Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

I årtionden var socialdemokraterna Giganterna. Det enda parti som räknades. De satt vid makten i 44 oavbrutna år, från 1932 till 1976. De byggde folkhemmet och miljonprogrammet. De byggde välfärden. Nu när de är tillbaka i regeringsställning river de genom oförmåga, massinvandring och svikna löften i rekordfart ner vad deras föregångare byggde upp. Väljarna flyr, och partiet sjunker mot 26-27 procent i de senaste opinionsmätningarna.

Om socialdemokraterna fortsätter sin katastrofala politik kommer de snart att sjunka under 25-procentstrecket. Underifrån närmar sig Sverigedemokraterna som en raket med 19,5 procent i senaste opinionsmätningen från YouGov.

Ett scenario i helvetets förgårdar

Socialdemokraternas mål i riksdagsvalet förra året var att få 35 procent av väljarnas röster. De fick bara 31,01 procent  och bildade en minoritetsregering med miljöpartiet som partner och med stöd av vänsterpartiet.

Det är antagligen så ett scenario i helvetets förgårdar ser ut. Att samarbeta med de ansvarslösa extremisterna i mp kan säkert driva vem som helst till vansinne, men det förklarar inte varför Stefan Löfven gång på gång viker sig för kraven från detta lilla skitparti på 5-6 procent.

En inkompetent pajasregering

Efter åtta år i opposition mot Fredrik Reinfeldts borgerliga alliansregering skulle socialdemokraterna efter valet äntligen visa vad de går för. Det är precis vad de har gjort i sju månader. De första månaderna kunde de ostraffat visa upp vilka galenskaper och misslyckanden som helst. Väljaropinionen låg som fastgjuten en bra bit över 30-procentstrecket. Väljarna klamrade sig fast vid den flämtande lågan av sitt sista hopp.

Men någonting har hänt. Nu kan inte ens den mest hängivna sosse undgå att se vad mer än ett halvårs socialdemokratiskt maktinnehav innebär: en inkompetent pajasregering under ledning av en statsminister som inte har en susning om vad han sysslar med, som styrs som en marionett av dåliga rådgivare och som lägger sig platt för de förvuxna pubertetsynglen i miljöpartiet.

Genom decemberöverenskommelsen, DÖ, har oppositionen kastrerat sig själv och sitter som tama knähundar vid Stefan Löfvens och Åsa Romsons fötter. I praktiken är det ett enda parti -sjupartiet – som styr Sverige och ett enda parti som driver opposition, Sverigedemokraterna. Demokratin är satt ur spel. Väljarna har körts över så det visslar.

Under nästan 40 år byggdes folkhemmet

Under nästan 40 år, från 1932 till 1969, byggde socialdemokratin folkhemmet. Utan de förutsättningar som ett blomstrande näringsliv bjöd hade det varit ett omöjligt projekt. Efter andra världskrigets slut 1945 var den svenska infrastrukturen i stort sett den enda som var oskadad i Europa, och hjulen snurrade fram till tidigt 70-tal i en oavbruten högkonjunktur som möjliggjorde satsningar på välfärden.Partiledarna som byggde folkhemmet hette Per Albin Hansson (1932-46) och Tage Erlander  (1946-69). Olof Palmes  (1969-86) roll återkommer jag till.

“Vårt välstånd var något unikt”

“Politisk makt utgår från förmågan att uppfatta samhällsproblem i tiden och kunna formulera adekvata svar på människors oro och frågor. Detta var Socialdemokraterna oerhört bra på under decennier. Det började med jämlikhet och solidaritet och fortsatte med kortare arbetstid, barnbidrag, skola för alla, välfärd, arbetsmiljölagar osv. Under 1900-talet kom vi alla att tänka socialdemokratiskt. Som synonymt med välfärd kunde de flesta till och med fördra höga skatter – vårt välstånd var något unikt och något att vara stolt över” skriver Christer Isaksson, politisk skribent och författare, i Expressen.

Hans artikel publiceras den 5 december 2014. Två dagar tidigare har socialdemokraternas budget röstats ner i riksdagen. Statsminister Stefan Löfven har utlyst ett extraval till den 22 mars. Men något extraval blir det inte. Istället blir det ett i en växande rad av löften han kommer att svika. 

“Socialdemokraternas makt över tänkandet är över”

“Socialdemokraternas makt över svenskarnas politiska tänkande är över. Makthegemonin är förbi. Vi väljare har slutat tänka socialdemokratiskt. I en global och öppen värld är svenska väljare friare i tanken än för 20 eller 10 år sedan. Den utvecklingen lär fortsätta. Andra politiker och partier utgår inte längre från en socialdemokratisk världsbild när politik ska formuleras” skriver Christer Isaksson.

Valet 2014 var sista chansen för socialdemokraterna att kunna återupprätta rollen som ledande parti i svensk politik och inför svenska väljare. Därav Stefan Löfvens iver – för att inte säga desperation – i september inför regeringsprojektet. En förlust i valet, följt av utanförskap i ytterligare fyra år, skulle för lång tid, kanske för evigt, hota socialdemokraterna som stort parti, menar Christer Isaksson.

“Löfvens försök att återupprätta (S) misslyckades grovt”

“Vi har inte längre ett parti i Sverige som står över de andra. Det finns inte längre ett parti som kan säga: Vi är inte ett parti som alla andra! Övriga partier agerar numera utan att snegla på eller anpassa sig till Socialdemokraterna. Detta gäller från moderater till vänsterpartister. Det gäller inte minst Sverigedemokraterna. Denna faktor är en viktig del av Sveriges nya politiska landskap och den spelplan som politiker har till förfogande. Stefan Löfvens försök att återupprätta Socialdemokraternas betydelse misslyckades grovt. Med extravalet i mars ges en repris av sista chansen.”

Stefan Löfven tog inte den chansen (risken), eftersom han insåg att resultatet i ett extraval skulle bli ännu sämre än i det ordinarie riksdagsvalet.

Hög tid att göra upp med grandiosa föreställningar

Det är hög tid för socialdemokraterna att göra upp med grandiosa föreställningar om sin egen betydelse, sin suveränitet och omnipotens. De borde senast på 1970-talet ha ställt sig frågan “Vad gör vi för fel?” – och vågat svara ärligt. I verkligheten står de nu lika avklädda som kejsaren i H C Andersens “Kejsarens nya kläder” med “skadat självförtroende, skev självbild och försämrad förmåga att läsa kartans detaljer”. (Christer Isaksson).

SAP uppstod som en genuin folkrörelse bland arbetare som krävde bättre villkor. En folkrörelse som har slutat bry sig om och arbeta för sitt eget folks bästa har förlorat sin legitimitet och undertecknat sin egen dödsdom. Det är vad som har hänt SAP. Partiet har inte längre någon ideologi, inga talanger, inget engagemang i svenska folket. Det sluttande plan partiet befinner sig på leder bara åt ett håll – utför.

27,7 procent – lägsta noteringen sedan 1991

Den socialdemokratiska partieliten kan börja sin realitetsanpassning med att begrunda resultaten av de senaste opinionsundersökningarna. På arbetarrörelsens stora dag, första maj, publicerades resultaten av DN/Ipsos opinionsmätning. Den ger socialdemokraterna 27,7 procent – den näst lägsta noteringen någonsin på första maj. Opinionsstödet har bara varit lägre vid ett tillfälle. Det var 1991. Regeringspartnern mp får 6,8 och SD 14,6 procent – högsta noteringen någonsin i Ipsos mätningar.

Novus 27,1, YouGov 26,2, Inizio 27,3 procent

I den senaste opinionsmätningen från Novus rasar socialdemokraterna stort med 3,9 procent till 27,1 procent, medan Sverigedemokraterna noterar nytt rekord med 15, 8 procent. Mp får 6,8 procent.

I senaste YouGov ligger socialdemokraterna på den rekordlåga nivån 26,2 procent – en minskning med 2,9 procent från 29,1 procent månaden innan. Även här slår SD nytt rekord med 19,5 procent. Mp får 5,6 procent.

Senaste Inizio visar också tillbakagång för socialdemokraterna till 27,3 procent (-1,5), och det enda oppositionspartiet SD slår nytt rekord med 16,4 (+ 0,1). Mp får 6,4 procent.

45 miljoner kronor i partistöd

Inte bara väljarna utan också medlemmarna vänder sig från SAP. Partiet lyckades visserligen hanka sig upp obetydligt över 100 000-strecket vid senaste årsskiftet (101 674 medlemmar), en ökning med 4 278 sedan 2013. 1990 var siffran 1 034 000. Men antalet medlemmar är mest en skylt att visa upp. De har inte längre någon ekonomisk betydelse, eftersom partierna får statligt partistöd – i socialdemokraternas fall 37 329 600 kronor i år.

Dessutom delas det så kallade kanslistödet ut. Det består av ett grundstöd på 5 803 200 kronor till varje riksdagsparti, plus ett tilläggsstöd på 16 350 kronor per mandat till regeringspartierna samt 24 300 kronor per mandat till övriga riksdagspartier.  Socialdemokraterna med sina 113 mandat kan alltså totalt kvittera ut nästan 45 miljoner (44 980 350 kronor) av skattebetalarnas pengar, helt oberoende av hur många medlemmar de har.

Vidgad klyfta mellan elit och massa

Håkan Arvidsson, universitetslektor i historia vid Roskilde universitet, skriver i en recension av två böcker om socialdemokratin i Svenska Dagbladet att han tycker att båda författarna (Kjell-Olof Feldt och Carl Hamilton) förbiser ett problem som med åren blivit allt tydligare inom svensk socialdemokrati och som drabbar nästan alla stora och framgångsrika rörelser, nämligen en vidgad klyfta mellan elit och massa och i dess efterföljd en smygande nepotism.

Rörelsen skulle enligt Sveriges förste socialdemokratiske statsminister Hjalmar Branting (1860-1925) alltid vara trogen ”våra bästa stämningars längtan”.

“I stället kan man se hur ämbeten går i arv, hur det fifflas med traktamenten och hur elitens privilegier ökar. Med den barlasten är det svårt formulera en vägande kritik mot marknadens girighet. För min del tror jag att detta är en viktig del av den svenska arbetarrörelsens nuvarande svårigheter” skriver Håkan Arvidsson.

Den som tydligast har beskrivit släkt- och vänskapskorruptionen inom SAP är Anders Isaksson i boken “Den politiska adeln”.

Stefan Löfvens brutna löften

De dramatiskt sjunkande opinionssiffrorna är väljarnas svar på regeringen Löfvens inkompetens och svikna löften. Listan över löftesbrotten är lång. Det här är bara några av dem.

Friskoleöverenskommelsen.

Bromma flygplats.

Förbifart Stockholm.

Energipolitiken.

Sänkt skatt för pensionärer.

Överskottsmålet.

De löftesbrott som har väckt störst vrede på sistone är sänkta ROT- och RUT-avdrag  och höjd skatt på bensin och diesel, som slår hårt mot landsbygden. Mer om de svikna löftena finns att läsa här  och här.

Hårt snörda i antikverade ideologiska korsetter

Under de senaste partiledarna Mona Sahlin och Håkan Juholt har SAP:s kräftgång accelererat, och med Stefan Löfven som partiledare har avvecklingen av partiet fått upp farten som ett höghastighetståg. Socialdemokratin står mitt i ett haveri som den har ägnat årtionden åt att skapa, men eftersom partiets makthavare står hårt snörda i antikverade ideologiska korsetter vägrar de se vad de har åstadkommit.

Statsminister Olof Palme (1927-1986)  mördades. Därför är det förbjudet att officiellt kritisera honom. Men det var när han efterträdde Tage Erlander 1969 som det stora skiftet i svensk socialdemokrati tog sin början. Svenska arbetare som hade varit arbetarrörelsens grund och fokus ända från början skuffades undan i periferin och byttes ut mot vad Palme kallade “internationell solidaritet”, det vill säga människor i alla länder utom Sverige.

Olof Palme drev igenom mångkulturen

Olof Palme kom från överklassen. Han var berest och välutbildad, talade flera språk flytande, hade studerat i USA och var utrustad med ett gediget självförtroende. Vanliga socialdemokrater hade vid den här tiden ofta bara sjuårig folkskola, om ens det. De kunde inga språk mer än svenska och blev djupt imponerade av Palme.

Den internationellt inriktade Olof Palme lyckades för exakt 40 år sedan, 1975, få med sig alla andra riksdagspartier i beslutet att Sverige skulle förvandlas till ett mångkulturellt samhälle. (Riksdagens proposition 1975:26).  Det är mot den bakgrunden man ska se valet av samtliga partiledare efter Palmes död. Hans ande svävar över dem alla; Ingvar Carlsson, Göran Persson, Mona Sahlin, Håkan Juholt. Med hull och hår har de gjort Olof Palmes mångkulturagenda till sin. Inte minst Stefan Löfven.

Den ofrivillige partiledaren

Tre personer i s-toppen slår sig ner i ett litet rum med bara tre stolar. Stefan Löfven har tagit av sig kavajen, något han sällan gör. Heléne Fritzson, det knallröda Skånedistriktets ordförande, sätter sig så att hon blockerar dörren. Så börjar sista ronden i de intensiva försöken att övertala Löfven att låta sig utses till partiledare i SAP. Han gör ansatser att gå sin väg. Men reträttvägen är ju blockerad. Stefan Löfven glider längre och längre ner från stolen och hamnar till slut nästan på golvet. Kroppsspråket säger: “Skona mig. Jag vill inte.”

När samtalet är över har Heléne Fritzson och Sven-Erik Österberg en känsla av att han är på väg att ändra sig. Situationen för partiet är desperat. Man måste till varje pris får fram en ny partiledare. Helst en som kan bli landets nästa statsminister. Några dagar tidigare, den 21 januari 2012, har Håkan Juholt under kaotiska former lämnat sitt uppdrag.

Håkan Juholt stod ensam, kunde inte bygga nätverk

Håkan Juholt avgår som partiledare med orden: ”Jag vill inte stå i vägen för den nystart Socialdemokraterna behöver.”

Det har gått tio månader sedan han valdes till partiledare efter Mona Sahlin som avgått vid en extrakongress den 25 mars 2011. Under hennes ledning fick socialdemokraterna i valet 2010 sitt dittills sämsta resultat: 30,7 procent.

“Plötsligt var han bara där, ”den plattfotade mannen från Småland”. En festlig typ. En erkänt bra talare, lite ostrukturerad kanske, men med rätt uppbackning kunde han bli en bra ledare.”

Den interna oppositionen mot Håkan Juholt, hetsjakten, bakhållen och inte minst dreven i media gjorde så småningom situationen ohållbar. Han stod ensam, kunde inte bygga upp de nätverk omkring sig som en partiledare står och faller med. Hans närmaste, sambon Åsa, var ointresserad av politik. Han hade ingen att tala med. Juholt tvingades lämna.

”I korridorerna hade det börjat tystna kring honom när han gick till lunchmatsalen, gruppmötena och sammanträdena, för att stegras muntert bakom honom igen så fort han stängt dörren om sig eller klivit in i hissen.”

 ”Det som sker är koordinerat och kommer inifrån”

“För mig är detta en av insikterna” säger Daniel Suhonen, författare till den avslöjande boken “Partiledaren som klev in i kylan” om Håkan Juholts tid som partiledare och maktstriderna inom SAP.

“Allt som finns i partiet är makt, och den makten måste erövras. Håkan var en i grunden en snäll människa som trodde att partiet fungerade. Att det skulle inrätta sig efter den nya kejsaren. Därför knöt han inga nära band. Varför avväpnade han inte strebern Mikael Damberg, som Göran Persson skulle ha gjort? Varför anställde han inte mig i sin stab så att jag kunde hjälpa honom dit han ville?” säger Daniel Suhonen i en DN-intervju.

“Spåren leder till kretsen kring Mona Sahlin”

Att vara socialdemokratisk partiledare är ett högriskjobb. I partiets högkvarter på Sveavägen 68 pågår ständigt maktstriderna mellan olika falanger. Knivarna är dolda men alltid närvarande och beredda att hugga vem som helst i ryggen när som helst. I intrigerna som har som mål att röka ut Håkan Juholt leder spåren av förrädarna till kretsen kring hans företrädare, Mona Sahlin, som snöpligen fick avgå och aldrig blev Sveriges första kvinnliga statsminister. Till de så kallade sahlinisterna hör bland andra Ylva Johansson, Ibrahim Baylan och Urban Ahlin.

Daniel Suhonen pekar ut en av Mona Sahlins medarbetare som den ursprungliga läckan till Aftonbladet om Juholts hyresbidrag. Handlar det om hämndbegär för att Juholt krävde Sahlins avgång, eller ett politiskt motiverat attentat mot hans kritik av vinst i välfärden? När drevet om hyresbidragen är inne på sin tredje vecka sms:ar Juholt till Suhonen:

”Det som sker är koordinerat och kommer inifrån.”

Fraktionsstriderna startade i SSU

Fraktionsstriderna bottnar enligt Daniel Suhonen i strider som startade i SSU på 1990-talet och resulterade i en splittring mellan olika lojaliteter som fortfarande klyver socialdemokratin. Klyftan mellan ”höger” och ”vänster” får Grand Canyon att framstå som ett mindre dike. Göran Persson var antagligen den siste partiledare som klarade av att styra denna djupt splittrade klan som utåt med lena tungor talar om humanitet och solidaritet men inåt kan bete sig som rovdjur. Persson visste att plocka fram diktatorn inom sig när det behövdes.

Nöden är uppenbar: Löfven är partiets enda hopp

Stefan Löfven säger i det längsta nej till att kandidera som partiledare. Han har ingen lust att ändra på sitt ganska behagliga liv som ordförande i IF Metall och tillsammans med sin fru Ulla. Han vill kunna fortsätta gå till ”Hubbes” och äta sin favoritlunch – stuvade makaroner med köttbullar – utan sällskap av Säpovakter.

Stämningen i socialdemokraternas viktigaste organ, VU, verkställande utskottet, är förtvivlad. Nöden är uppenbar och grinar ledamöterna rakt i ansiktet: Stefan Löfven är partiets enda hopp. Den ohyggliga sanningen är att SAP är totalt renons på talanger som klarar ett partiledarskap. Att välja Löfven är en riskabel chansning. Han saknade politiska erfarenheter och satt inte ens i riksdagen. Men han är den enda tänkbara.

Operation övertalning drar igång.

“Vi var jätteglada allihop, utom stackars Stefan”

Stefan Löfven, inträngd i det lilla rummet med tre stolar en januaridag 2012, fingrar på sitt IF Metall-märke på kavajen och säger:

“Tänk, det här har jag har haft på mig varenda dag sedan jag blev vald. Fast det är klart, det kanske skulle kunna vara en partiros också.”

Partisekreterare Carin Jämtin förstår att han tänker acceptera. Lättnaden breder ut sig. När han till sist tackar ja till att kandidera som partiledare uppstår “en enorm elektricitet i rummet”.

“Vi var jätteglada allihop. Vi var ju alla överens om vad vi ville. Utom då stackars Stefan” säger Carin Jämtin i Lena Hennels och Lova Olssons bok “Humlan som flyger. Berättelsen om Stefan Löfven”.

Sven-Erik Österberg utbrister att han inte har varit så glad sedan han sköt en 19-taggare 1991. Stefan Löfven själv säger till Peter Hultqvist, som senare ska komma att bli försvarsminister: “Nu kör vi.”

Skickas på två veckors “politisk skolning”

Omedelbart efter att Stefan Löfven sagt ja skickas han till Bommersviksakademin  för politisk utbildning i två veckor. S-bloggaren Johan Westerholm skriver den 14 december 2014:

“Bort försvann den tydliga ledare jag hade lärt känna genom hans ordförandeskap i IF Metall och åter kom….. något annat. Något hände de där dagarna på Bommersvik i månadsskiftet januari – februari 2012. Något, eller några, kapade personen Stefan Löfven när han skickades av VU och partistyrelsen på ”politikerskola”. Jag undrar vad och vilka som låg bakom. Jag undrar vad som hände. Och vilka som en dag måste ställas till personligt ansvar.”

Det var efter veckorna på Bommersvik som Stefan Löfven bytte skepnad. Blev luddig och otydlig, ständigt hårt kritiserad för sin ovilja eller oförmåga att ge klara besked. Hjärntvätten lyckades. Det är Bommersviksakademins fel eller förtjänst, beroende på hur man ser det, att alla socialdemokrater låter likadant och strör samma floskler omkring sig. Medieträningen går ut på att lära sig att så långt möjligt undvika att svara på frågor.

Ville Stefan Löfven verkligen bli partiledare?

Ville Stefan Löfven verkligen bli partiledare, med risk för att bli statsminister? Eller lät han sig övertalas bara för att vara snäll? Fosterbarn som har övergivits av sina biologiska föräldrar har ofta föreställningen att de måste förtjäna kärlek, till skillnad från de flesta andra barn som tar kärleken för given.

Kjell Stefan Löfven föds på en söndag, den 21 juli 1957. Han är bara drygt en månad gammal när Stockholms stads barnavårdsnämnd beslutar att han ska omhändertas för samhällsvård. Han har redan skilts från sin ensamstående mamma och är placerad på Nybodahemmet i Stockholm i väntan på en lämplig fosterfamilj.

Mamman klarar inte att ensam ta hand om två barn

Nybodahemet är ett av de barnhem som särskilt pekas ut i den vanvårdsutredning som inleds 2006. Förvaring av barnen är det enda som ges. Atmosfären är kall och omsorgen bristfällig. Kroppsliga bestraffningar och kränkningar är vanliga. “Åt man inte upp gröten på morgonen tvingades man äta den uppvärmd på kvällen” berättar ett av barnen som intervjuats av vanvårdsutredningen.

Margareta Löfven har redan sonen Ulf och klarar inte ensam att ta hand om ett barn till. Fadern, affärsinnehavaren Karl Alvar Hedberg, är 18 år äldre än Margareta. De är trolovade, men han avlider 1959, strax efter sin 55-årsdag och innan han hunnit gifta sig med Margareta. Först sent i vuxen ålder har Stefan Löfven fått veta att hans far också hade en tidigare familj med tre barn.

Att vara snäll. Och att ta ansvar.

Barndomen och traumat att bli bortlämnad av sin mor har naturligtvis präglat Stefan Löfven, även om orsakerna förnuftsmässigt är möjliga att förstå. Hans sätt att vara antyder att han drivs av självhävdelsebehov och revanschistiska motiv, en vilja att visa sig duktig och ta revansch på en svår start i livet. Han gör det på framför allt två sätt som båda öppnar för möjligheter att få kärlek: genom att vara snäll. Och genom att ta ansvar. Båda motiven drev honom att “ställa upp” för partiet och partikamraterna. Om man är en sån som ställer upp är man både snäll och tar ansvar.

Det är förstås en helt annan sak när den som tror sig vara snäll kan fatta beslut som i sin konsekvens blir ondska.

“Det räcker inte att vara en snäll människa”

Den solidaritet som Stefan Löfven själv upplevde från fosterföräldrarna Ture och Iris Melander vill han ska omfatta hela världen. Inom socialdemokratin kallas det på Palmespråk “internationell solidaritet”. I klartext betyder det att svenska folket har försörjningsansvar för alla människor på jorden.

“Men att vara en godhjärtad människa kan snarare vara ett problem än en tillgång för den som vill vinna val. För den som vill övertyga väljare räcker det inte med att vara en snäll människa. Du måste vara politiker också” skrev Svenska Dagbladets reporter Lena Hennel om Stefan Löfven i juli 2014, inför riksdagsvalet.

“Jag företräder Sverige

Han har tagit ansvar för IF Metalls medlemmar. Och nu tar han ansvar för Sverige. Det är åtminstone vad han säger när Sydsvenskans reporter Olle Lönnaeus följer honom på en bussturné genom Skåne.

“Stefan Löfven häver sig fram en bit över bordet i bussen.

– Jag företräder Sverige, säger han med eftertryck.”

Kanske tror han själv på det han säger. Men socialdemokraternas dramatiskt sjunkande opinionssiffror visar att hundratusentals väljare inte tror honom.

Ingen gräns för antal flyktingar

Misstron är befogad. I samma intervju i Sydsvenskan får han frågan:

“Finns det något tak för hur många flyktingar Sverige kan ta emot?”

“Nej, det finns ingen gräns” säger Stefan Löfven och förfaller till det vanliga snömoset om att “ta emot enligt de konventioner vi är bundna av”.

Här är Löfven ute och cyklar, men antagligen har hans spindoktorer inte påpekat att våra nordiska grannländer har undertecknat samma konventioner – men tar ändå bara emot många gånger färre asylsökande än Sverige.

Stefan Löfven slår obekymrat i ännu en spik i sin egen och partiets kista. Frågan är om han vet vad han gör.

“Alla kommuner ska vara skyldiga att ta emot flyktingar” säger han. För att tvinga dem är regeringen beredd att plocka fram sina totalitära talanger och lagstifta.

“Vi håller på att titta på exakt hur det ska gå till. Men eftersom alla kommuner ska vara skyldiga att ta emot flyktingar så får vi införa de regler som krävs.”

Vi ska inte ha mord och dödsskjutningar i vårt land”

Stefan Löfven har ett egendomligt sätt att uttrycka sig. Med ett slags norrländskt snusförnuftig grötmyndighet kan han fastslå saker, som när han besöker Göteborg efter att två män skjutits till döds på en restaurang i Biskopsgården:

“Vi ska inte ha mord och dödsskjutningar i vårt land.”

Nähä? Men nu har vi det, och det är ett resultat av att det parti Stefan Löfven tillhör har som sitt huvudprojekt sedan 40 år att importera så många människor som möjligt från dysfunktionella och våldsamma länder och kulturer. Så vad vill Stefan Löfven göra åt saken, mer än att beklaga offrens anhöriga och fastslå att vi inte “ska ha” några mord i vårt land? Det har han inga svar på.

Rådgivarna har inte briefat honom om den detaljen

När han direkt efter dödsskjutningarna i mars besöker mordplatsen (filmat av Dagens Nyheter)  trängs han in i en folksamling av ilskna invandrare som högljutt avkräver honom namnen på de mördade. Dem känner Stefan Löfven inte till. Hans rådgivare har inte briefat honom med den detaljen. Stämningen är hotfull, och livvakterna leder undan statsministern i säkerhet.

Han ser hjälplös ut. Som en strykrädd hund. Han vill ju bara vara snäll mot alla. Och så blir det så här.

Det värsta är tomheten bakom orden

Den grötmyndiga tonen – det är lätt att tänka sig att det var ungefär så disponenten på sågen i Sunnersta lät, den by i Sollefteå kommun dit Stefan Löfven kom tio månader gammal som fosterbarn hos Iris och Ture Melander. Men disponentens auktoritet upplevdes antagligen som äkta av byborna. Hos Stefan Löfven hörs bara det bonniga snusförnuftet.

Han har tafflig verbal förmåga, hittar inte ord, svamlar osammanhängande. Men det värsta är tomheten bakom orden när han yttrar sig. Han känns som en atrapp. Hur ska man kunna lita på en politiker som bara uttrycker sig med floskler? Den långa raden av svikna löften efter valet har gjort att Stefan Löfven har förlorat det dyrbaraste en politiker kan ha, sin trovärdighet.

“Kunskap, frihet, framtid”

Det är årets slagord för socialdemokraterna. Stefan Löfven har förstamaj-märket med slagorden fäst på kavajslaget när han åker buss i Skåne. Vad det än är som driver ordsnickarna i SAP:s högkvarter på Sveavägen 68 i Stockholm – inte är det verklighetskontakt.

Kunskap? Den svenska skolan är körd i botten. Eleverna i grundskolan har aldrig haft sämre resultat än nu. I den senaste PISA-undersökningen, som redovisades i december 2013, rasade de svenska niondeklassarna på alla uppmätta områden och låg bland de sämsta i hela OECD-området. Inte ens utbildningsminister Gustav Fridolin (mp) har några större förhoppningar om bättre resultat i den kommande mätningen. Han kallar de senaste Pisa-resultaten för ”skrämmande”.

Hur hanterar de detta gigantiska svek?

Frihet? Många upplever att Sverige alltmer förvandlas till en demokratur med växande begränsningar av yttrandefriheten. Medlen är mobbing, stigmatisering, social utstötning och förföljelse av människor med andra åsikter än de som omfattas av den politiskt korrekta eliten. Den humanitära stormakten stöter med inhumana metoder bort sina egna medborgare.

Framtid? Det välfärdssamhälle som arbetarrörelsen byggde upp är samma arbetarrörelse i full färd med att avskaffa. Importerad arbetslöshet, fattigdom, klassklyftor, ett havererat skolsystem, en havererad välfärd utgör ingen grogrund för framtidstro.

Och allt detta för att behålla den heliga kon, massinvandringen. Hur står socialdemokraterna ut med sig själva? Hur hanterar de detta gigantiska svek mot svenska folket? Hur klarar Stefan Löfven och hans medarbetare att se sig i spegeln? Finns det ingen skam bakom flosklerna?

Tillförsäkra partiet ny valboskap

Nej, det finns ingen skam. Ända sedan arbetarna började få det bra på 1960-talet och övergick till att rösta borgerligt har SAP varit febrilt upptaget med att värva ny röstboskap och mota in den i de röda fållorna. Massinvandringen blev det perfekta medlet, dels för att upprätthålla den egna självbilden av humanitet, men framför allt för att tillförsäkra partiet ny valboskap och sig själva plats vid köttgrytorna ända in i evigheten, amen.

Värsta skandalen hittills: Omar Mustafa

Han heter Omar Mustafa  och är ordförande i Islamiska förbundet. En fullblodsislamist i en organisation som har kopplingar till Muslimska Brödraskapet och har bjudit in flera uttalat antisemitiska och homofoba föreläsare till Sverige.

Han nomineras under kuppartade former till den socialdemokratiska partistyrelsen 2013. Hans namn damp ned som en total överraskning strax innan partistyrelsen skulle väljas. Krafterna bakom nomineringen är framför allt “Socialdemokrater för tro och solidaritet” (tidigare Broderskapsrörelsen) under ledning av Peter Weiderud, och Stockholms Arbetarekommun och dess ordförande Veronica Palm. De åstadkommer en av de största socialdemokratiska skandalerna på senare år, Omar Mustafaskandalen. 

Ingen har en aning om vad islam är

Vad gör man när de svenska väljarna sviker? Låter krass röstmatematik ta över och puttar in en tvättäkta islamist i partistyrelsen. Bingo! 75 procent av Sveriges muslimer röstar nämligen på socialdemokraterna. Stödet är mycket större bland muslimer än bland LO-medlemmar. Den största rekyteringsbasen är den strida ström av minst 100 000 invandrare som släpps in i Sverige varje år. Särskilt oblyg är flirten med det växande antalet muslimer. Det är de som ska rädda partiet från sotdöden.

