Julia Caesars söndagskrönika den 18 januari, „Resande i godhet‟, handlar om SVT:s nya serie „Fosterland‟. Läs den här.

Serien framställs som en opartisk kartläggning av den växande nationalismen i Europa, men är mer att se som ett uttryck för SVT:s och journalisten Fredrik Önnevalls politiska agenda – alla som vill ska få komma till Sverige. Önnevall smugglar själv med sig en 15-årig syrisk pojke till Sverige. Smugglingen är polisanmäld.

Nu avslöjar Nima Gholam Ali Pour på sin blogg att den person som är ansvarig för researcharbetet när det gäller ”Fosterland”, Hanin Shakrah, är en känd och radikal asylrättsaktivist.

I januari 2013 skriver Shakrah att det finns ett hemligt nätverk som gör motstånd mot ”en ovärdig svensk asylpolitik”. I samma artikel hyllar hon våldsamma aktioner mot Migrationsverket och menar att ”det var det enda sättet för flyktingarna att få stanna i Sverige.” Så sent som i maj 2014 organiserade Hanin Shakrah finansiering av flyktingsmuggling från Syrien till Europa.

Nima Gholam Ali Pour skriver:

„Det SVT har gjort är att man har låtit någon som har extrema åsikter i migrationspolitiken göra research-arbetet för en dokumentär som handlar om just migrationspolitiken. Det här är så absurt som det kan bli. Om Hanin Shakrah är så engagerad i migrationspolitiken att hon är beredd att stödja illegal verksamhet för att flyktingar ska komma till Sverige så är det självklart att hon är också beredd att vinkla en dokumentär. „

„Man måste verkligen stoppa huvudet långt ner i sanden för att inte se SVT:s partiskhet när de visar en dokumentär om migrationspolitiken där Hanin Shakrah är researcher.‟

Se Fosterland Säsong 1 – Avsnitt 1 og Avsnitt 2. Man hører, at SVT mener det nærmer sig en forbrydelse at „ville begrænse indvandringen og stoppe det multikulturelle samfund,‟  som det anklagende hedder i indledningen. Måske endda værre end at være „klimafornægter.‟

Oven på det ærlig talt temmelig imbecile røde propaganda, er det velgørende at læse dagens Daniel Pipes, der ved at SVT’s „højeekstreme, radikale‟ er vidt forskellige partier, der ofte er ganske socialdemokratiske. SD har ikke meget til fælles med Golden Dawn i Grækenland, men det har det i Fredrik Önnevalls verden. Han er den bløde svenske mand, der rejser ud i en hård verden og er ved at græde. Han vil frelse den – han tager én med hjem – på beskostning af sit eget land. Hans naivitet er, som når man giver tiggere i Indien penge. Et bundløst kar. In Defense of Europe’s So-called Far Right

Although myself a classical liberal with libertarian tendencies, in the center of the Republican party in the United States, I welcome the strengthening of the National Front and many of the other parties vilified as being on the „far right.‟ Here is why:

Granted, some European parties actually have a fascistic quality, in particular Golden Dawn in Greece and Jobbik in Hungary. But the others being maligned are in fact populist and insurgent, often with leftist economic programs, especially concerning the welfare state. They are creatively centrist, forming a novel combination that draws on right and left in both their policies and their supporters. They represent the healthy, normal, legitimate, and constructive response of a people under stress. Moreover, they address what’s on many minds.

Some Greeks express themselves about the other populist concern: the European Union. For example, in the case of the latest atrocities, Le Pen was, as usual, the only French leader boldly to come out and identify their cause: „We are fighting an ideology, that of Islamist fundamentalism.‟ In contrast, President François Hollande blatantly lied: „Those who committed these acts, these fanatics, have nothing to do with the Muslim faith.‟ (His prime minister, Manuel Valls, did a bit better: „We make war … against radical Islam.‟)

For example, the Sweden Democrats have doubled their support in each of the past four elections. Survey research finds Le Pen and Wilders leading the polls in their respective countries. As they continue to gain new adherents, many will before long have an important voice in European countries. Rather than engage in name-calling and attempts at exclusion, established institutions should encourage the populist parties to moderate, become more sophisticated, and fully participate in the political process.