av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Niklas Orrenius, 40, agendajournalist på Dagens Nyheter och chefredaktör Peter Wolodarskis handgångne man, grubblar på vad han ska säga till sina barnbarn som han ännu inte har. Frågan tål att ställas. Niklas Orrenius är nämligen en av de politiska aktivister som under täckmantel av journalistik driver Sverige käpprätt åt helvete. Med en kombination av manipulation och guilt by association intar han en av tätplatserna i den pågående åsiktsförföljelsen och skuldbeläggningen av svenska folket.

Om man ska lyckas som agendajournalist  bör man uppfylla vissa krav. För det första måste man ha en svart-vit människosyn. Svenskar är alltid De Onda, och invandrare är alltid Offer, vilket innebär att de alltid är Goda och måste beskyddas från invånarna i det land de har valt att flytta till. Vidare bör man ha en orubblig övertygelse om att mångkultur är en välsignelse och massinvandring en enastående berikning på alla plan. Islam ska ses som en kärleksfull och fredlig religion utan något som helst samband med islamistiska terrordåd som skördar tusentals offer. Det är en fördel om man så långt möjligt avhåller sig från att kontrollera fakta som riskerar att spräcka den ideologiska övertygelsen.

Den optimala agendajournalisten

Niklas Orrenius uppfyller alla kriterier. Han är visserligen i stort och gott sällskap, men han är den optimala agendajournalisten. Det var därför han köptes över från Expressen av Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski i mars förra året sedan han meriterat sig med lysande insatser i den så kallade “järnrörsskandalen”.  Niklas Orrenius’ grundidé, eller ska vi kalla det övertygelse, är att Sverige är djupt genomsyrat av nazism och rasism. På denna idé bygger han sin journalistik. Idén är för honom så självklar att den är höjd över all diskussion och kritiskt ifrågasättande. Han ser det därför som sin plikt att agera som självutnämnd inkvisitionsdomstol med obegränsad rätt att både anklaga och döma.

Det vanliga syftet att skuldbelägga Sverige

Nu har Niklas Orrenius börjat fundera på vad han ska säga till de barnbarn som han inte vet om han kommer att få. Fler journalister än Niklas Orrenius har anledning att rannsaka sina eventuella samveten och på allvar ställa sig frågan vilket Sverige de lämnar över till sina barnbarn. Men Orrenius’ grubblande handlar naturligtvis inte om hans och andra journalisters medansvar för att Sverige på några decennier har förvandlats till ett mångkulturellt inferno och att barnbarnen får ta över ett land i upplösning. Tvärtom, hans uttalade syfte är som vanligt att skuldbelägga Sverige och anklaga svenskarna för att vi gör för lite.

Sverige i topp med antal asylsökande

Det kan tyckas en aning malplacerat att anklaga ett land som har utropat sig till “humanitär stormakt”  och tar emot flest invandrare per capita i hela Europa för att vi gör för lite. Enligt UNHCR ligger Sverige i topp vad gäller mottagande av asylsökande per capita i hela västvärlden.

I absoluta tal ligger Sverige på tredje plats bland de europeiska länder som tar emot störst antal flyktingar. Bara Tyskland och Frankrike tar emot fler i absoluta tal. Om Tyskland skulle ta emot lika många per capita som Sverige skulle de ta emot åtta gånger så många flyktingar som de gör i dag. Men sådana fakta besvärar inte Niklas Orrenius. Nazismen är vårt fel. Inbördeskriget i Syrien är vårt fel. Att inte alla 22 miljoner syrier lyckas ta sig till Sverige är också vårt fel. Vi borde naturligtvis chartra en flygplansflotta och åka ner och hämta dem.

Framtiden oroar honom inte

Det är tveksamt om Sverige ens finns kvar i den form vi känner det om 20-30 år när Niklas Orrenius’ barnbarn kan tänkas göra entré. Detta framtidsscenario oroar honom inte. I artikeln i Dagens Nyheter skriver han om sin “snälla farmor” som han dricker te och spelar kort med på 1980-talet. Redan som tonåring är han i farten i inkvisitionsbranschen och tar sig rätten att klämma upp sin gamla farmor mot skranket, hålla korsförhör och ställa henne till svars för de tyska nazisternas illgärningar:

“Vad visste ni om judeförföljelserna? Fanns det nazister i Motala? Vad tänkte du och farfar när ni hörde om dödslägren?”

Och farmor berättar för sitt ohängda barnbarn hur rädd hon var när farfar kallades in till militären och hon blev ensam med småbarnen.

“Att hon kastat sig på sängen i förtvivlan, men tagit sig samman. Hur hon skaffat mörkläggningsgardiner och följt myndigheternas instruktioner.”

“Och judehatet, hur var det med det?”

“Och judehatet, hur var det med det?” naggar den tonårige förhörsledaren. “Farmor såg ledsen ut. Det gjorde hon aldrig annars. Hon sade att hon mindes att människor var avundsjuka på och missunnsamma mot judar. En av farfars släktingar var nazist. Han skickade pamfletter som farfar slängde i papperskorgen.”

Nazisten ifråga var kusin till Niklas Orrenius’ farfar. Han hette Axel Arvid Åke Orrenius, föddes 1906 och dog 1971. Han var Svenska Nationalsocialistiska Partiets propagandaansvarige i Stockholm 1935. Den yngste av Niklas Orrenius’ söner bär för övrigt namnet Åke.

Farmor borde ha tagit itu med Hitler

Farmor sa: “Vi förstod inte riktigt hur illa det var i Tyskland.” Det tonåriga barnbarnet fortsätter att pressa sin farmor. Svenska tidningar skrev minsann om dödslägren under tidigt 1940-tal, och läsarna fick några år tidigare veta om Kristallnatten!

Farmor borde helt enkelt ha lämnat sina barn och åkt ner till Tyskland och tagit itu med Hitler och nazismen. Allt annat är judehat och nazismrasism. Den korsförhörda farmodern samlar ihop spelkorten och säger:

“Man ville liksom inte tro. Vi ville inte se.”

I ett temporärt anfall av klarsyn påpekar Niklas Orrenius:

“Det är nästan alltid dumt att jämföra nazismens brott med något annat. Det riskerar att förminska Förintelsen.”

Trots den insikten travar han oförväget på i samma skuldstinkande ullstrumpor som vanligt. Han frågar men levererar själv de förutsägbara svaren.

“Vad det är som vi inte vill eller orkar se i vår egen tid? Vad kommer våra barnbarn att fråga oss om?”

Niklas Orrenius fastnar vid symboler

Niklas Orrenius säger sig fastna vid symboler. Som stängslet i Melilla. Melilla är en liten spansk enklav i norra Marocko där tusentals afrikaner varje år försöker ta sig in för att komma vidare till Europa och ta del av det välstånd som de europeiska folken har arbetat ihop. 2005 satte spanska myndigheter upp “ett stängsel med rakbladsvassa knivar runt Melilla”. Men stängslet och knivarna avskräcker inte afrikanerna från att försöka klättra över.

“Jag fick de djupaste skärsåren på händerna och i magen. Det tog tolv timmar för personalen på sjukhuset att sy ihop mig”

säger en ung man till den spanska tidningen El País,  som Niklas Orrenius förtjust citerar. Sedan hamnar han som förväntat i kriget i Syrien, “med grymheter så vidriga att de knappt går att ta in”.

Jag har faktiskt aldrig hört någon anse att kriget i Syrien är ett trevligt påhitt. Däremot har jag hört en och annan antyda att Mellanösterns och Afrikas ständiga muslimska krig kanske inte är en heltigenom svensk angelägenhet.

Kriget i Syrien – Sveriges ansvar

Det är här Niklas Orrenius’ ofödda barnbarn kommer in i sammanhanget. Han drar sig inte för att använda dem som redskap i sin manipulativa journalistik. På samma sätt som han klämde upp sin stackars farmor mot väggen tänker han sig att hans barnbarn kommer att ställa honom till svars. Men inte av den verkliga anledningen, att han är en av dem som aktivt bidrar till att avskaffa Sverige. Utan för att inbördeskriget i Syrien av outgrundliga orsaker tycks vara Sveriges ansvar.

“Visste ni inte vad som hände i Syrien, farfar?”
“Jo.”
“Vi läste i skolan att ni satte upp stängsel med knivblad?”
“Ja.”
“Var ni väldigt fattiga i Europa på den tiden?”
“Nej.”

När svenskarna satte upp staket i Nordafrika

Observera att de fiktiva barnbarnen påstår att “NI” satte upp stängsel med knivblad. Om vi utgår ifrån att Niklas Orrenius får svenska barnbarn är det alltså svenskarna han beskyller för att ha satt upp stängsel med knivblad i Nordafrika. Hur gick det till? Har svenska folket blivit informerat?

Vi kan också notera att det enda skäl Niklas Orrenius ser till att europeiska länder vill skydda sig från en invasion av migranter från världens mest dysfunktionella länder är att vara “väldigt fattiga”. Med andra ord – har man tak över huvudet och mat för dagen är man skyldig att släppa in ett obegränsat antal människor från med Väst inkompatibla kulturer och religioner.

Vad vill egentligen Niklas Orrenius?

Den här texten är ett belysande exempel på Niklas Orrenius’ ohederliga journalistik. Vad jag, och säkert många andra frågar oss inför den här sortens försök till manipulation är:

• Vad vill egentligen Niklas Orrenius?

• Vilket är målet med hans journalistik?

Jag undrar om han själv har en aning om det. Jag undrar om det över huvud taget försiggår någon form av självkritisk och intellektuell reflexion innan han sätter sig och randar en artikel som den här. Jag skulle väldigt gärna vilja se Niklas Orrenius precisera exakt på vilket sätt nazisternas illgärningar och Bashar al-Assads och al-Qaidajihadisternas folkmord i Syrien är Sveriges ansvar.

“Ytterligare tio års krig i Syrien”

Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet ger på tidningens ledarblogg en illusionsbefriad och följaktligen dystert klarsynt bild av Syriens religiösa inbördeskrig. De fredssamtal som uppges pågå då och då är i det närmaste “en teaterpjäs i en kulissvärld. Man håller igång dem för det goda syftet, men man vet att effekten i den verkliga världen är begränsad. Bakom kulisserna, däremot, är tonen mer sanningsenligt pessimistisk.”

Enligt Gudmundson bedömer nu höga militärer i Israel att stridigheterna i Syrien kan fortgå i ett decennium. Tio år till. Inbördeskriget har pågått i snart tre år. Drygt 130 000 personer beräknas ha dödats. Omkring tre miljoner människor har flytt från Syrien, medan fem miljoner människor är flyktingar i sitt eget land.

“Det är svårt att ens föreställa sig vad ytterligare tio års konflikt kan innebära i mänskligt lidande”

skriver Per Gudmundson.

Väst tvingas sopa upp resterna efter islam

Det mänskliga lidandet på grund av Syriens internreligiösa konflikter drabbar inte bara syrierna själva. Det spiller över på hela omvärlden. Syrien är ännu en i raden av kollapsade stater vars invånare i likhet med Somalias och Afghanistans måste sopas upp och tas om hand och försörjas av människor i andra länder som inte har ett dugg med striderna mellan olika muslimska och islamistiska grupperingar att göra. De oöverskådliga konsekvenserna på alla plan av “fredens och kärlekens religion”, islam, är en börda som tvingas på befolkningarna i kristna och sekulära länder i Väst. Hur länge till kommer de att acceptera att sopa upp resterna efter islam?

Sverige enda land som ger PUT till alla syrier

Som enda land i världen ger Sverige sedan den tredje september förra året permanent uppehållstillstånd, PUT, och rätt till livstidsförsörjning till alla syrier som tar sig till Sverige. Beslutet, som är ett tjänstemannabeslut på migrationsverket, ger också rätt till alla syrier som får PUT att ta hit sina anhöriga, som också får PUT. Rent hypotetiskt har alltså 22 miljoner syrier rätt att få PUT i Sverige bara de lyckas ta sig hit. En oemotståndlig signal som blixtsnabbt har spritt sig över världen och fått omedelbara effekter.

Totalt har hittills omkring 30 000 flyktingar från Syrien ansökt om uppehållstillstånd i Sverige. I år väntas totalt upp till 69 000 asylsökande, men siffran kan bli mycket högre.  Det svenska mottagningssystemet har kollapsat. Det finns inga bostäder, och migrationsverket dammsuger landet på campingbyar, herrgårdar, vandrarhem, nedlagda kontor, gymnastiksalar, före detta behandlingshem, lägergårdar och båtar. Svenskarnas behov av bostäder är sedan länge satt på undantag.

“Vi kan räkna med terrordåd i Norden”

Sverige berörs i hög grad av det syriska inbördeskriget också för att minst 75 personer enligt Säpos beräkningar har rest från Sverige för att kriga i Syrien med al-Qaidainspirerade grupper som Jabhat al-Nusra och ISIS, The Islamic State in Iraq and the Levant.  Det handlar uteslutande om unga islamistiska invandrarmän boende i Sverige som vill upprätta en totalitär shariastyrd islamistisk gudsstat, där mänskliga fri- och rättigheter inte existerar.

Hittills har omkring 17 jihadister från Sverige rapporterats döda i Syrien. Rekryteringen ser enligt Säpo inte ut att minska. Just nu reser ungefär en person i veckan från Sverige ut i kriget i Syrien. På tio år blir det flera hundra. Per Gudmundson skriver:

“Många av dem kommer tillbaks krigstränade, traumatiserade och ideologiskt hjärntvättade. Åtskilliga kan vara motiverade att bedriva jihad även i Sverige, som ju al-Qaidas ideologi förespråkar. Skandinaviska forskare som har räknat på saken tror att vi kan vara helt säkra på att drabbas av åtminstone något eller några terrordåd i våra nordiska länder, till följd av kriget i Syrien, bara med utgångspunkt i de just nu kända Syrienresenärerna.”

Sverige betalar ett högt pris för kriget i Syrien

Sverige betalar alltså ett mycket högt pris för det interna kriget i Syrien och kommer sannolikt att få betala ett ännu högre pris i form av ett eller flera islamistiska terrordåd med många dödade och skadade. Frågan är om priset räcker för Niklas Orrenius? Kommer han och hans kolleger att vakna till besinning först då? Exakt hur många miljarder kronor och hur många döda och skadade kan anses vara skäligt för att lindra Orenii våndor inför de eventuella kommande barnbarnen? När når Sveriges uppoffringar en för Niklas Orrenius acceptabel nivå? När blir han nöjd?

“Framtidens svar skapar vi nu” skriver Niklas Orrenius. Ja precis. Men hans sätt att formulera frågorna gör mig häpen och förbannad. Häpen för att det vittnar om ett hisnande avstånd till verkligheten. Förbannad för att jag misstänker att Niklas Orrenius någonstans längst inne är medveten om att han vacklar på slak lina men väljer att köra på ändå, eftersom hans syfte är att manipulera.

Varför gav ni upp ert eget land, farfar?

Jag tror nämligen inte att de eventuella barnbarnen kommer att fråga varför vi inte släppte in fler afrikaner och syrier i Sverige. Jag tror att de kommer att ställa helt andra frågor. Som de här:

• Vi har läst att Sverige var ett etniskt homogent och välfungerande land ända fram till 1970-talet. Varför gav ni upp ert eget land, farfar?

• Varför tog Sverige emot flest flyktingar i hela Europa och beviljade som enda land alla syrier PUT? Varför trodde ni att ni i ert lilla land måste ta hand om hela världen?

• Varför lade ni er platt för islam och släppte in hundratusentals människor från muslimska länder?

• Varför värnade ni inte yttrandefriheten – du var ju journalist, farfar?

• Varför gick du och dina kolleger som dresserade hundar i den politiska maktens ledband – det var ju ert jobb att granska makten?

• Varför var det viktigare att försörja invandrade analfabeter än att ge era egna gamla en bra ålderdom?

• Varför gav ni bort era bostäder till utlänningar och tvingade era egna barn flytta runt i tredje och fjärde hand eller bo kvar hemma till 30-årsåldern?

• Varför deltog du i demoniseringen och förföljelsen av det enda demokratiska parti som ifrågasatte massinvandringen och mångkulturaliseringen av Sverige?

• Varför har du och andra i din generation lämnat över ett utsuget och förstört land till oss? Varför tänkte ni bara på er själva och inte på oss?

Jag gjorde vad jag kunde. Men det räckte inte.

Det är möjligt att jag kommer att få samma frågor av mina barnbarn. Mitt svar är enkelt:

Jag önskar att jag hade kunnat rädda kvar det goda Sverige till er, det land där jag fick växa upp och leva. Jag arbetade hårt och utan lön, vecka efter vecka, år efter år. Jag försökte få människor att vakna upp och se vad som hände med vårt land. Men min röst var en myggas pip i öknen. Det var de som ville skänka bort och ödelägga Sverige som hade resurserna, megafonerna och tolkningsföreträdet. Och de flesta svenskar ville inte vakna. Jag gjorde vad jag kunde. Men det räckte inte.

Av Julia Caesar
tidligere kronikker af samme forfatter

Police blame deaths on ‘violent’ migrants, 11 februar, 2014