Inför valet 1998 skrev Broderskapsrörelsens medlemstidning följande:

”Det finns nästan en halv miljon muslimer i Sverige – de skulle tillsammans kunna lyfta vilket parti som helst till oanade höjder.”

Det handlar om värderingar

Ingen i valberedningen har läst på innan de nominerar Omar Mustafa. Ingen verkar kunna googla. Ingen har en aning om vad islam är. Det är på något sätt fel att lära sig någonting om islam, eftersom kunskaperna kan leda till obekväma följder.

Sex dagar efter att Omar Mustafa har valts in i den socialdemokratiska partistyrelsen sparkas han. Han får ett ultimatum av Stefan Löfven, och Veronica Palm håller i yxan. Partistyrelsen har drabbats av den plötsliga insikten att man inte kan både vara ordförande i Islamiska förbundet och sitta i socialdemokraternas partistyrelse. Det handlar om värderingar.

Hemligt avtal om att gynna muslimer

Ytterligare ett exempel på socialdemokraternas muslimska byk. 1999 skrevs ett avtal mellan dåvarande Broderskapsrörelsen och Sveriges Muslimska råd, SMR, som är en paraplyorganisation för ett tiotal av Sveriges muslimska förbund och representerar omkring 75 000 muslimer.

I avtalet förbinder sig Broderskapsrörelsen att hjälpa Sveriges muslimska råd att få ökat inflytande över svensk politik. Man slår till och med fast exakt hur många muslimer det ska finnas på listor för val till kommunfullmäktige, landsting och riksdag. Enligt avtalet ska alltså muslimer kvoteras in på politiska förtroendeuppdrag – inte på grund av politisk skicklighet eller andra relevanta kvalifikationer, utan enbart på grund av sin religiösa tillhörighet, att de är muslimer.

Sverige ska ha lägsta arbetslösheten i EU

Om fem år ska Sverige ha den lägsta arbetslösheten i EU. Det har Stefan Löfven lovat – samtidigt som han importerar massarbetslöshet från Afrika och Mellanöstern.

Det innebär cirka 4,5 procents arbetslöshet mot dagens cirka 8 procent. Enligt Svenskt Näringsliv kräver det att en halv miljon nya jobb skapas och att man investerar för 400–600 miljarder. Hur det ska gå till kan Löfven inte svara på.

“Men det är klart, vi kan ju inte säga att vi inte kan sänka arbetslösheten. Att vi inte ska säga att vi ska ha den lägsta arbetslösheten i EU, jag förstår inte den så kallade naturlagen.”

Det är därför det är så viktigt att fokusera, förtydligar han.

Man kan ju alltid tillsätta en nationell samordnare

Om man inte har förmåga att driva politik kan man alltid tillsätta en nationell samordnare. Det är den senaste trenden i svenska regeringar. Den nyaste nationella samordnaren utlovades i Löfvens förstamajtal i Sundsvall och ska samordna insatser för de cirka 85 000 ungdomar som varken arbetar, studerar eller söker arbete, så kallade NEET – “Not in Education, Employment or Training”. De ska in i innanförskapet, och den nationella samordnaren får ju i alla fall ett jobb.

Förslaget är riskfritt – och nästan gratis. Det ger ett intryck av att man gör något. Men snart behövs en nationell samordnare för att samordna alla nationella samordnare som regeringen – den här och den förra – har utnämnt.

Så god natt, SAP. Stefan Löfven läser godnattsaga. Han är bra på det. Låt honom vagga dig till sömns. Han finns vid din sida när du går in i terminalfasen. Men sannolikt kommer han att bli utbytt mot någon annan efter ännu en de långa knivarnas natt på Sveavägen 68. Låt oss bara hoppas att efterträdaren är lika bra på sagor som Stefan Löfven.

Litteratur:

Sigurd Allern, Ester Pollack: Scandalous!: the mediated construction of political scandals in four nordic countries. 

Henrik Berggren: Underbara dagar framför oss. En biografi över Olof Palme.

Lena Hennel, Lova Olsson: Humlan som flyger. Berättelsen om Stefan Löfven. 

Anders Isaksson: Den politiska adeln. 

Torbjörn Nilsson: De omänskliga: berättelser om politik.

Daniel Suhonen: Partiledaren som klev in i kylan. Berättelsen om Juholts fall och den nya politiken. 

Av Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter