eftersom Stanislas Mbanenande blev svensk medborgare 2008 har den svenska regeringen vägrat lämna ut honom till Rwanda – trots att han också har rwandiskt medborgarskap.

Han har dödat tusentals skyddslösa civila

Enligt ett stort antal vittnen och 21 målsägande har Stanislas Mbanenande gått fram som en veritabel mordmaskin i inbördeskriget i Rwanda 1994. Han har vid flera massakrer urskiljningslöst skjutit med automatvapen mot tusentals skyddslösa civila, män, kvinnor och barn. Jag har tidigare skrivit om förundersökningen i den unika rättegången i krönikan “Mordmaskinen”.

Domen och förundersökningen är ohygglig läsning. Målet, att utrota folkgruppen tutsi, fick legitimera obeskrivliga grymheter från den rwandiska majoriteten hutu. Mördarna fanns på alla nivåer i samhället: advokater, domare, journalister, politiker, affärsmän, lärare, läkare, bönder, präster. Enligt Timothy Longman, av rätten anlitad expert på folkmordet i Rwanda, var det i huvudsak välutbildade människor i ledande ställning som organiserade attackerna. De var närvarande vid massakrerna, men själva dödandet var ett hårt arbete som istället gärna överläts till ungdomar och bönder från lägre samhällsklasser.

Anställda inom FN-organ och andra internationella organisationer – även sådana som tillhandahöll humanitär hjälp och medicinsk vård – deltog också i dödandet. Medan omvärlden, inklusive FN, passivt såg på pågick kriget i Rwanda mellan den 6 april och 18 juli 1994.

Tusentals lurades in i dödsfällor

På flera platser dödades tusentals personer sedan de beordrats dit av myndigheterna och utlovats skydd. På berget Ruhiro söder om Kibuye stad skjuter Stanislas Mbanenande med en Kalashnikov rakt in i en obeväpnad folksamling som flytt dit för att söka skydd. Han skjuter också personer som försöker rädda sig ut i sjön Kivu. De som kan simma skjuts, övriga drunknar. Sjön blir en kokande massa av döda kroppar som via tillflöden under lång tid förgiftar Victoriasjön.

Gatwaro idrottsstadion i Kibuye stad i västra Rwanda var en av de platser där tusentals civilpersoner samlats sedan de beordrats dit av myndigheterna. Stadion omringas av hundratals poliser, militärer och paramilitära grupper. De skyddssökande spärras in i en dödsfälla. Stanislas Mbanenande skjuter enligt flera vittnen med automatvapen rakt in i folkmassorna och berövar uppsåtligen flera tusen människor livet.

“Han sköt själv prästen och hans fru”

Katolska kyrkan och vandrarhemmet Home S:t Jean i Kibuye stad är en annan plats dit flera tusen människor sökt sig sedan de utlovats skydd där. Kyrkan omringas, människorna stängs in. Bensindränkta brinnande bildäck och tårgasgranater kastas in i kyrkan, och röken tvingar ut de instängda. Flera hundra militärer, poliser, paramilitärer och civila går till samlad attack med skjutvapen, handgranater, machetes, påkar och tårgas. Flera vittnen ser Stanislas Mbanenande mörda vid den katolska kyrkan och på vandrarhemmet. Ett vittne ser också förövarna plundra de döda kropparna, söka igenom de dödas fickor och ta pengarna. För pengarna går gärningsmännen på pubarna och firar.

“I alla attackerna hade han gevär. Han sköt alltid mot en massa folk och omkring sig. Vid kyrkan och S:t Jeanklostret sköt han själv prästen och hans fru” berättar vittnet.

Mbanenande en välutbildad kändis i Kibuye

När folkmordet bryter ut den 6 april 1994 är Stanislas Mbanenande 35 år och lektor vid universitetet i Butare i södra Rwanda. Han tillhör den rwandiska majoriteten hutu och kommer med rwandiska mått mätt ur ett slags överklass. Fadern André Ruzimpuruza är tjänsteman på prefekturen, och modern Nikuze Assinath (analfabet enligt sonen) sålde bröd och öl.

