14
apr
Seneste opdatering: 15/4-14 kl. 0335
4 kommentarer - Tryk for at kommentere!

I år er det 50 år siden albummet A Hard Days Night med The Beatles udkom. På onsdag den 16.april er det nøjagtigt at 50 år siden, at titelsangen blev indspillet.

Beatles lød på scenen, som de lyder på LP’en, som jeg stadig har, og som man kan høre det på deres BBC indspilninger. George Harrison introducerer den 12-strengede Rickenbacker, som man hører allerede fra åbningsakkorden. Det var lige akkurat mens TV slog igennem i Danmark, men de viste ikke sådan noget.

At gå i biografen og se filmen, var som at gå til en rigtig koncert. Jeg har altid bedst kunnet lide The Beatles efter de blev rutinerede, men inden de blev eksperimentelle og mondæne, nemlig fra juli 1964 til december 1965. A Hard Day’s Night, Beatles for Sale, Help! og Rubber Soul, 3. december 1965 – mens de endnu havde en legesyg duft af havnebyerne Liverpool og Hamborg. Det var uskyldigt og heldigt at være 14 år i 1964, og uskyldighed er hvad jeg ønsker alle på den alder. Det bliver nok svært.

Lad mig minde om min ven, som kom i John Lennon’s hjem hos tante Mimi Smith i Liverpool, gik i skole med ham, og senere på art-school, men som stort set ikke vil tale om ham, fordi han ikke kunne lide ham og ikke vil tale dårligt om de døde. Jeg har prøvet at få ham til at snakke til mikrofon, og det har ikke nyttet noget. Man kan se hele Richard Lesters film her, dens britiske charme og ironi holder: The Beatles – A Hard Day’s Night film (1964)

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Robin Shadowes

    Jag gillar visserligen dom tidiga grejorna också men ännu mer som senare. Mina favoritalbum är Abbey Road och White Album. Även jag blev förförd av deras charm när man såg dom på tv på den tiden. Dom skämtade alltid med som som intervjuade dem. Men det blev aldrig elakt. Hjärtat var alltid med. Lite ironiskt kanske att Lennon anklagade Macca för att bara skriva “silly love songs”. Helter Skelter på det vita albumet är nog en av Beatles mest larmiga låtar. Punk nästan tio år före sin tid och givetvis en McCartney-komposition. Men det visar bara på hur mångsidiga dom var och kunde växla mellan olika stilar hur enkelt som helst. Hur som helst betecknar jag Beatles som 1900-talets viktigaste rockgrupp alla kategorier. Allting förändrades med Beatles. En LP blev mer än bara en LP. Från att ha varit en samling sånger samlade så föddes konceptet med album iom Sgt Pepper. Egentligen tycker jag inget låter utdaterat ens nu. Varken det tidiga eller det senare materialet. Det låter fortfarande lika fräscht som på 60-talet. Framförallt så blir jag inte trött på dem. Tycker fortfarande det är lika njutbart att lyssna på.

  • Olav

    Beatles komponerte og skrev med så høy kvalitet, at jeg husker det ikke var behov for å flytte stiften mellom spor på LPene. Faktisk bare ABBA som kan vise til liknende jevn kvalitet, slik jeg ser det.
    Men – jeg synes de begge (Lennon / McCartney) var skremmende dårlig hver for seg, som soloartister.

    • JensH

      Øh, du er godt klar over, at selvom der stod ‘Lennon/McCartney’ som komponister på de fleste Beatles-sange, så skrev de i Beatles-tiden faktisk deres egne numre hver for sig, men satte så ‘Lennon/McCartney’ på alle numrene som komponister. Det var eksempelvis Paul McCartney, som alene skrev/komponerede numret ‘Yestrday’.

  • Olav

    Jeg synes likevel skillet er der, tydelig, som regel.
    Kanskje var det bandet som skapte mye av sound og kvalitet?
    John Lennon synes jeg er totalt overvurdert, rent musikalsk; det virker som både McCartney og Harrison har mer å byde på tonalt.
    (jeg bør kanskje tillegge at jeg ofte går skuffet hjem, etter å ha hørt mine musikalske guder, – det er ikke ofte de beste leverer virkelig godt!)