Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Två stora justitiemord dominerar modern svensk rättshistoria: Quickskandalen och da Costamålet. Thomas Quick erkände 39 mord och dömdes för åtta men hade inte begått ett enda. I boken “Mannen som slutade ljuga” avslöjar journalisten Dan Josefsson  att “seriemördaren” Thomas Quick i själva verket var en skapelse av en sektliknande grupp i personalen på Säters rättspsykiatriska klinik, med benäget bistånd av Quick själv.

Rättegångarna efter att den prostituerade Catrine da Costas kropp hittats styckad sommaren 1984 var 1980- och 90-talens stora svenska häxprocess. De två läkarna Thomas Allgén och Teet Härm (“allmänläkaren och obducenten”) dömdes av mediernas självutnämnda domstol som skyldiga innan de ens satt sin fot i rättssalen. De fråntogs sina läkarlegitimationer och sitt människovärde. Det är i år 30 år sedan da Costafallet inleddes. Lika länge har de två läkarna demoniserats och brunnit på samhällets häxbål. I motsats till Thomas Quick (Sture Bergwall) har de fortfarande inte fått upprättelse. Hela rättsväsendet har lagt locket på det största svenska justitiemordet i modern tid.

Rättsskandalerna är kopplade till varandra

De två största svenska rättsskandalerna har kopplingar till varandra. Dan Josefsson (nominerad till Dagens Nyheters kulturpris 2014) lägger i sin bok fram en avgörande pusselbit. Den gemensamma nämnaren är psykoanalytikern Margit Norell (1914-2005).

Osynlig i kulisserna drev hon i båda rättsfallen de åtalades påstådda skuld och eldade på demoniseringsprocesser som inte står 1600-talets häxprocesser efter. Hon var kvinnan bakom sekten på Säters rättspsykiatriska klinik och demonregissören som tillsammans med läkare och psykoterapeuter skapade “seriemördaren” Thomas Quick. Jag har tidigare skrivit om Margit Norell och Sätersekten i den här krönikan.

Sekten lät sig förföras och styras av en blind tro på Norells teori om “bortträngda minnen”, en föreställning om att man kan begå upprepade bestialiska mord utan att vara medveten om det. I da Costamålet agerade Margit Norell genom att pressa en av sina lärjungar, feministen Hanna Olsson, att driva en kampanj som pekade ut de två läkarna som skyldiga.

Margit Norell skapade en seriemördare

För allmänheten är Margit Norell okänd, men bland sina lärjungar hade hon kultstatus ända till sin död 2005. I fallet Thomas Quick var hennes roll helt avgörande. Hon skapade en seriemördare utifrån sin egen gravt ovetenskapliga teori om “bortträngda minnen”. Hennes hemsnickrade teoribygge går ut på vi lite till mans går omkring med traumatiska minnen av incest och andra sexuella övergrepp som vi utsatts för i späd ålder – minnen som är så hemska att vi har trängt bort dem ur medvetandet. Teorin har förkastats av internationella minnesexperter, som har visat att terapiformer som syftar till att framkalla bortträngda minnen istället kan skapa falska minnen.

Sex olika tingsrätter lät sig luras av Thomas Quick och sekten kring honom, och han dömdes för åtta påhittade mord. I dag är Sture Bergwall (som är hans riktiga namn) frikänd från alla morddomar. Det sista frikännandet kom i en dom i Luleå Tingsrätt den 4 november förra året.

Margit Norell pressade Hanna Olsson

Margit Norell var en nyckelperson också i da Costamålet mot de två läkarna. Hon hade stort inflytande över sin lärjunge Hanna Olsson, som gick både i psykoterapi och handledning hos Norell – ett inflytande som Norell kunde utnyttja genom att pressa Hanna Olsson dit hon ville. Flera av de tidigare lärjungar som Margit Norell samlade omkring sig vittnar i Dan Josefssons bok om att hon knöt dem lika hårt till sig som om de vore hennes egna barn. De beskriver en karismatisk kvinna med järnvilja, obegränsad tilltro till sin egen förträfflighet och en förbluffande förmåga att dra in andra människor i sitt kraftfält och göra dem beroende av henne. En av Norells före detta lärjungar, psykoterapeuter som nu är i 70-80-årsåldern, säger i boken:

“Vi var vuxna människor, duktiga yrkesmänniskor. Men vi blev så små.” (Tulla Brattbakk-Göthberg).

“Som om jag hade fått en skärva i ögat”

Hanna Olsson hade börjat arbeta som psykoterapeut efter att tidigare ha arbetat på socialstyrelsen och som sekreterare i 1977 års havererade statliga prostitutionsutredning. Hon hade goda kontakter både med polisen och med prostituerade kvinnor, som hon var starkt engagerad i och hade en tydlig identifikation med. I hennes ögon var de symboler för mäns hat, förakt och våld mot kvinnor. Utifrån Olssons marxistiska klassanalys och radikalfeministiska övertygelse var prostitutionen “en gigantisk könsindustri som en del av den kapitalistiska ekonomin”, och kvinnorna var offer som var dubbelt förtryckta, både av klassamhället och patriarkatet. Hennes tänkande kretsar kring kön och makt och är tydligt svart-vitt: män har makt. Kvinnor är maktlösa. I sin bok “Catrine och rättvisan” (1990) skriver hon:

“Arbetet i prostitutionsutredningen blev omvälvande för mig. (…) Prostitutionen är en spegel som uppförstorat visar förljugenhet, dubbelhet, rädsla och hat mellan könen. Det var som om jag hade fått en skärva i ögat.”

Använde Hanna Olsson som sitt redskap

Hanna Olssons skärva i ögat fick förödande effekter för de två anklagade läkarna och deras anhöriga. Hennes brytningsfel gjorde dem till sexualsadistiska monster vilkas skuld är höjd över alla tvivel. Pressad av sin handledare och terapeut Margit Norell har Hanna Olsson snart investerat så mycket tro och prestige i läkarnas skuld att det inte finns någon väg tillbaka. Hennes aggressiva radikalfeministiska agitation är vad alla vill höra, och hon får fri access till alla stora media. Hela mediedrevet utgår från att de båda läkarna är bestialiska odjur som har mördat och styckat Catrine da Costa.

Två psykoterapeuter som båda gick i Margit Norells ledband har alltså starkt bidragit till var sitt justitiemord. I fallet Thomas Quick heter hon Birgitta Ståhle och var Quicks terapeut. I rättegångarna efter Catrine da Costas död blev Hanna Olsson Margit Norells personliga redskap.

Rättssystemets största skamfläck i modern tid

Efter att rätts- och vårdskandalen kring den falske “seriemördaren” Thomas Quick avslöjats lovade justitieminister Beatrice Ask (m) att tillsätta en granskningskommission för att se över rättssystemet. Kommissionens första uppgift är självskriven: att granska da Costamålet, det svenska rättssystemets största skamfläck i modern tid.

Vetenskapsjournalisten Per Lindeberg  har grundligt undersökt da Costafallet. Resultatet blev boken “Döden är en man”, som kom 1999 och gavs ut som pocketbok (640 sidor) 2008. Lindeberg har belönats med Grävande Journalisters Guldspade för sin granskning av da Costafallet. Han skriver på SVT Debatt:

“Att enbart utreda Quickfallet blir bara ett spel för gallerierna. Quickfallet är fullt av bisarra omständigheter, men i grunden är det – precis som da Costafallet och flera andra rättsövergrepp under senare år – ett resultat av systemfel och allvarliga brister i det svenska rättsväsendet.”

Första gången Thomas Allgén och Teet Härm själva går ut i media, den 15 februari 2011, skriver de i en debattartikel i Svenska Dagbladet:

“Vi har utsatts för ett justitiemord. Vi kommer aldrig att ge upp kampen för att återfå den mänskliga värdighet som tagits ifrån oss. Vi måste få upprättelse. Vi är oskyldiga!”

Säckar med kroppsdelar hittas

Sommaren 1984. En fastighetsskötare är ute och rastar sin hund vid Talludden på Solnasidan av Karlbergskanalen. Området är ett vanligt tillhåll för prostituerade och deras bilburna kunder. Hunden får korn på några plastsäckar i ett snår, och mannen tipsar några poliser i en piketbuss. Han tycker att någon borde ta hand om säckarna. Det är den 18 juli 1984, och säckarna stinker av förruttnelse. De visar sig innehålla delar av en kvinnokropp.

Tre veckor senare hittas ytterligare två säckar med kroppsdelar i närheten av Karolinska institutet i Solna, några kilometer från den första fyndplatsen. Kroppsdelarna visar sig komma från samma person som de första likfynden, en kvinna som nu går att identifiera med hjälp av fingeravtryck. Hennes huvud, genitalier, inre organ och det ena bröstet återfinns aldrig. Antagligen råkade de åka med ett lass till en soptipp. Det har heller aldrig gått att fastställa kvinnans dödsorsak, om hon blev mördad eller dog en naturlig död.

Identifierad som Catrine da Costa

Den döda kvinnan identifieras som Catrine da Costa, 27 år och känd av polisen som prostituerad narkoman. Hon hade periodvis bott i Portugal och var sedan två år gift med en portugis som utvisats ur Sverige efter grovt narkotikabrott. Hon hade två söner, födda 1975 och 1981, som båda hade tvångsomhändertagits av de sociala myndigheterna. I början av 1984 hade hon återvänt till Stockholm efter ett halvår i Portugal och gått ned sig allt djupare i missbruk. I sin jakt på pengar till narkotika tog hon stora risker och sålde sig till män som andra prostituerade undvek. Hon saknade bostad och flyttade runt hos olika män.

Ung rättsläkare grips på sin arbetsplats

Han heter Teet Härm, har nyss fyllt 30 år och är en lovande rättsläkare som arbetar på rättsläkarstationen i Solna. Om ett halvår ska han lägga fram sin doktorsavhandling. Strax efter klockan åtta på morgonen den tredje december 1984 grips han på sin arbetsplats av polisen när han sitter och dricker kaffe med den övriga personalen.

Det är hans före detta svärfar som har tipsat polisen om Teet Härm. Teets hustru Anne-Catherine begick självmord nästan tre år tidigare, och svärfadern är övertygad om att hon blev mördad av sin make för att han ville få ut försäkringspengar. Teet Härms före detta svärmor arbetar på Expressen och berättar för alla som vill höra att Teet mördat hennes dotter. Han har säkert mördat Catrine da Costa också. Men sammanlagt fyra polisutredningar av Anne-Catherines död ska visa samma resultat: hon begick självmord.

Förvandlad till en pervers sexualsadist

Fem dagar efter att polisen gripit Teet Härm släpps han ur häktet. Hans hem, hans bil och hans arbetsplats har finkammats av polisen utan att de hittat någonting som talar emot honom. Han har vid några tillfällen köpt sex av prostituerade. Det är synnerligen omdömeslöst av en rättsläkare, men 1984 är det inte något brott.

Under de fem dygn Teet Härm suttit anhållen har media gett honom en ny identitet. Efter den tredje december 1984 är han inte längre en ung rättsläkare i början av sin karriär. Från och med nu är han en projektionsskärm för omvärldens, och i synnerhet medias projektioner av ondska. Han är en pervers sexualsadist som – trots obefintliga bevis – sannolikt har mördat sin hustru och styckat en prostituerad. Där och då avbryts hans liv och hans karriär för all framtid. Han blir avstängd från sin arbetsplats, får lämna tillbaka nycklarna och kommer aldrig mer att arbeta som rättsläkare eller som läkare överhuvud taget.

”Vilket liv? Jag har inget liv”

Tjugofem år senare, i december 2009, sitter Teet Härm och Thomas Allgén i Attunda tingsrätt i den sista av en lång rad rättegångar. De har krävt svenska staten på 40 miljoner kronor i skadestånd för att de fått sina liv förstörda. När Teet Härm får frågan hur hans liv har blivit efter anklagelserna om att ha mördat Catrine da Costa och styckat hennes döda kropp svarar han:

”Vilket liv? Jag har inget liv”.

I november 1985 hade han försökt ta sitt eget liv. Han har just fått reda på att hans förordnande på rättsläkarstationen inte har förlängts. Han förs till sjukhus kliniskt död, med hjärtstillestånd, men överlever. Följden blir en allvarlig hörselskada, närmast dövhet. Medan Teet Härm svävar mellan liv och död passar polisen på att göra husrannsakan i hans och hans sambos villa. Man hoppas hitta ett avskedsbrev med morderkännande. Men allt som finns är ett testamente, där Teet Härm kvällen innan gjort ett tillägg:

“Jag bestrider alltjämt påstådda mord. Ett justitiemord är begånget, men den sammantagna bördan är mig för tung.”

Läkarnas krav på skadestånd ogillas i en dom den 18 februari 2010. Prövningstillstånd i hovrätt och Högsta domstolen beviljas inte. Efter Attundarättegången ringer Hanna Olsson till domaren och tackar för att han inte har gett de båda läkarna rätt i sak, beviljat skadestånd eller gett dem upprättelse.

Myter om incest och satanism

Inga rättsprocesser utspelar sig i ett politiskt eller ideologiskt vacuum. Hur ogärna vi än vill inse det är rättssystemet en politiserad spegelbild av sin tid. Rättegångarna mot Teet Härm och Thomas Allgén skulle inte ha blivit den häxprocess de blev utan inslag av anklagelser om incest. 1980-talet var efter 1960- och 70-talens vänsteruppror en förvirrad tid då mängder av fantasifulla och inbördes helt motsägelsefulla teorier spreds från USA – alltifrån andliga New Agebudskap om universell kärlek och evigt liv till mängder av teorier och myter om incest, satanism, rituella lustmord, kannibalism, nekrofili och bortträngda minnen.

Feminism som kantrat i manshat

Sverige med sin oreserverade fascination för nya ideologiska modetrender erbjöd en gynnsam marknad för fantasierna. De landade dessutom i en mylla där delar av den kvinnorörelse som skjutit fart på 1960-talet hade kantrat i öppet manshat. Kvinnor sågs ensidigt som offer för ett privilegierat och förtryckande patriarkat.

Rättegångarna mot Teet Härm och Thomas Allgén får redan före start gälla politiska övertoner. I häxprocessen mot dem får både den marxistiska klasskampen och det feministiska manshatet en orgiastisk förlösning. Poliser, jurister och journalister drabbas av tunnelseende. Utan feministiskt manshat hade da Costamålet aldrig blivit det justitiemord det blev.

Incestmisstankar mot Thomas Allgén

Föreställningen att vart eller vartannat barn var utsatt för sexuella övergrepp av föräldrar eller andra närstående spred sig under 1980-talet som en epidemi inom media, socialtjänst, barnomsorg, skola, barnpsykologi och barnmedicin och blev ett nytt fantastiskt vapen för kvinnor i vårdnadstvister. I Kristina Andersson, Thomas Allgéns före detta fru och mor till deras lilla dotter, tog fantasierna form och materialiserades. Starkt påverkade av debattklimatet börjar hon och personal på dotterns daghem misstänka att hennes man har utsatt barnet för incest. Flera läkarundersökningar görs, men ingenting visar att flickan har utsatts för något otillbörligt.

Sedan makarnas äktenskap havererat övergår Kristina Anderssons oro för dottern till anklagelser mot mannen som ett led i en uppslitande skilsmässostrid. I augusti 1985 börjar hon rapportera till polisen om saker som den lilla flickan sagt som fått henne att tro att flickan varit med och bevittnat en styckning av en kvinna. Flickan var ett år och fem månader vid pingsthelgen 1984, den tidpunkt när Catrine da Costa troddes ha mördats och styckats. När mamman börjar använda dottern som vapen mot sin före detta man har flickan ännu inte fyllt tre år.

“Barnets berättelse”fick mytisk betydelse

Ord som mamman påstod sig ha fått från en sjutton månader gammal baby kallas nu “Barnets Berättelse” och tillmäts i media och rättsprocess närmast mytisk betydelse. Den anses vara bevis på att Thomas Allgén och Teet Härm har mördat och styckat Catrine da Costa i den lilla flickans närvaro. De påstås dessutom ha haft sex med Catrine och varandra i det så kallade “dödsrummet”, vilket tolkas som en obduktionssal på rättsläkarstationen där Teet Härm arbetade. Medias skräck- och helvetesfantasier spränger alla gränser.

Hanna Olsson aktiv part i rättsprocessen

Den som driver Kristina Andersson att agera är – Hanna Olsson. Hon agerar som aktiv part i rättsprocessen. Det är också hon som mobiliserar “dagboksvittnet”, den prostituerade narkomanen Marianne Seppelä, som 1988, mellan två rättegångar, presenterar en förfalskad dagbok – men trots det klarar sig undan åtal för mened.

“Kristina Andersson blev den som bröt igenom vallen mellan fantasi och verklighet. Med sitt barn som en sköld gav hon polis och åklagare vad terapeuter, journalister och folket velat ha i flera år. Incestfäder, satanism, kannibalism, könsmaktsordning, klasskamp. Allt blev besannat i da Costafallet. Myten maldes genom svenska domstolar och inkarnerades”

skriver läkaren och psykoterapeuten Rigmor Robért.

Den första rättegången havererar

Teet Härm och Thomas Allgén häktas hösten 1987 och åtalas för mord i Stockholms tingsrätt i januari 1988. Drevet mot läkarna i massmedia gör att fällande domar framstår som det enda tänkbara. Den 8 mars samma år döms de av en oenig tingsrätt. Tingsrättens majoritet anser att det finns övertygande bevisning för att de begått mordet. Rättegången havererar och måste tas om. Nämndemännen har låtit sig intervjuas av journalisten Richard Aschberg innan domen fallit, och intervjuerna publiceras i Aftonbladet den 9 mars 1988. De avslöjar att nämndemännen är både jäviga, inkompetenta och omdömeslösa. Rättens ordförande Birgitta Karlholm lämnar rättegången, och även nämndemännen hoppar av. Den 22 mars 1988 släpps Thomas Allgén och Teet Härm ur de isoleringsceller där de suttit häktade nästan ett halvår.

Klass mot klass, kön mot kön

Mediestormen ökar till orkanstyrka sedan läkarna frigivits. Hanna Olsson får fri tillgång till spaltutrymme i Dagens Nyheter. Hon råkar nämligen vara god vän med Rebecka Tarschys, en av tidningens inflytelserika feminister. I Hanna Olssons radikalfeministiska värld handlar rättegången inte om bevisvärdering och rättssäkerhet, utan om könsmaktsordning och kvinnoförtryck. Den 29 mars 1988 upplåter Dagens Nyheters kulturredaktion utrymme för en stort uppslagen artikel där Hanna Olsson skriver:

”Offret är en prostituerad kvinna och de två åtalade männen är läkare. Klass och könsfrågorna sätts här på sin spets. Män som yrkesmässigt tillhör en social elit misstänks för mord på en kvinna som har lägst rang i vårt samhälle. Detta faktum är det omöjligt att bortse ifrån i det här målet. Det finns med som en osynlig grund, både i hanterandet av målet och i diskussionen kring det.”

En dom som är en djävulsk fälla

Målet görs om från början med nya ledamöter i rätten. Domen faller den åttonde juli 1988. Det finns inga bevis mot läkarna, och de frias från mordåtalet. Det kan inte uteslutas att Catrine da Costa har dött en naturlig död och därefter styckats, anser rätten. Thomas Allgén frias från alla misstankar om sexuella övergrepp på sin dotter. Men tingsrätten ger efter för trycket från den högljudda och hatiska opinionen och förklarar i domskälen att det är “ställt utom rimligt tvivel” att läkarna har styckat da Costas kropp – ett brott de inte har åtalats för och därför inte heller har fått möjlighet att försvara sig emot. När domen faller är brottet mot griftefriden preskriberat.

Domen är en djävulsk fälla. Domskäl kan inte överklagas, och Teet Härm och Thomas Allgén har därför inga möjligheter att gå vidare till hovrätten eller Högsta domstolen. Tingsrätten har lyckats med bravaden att dels fria läkarna (från mordåtalet), dels sätta en stämpel på dem (med domskälen) som de aldrig har fått chansen att rentvå sig ifrån.

Fråntagna sina legitimationer

Domskälen gav socialstyrelsen möjlighet att begära att läkarnas legitimationer skulle återkallas. Ansvarsnämnden drog in legitimationerna 1989. Men nämndens två jurister röstade mot beslutet, och kammarrätten gav läkarna deras legitimationer tillbaka efter några månader. Beslutet utlöste ny mediastorm. Den åttonde april 1991 startar en ny rättegång, den fjärde i raden. På gatan utanför domstolsbyggnaden demonstrerar kvinnor från kvinnojourer, kvinnoföreningar och politiska kvinnoförbund med stora plakat där det står textat “Går klass före kön?”, “Till minne av vår syster Catrine” och “Kvinnor är rättslösa”.

Hanna Olsson blir expert på Onda Män

Hanna Olssons bok “Catrine och rättvisan” hade kommit ut 1990, drygt två månader innan regeringsrätten skulle ta ställning till socialstyrelsens överklagande av kammarrättens friande dom i legitimationsärendet. Dagen innan boken skulle släppas i bokhandeln ägnade SVT:s program Medix hela programtiden åt boken. Hanna Olsson intervjuas utan besvärande frågor av journalisten Karin Wilhelmson och får möjlighet att oemotsagd kritisera alla rättsliga instanser.

Redan dagen före tv-lanseringen hade Dagens Nyheter på kulturbilagans förstasida en stort uppslagen intervju med Hanna Olsson, gjord av Eva Ekselius. Läsningen av Olssons bok liknas vid “att ta Vergilius vid handen och vandra genom dödsriket”. Olsson framträder nu i medierna som expert på att identifiera Onda Män. Det är på ögonen man kan se om en man är farlig, fastslår hon.

Ordet hora är avskaffat

Den 31 maj 1991 beslutar kammarrätten att läkarna inte ska få tillbaka sina legitimationer. Det finns fortfarande inga bevis för att Teet Härm och Thomas Allgén har styckat Catrine da Costas döda kropp, rätten dömer på indicier. Samma dag utesluts de två läkarna ur Sveriges Läkarförbund. En glädjestrålande Hanna Olsson intervjuas i kvällens Aktuelltsändning. Tidigare på kvällen har “Aktionsgruppen för rättvisa åt Catrine” samlat flera hundra deltagare i en demonstration där Hanna Olsson håller ett flammande tal. Från och med nu var ordet hora avskaffat, förklarar hon. “Hädanefter existerar bara ordet kvinna. Vi bryter en tusenårig patriarkal ordning under mannen.”

Hanna Olsson har lyckats. Genom enträgen demonisering av de två läkarna och motsvarande idealisering av den prostituerade Catrine da Costa har hon skapat en martyr, en ideologiskt präglad ikon för den svenska kvinnorörelsen som Catrine da Costa aldrig tillhörde.

Medias häxprocess utan motsvarighet

Medias häxprocess mot Teet Härm och Thomas Allgén saknar motsvarighet i svensk historia. Media har agerat som extra åklagare, journalisterna har sprängt alla gränser för anständighet och professionalism. I SVT:s Uppdrag Granskning gör Lars Borgnäs 2001 och 2002 fyra program med innebörden att de båda läkarna är skyldiga till mord och att Teet Härm dessutom sannolikt tog livet av sin hustru Anne-Catherine.

Thomas Allgéns och Teet Härms stämningsansökan mot staten resulterade i en dom där tingsrätten konstaterade att inte mindre än 27 fel hade begåtts i tidigare rättsprocesser. Tingsrätten ansåg att felen kan ha inneburit att läkarna fällts felaktigt. Deras advokater har under de år som gått lämnat in resningsansökningar till Svea hovrätt, Högsta domstolen och regeringsrätten. Samtliga ansökningar har avslagits av formella skäl.

Hur känns det att ha förstört två liv?

Jag undrar hur det känns för de journalister som deltog i häxjakten på de två läkarna, till exempel TT:s rättsreporter Ewa Thures, Leif Brännström, Ann-Charlotte Martéus och Per Svensson på Expressen, Erik Fichtelius på SR Ekot, Karin Thunberg på Svenska Dagbladet, Gun Fälth, Rebecka Tarschys och Eva Ekselius på Dagens Nyheter, frilansjournalisten Kristina Hultman, kulturjournalisterna Ulrika Milles och Ulrika Kärnborg och många, många andra? Hur känns det att ha medverkat till att totalt förstöra två människors liv?

Thomas Allgén fyller i sommar 65 år. Hans dotter är 31. Han såg henne för sista gången i mars 1985, när hon var två år. Teet Härm ska fylla 60. Han lever med mordhot och skyddad identitet. Ingen av dem arbetar.

På grund av de mediala häxprocesserna går Catrine da Costas mördare fri, och minst åtta mördare går fria i fallet Thomas Quick.

Av Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter

Litteratur:

Dan Josefsson: Mannen som slutade ljuga. 2013.

Per Lindeberg: Döden är en man. 1999, 2008.

Per Lindebergs webplats Mediemordet.com:

Hanna Olsson: Catrine och rättvisan. 1990.

Hannes Råstam: Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare.

Marianne Ahrne och Rigmor Robert: Catrine och syndabockarna 2009-2013.

Tommy Wennerstierna: De psykologiska teorierna bakom fallet Quick. Newsmill 14 augusti 2012.

Veckans Brott: Mordet på Catrine da Costa med Leif G.W. Persson

SVT 22 mars 2011