I den lilla hemstaden Kibuye med cirka 3 000 invånare i västra Rwanda är Stanislas Mbanenande en välkänd person. Alla känner igen den lille mannen (165 centimeter) med glasögon och mustasch. Han har hög status och är ett slags ikon, eftersom han är den ende i byn som har studerat utomlands. Att han är välkänd har haft betydelse för vittnesmålens trovärdighet. Enligt minnesexperter som hörts i rättegången minns vi och kan lättare identifiera människor som vi känner igen sedan tidigare.

“Han uppmanade oss att döda alla tutsier”

Mbanenande är civilingenjör, utbildad i Krasnoder i dåvarande Sovjetunionen och vid universitetet i Sherbrooke i Kanada. När kriget bryter ut beger han sig enligt vittnen snabbt till hemstaden Kibuye och intar en ledande roll i massakrerna.

“När folkmordet började kom han direkt till Kibuye iförd soldatuniform och hade gevär med sig” berättar ett vittne. “Han uppmanade oss att mörda alla tutsier, och efter det kunde vi ta deras ägodelar, fast vi fick inte ta någonting innan vi dödat dem.”

Han stannar i Kibuye tills inbördeskriget går mot sitt slut i slutet av juni 1994. Då börjar det brännas under fötterna på Stanislas Mbanenande, och han flyr över Kivusjön och sätter sig och familjen i säkerhet i Bukavu i Kongo, dåvarande Zaire. 1996 tar han sig därifrån till Kenyas huvudstad Nairobi via ett otillgängligt bergsområde i norra Rwanda och Uganda. Ett vittne som flydde samtidigt från Rwanda berättar:

“Han kom till Kongo i en bil som var fylld med stöldgods från Kibuye plus fru, barn, sin yngre syster och yngre bror. Han sålde stöldgodset innan han flög till Kenya och sökte asyl där.”

Kom in i Sverige på falska ID-handlingar

Efter flykten från Rwanda har Stanislas Mbanenande livnärt sig på uppdrag åt internationella organisationer. Han har ironiskt nog haft flera FN-uppdrag, bland annat vid avdelningen för fredsbevarande insatser vid FN:s generalsekretariat och vid ICAO, Internationella civila luftfartsorganisationen. Han har arbetat i Kosovo, Somalia, Sydsudan, Eritrea, Kuwait, Irak, Elfenbenskusten, Tchad och Liberia. Arbetet i Tchad får han sparken från sedan den rwandiska livstidsdomen blivit känd 2009. Han har aldrig återvänt till Rwanda, inte heller vid sin mors död 2008.

Både han och hans fru har släppts in i Sverige på falska ID-handlingar. Tack vare gränslös svensk godtrogenhet och brist på kontroll har de fått permanenta uppehållstillstånd, PUT. Vid husrannsakan i villan i Gävle beslagtar polisen inte mindre än tre olika pass som Mbanenande själv uppger att han har skaffat sig “för att kunna resa”; ett rwandiskt pass utfärdat den 31 december 1997, ett ugandiskt pass utfärdat den 15 september 1998 och ytterligare ett rwandiskt pass utfärdat den 3 maj 2002, med falska namn- och födelsedata.

Söker asyl med falskt ugandiskt pass

När Stanislas Mbanenande och hans hustru Mukazana Jeanne d´ Arc Mbanenande, född 1963, befann sig i Nairobi gjorde de upp en plan. De valde Sverige, det mest kravlösa och dumnaiva land de kunde hitta. Tanken var att först plantera hustrun och barnen i landet som asylsökande. En dag i juli 1999 flyger Mukazana Jeanne d´ Arc Mbanenande via Istanbul till Stockholm tillsammans med de två äldsta barnen, födda 1987 och 1997. Då har det börjat brännas under fötterna på familjen även i Nairobi. Hon söker asyl som flykting hos polisen på Arlanda med ett falskt ugandiskt pass.

