Av Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Hur god kan en svensk journalist bli? Hur god som helst, det finns inga gränser. Vill man vara riktigt god nöjer man sig inte bara med att propagera för att alla som vill måste få komma till Sverige. Man omsätter sin politiska agenda i praktisk handling och smugglar en migrant med falskt pass med sig hem.

SVT-reportern Fredrik Önnevall,  41, sprängde godhetsvallen och kvalade direkt in som aspirant till titeln Vår tids Jesus när han smugglade den 15-årige syriern Abed till Sverige.

Smugglingen av Abed blev kryddan som har skapat maximalt PR-värde och uppmärksamhet kring tv-serien “Fosterland”, som började sändas i SVT den 11 januari. Önnevall förklarar sitt handlande så här:

– Det var ingen annan som kunde hjälpa honom, och då slutade det vara ett journalistiskt beslut. Då blev det till vad jag var beredd att göra för ett barn.

Smugglingen är polisanmäld. Men att människosmuggling är ett brott, och att någon som uppsåtligen hjälper en utlänning att illegalt komma in i Sverige riskerar fängelse i högst två år avfärdar Önnevall:

– Jag har uppfattningen att det inte är en fråga om ett brott, utan i det här fallet ett medmänskligt agerande.

Kan inte ta ansvar för konsekvenserna

Fredrik Önnevalls vilja att hjälpa är i sig inte svår att förstå. De flesta av oss ställs någon gång i livet inför ett svårt val, och en empatisk förmåga finns inbyggd i människan redan från födseln. Men det är en sak att känna empati men avstå från rollen som aktör och leva med konsekvenserna av ett svårt beslut resten av livet. En helt annan att agera och överträda lagar för att slippa just den våndan. Graden av empati kan vara lika stor i båda fallen.

Fredrik Önnevall överskred den gräns som skiljer hans roll som journalist från rollen som aktör i medmänsklighetens tjänst. När han smugglar med sig den syriske pojken till Sverige blir han själv medagerande, förändrar journalistrollen och gör de professionella gränserna flytande på ett sätt som kan ge stora framtida konsekvenser för omvärldens syn på journalister. Konsekvenser som Önnevall inte kan förutse, som kan komma att drabba både honom själv och hans kolleger och som han inte kommer att kunna ta ansvar för. För den aspekten verkar det inte finnas något fack i Fredrik Önnevalls annars ömtåliga samvete.

I förlängningen uppstår frågan när det blir okej för journalister att lämna sin professionella roll och bryta mot lagen på fler sätt; gömma illegala migranter, bygga illegala läger åt tiggande romer eller hjälpa dömda brottslingar att rymma från fängelserna? Allt givetvis grundat i empati.

Önnevall ute på en egen botgöringsresa

Önnevalls kamp med sitt samvete visar sig ha djupare rötter än att enbart handla om den syriske pojken. Han skriver på SVT:s sajt: 

“Skolkorridorer där man inte vågade hjälpa. Händelser på stan när man tittade bort då man borde klivit in. Och senare i livet, katastrofer jag rapporterat från och mött människor i trasor. Tillfällen då ens djupaste väsen uppmanar att hjälpa, men där man säger till sig själv, det är inte mitt ansvar.”

Fredrik Önnevall är med andra ord ute på en egen botgöringsresa. För att få syndernas förlåtelse och frid i sitt samvete behöver han Abed nästan mer än Abed behöver honom. Därför drar han sig inte heller för att exploatera pojken i tv-serien på ett sätt som Abed sägs ha samtyckt till. Men vilken förmåga att bedöma konsekvenserna av svenska tv-program har en 15-årig pojke från ett helt annat land?

Varför inte smuggla med sig Ibrahim?

När Fredrik Önnevall träffar Abed befinner han sig tillsammans med fem andra syriska migranter i en lägenhet i Aten i väntan på hjälp från människosmugglare att ta sig över havet till Italien och vidare till norra Europa. Ingen av dem vill stanna i Grekland.

Varför smugglar Önnevall med sig någon som redan befinner sig i EU och enligt Dublinförordningen ska söka asyl i Grekland som första asylland? Och varför klappar hans hjärta inte lika starkt för till exempel Ibrahim, den syrier i Önnevalls egen ålder som säger i SVT-serien – som om det handlar om att välja mellan olika rätter från ett smörgåsbord:

“Jag tvekade mellan Danmark, Holland och Sverige, men det blir nog Sverige.”  (Tidskod 31:02).

