18
dec
Seneste opdatering: 18/12-13 kl. 1903
10 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Indspilning i fuld skærm 18-12-2013 085255

Ingen der har set svenske aviser i dag, har undgået at se, at Olof Lagercrantz’ søn Daniel, skal skrive en Millenium bog nummer fire. Der forelå en lille bitte begyndelse fra Larssons hånd, men den har Lagercrantz ikke set. Han er ekstatisk beæret over at “skulle løfte Larssons litterære arv” – skal utvivlsomt læses, ‘tjene mange lette millioner på triviallitteratur og redde pensionen’. Se ham stråle over hele femøren: Så blir nya Salander Hans far var nok en politisk idiot, men han var en sleben forfatter, ikke mindst til bøger om Dagerman, James Joyce, August Strindberg, Joseph Conrad, Proust og Ekelöf. Larsson er ikke en landvinding for familien, men litterære tider og sæder er skiftet. Nu står den på Snabba cash.

Da jeg boede et halvt år i Sverige i 2011, så jeg af høflighed over for min værtinde en enkelt, svensk milleniumfilm, som jeg skrev om i En kommunistisk heltinde i postkommunismen overvældet af kvalme og skam på Sveriges vegne.

Det bedste jeg imidlertid nogensinde har læst om dette i enhver henseende perverse forfatterskab, hvis succes gør mig ulykkelig på menneskehedens vegne, er skrevet af Christopher Hitchens i Vanity Fair, og jeg vil anbefale at læse det i stedet for at hælde flere penge i Larsson og hans arvinger. Millioner går også til venstreekstreme Expos propaganda for uskyldige skolebørn (og Lagercrantz junior, der nu er så gammel så han er i farve-hår-alderen.) Læs: The Author Who Played With Fire By Christopher Hitchens

‘Stolte svenske journalister overtræffer sig selv’

Det är nu bara några få dagar kvar av 2013. Det har, precis som vanligt, varit ett händelserikt år för oss journalister. Samtidigt som vi oförtrutet försöker utföra vårt jobb blir det allt tuffare. Branschen krisar, antidemokrater hotar, och uppdragsgivarna/arbetsgivarna blir alltmer pressade. Och ändå: vi har antagligen aldrig behövts mer än just nu, i det nya mediesamhällets gigantiska utbud av brus.

Och i år, liksom varje år tidigare, överträffar vi oss själva, med journalistik som avslöjar, upplyser och engagerar. Vi kan stolta se tillbaka på 2013. Vi har det tufft, men vi viker inte ned oss! Så, oavsett hur du tillbringar julen, önskar jag dig det bästa…..Din ordförande (Journalistforbundets nyhedsbrev)

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Erling

    Bring it on!

    Om ti-femten aar, vil Stieg Larsson vaere een af de mest pinlige navne i den ellers frodige marxistisk kulturhistorie. Stieg Larsson var pornograf. Af den syge slags.

    Jeg havde for nogen tid siden en diskussion paa et engelsk website, hvor man diskuterede ‘the culture of rape’, som den europaeiske kultur kaldes i visse kredse. Postulatet var, at voldtaegt fremdeles blev glorificeret af de patriarkalske fascist-medier, og jeg spurgte vedkommende om hen kunne give mig et eksempel paa en Hollywood-helt, der var voldtaegtsforbryder; Hollywood-helte slagter mennesker med samme frekvens som moderne politikere tweeter, de torterer, lyver, stjaeler, hacker, og koerer spirituskoersel, men voldtaegt?

    Saa var det jeg kom i tanke om Salander.

    • Erling

      Ups! Jeg glemte pointen: jo mere Stieg Larsson desto bedre, for jo mere diskrediteret vil han og hans sykofanter vaere om tyve aar.

  • Erling

    Og tak for linket. Her er det centrale ved Larsson:

    Blomkvist’s moral righteousness comes in very useful for the action of the novels, because it allows the depiction of a great deal of cruelty to women, smuggled through customs under the disguise of a strong disapproval.

  • HH

    Jag har aldrig förstått hur krimi-deckarkulturen kunnat uppstå som någon slags “kulturfaktor”. Jag hade en synnerligen god och förmedlande lektor i litteratur under min skoltid och det första denne gode lärare tog kål på var just deckarlitteraturen. Men istället för att orda sitt förakt lyfte han fram den litteratur som gav insikter och kunskap. Och sådan fick det gott om.

    Nyss skulle jag hjälpa till med att förflytta böcker i en antikvariathylla. Det var s k deckare… Jesses! Jag blev alldeles matt av dessa mängder av ond och bråd död. Inte underligt att världen ser ut som den gör och den fortsätter in i sovrummet.

    Varför inte Kierkegaard, Johannes V Jensen eller Blixen? Eller Karlfeldts sångbara dikter…

  • Jeg mener at det er utvivlsomt at pengene spiller en rolle for sønnen. Hvorvidt han kan løfte faderens arv bliver spændende at se, han har i hvert fald oddsene imod sig. Jeg kan ikke undgå at tænke på Tolkien, hvis børn i bund og grund var ligeglade med hans “underlige skriblerier” og en stor del af hans værker var faktisk ment til at skulle smides ud, efter han døde… Men da der så kom ildebrand i salget skulle sønnen Christopher pludselig færdiggøre “Silmarillion” ved at samle de papirer der egentlig skulle have været smidt ud.

    Nu er så spørgsmålet om man skal støtte projektet og købe bogen når den udkommer? hvis der er nok der gør det, så opfylder den jo et af formålene hvadenten han kan løfte arven eller ej.

    • Skåning

      Nu förstår jag inte hur du menar. Utan Silmarillion blir Tolkiens sagovärld helt obegriplig. Tolkien filade på den ända tills sin död men blev aldrig riktigt färdig/nöjd (ett av hans karaktärsdrag), men det var aldrig någon tvekan om att han ämnade ge ut den. Själv tycker jag att boken är ett mästerverk och gjorde Tolkien mycket mer heder än om den aldrig publicerats. Däremot skulle Christopher Tolkien tvunget ge ut alla möjliga utkast/gamla versioner/noteringar osv i serien “History of Middle-Earth”. Dessa var aldrig avsedda att publiceras, men nådde å andra sidan bara die-hard-Tolienfantaster.

  • Britta Due Andersen

    Jeg har aldrig læst disse hadefulde perverse krimier, min bedømmelse er på baggrund af andres læsning.
    Men det under mig, at disse “forfattere”, som er sådanne “gode” mennesker, virkelig synes, at deres hadefulde bøger, er det de vil give videre til kommende generationer.

  • Angela

    Kunde inte hitta Journalistförbundets nyhetsbrev. Utdraget var kanske tillräckligt belysande. Skratta eller gråta? När skall de förstå vilket bedrägeri de utsätter människor för och vilken skada de gör? Kan man kräva av en journalistkår som saknar självkritik och självkännedom att de skall kunna kritiskt granska makten?

    • Det er HELE nyhedsbrevet. Det er ikke online, jeg har fået det tilsendt fra et medlem af forbundet.

  • Pingback: De revolutionære svenske politikere « Snaphanen()