Av Julia Caesar

Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Vilken chock! Jag är fruktansvärt upprörd över valresultatet. Vad är det för människor som röstar på ett parti med ett så vidrigt förflutet? Vilken människosyn har de egentligen? Mina vänner känner precis likadant. Alla är lika upprörda som jag. På Facebook uppmanar vi alla som röstade på det här partiet att defrienda oss. Vi är inte deras vänner längre. Vi är 94,3 procent som inte röstade på detta avskyvärda parti. Vi är i majoritet, det är vi som bestämmer. Vi kommer aldrig att ta i partiet ens med tång. Vi är beredda att gå i högljudda manifestationer mot valresultatet! Vi ska skrika, skramla, tuta i vuvuzelor och bröla i saxofon!

Sverige är i chock. Krisbearbetning pågår. Vänsterpartiet fick, chockerande nog, 5,7 procent av rösterna i riksdagsvalet. 5,7 procent till kommunisterna! Partiledaren Jonas Sjöstedt har visserligen snygga gångkläder, kan äta med kniv och gaffel, har en fru som arbetar på UD och bor ståndsmässigt på Östermalm – en uppgift som inte återfanns på vänsterpartiets valsedlar.

Men trots ett mångårigt förflutet i Kommunistisk Ungdom (KU) har han aldrig kallat sig kommunist, utom en gång när han rökte hasch. “Men en gång är ju ingen gång” skriver journalisten och Östeuropakännaren Kjell Albin Abrahamson när han porträtterar Jonas Sjöstedt i boken “Låt mig få städa klart” om den svenska kommunismen.

“Vänsterpartiet har förlorat sitt politiska raison d’être”

Oavsett vad partimedlemmarna kallar sig representerar de en politik som genom hela historien har byggt sin maktutövning på tvång och förtryck mot oliktänkande, som har totalitär diktatur som metod och mål, som byggde Berlinmuren och Gulag, avskaffade yttrandefriheten och har begått historiens största och blodigaste massmord på minst 100 miljoner människor – vissa forskare säger 150 miljoner.
Kjell Albin Abrahamson skriver:

“Att så många inom vänsterpartiet fortfarande kallar sig för kommunister är i ett europeiskt perspektiv en stor skam för Sverige. Med alla sina små och stora lögner har vänsterpartiet förlorat sitt politiska raison d’ être. Vänsterpartiet har gjort upp med sin historia i samma omfattning som Moskva har gjort sig av med Leninstatyer. När jag bodde i Moskva på den sovjetiska tiden fanns där 70 Leninstatyer. I dag finns det 68. Vänstern är sedan länge oförmögen att formulera en vision, och därför har partiet reducerat sig själv till professionella nejsägare.”

Vilket vi har sett prov på i vänsterpartiets paroller i valrörelsen om “Nej till vinster i välfärden”.

De erkänner aldrig offentligt att de har gjort fel

Supernarcissisten gjorde redan på valnatten som han länge planerat, tog sin hatt, rock och 341 833 förlorade röster och avgick, saknad av ingen. Det var inte roligt att leka kejsare längre när alla såg att han är naken. Var tredje ny SD-väljare kom från moderaterna, 16 procent kom från socialdemokraterna. Nästan hälften, 45 procent av SD:s väljare, har alltså vänt ryggen åt de två största partierna, s och m. Fredrik Reinfeldt tillämpade den modell som den berömde brittiske torypolitikern Enoch Powell (1912-1998) förutspådde 1977 när han blev tillfrågad om framtiden efter hans Rivers of Blood-tal 1968:

Politiker erkänner aldrig offentligt att de har gjort något fel. För att slippa ta en obekväm fajt låter de bara allting få pågå – trots att de vet att det kommer att sluta i katastrof. När kraschen kommer är de antingen döda eller har smitit iväg någonstans utom skotthåll och slipper få skulden för vad de ställt till med. (Hvordan tænker politikerne egentlig?)

Närmare en miljon väljare är alltså rasister

Men i Sverige handlar chocken över valresultatet inte om att ett kommunistiskt parti fick 5,7 procent av rösterna. Det valresultatet slinker ner lika lätt som en bit gåslever nedsköljd med rysk champagne. Chocken gäller heller inte att Fredrik Reinfeldt avgår och slipper undan ansvar efter att ha ägnat åtta år åt att förstöra Sverige genom massinvandring.

Den offentliga chocken är att Sverigedemokraterna fick 12,9 procent, och att partiet nu är Sveriges tredje största med 49 mandat i riksdagen. SD har vuxit på ett sätt som saknar historisk motsvarighet. Mer än 800 000 väljare, närmare bestämt 801 178 personer, röstade på Sverigedemokraterna. En ökning med 461 568 röster sedan förra valet. Närmare en miljon svenska väljare är alltså rasister enligt den officiella uppfattning som dunkas ut i media.

“Vi känner inte en enda Sverigedemokrat”

“Ingenting verkar bita på dem, vare sig man tar debatten eller vägrar att ta den, vare sig man attackerar dem eller ignorerar dem, vare sig man tårtar dem eller vänder ryggen åt dem. Inte ens hela den tredje statsmaktens samlade ansträngningar lyckas kväva dem.”

(Bengt Ohlsson i Dagens Nyheter). Han vittnar om den sociala isolering och det utanförskap som präglar “de tredje hippaste kvarteren i världen” där han bor, kulturvänsterns och journalisternas tillhåll på Södermalm i Stockholm:

“Känner vi några sverigedemokrater? frågade femtonåringen i somras. Men det gör vi ju inte. Vi känner inte ens någon som känner en sverigedemokrat.”

I enlighet med Pythagoras’ sats står chocken över SD:s valframgång i direkt proportion till tjockleken på skygglapparna hos dem som har lyckats hålla verkligheten ifrån sig år efter år. Överraskningen är total. Medan SD-väljarna jublar pågår ett plågsamt sorgearbete bland de sju massinvandringspartiernas väljare och företrädare.

“Ett nationellt krisläge”

“Det är smärtsamt att vakna i dag” skriver kulturjournalisten Kristina Lindquist i Dagens Nyheter under rubriken “Fascismen är Sveriges tredje största parti”. Kristina Lindquists smärta gäller att Sverigedemokraterna mer än fördubblade sitt valresultat från valet 2010 och blev valets enda vinnare bland sju förlorarpartier.

“Valnatten är så kort nuförtiden, det rasslar till bland distrikten och siffrorna slår mot huvud och tinningar: Tretton procent, tredje största parti och möjligen vågmästare i riksdagen” klagar hon.

Ja, det är värre än så: Att 13 procent av väljarna har lagt sin röst på ett fascistiskt parti är ETT NATIONELLT KRISLÄGE.

Hur ska vi omvända SD-anhängarna?

Elise Karlsson, litteraturkritiker i Svenska Dagbladet, har samma tröttsamma utgångspunkt; extremvänster. Hon bekymrar sig för hur man ska lyckas omvända de som nu röstade på SD. Hur man ska kunna tala dem till rätta. Eftersom de är rasister och inte förstår sitt eget bästa, det vill säga Elise Karlssons bästa. Hon skriver:

“Siffrorna har gjort att många nu frågar sig hur man ska göra för att få färre att stödja Sverigedemokraterna framöver. Det är en fin tanke. Problemet är bara att vi ju redan har haft där samtalen de senaste åren, parallellt med allt annat arbete som gjorts. Även jag. Min valdagsmorgon gick åt till att diskutera SD med två av partiets försvarare. Men jag tror att det får räcka med sådana diskussioner för mig nu.”

“Många säger att den taktik som använts hittills uppenbarligen har varit misslyckad. Att vi som inte är Sverigedemokrater därför ska sluta demonstrera vår motvilja mot dem öppet. Sätta oss ner och prata med dem. Om var och en av oss talar med en anhängare av Sverigedemokraterna till nästa val så kommer röstsiffrorna att sjunka.”

Dessa oxytocinstinna kvinnliga kulturskribenter

Elise Karlsson har verkligen försökt, framgår det. Men det är som förgjort. SD-anhängare lyssnar inte på henne, de tror inte på etablerade medier, politiker, vetenskap eller statistik. Eller på Elise Karlsson. Nu ser hon bara en utväg: INTE att diskutera invandringen – det vore att gå alldeles för långt – utan lösa problemet genom att “arbeta emot den oro som finns i grunden”.

Å dessa oxytocinstinna unga kvinnliga kulturskribenter längst ute på vänsterkanten! Saliga är de i sin tro, sin skuldmarinerade moraliserande upperclass-attityd och sin tillbedjan av trossatser für die Ûbermenschen. Här handlar det om ceremoniella besvärjelser och religiös liturgi, ett mässande för syndiga församlingar över vilka moralens självutnämnda gudinnor svänger fördömelsens rökelsekar. Det är faktiskt ett under att de inte spricker av sin egen godhet.

Öppna era hjärtan och tugga i er verkligheten!

Kristina Lindquist, Elise Karlsson och alla andra som brutalt har fått skygglapparna avslitna har det svårt nu. Det är naturligtvis särskilt traumatiskt för kulturvänstern att så oväntat konfronteras med verkligheten. Här har de gjort allt för att avskärma sig från den i sina isolat på Södermalm, i Vasastan och Gamla Stan. Och ändå tränger den sig obönhörligt på.

Jag har bara ett råd att ge: Öppna era hjärtan och tugga i er verkligheten! Ju förr desto bättre. Ni har inte en chans att undkomma, så ett tidigt accepterande är att rekommendera. Vad gjorde ni medan människorna utanför era reservat följde samhällsutvecklingen, tänkte, reflekterade, diskuterade och drog slutsatser av att varken de själva eller deras åsikter räknades? Av att ses som rasister utan existensberättigande?

“Med självgoda hånskratt har ni använt all er makt”

Roger Sahlström skriver i Dispatch International, med raseri riktat mot journalistkåren. Den har inte bara svikit landsbygden utan hela svenska folket, skriver Sahlström – “eftersom ni inte har skött ert jobb, nämligen att granska makten. I stället har ni gått hand i hand med makten, och skapat er en maktposition i samhället som ni brutalt utnyttjar. I dag är det ni i medierna som bestämmer vilka som ska hängas ut och göras non grata i samhället.”

“Det stora misstaget ni gör är att ni tror att alla andra har det precis som ni. (…) Utan insikt har ni i många år pratat om de hemska Sverigedemokraterna. Ni har smutskastat och påstått att deras väljare är lågutbildade, lallande dårar som bara inbillar sig saker. Ni har dissat och faktiskt pissat på alla de människor ute i landet som drabbats av nerdragningar och konkurser. Samhällen som fått sin sociala välfärd nedmonterad, små byar ni inte kan namnen på, här ute finns det vanliga folket som har drabbats av invandringspolitiken. Ni har helt ignorerat dem. Med självgoda hånskratt som stinker surdeg har ni använt all er makt för att jaga och dumförklara dem.”

 “Från era privilegierade skrivbord pekar ni ut människor som inte delar era idéer. Ni tar ifrån dem deras sociala liv, inkomster och möjligheter att verka i samhället och debatten. Till er hjälp har ni använt starkt vänsterorienterade grupper som likt Stasi och SS ringar in och registrerar människors privatliv. Det är inte inbillning, jag är en av dem som drabbats.”

“Vi försökte häckla ihjäl dem”

“Medan vi på kultursidorna och i seminarierummen diskuterade Tintin, ”Lilla hjärtat” och fördomsfulla godispapper, växte Sverigedemokraterna till 13 procent. Medan vi över en ekokaffe försökte hitta tecken på strukturell rasism hos varandra växte en folkrörelse fram”

skriver Bengt Ohlssons kollega Jonas Thente i Dagens Nyheter.

“Vi försökte häckla ihjäl dem, prata över huvudet på dem, skuldbelägga dem, jämföra dem med slavägare och rabbla akademiska lånord. Det fungerade bevisligen inte.”

69 procent röstade inte på socialdemokraterna

Det görs stor sak av att 87 procent inte röstade på SD. Utifrån samma logik kan jag presentera hur många som inte röstade på de övriga partierna.

96,9 procent röstade inte på Fi.

95,4 procent röstade inte på kristdemokraterna.

94,6 procent röstade inte på folkpartiet.

94,3 procent röstade inte på vänsterpartiet.

93,9 procent röstade inte på centerpartiet.

93,1 procent röstade inte på miljöpartiet.

76,7 procent röstade inte på moderaterna.

69 procent röstade inte på socialdemokraterna.

Moderaterna körde över väljarna som en ångvält

Det vi ser i eftervalschocken är en kompakt, enfaldig och halsstarrig motvilja mot att diskutera den viktigaste orsaken till att så många röstade på SD: massinvandringen och sjupartiets gigantiska svek mot väljarna. Förra centerledaren Maud Olofsson lanserade i SVT till och med vargfrågan som orsak. Så långt från verkligheten kan man befinna sig om man är politiker.

Den största väljarflykten har gått från moderaterna, som under Fredrik Reinfeldts ledning har kört över väljarna som en ångvält. De har tappat i storleksordningen ett helt miljöparti, 6,7 procent av sina väljare. För att straffa de 5,7 procent som röstade på SD i valet 2010 slängde sig alliansen i armarna på invandringsextremisterna i miljöpartiet och träffade en överenskommelse med dem om att utöka massinvandringen.

Reinfeldt ville lära svenska folket en läxa

Fredrik Reinfeldt ville lära svenska folket en läxa. De skulle lära sig att massinvandringen kommer att fortsätta hur de än röstar. En uppgörelse som skulle anstå vilken diktatur som helst hyllades som ett politiskt genidrag av liberala ledarsidor. Dagens Nyheter skrev:

”Den visar viljan att ta ansvar i viktiga frågor och för detta ska inte minst miljöpartiet ha en eloge. De sammantaget fem partierna berövar SD – i praktiken ett enfrågeparti – sin enda politiska fråga. Det är både listigt och demokratiskt rätt.”

Sommartalet blev den sista murbräckan

Uppgörelsen har lett till att Sverige, med ungefär två procent av EU:s befolkning, står för 22 procent av de beviljade asylansökningarna. Det innebär att Sverige ensamt beviljar fler asyl än vad Storbritannien, Frankrike, Spanien, Finland, Danmark och Norge gör tillsammans. Den har också lett till strömhopp från moderaterna. Det blev Reinfeldt själv som fick lära sig en läxa, inte svenska folket. Hans sommartal på Norrmalmstorg i Stockholm med uppmaning till svenska folket att öppna sina hjärtan blev den slutgiltiga murbräckan.

“Moderaternas väljare delade aldrig den moderata partiledningens syn på invandring. Detta har dock aldrig rapporterats i klartext av media eller av borgerliga tankesmedjor”

skriver nationalekonomen Tino Sanandaji i en krönika på Realtid.se. 

Systematisk desinformation i media

Systematisk desinformation i media om den så kallade SOM-undersökningen som görs varje år av Göteborgs universitet har lett till den felaktiga tron att majoriteten av svenska folket är positiv till att ta emot fler flyktingar. Men bara 18 procent tycker att det är ett bra förslag.

“Det är slående att endast 18 procent av svenska folket stöder den linje som Alliansregeringen fört, nämligen ökad flyktinginvandring. Denna siffra har aldrig rapporterats i riksmedia” skriver Tino Sanandaji.

De etablerade partiernas järnkartell

Bland moderaterna är det ännu färre som vill ha ökad flyktinginvandring, bara 12 procent.

“Bara 12 procent av Moderaternas väljare angav alltså till Sveriges största politiska undersökning att det är ett bra förslag att ta emot fler flyktingar. Siffran har aldrig rapporterats annat än på min egen blogg. Media vill ge sken av att Sveriges nuvarande invandringspolitik har massiv folkligt stöd och har därför inte rapporterat de riktiga siffrorna.”

“I själva verket visar SOM-mätningen att cirka 60 procent av de väljare som faktiskt tar ställning vill se en reducerad flyktinginvandring. Men de etablerade partierna har bildat en järnkartell där alla i stället lovar ännu snabbare flyktinginvandring.”

“De är själva fångade i en bubbla av ignorans”

Fredrik Reinfeldt och hans allianskamrater har att tugga i sig resultatet av sin oerhörda arrogans och sitt svek mot svenska folket. Tino Sanadaji skriver:

“Många moderata politiker och strateger är själva fångade i en bubbla av ignorans de har hjälpt till att skapa. De blev därför genuint förvånade över valresultatet. Det finns dock inget skäl att bli förvånad för den som inte förlitar sig på medias filter. Moderata kärnväljare är höger och uppskattade inte att landets statsbärande parti driver Gustav Fridolins ungdomsradikalism. Moderater som är skeptiska till den nuvarande invandringspolitiken är partiets kärnväljare, inte något litet segment som man kan klara sig utan.”

Han sitter med alliansens efterlämnade kris i knät

Nu försöker socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven bilda regering utifrån det ytterst bräckliga underlag han har, 31 procent. Tillsammans med miljöpartiets 6,9 procent blir det 37,9 procent.  Inte ens om vänsterpartiet skulle ingå i regeringen med sina 5,7 procent – vilket Löfven har sagt nej till – orkar de rödgröna upp i mer än 43,6 procent och får långt ifrån egen majoritet.

Det kommer att bli en skakig resa. Inga vallöften kommer att vara heliga. På sin Canossavandring kommer Stefan Löfven att vara desperat beroende av samarbete med så många andra partier som möjligt för att över huvud taget kunna föra politik. Han sitter med alliansens hela efterlämnade kris i knät. Lyckas han inte väntar ett nyval. Ändå anser Stefan Löfven sig ha råd att redan på valnatten ställa sig upp och deklarera att han aldrig kommer att samarbeta med SD. Han unnade sig inte en minut av eftertanke. Det är häpnadsväckande. Det kommer inte att lyckas, och innerst inne vet han det.

Löfven och sjupartierna har beseglat sitt eget öde

Stefan Löfven har sagt att han ska göra allt för att eliminera SD:s vågmästarroll. Alla sju gammelpartier är överens om att isolera SD, det vill säga ignorera nästan en miljon väljare. Hur kan man överhuvud taget komma på idén att utesluta ett parti med så stor väljarandel? En förutsättning är maktens förblindelse. En annan ett omfattande förakt för väljarna och demokratin. Sjupartiet uppfyller båda kriterierna.

På fredagen sa Stefan Löfven att det är hans ambition att behålla den avgående regeringens migrationsöverenskommelse med miljöpartiet.Det är ett villkor från de tre allianspartier som Löfven har diskuterat politiskt samarbete med. Därmed har Stefan Löfven och de övriga sjupartierna beseglat sitt eget öde. De har tydligt visat att de ingenting har lärt och ingenting förstått av valresultatet. Väljarna har gett klart besked. De underkänner den invandringspolitik som alliansen har fört.

“Ingen anledning tro att 13 procent är taket”

Om sjupartiet fortsätter att sätta demokratin ur spel genom att gadda ihop sig och utesluta ett parti med närmare en miljon väljare bakom sig kommer det att stå dem mycket dyrt. Det kommer att stå dem så dyrt att de snart, men senast 2018, sliter sitt hår i förtvivlan och frågar sig hur de över huvud taget kunde tro att det går att isolera SD.

Stefan Löfven sitter i en rävsax. Anna-Lena Lodenius gör på Svenska Dagbladet Brännpunkt en jämförelse med andra europeiska länder:

“Det torde vara uppenbart för de flesta att det skett ideologiska förskjutningar i europeisk politik som inneburit att högerpartierna och socialdemokraterna blivit allt mer lika varandra. (…) Konflikterna handlar allt som oftast om detaljer och teknikaliteter. Intrycket för väljarna blir just det som högerpopulistiska partier alltid brukar lyfta fram: Det spelar igen roll vilket av de etablerade partierna man röstar på. Slutsatsen blir pessimistisk: Oavsett vad Stefan Löfven väljer kommer det antagligen att gynna SD. I det första fallet direkt, i det andra nästa gång väljarna går till valurnorna. De finns ingen anledning att tro att SD:s 13 procent är något slags tak.”

“En tryckkokare som hotar att explodera”

I Aftonbladet skriver Morten Messerschmidt, EU-parlamentariker för Dansk Folkeparti:

“Den svenska strategin är inte bara kortsiktig, den är också starkt odemokratisk då den förvandlar Sverige till en tryckkokare som hotar att explodera.”

Om Stefan Löfven väljer tryckkokaren kommer den att explodera rakt i ansiktet på honom och det övriga sjupartiet. Utifrån rådande opinionsläge vill jag kraftigt avråda honom från att ta den risken. I vidare kretsar än den politiska och mediala eliten anar sjuder en vrede över att ständigt bli sidsteppad av det demokratiska systemet, ett raseri som sedan länge befinner sig på kokpunkten. Om valresultatet inte respekteras av en maktfullkomlig elit kommer tryckkokaren att explodera.

Av Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter