6
sep
Seneste opdatering: 6/9-15 kl. 1154
357 kommentarer - Tryk for at kommentere!

csm_Dagligliv_i_middelalderen_16x9_7b8f3c6836

Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Av Julia Caesar

Skampålen eller slaktbänken? Expressen och andra slaskmedia erbjuder mig generöst att delta i min egen uthängning sedan de gett den före detta Expoaktivisten Annika Hamrud utrymme att begå ett karaktärsmord på mig.  En storslagen invit, men nej tack.

Jag beklagar, men liket lever

När journalistdrevet går är det bara vittringen av människoblod som styr flocken. Det spelar ingen roll vilket bytet är eller vilka konsekvenser jakten kan få. Inte en enda journalist förmår stanna upp för en sekunds självständigt tänkande. Det skulle ju kunna spräcka hela storyn.

Ursäkta om jag sviker rollistan i den givna medieliturgin, men jag ställer mig varken vid skampålen eller lägger mig på slaktbänken. Eftersom jag inte spelar med i den föregivna rollen är rubriken på den här krönikan alltså delvis missvisande. Den täcker journalisternas ambitioner men inte de uteblivna konsekvenserna av deras agerande.
Jag beklagar, men liket lever. Det sprattlar och rör sig.

Gammelmedia förlorar makten

Uppsåtet för skamkören i gammelmedia och deras arma följe ligger i öppen dag: att en gång för alla täppa till truten på mig. Enligt planen borde jag vara tillintetgjord på ett eller annat sätt vid det här laget. Epiteten varierar mellan “strålkäring”, “sd-fitta”, “inbillningssjuk”, “inflytelserik opinionsbildare” och “makthavare” och en mängd andra som jag inte har hunnit ta del av. Ett ganska brett spektrum får man säga.

Journalister knutna till gammelmedia tycks inte inse att växande andelar av svenska folket genomskådar deras agenda. Tidigare etablerad press och public service håller snabbt på att förlora formuleringsprivilegiet och därmed makten till alternativa media.

Opera buffa eller opera seria?

Den roligaste infallsvinkeln på Expressens uthängning av min identitet har konstnären Lars Vilks, som själv lever med livvaktsskydd dygnet runt sedan många år. I ett blogginlägg med rubriken “Intermezzo för två flyglar”  beskriver han det aktuella skeendet som en opera buffa (googla!). Eller är det i själva verket en opera seria? (googla!).

“DN-journalisten Niklas Orrenius, en av de främsta riddarna mot främlingsfientligheten (och ej oäven fotbollsspelare), lyckas lokalisera den pseudonyma Julia Caesar. Hon har gjort sig känd som en mycket rapp skribent även om hennes texter anses djupt otillbörliga. Man får anta att Orrenius journalistiska avsikter var antropologiska: Varför är detta möjligt?”

“En performance i den högre skolan”

Lars Vilks påpekar att jag kunde ha valt att lägga korten på borden.

“Det gjorde hon inte utan visade sig kunna genomföra en performance i den högre skolan. Hennes hamrande prosa är medryckande, och den läsare som inte med automatik avfärdar den som falsk ideologi får nog erkänna den som mer opera seria än buffa.”

“I varje fall resulterar detta i att verket blir interaktivt och Orrenius får stå ut med en svärm av nät- och telefonhatare. För den ovane kan sådant framstå som djupt obehagligt; den förhärdade ser snarare det lidelsefulla som förgäves söker sin form. Ur kreativ synpunkt får man ge Julia Caesar segerpalmen.”

Redan från början tilldelad rollen som ondskan själv

I ett senare blogginlägg  lanserar Vilks tanken att mitt beslut att skriva krönikan “Mardrömmen”  och berätta om den förföljelse som Niklas Orrenius och Annika Hamrud har utsatt mig för under ett års tid var strategiskt betingat.

Det var det naturligtvis. Jag fick nog när jag utsattes för ofredande för fjärde gången, av Niklas Orrenius och en fotograf den 24 augusti. I den opera seria som iscensatts var jag redan från början tilldelad rollen som ondskan själv, och den rollen tänker jag inte ta på mig.

Målet var att avslöja min identitet

Jag förstod tidigt att syftet med både Annika Hamruds och Niklas Orrenius’ enträgna uppvaktning av mig var att avslöja min identitet. Det erkänner Hamrud i lördagens P1 Medierna, som lyckas sänka sig till samma gyttjebrottarnivå som hennes artikel i Expressen. Bådas syfte var att hänga ut mig under så skandalartade former som möjligt. Målet var uppenbart: att krossa mig både som skribent och människa. En lätt match eftersom jag snart blir 71 och har bräcklig hälsa.

Alla mina farhågor var helt relevanta. Alla mina farhågor har besannats.

Då skulle jag göra mig själv till ett offer

Jag har hela tiden haft klart för mig att de oannonserade hembesöken skulle fortsätta tills målet var nått och jag blivit karaktärsmördad och definitivt tystad. Men jag insåg att jag även i den situationen faktiskt hade ett val.

Antingen skulle jag sitta och darra i passiv väntan på nästa attack – som jag aldrig skulle veta när den kommer. Jag skulle för överskådlig tid vara tvungen att alltid se mig över axeln och vara på min vakt varje minut på dygnet. Varje gång jag öppnar dörren måste jag vara beredd att få en fotoblixt i ansiktet.

Då skulle jag göra mig själv till ett offer, helt i enlighet med mediedramaturgin. Varför skulle jag medverka till det? Tackar för erbjudandet, men nej tack.

Vem är den duktigaste skarprättaren?

Det andra alternativet var att gå ut med min berättelse om hur Annika Hamrud och fotograf burit sig åt vid min bostadsadress och Niklas Orrenius och fotografer vid mitt ensligt belägna fritidshus. De har helt och hållet följt riktlinjerna för hur oanmälda hembesök ska se ut för att få maximal utdelning. Hela dramaturgin bygger på en överraskningseffekt. Det tilltänkta offret ska överrumplas i sin privata bostad, gärna yrvaken och oduschad med håret på ända, kanske vid en pågående familjemiddag eller myskväll med familjen. Ju obekvämare situationen är för objektet, desto bättre prestigepoäng för reportageteamet.

Jag ville bara berätta så rakt och enkelt som möjligt, med datum och tidsangivelser, om vad jag har varit utsatt för. På uppdrag av var sin Bonniertidning – Expressen och Dagens Nyheter – har Annika Hamrud och Niklas Orrenius tävlat om vem som är den duktigaste skarprättaren och som mest effektivt visar sin obrottsliga lojalitet med gammelmedias agenda att granska folket åt makten.

Har de lyckats? Det återstår att se.

Ingen har kunnat vederlägga någonting

Bestörtningen över mitt motdrag blev total. Tydligen hade ingen av mina förföljare för ett ögonblick räknat med att jag, det utsedda offret, skulle ha någonting att säga.

Min berättelse gav dem en möjlighet att stanna upp ett ögonblick för självkritisk eftertanke. DN:s chefredaktör Peter Wolodarski fick chansen att besinna sig en aning innan han gav order om fortsatta trakasserier av mig och för all framtid skriver in sig i presshistorien som chefredaktören som förföljer en av tidningens egna före detta medarbetare.

Ingen av dem tog chansen. Ingen av dem har heller kunnat vederlägga en enda uppgift i min krönika. De står med kjolen och brallorna nerdragna och ändan bar. Nästan alla ser det, utom de själva och deras kolleger.

Ingen enda journalist har bemött mig

Sedan april 2010 har jag regelbundet skrivit krönikor på Snaphanen. I drygt fem år. Det här är krönika nummer 202. Under samma tidsperiod har jag skrivit tre böcker. Som genom en tyst överenskommelse mellan samtliga media har allt jag skrivit tigits ihjäl. Det var väntat, men här blir det verkligt intressant. Under de här åren har det nämligen funnits alla möjligheter i världen för journalister och vilka andra som helst att kritiskt granska och bemöta det jag skriver. Det har ingen enda journalist gjort. Ingen.

Varför har ingen gjort det? Måste man ha någons personnummer och bostadsadress och kunna komma på oanmält hembesök för att kunna bemöta honom eller henne?

I fem år har jag varit en icke-person

För gammelmedia har jag i fem år varit en icke-person. Den tydliga strategin har varit att tiga ihjäl mig. Det är så journalister gör med oönskade fakta och obekväma skribenter. Man försöker tiga ihjäl dem och hoppas att de ska tystna för alltid och att folk ska glömma.

Jag vet att journalister läser vad jag skriver. Egendomligt nog har en jury bestående av 300 journalister två gånger utsett mig till en av Sveriges etthundra viktigaste opinionsbildare i tidskriften DSM:s årliga omröstning. Visserligen bara på plats 90 – men ändå ganska imponerande för en person som över huvud taget inte existerar i traditionella media.

Efter alla dessa år av tystnad framställs jag plötsligt från en dag till en annan som “inflytelserik opinionsbildare” och “makthavare”. Enligt vilken måttstock mäts inflytande? Är det antalet läsare som räknas eller vad? Av inflytande har icke setts ett spår på fem år, åtminstone inte i gammelmedia.

“En sorgesång över förlusten för det demokratiska samhället”

Det finns ett par undantag i medias tystnad. Båda publicerade i Expressen. I november 2010 skrev Ann-Charlotte Martéus en ledare där hon förpassar mig till den dunkelt definierade gruppen “kulturrasister”. Med en hånfull fnysning avfärdar hon ett blogginlägg av Per Gudmundson, där han skriver att Sverige håller på att få en samizdatkultur, som i vilken diktatur som helst.

Han tar mig som exempel och nämner mina ihjältigna böcker “som en slags sorgesång över den förlust för det demokratiska samhället som det innebär att en rutinerad journalist och debattör inte törs publicera i eget namn. Det är också min förklaring till varför Sverigedemokraterna gick framåt så mycket i valet” skriver han.

Ulf Nilson varnar redan 2010 för mordrisken

I oktober 2010 skriver Expressens mångårige stjärnreporter Ulf Nilson en text med rubriken “Sverige är på väg åt helvete!”. Han anmäler min bok “Världsmästarna” och skriver:

“Allt detta skriver “Julia Caesar”, en kvinnlig journalist (eller är det en man?) som valt pseudonym av säkerhetsskäl. Ja: säkerhetsskäl, risken att bli attackerad, kanske mördad. För den som sysslar med frågor av det här slaget är Sverige ett farligt land. (…)”

Ulf Nilsons text kan läsas här.  Han uppmärksammar alltså redan för fem år sedan risken för att jag mördas för vad jag skriver.

En olycklig ung man knackar på

Den 1 september klockan 19.45, just när mörkret faller, knackar det på dörren. Jag väntar inte besök och öppnar inte. På trappan ser jag en ung man. Han ser olycklig ut, som om han önskar att han befann sig någon annanstans. Jag ropar genom köksfönstret: “Vem är du?”

“Jo, jag kommer från Expressen…”.

Jag tänker: “Hur länge tänker de hålla på så här?” Detta är det femte oannonserade hembesöket.

Jag ropar ADJÖ och HEJ DÅ. Han ger sig iväg. Stackars reporter, utskickad på ett sådant förnedrande uppdrag i början av sin karriär. Jag tycker nästan synd om grabben.

Långt senare hittar jag en lapp på vindrutan till min bil, just där Niklas Orrenius brukar placera lappar till mig. Den arme unge mannen från Expressen visar sig heta Claes Petersson.

Ett publicerat karaktärsmord

Nu anser Expressen att de har gjort sin plikt genom att skicka ut Claes Petersson som en förvarning. De raderar Ulf Nilsons krönika där det står att jag kan bli mördad för det jag skriver. De är väl medvetna om att de sätter mig i en högriskzon för våld, men det får dem inte att darra på manschetten.

Dagen därpå publicerar tidningen Annika Hamruds karaktärsmord på mig, komplett med sjukdomshistoria (som ifrågasätts), diagnoser (som förnekas – jag har med andra ord bara inbillat mig att jag är sjuk), och handikappanpassning av min bostad (som jag “tvingade” fram i länsrätten trots att jag är pin frisk, bara för att jäklas med kommunen och för att det är så kul).

Hon rotar fram mer än 25 år gamla tv-inslag och allt snask hon kan få tag i med ett enda syfte: karaktärsmord för att ta heder och ära av mig, framställa mig som psykiskt sjuk och otillräknelig och för all framtid tysta mig. Vi känner igen metoderna från vad som hände med sovjetiska dissidenter. De stämplades med psykiatriska diagnoser och spärrades in på mentalsjukhus där de tvingades på höga doser neuroleptika.

Hängs ut värre än dömda massmördare och terrorister

De pressetiska spelreglerna som annars alltid åberopas av journalister för att skydda grova våldsbrottslingars identitet gäller inte mig. Trots att jag är en privatperson, pensionär utan vare sig ekonomiska eller andra intressen bakom ryggen. Jag är en fristående bloggare som skriver helt ideellt och utan ett öre i lön.

Min personliga integritet är inte vatten värd. Jag hängs ut på ett sätt som man inte ens gör med dömda massmördare och terrorister. Inte ens Stanislas Mbanenande som 2013 dömdes till livstids fängelse för att ha mördat minst 50 000 personer; folkmord och grovt folkrättsbrott; mord, mordförsök, anstiftan till mord samt människorov i Rwanda 1994 har hängts ut som jag.

Spelreglerna säger bland annat: “Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga.” “Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.”

I Expressen hängs jag ut både med etniskt ursprung (svensk), kön (kvinna) och yrke (pensionerad journalist). Dessutom med stort uppslagna bilder från 1980-talet.

“Hon har missbrukat yttrandefriheten”

Vad är brottet?

“Jag har missbrukat yttrandefriheten” enligt kulturredaktören Karin Olsson. Hur då? Var och när? Specifikation tack!

Yttrandefrihet gäller enligt svensk grundlag. Om jag har missbrukat den – varför har jag då inte åtalats och dömts för länge sedan? Jag håller mig sannerligen inom yttrandefrihetens gränser. Däremot överskrider jag med förtjusning den politiska korrekthetens gränser. Det är inget brott. Åtminstone inte än.

Olsson förkunnar att haten och hoten (jag har aldrig riktat hat eller hot mot någon, däremot kritiserat den politiska och mediala makten) är en “påfrestning på den fria journalistiken”.

“Efter dagens artikel i Expressen vet vi vem som ligger bakom pseudonymen “Julia Caesar” och debatten kan föras i öppen dager. Demokratin mår bäst så.”

Tror jag det. För den sortens journalistik som Karin Olsson representerar är inte det minsta fri. Det hon menar är att ärlig journalistik är en påfrestning på henne och hennes likasinnade.

“Vi kunde inte riskera att ge Julia Caesar legitimitet”

Och varför raderade Expressen sin egen medarbetare Ulf Nilsons krönika?

Jo, förklarar Karin Olsson, “vi ansåg inte att vi kunde låta krönikan ligga kvar på sajten och riskera att ge “Julia Caesar” legitimitet.”

Legitimitet? Var jag illegitim på något sätt innan? När Aftonbladets kommunistiska kulturredaktör Åsa Linderborg talar om Expressens agerande som historierevisionism,  då har det gått långt. Mycket långt.

Den punkt där skon klämmer

Nu börjar vi närma oss den punkt där skon klämmer. Både Annika Hamrud och Niklas Orrenius använder sig av den beprövade klipp- och klistra-metoden där citat rycks loss ur sitt sammanhang och därför inte kan förstås av läsarna.

Till exempel så här:

“Det goda och trygga Sverige som jag och många minns finns inte mer. Det är utplånat, ödelagt och förött. Våra folkvalda politiker har i största enighet tagit det ifrån oss.”(Ur krönikan “Medlöparnas förräderi” 2010).

Ingen av dem har i sak kunnat argumentera emot innehållet i någon av mina krönikor. Ingen av dem länkar till krönikorna, vilket hade varit ett bra sätt för läsarna att läsa texterna i sin helhet. Snuttifieringen ingår i försöken att utmåla mig som rasist/nazist/fascist.

De som borde slå vakt om yttrandefriheten

I Sverige har vi den egendomliga situationen att den yrkeskår som mest av alla borde värna yttrandefriheten är den som arbetar aktivt för att kringskära den. Varför vill de såga av den gren som de sitter på? Svaret är att journalisterna lider av högmod och rädsla – samtidigt. De ser ofta ner på läsarna/lyssnarna/tittarna, betraktar dem som mindre vetande och anser sig ha rätt att filtrera hur mycket av verkligheten som den så kallade “Nisse i Hökarängen” (journalistisk kliché för genomsnittlig svensk) tål.

Ingrid Carlqvist skriver i Dispatch International:

“Skillnaden mellan då och nu är att Nisse i Hökarängen fått egen publicistisk makt. Han kan blogga, läsa alternativa medier och samla in all den kunskap han behöver för att förstå vad som händer i Sverige och vilket parti han därmed vill rösta på. Det är därför journalisterna numera inte bara ser på Nisse med ett lätt von oben-aktigt förakt, utan faktiskt hatar honom.”

“Vi gör dem rosenrasande”

“Allra mest hatar journalisterna oss som varit bland dem. Att journalister som Julia Caesar, Gunnar Sandelin, Marika Formgren och jag själv angriper dem inifrån gör dem rosenrasande. Vanliga bloggare kan de alltid avfärda med att de inte vet vad de talar om, men ingen kan påstå det om oss. Vi vet precis vad vi talar om” skriver Ingrid Carlqvist.

Journalister har en mycket stark grupplojalitet, närmast av sektkaraktär. De gör allting i flock och umgås bara med varandra, vilket stärker och vidmakthåller de gemensamma normerna. Alla utbrytningar ur gruppen eller ifrågasättanden av dess normer och beteende ses som ett hot. Kritik mot gruppen uppfattas som ett särskilt stort hot om den kommer från en av de egna som ser gruppen utifrån men samtidigt är väl initierad i de mekanismer som styr gruppen internt. Marika Formgren skriver om kårandan här.

Journalistkåren står upp som en man

Just ett sådant hot råkade jag bli, och därmed anses det legitimt att släppa loss de dreglande blodhundarna och det tunga förintelseartilleriet. Hela Sveriges församlade journalistkår står enad som en man upp till försvar för de gyttjeaktiviteter som Annika Hamrud och Niklas Orrenius ägnar sig åt. Ingen enda vågar anmäla en avvikande mening, mer än att Svenska Dagbladet tar avstånd från publicering av mitt namn.

Chefredaktören för min fackförbundstidning Journalisten, Helena Giertta, skriver att jag borde skämmas.

Exakt vad jag ska skämmas för framgår inte.

Orrenius har själv lämnat ut sitt telefonnummer

Jag tänker inte ägna mig åt de mängder av faktafel, missförstånd, misstänkliggöranden och rena lögner som staplas på varandra. Jag konstaterar bara att skräckinjagande många verkar sakna förmåga att läsa innantill i skriven text.

Jag anklagas till exempel för att ha lämnat ut Niklas Orrenius’ privata telefonnummer i min förra krönika. Det är inte sant. Han har oinbjuden och på ett mycket obehagligt sätt vid två tillfällen dykt upp vid mitt avsides belägna fritidshus. Han har gjort det i tjänsten, tillsammans med fotograf, i sin egenskap av journalist anställd på Dagens Nyheter och på chefredaktör Peter Wolodarskis order.

När jag tydligt visat att jag inte vill ha kontakt med honom vägrar han att respektera det. Han lämnar mig inte i fred. Han kommer tillbaka, han mailar och lämnar efter sig handskrivna meddelanden där han har uppgett de kontaktuppgifter han har på DN: numret till den arbetsmobil som DN betalar för och den e-postadress han har på DN.

Till skillnad från mig är han en offentlig person, och han har själv frikostigt lämnat ut numret i offentligheten på twitter mer än 20 gånger. 

Döda fiskar flyter med strömmen

Döda fiskar flyter med strömmen, men jag är en fri människa som fattar mina egna beslut och gör mina egna val. Vem avgör om jag har rätt att skriva under pseudonym? Det avgör jag själv, och det valet ska respekteras oberoende av mina skäl.

Jag är inte och har aldrig varit medlem av ett politiskt parti.

Jag är fri att skriva om jag vill, när jag vill och vad jag vill. Jag kan förstå om det väcker djup avund hos journalister som är tvungna att sälja sig själva till den politiska korrekthetens värld av lögner.

Jag väljer själv vilka människor jag vill ha kontakt med. Det är jag som avgör om och av vem jag vill bli intervjuad. Den här veckan har jag tackat nej till Sveriges Radios “Studio Ett” och “Medierna” sedan jag bett att få veta mer om förutsättningarna för programinslagen, och det gjorde jag alldeles rätt i. Det saknades helt möjligheter för en objektiv och seriös diskussion.

Att som Niklas Orrenius uppge “nyfikenhet” som skäl för att tvinga sig på mig är inget argument som jag faller för. Sin nyfikenhet får han ta hand om själv eller försöka tygla.

Jag bestämmer om och när jag vill öppna dörren och om jag vill svara i telefonen. I mitt liv har jag formuleringsprivilegiet. Det jag upplever är mina upplevelser, och ingen kan säga att jag upplever fel.

Tack till alla som har stöttat mig

Till slut vill jag av hela mitt hjärta tacka alla snälla, rara underbara människor som har stöttat mig under den gångna veckan. Tack för alla erbjudanden om att låna hus och lägenheter, tack för erbjudanden att vakta min tomt, tack till vänner som kommer förbi med mat och vänner som stöttar på telefon, tack för mängder av mail, för blommor, vykort och telefonsamtal. Jag är mycket rörd och glad. Jag hade faktiskt inte en aning om att det är så många som läser vad jag skriver. Men nu vet jag, och jag känner mig stark.

Mer läsning:

Jan Tullberg: Mobbningsprivilegiet.

Anybody’s Place: När passerar du den gräns … 

Tidligere kronikker af samme forfatter

Alla mina krönikor finns samlade på bloggen Aktualia.


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?