Jag tvekade mellan sillen, ålen och laxen, men det blir nog laxen.

“Sverige ägs av invandrarna”

I tv-serien ska Önnevall beskriva den nationalistiska rörelse som växer i hela Europa. Ett intressant ämne i ett land där den förre statsministern uttalar sig så här:

”Vad är Sverige för land? Ägs det här landet av dem som bott här i fyra generationer eller de som hittat på någon gräns?”

”Är det här ett land som ägs av dem som har bott här i tre eller fyra generationer eller är Sverige vad människor som kommer hit mitt i livet gör det till att vara och utvecklar det till? För mig är det självklart att det ska vara det senare och att det är ett starkare och bättre samhälle om det får vara öppet.”

(Fredrik Reinfeldt i tv4:s “Nyhetsmorgon” den 24 december 2014).

Nationalism är fult. Att älska, hedra och värna sitt eget land är suspekt. Det är det budskap som politiker och medias propagandamegafoner har tutat i oss i flera decennier. Uttalandet från Fredrik Reinfeldt, som fortsätter att lägga sig i politiken trots att han har avgått, är symtomatiskt – och otänkbart i vilket annat land som helst.

Reser runt i Europa för att få sina fördomar bekräftade

Tusentals tittare skulle bänka sig för att se en tv-serie som i enlighet med SVT:s skyldighet att förmedla saklig och opartisk information kan belysa ämnet nationalism ur så många synvinklar som möjligt. Till exempel är vi många som är intresserade av varför nationalismen ökar starkt i Europa just nu.

Men det är inte vad vi får. Vi serveras den vanliga vänsteragendan, beledsagad av sliskig, känslosam musik som är avsedd att styra vad vi ska känna. Det är naturligtvis otänkbart att en svensk journalist kan stava till f-ö-r-u-t-s-ä-t-t-n-i-n-g-s-l-ö-s-t och klarar att göra en tv-serie ur ett objektivt perspektiv. Efter två avsnitt av “Fosterland”  är det tydligt att Fredrik Önnevall reser runt i Europa för att få sina fördomar bekräftade. Som en forskningsresande i exotisk ondska letar han efter allt som kan tänkas ge relief åt hans egen godhet.

Han ser allt med blå svenska ögon

Det blir, inte oväntat, en resa där han avslöjar mer om sig själv än han sannolikt är medveten om. Ogenerat exponerar han sig själv och det PK-bagage han kånkar på. Han ser allt med blicken från blå svenska ögon som han är absolut övertygad om är det enda rätta och följaktligen ska prackas på hela världen. För honom är nationalister Onda Människor, och han blir förbannad för att de inte är intresserade av att förstå hur HAN, den utsände journalisten på opartiskt public serviceuppdrag, tänker. (Tidskod cirka 25:20).

Självbespegling på licensbetalarnas bekostnad

I seriens introduktion säger han att om han kan förstå hur “de alla” tänker kan han kanske också få syn på sig själv:

“Vad är det egentligen som skiljer mig från dem?”

Han vill förstå sig själv. Han vill ta reda på varför han själv är så god och alla nationalister är så onda. Det hade han kunnat få hjälp med av en psykoterapeut, men då hade han förstås fått betala ur egen plånbok. Nu åker han istället runt och ägnar sig åt narcissistisk självbespegling på licensbetalarnas bekostnad och skickar räkningen för sin människosmuggling till de svenska skattebetalarna.

En formlig godhetsepidemi

Att vara god är en mänsklig drift som belönas högst olika i olika länder och kulturer. På ett individuellt plan har människans hjärna, precis som hos alla andra ryggradsdjur, ett belöningssystem som aktiveras när vi upplever att vi gör goda gärningar. Kemiska signalämnen som serotonin och dopamin frisätts från vissa nervcellsutskott och stimulerar andra. Kroppens eget morfin, endorfiner, frigörs och får oss att må bra.

I den humanitära stormakten Sverige belönas godhet så till den grad att det har gett upphov till ett missbruk, en formlig epidemi av grasserande “godhet” – som ofta är poserande och falsk.

Godheten kräver över- och underordning

Godhet bygger på godhetsmaktordning. Den kräver över- och underordning. Den som ger något är överordnad, och den som får är underordnad. Inte sällan används den underordnade som ett redskap, en moralisk putstrasa, för att ge glans åt den godes gloria.

Godhet kan inte utövas osynligt i enskildhet. Godheten kräver en publik. Först när någon ser hur god den gode är får godheten betydelse. Störst godhetspoäng får de som vill riva Sveriges gränser och släppa in alla som vill komma hit. I en svart-vit moralisk scenografi betecknas alla som inte vill ha sina länder invaderade av fortsatt massinvandring som rasister.

“Det är härligt att känna sig god, vinet smakar lite bättre då, och varför försvåra denna fina berättelse om sig själv (som god), med fakta och jobbiga analyser?” skriver bloggaren Jussi H. Lundell. 

“Hur var det att växa upp som högerextremist?”

Det första Fredrik Önnevall snubblar över är sina egna fördomar. Han besöker Ourania Michaloliakos i hennes hem i Aten och “överraskas över att lägenheten ser så vanlig ut.”  (tidskod 37:48).

Ourania Michaloliakos, 26, är nationalist och sitter i Atens fullmäktige för partiet Gyllene gryning. Hon är dotter till partiets ledare Nikolaos Michaloliakos,  som sedan 28 september 2013 sitter häktad, misstänkt bland annat för att ha kopplingar till mordet på rapparen Pavlos Fyssas, något som han själv nekar till.

“Hur var det att växa upp som högerextremist? Hur ser Ouranias världsbild ut?” undrar Fredrik Önnevall.

Ourania Michaloliakos älskar sin pappa

Jo, hon älskar Motörhead, har en affisch med Audrey Hepburn på väggen och ett ljus med motiv från Lille prinsen. Och hon älskar sin far, partiledaren. Hon visar sin hobby, scrapbooking, med bilder på sin far och sig själv som barn. Önnevall våndas:

“Jag hajar till och har nästan svårt att ta in det jag ser. Detta är alltså den häktade ledaren för Gyllene gryning som jag tittar på.”

Ourania Michaloliakos ska senare ge honom svar på tal när han kommer dragande med vad han i det längsta har försökt hålla inne med – rasistkortet.

Det är glappen i deras liv han vill komma åt

Fredrik Önnevall letar efter sprickorna, bristerna, hålen i strumporna – krokar att hänga upp sin politiska korrekthet och sitt misstänkliggörande av nationalism på. Han använder andra människor och begår övergrepp på dem för att exponera sin egen godhet. Det vet inte de människor han intervjuar. De litar på honom, släpper in honom i sina hem, visar honom öppenhet och förtroende, låter honom ta del av familjebilder och berättar personligt om sig själva. Det borde de inte ha gjort. För det är just glappen i deras liv han vill komma åt.

Han möter Maya Markiewicz, 46, SD-kvinna som har flyttat från det mångkulturella Malmö till ett pyttelitet fritidshus i Kungsbacka för att hennes tonårsdotter ska få en bra skolgång. Maya Markiewicz’ föräldrar flydde till Sverige från kommunistdiktaturen i Polen. Först kom pappan, konsertpianisten Jerzy Markiewicz, 1967. Hon säger att hennes barndom inte var speciellt rolig, med en mamma som ständigt var upptagen. Hon visar privata familjebilder och berättar om sin bror Martins för tidiga bortgång.(Tidskod 49:50).

Det är ett förtroende som Önnevall borde ha förstånd att hålla för sig själv. Varför är det nödvändigt för honom att föra det vidare till tv-tittarna? För att det passar perfekt in i den bild han vill ge, att Sverigedemokrater kommer från trasiga familjeförhållanden, är psykiskt instabila och att det är därför de har blivit Sverigedemokrater.

“Sverige kan inte hjälpa alla människor”

Både Maya Markiewicz och hennes pappa Jerzy Markiewicz ställs inför påpekanden att de som fått ett bättre liv i Sverige minsann inte ska ha några synpunkter på att andra människor vill komma hit och ta del av välfärdskakan. Båda argumenterar emot. Jerzy Markiewicz, som nu är 75 år, säger:  (Tidskod cirka 23:15).

“Sverige är fantastiskt, för dom vill hjälpa alla människor. Men dom kan inte ta alla araber, alla afrikaner och alla andra som har jättedåligt ställt. Det går inte.”

– Men de kunde hjälpa dig!

-Nej, jag hjälpte mig själv. Jag kom hit, och jag har inte krävt någonting.

– Men du fick ett bättre liv!

– Det vet man inte. Det vet man aldrig.

Jerzy Markiewicz har oförsyntheten att tro att han som konsertpianist har tillfört Sverige något. Men hur många arabiska tonsättare och musiker finns det? Jo, han vet en arab som kan spela Chopin. En enda – lika sällsynt som en albinoneger, säger Markiewicz.

“Grekland är ingen cirkus, det är ett land”

“Vad är Grekland? En nöjespark dit invandrare kan komma och roa sig? En cirkus? Nej! Grekland är ingen cirkus, det är ett land.”

Orden kommer från Ourania Michaloliakos. Fredrik Önnevall sitter på partiet Gyllene grynings kontor i Aten. Han ser chockad ut. Till sist kan han inte hålla sig längre. Inom en minut ska han anklaga Ourania Michaloliakos för rasism. När hon talar om skillnader mellan infödda greker och invandrare vad gäller brottslighet kommer Önnevalls automatreflex:

– I mina öron låter det som rasism.

– Det är okej för mig, säger Ourania Michaloliakos kallt. “Kalla mig rasist om du vill, men jag är åtminstone ingen hycklare.”

“Finns det ingen gräns för min artighet?”

Fredrik Önnevall våndas och poserar. I båda avsnitten av “Fosterland” dröjer kameran förälskat i långa tagningar vid hans ansikte. Ensam på hotellrummet tar han sig över sin kala hjässa, plutar med munnen och delar sina inre våndor med kameran och tv-tittarna efter en lång tålamodsprövande dag tillsammans med medlemmar av Gyllene gryning. Han förebrår sig för att han varit artig.

“Ännu en konstig dag. Att hela dagen umgås med medlemmar från Gyllene gryning, och inprogrammerad som man är så är man artig, och de är artiga. Och någonstans börjar man undra: finns det ingen gräns för min artighet? Borde jag istället markera?”  (Tidskod cirka 25:35).

Att “markera” innebär till exempel att han frågar Ourania Michaloliakos om Gyllene grynings “svastikaliknande” symbol på flaggan – “Varför denna flirt med nazistsymbolik?”
– Nu förolämpar du oss, säger Ourania Michaloliakos. Motivet på flaggan kommer från den flera tusen år gamla meanderslingan. Det är en av de vanligaste symbolerna från antikens Grekland, men Önnevall har inte känt igen den.

Jobbar för Front National – och är homosexuell

Riktigt glad blir han inte förrän han kommer till Fréjus en liten stad på franska Rivieran där Front National fick nästan 46 procent av rösterna i senaste kommunalvalet. Han träffar Christopher Pecoul, valarbetare för Front National, som visar sig vara homosexuell och lever tillsammans med en man. Bingo! Front National motsätter sig ju samkönade äktenskap.

Partiet betonar Frankrikes ärorika historia och vill minska invandringen till 10 000 personer om året. I Fréjus vill den nyvalde borgmästaren David Rachline, som representerar Front National, ordna en folkomröstning om bygget av en moské, något som muslimer får gott om programtid att ondgöra sig över.

En lysande karriär som journalist-aktivist

Fredrik Önnevall kan vara nöjd. Han har lyckats utnyttja sin ställning i SVT till att bedriva människosmuggling, och självklart påverkar hans position ett eventuellt rättsligt efterspel. Han har ställt SVT:s programdirektör Robert Olsson inför fait accompli, varpå Olsson inte har något annat val än att utåt försvara Önnevalls tilltag.

Önnevall och SVT har dessutom lyckats än en gång vilseleda de stackars tv-tittarna genom att ge en skev, demoniserande och vilseledande bild av nationalism och utnyttja förtroendet hos människor som värnar sitt land. Allt enligt den politiskt korrekta, statligt sanktionerade förljugenhet som präglar dagens svenska media.

Han kan med andra ord förutspås en fortsatt lysande karriär som journalist-aktivist i public service.

Tidligere kronikker af samme forfatter