“Vänner och folk som gedde en pengar och dom gedde passet för att komma hit” säger hon i förundersökningen. Mukazana Jeanne d´ Arc Mbanenande är vid ankomsten höggravid och föder det tredje barnet i Sverige.

Kommer som anhöriginvandrare – ingen kontroll

Sedan hustrun och barnen kommit som ankare har Stanislas Mbanenande beviljats permanent uppehållstillstånd på så kallad anknytning, det vill säga som anhöriginvandrare.  Det är ett av de vattentätaste sätten att ta sig in i Sverige, utan kontroll av ett eventuellt kriminellt förflutet. Precis som sin fru tar han sig in i Sverige med falska ID-handlingar. Han har aldrig bott i Uganda men använder sig av sitt falska ugandiska pass.

“Det är vad man måste göra för att överleva” säger han i polisförhören. I april 2008 får han svenskt medborgarskap, utan någon prövning av sitt förflutna.

Förnekar brott trots tung bevisning

Under hela rättegången har Stanislas Mbanenande, trots alla tunga vittnesmål som talar emot honom, blankt förnekat att han skulle ha någonting som helst med folkmordet i Rwanda att göra. Han påstår att han livnärde sig på att sälja mjölk under inbördeskriget, en uppgift som ingen har kunnat bekräfta.

För ett vittne, en god vän och före detta klasskamrat, berättade Mbanenande i juni – juli 1994 att han deltagit i folkmordet på tutsi. Vittnet minns samtalet eftersom han blev besviken på att Mbanenande deltog i attackerna. Han frågade Mbanenande hur han, som gått en utbildning, kunde kriga mot människor som inte gått i skolan. Uppgifterna har av rätten bedömts ha högt bevisvärde.

“Ingen respekt för de mänskliga rättigheterna”

Under tiden i Kronobergshäktet i Stockholm har Stanislas Mbanenande uttryckt kraftiga klagomål på förhållandena i häktet. Han anser att hans mänskliga rättigheter inte respekteras, och han klagar på att han får mat i pappkartong.

“Det som jag genomgår här, det är rena helvetet. Att behöva be om lov för att gå på toaletten, det är otroligt mentalt frustrerande.”

“Det är något helt annat än vad jag hade hört om Sverige, det Sverige som värnar om mänskliga rättigheter… men från det jag ser nu så är det inte på det sättet. Jag kan inte ens skratta längre… och när polisen säger att maten är bra, hur vet han vad jag äter för mat hemma? Jag har aldrig ätit mat ur en pappkartong, men det måste jag acceptera här nu. Den behandling jag utsätts för kan inte på något sätt anses respektera de mänskliga rättigheterna.”

Han har kostat skattebetalarna enorma summor

Eftersom Stanislas Mbanenande har svenskt medborgarskap kommer han att avtjäna sitt livstidsstraff i Sverige. Han har redan kostat de svenska skattebetalarna enorma summor pengar. Polisens kostnader uppgår hittills till 1 721 000 kronor. Till det kommer lönekostnader för fyra utredare som har arbetat heltid med fallet under två års tid. Stockholms tingsrätt har förhört vittnen och besökt brottsplatserna i Rwanda och haft resekostnader i målet på mer än 450 000 kronor. Den totala kostnaden för domstolen ligger hittills på drygt 3,1 miljoner. Då har ändå inte största delen av advokatkostnaderna på drygt 13,5 miljoner kronor räknats in. Försvarsadvokaterna Tomas Nilsson och Elisabet Audell har hittills kostat 6 116 883 kronor.

Miljonerna kommer att fortsätta rulla, och mer pengar finns att tjäna på folkmördaren Stanislas Mbanenande. Försvarsadvokaten Tomas Nilsson har redan, som förväntat, aviserat att han kommer att överklaga domen till Svea hovrätt. Försvaret hävdar att den rwandiska regimen har fabricerat utredningen och felaktigt anklagat Mbanenande för delaktighet i folkmordet för att han är en intellektuell person från folkgruppen hutu. Det är påståenden som rätten avvisar helt.

Media skämmer ut sig och kallar honom “svensk”

Domen mot rwandiern Stanislas Mbanenande gäller de grövsta brott som någonsin har prövats i en svensk domstol. Flera svenska media visar det obegripligt dåliga omdömet att kalla denne invandrade – på falska ID-handlingar dessutom – afrikanske krigsförbrytare “svensk”. I Expressen kallar den unga orutinerade reportern Cecilia Anderberg Mbanenande “den 54-årige svensken”. Hon har gått i PK-skola och lärt sig att alla som någonsin har satt sin fot i Sverige ska kallas svenskar – i synnerhet om de har begått brott.

Svenska Dagbladet skämmer ut sig med rubriken “Svensk man döms för folkmord”  och fortsätter göra bort sig i texten: “För första gången fälls en svensk för folkmord.”

Ingen vet hur många som gömmer sig i Sverige

Stanislas Mbanenande är den fjärde krigsförbrytaren med utländsk bakgrund som döms i Sverige. De tre som har dömts tidigare är Jackie Arklöv, född 1973 (åtta års fängelse), Ahmet Makitan, född 1966, bosatt i Sollefteå (fem års fängelse) och Milic Martinovic, 36 år, Göteborg (livstids fängelse och utvisning). Men Mbanenande är inte den siste. Ingen vet hur många invandrade krigsförbrytare som gömmer sig i Sverige, men det är väl känt att Sverige sedan decennier sticker ut som populär fristad för grova krigsförbrytare och terrorister som flyr undan rättvisan.

“Detta är en fråga om mörkertal som är omöjlig att besvara” fastslår rapporten “Internationella förbrytare i Sverige” som gjordes 2007 i samarbete mellan migrationsverket, åklagarmyndigheten och polisen. Då uppskattades antalet krigsförbrytare till cirka 1 500.

Sverige säger en sak – men gör en helt annan

Sverige har liksom alla EU-stater förbundit sig internationellt att spåra upp krigsförbrytare i vilket land brotten än har begåtts. Därför inrättades Krigsbrottskommissionen 2008 med tio poliser, som nu är utökade till elva. Syftet är att förhindra att Sverige på grund av flyktinginvandringen i ännu högre grad blir en fristad för krigsförbrytare. Sedan kommissionen bildades har 150 anmälningar om krigsförbrytelser strömmat in. Den vanligaste tipsaren är migrationsverket.

Domen mot Stanislas Mbanenande faller samtidigt som Sverige fortsätter att kontinuerligt släppa in grova brottslingar. På typiskt svenskt schizofrent vis agerar den svenska regeringen med hjälp av migrationsverket precis tvärtemot vad man har förbundit sig, genom att varje år släppa in tiotusentals oidentifierade utlänningar. Människor som alltså ingen vet vilka de är eller ens vilket land de kommer ifrån.

95 procent visar inga ID-handlingar

95 procent av dem som söker asyl i Sverige visar inga ID-handlingar – en siffra som är stabil, år efter år. Av samtliga asylsökande 2009 som uppgav sig komma från Somalia eller Afghanistan kunde 99,4 procent INTE visa upp någon form av ID-handling.

Rapporten om internationella förbrytare i Sverige gör den här jämförelsen:

• Åren 1998-2003 hade Nederländerna 193 059 asylsökande, varav 694 bedömdes som misstänkta krigsförbrytare, så kallade 1 F-fall. Genèvekonventionens artikel 1 F undantar personer från flyktingstatus om de kan misstänkas ha begått allvarliga överträdelser av internationella humanitära lagar.

• Sverige hade under samma tid 138 264 asylsökande med ett okänt antal 1F-fall – eftersom det saknas en registrering av dem hos migrationsverket.

Dagens Nyheters ledarredaktion är nöjd

Det är en situation som Dagens Nyheters ledarredaktion av allt att döma är mycket nöjd med. I en kommentar till “ett historiskt lagstiftningspaket” – en ny gemensam asylpolitik för EU-länderna, skriver tidningen – och häng med i de nyliberala svängarna nu; “Alla-rättigheter-åt-alla”:

“Samtidigt blir det svårare för personer som fått avslag på sin ansökan att åka vidare och söka asyl i ett nytt land. Tyvärr bakar man även in en möjlighet för polisen att ur ett gemensamt register begära ut uppgifter om eventuell grov brottslighet. Det har inte med asylpolitiken att göra och borde därför ha diskuterats separat.”

Antalet krigsförbrytare sannolikt mångdubblat

Till följd av en ansvarslös massinvandringspolitik är antalet invandrade krigsförbrytare som går lösa i Sverige i dag sannolikt mångdubblat jämfört med den uppskattning som gjordes 2007. Under de sex år som gått sedan rapporten publicerades har ytterligare 570 442 utlänningar beviljats permanent uppehållstillstånd (PUT) eller uppehållsrätt i Sverige. Ett mycket stort antal av dem har invandrat från krigszoner i Afghanistan, Irak, Somalia, Kongo, Uganda, Liberia, Sierra Leone, Libyen, Syrien och Sudan.

“På mindre orter i Sverige finns det personer som har begått brott under Saddam Husseins tid i Irak. De har ofta bytt namn och identitet” säger Hikmet Hussain, generalsekreterare för Irakiska riksförbundet i Sverige.

Två av dem, Yasin Ahmad Jasem, född 1962, och Muhamed Kemal Abed, har jag tidigare skrivit om i krönikan “Ett paradis för krigsförbrytare”. Båda har fått PUT i Sverige, och inga rättsliga åtgärder har vidtagits mot dem.

Sverige klarar inte att utreda krigsbrotten

Hos Rikskriminalpolisens krigsbrottskommission ligger just nu 33 öppna ärenden som gäller misstankar om krigsbrott där beslut om förundersökning har fattats. Hälften av de misstänkta brotten har begåtts i Irak, Syrien och Libyen. Sverige klarar inte av att utreda alla de misstänkta krigsbrott som nu ligger hos polisens krigsbrottskommission, menar Internationella åklagarkammaren.

”Det är allvarligt om förövare tror att de kan gå fria för att vi saknar resurser att utreda de värsta brotten som har begåtts”, säger kammarchef Lise Tamm i Dagens Nyheter.

“Det är flera förundersökningar som skulle kunna gå i gång, men som knappt ens har kommit förbi anmälan” säger hon. “I dag arbetar vi med en eller två utredningar per år. Polisen gör ett utmärkt arbete, men de har en övermäktig uppgift. Bristen på tillräckliga utredningsresurser är ett stort problem.”

En eller två utredningar per år – samma hastighet som en lus på tjärad sticka.

Skarp internationell kritik mot Sverige

Sverige har fått skarp internationell kritik för bristande lagstiftning, bland annat för att tortyr inte klassas som ett eget brott i svensk lagstiftning. I dag kan åklagaren endast åtala för misshandel. Alliansregeringen har i åratal utlovat ett förslag om skärpt lagstiftning. Hösten 2012 skulle en proposition om “folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser” läggas i riksdagen för att anpassa lagstiftningen till internationella konventioner.

Den har inte synts till än. Det senaste budet var att förslaget skulle komma i våras. I takt med att polisen får in allt fler anmälningar mot misstänkta krigsförbrytare som lever i Sverige har behovet av relevanta lagar blivit akut. Justitiedepartementet säger att förslaget dröjer ytterligare.

Under tiden kan vi se fram emot att härbärgera fler personer av samma kaliber som Stanislas Mbanenande, Jackie Arklöv, Ahmet Makitan och Milic Martinovic i Sverige. Många fler.

Av Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter