Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Av Julia Caesar

Sveriges vice statsminister Åsa Romson (mp)  har en hög akademisk utbildning. Hon är jurist och har doktorerat i internationell miljörätt vid Stockholms universitet. Det hindrar henne inte från att vara obildad. Utbildning och bildning är nämligen inte samma sak, de kan i själva verket vara varandras motsats. Hon exponerar sin brist på bildning offentligt när hon kläcker ur sig omdömeslösa kommentarer och liknar båtolyckorna på Medelhavet med nazisternas utrotningsläger Auschwitz. 

I sitt tal i Almedalen under politikerveckan i juli 2014 gick hon till häftigt angrepp mot vita heterosexuella medelålders män  och gjorde åtskillnad mellan dem och människor. Det är männens fel att vi enligt Åsa Romsons uppfattning har en klimatförändring, eftersom de “släpper ut mer koldioxid, äter mer kött, åker mer bil, flyger mer”. Vita heterosexuella män är helt enkelt lata och allmänt överflödiga.

Hon har säkert läst sin Foucault

Åsa Romson har säkert läst sin Foucault, den franske postmoderne kulturmarxistiske filosofen och aktivisten (1926–1984) som såg strävan efter kunskap som ett verktyg för vita, heterosexuella, borgerliga, medelålders, ekonomiskt välmående män att marginalisera kvinnor, fattiga, homosexuella, etniska minoriteter och utomeuropeiska kulturer.  Men vad hjälper det att ha läst en utflipprad aids-död fransk filosof när man inte är förankrad i verkligheten?

Åsa Romson är duktig på att låta käften gå

Åsa Romsons främsta merit är att hon är duktig på att låta käften gå, en oumbärlig egenskap för en miljöpartist. Men inte sällan glappar den för mycket, vilket partiledardebatten i SVT Agenda förra söndagen är ett exempel på. När Romson ska förklara liknelsen mellan båtolyckorna i Medelhavet och nazisternas förintelseläger Auschwitz i en intervju med Expressen hasplar hon ur sig:

”… att så många människor idag dör i Medelhavet att det blir liksom en stor dödsfälla. Det blir liksom… ja, på ett sätt en gaskammare liksom som… fast i ett hav den här gången.”

Dessutom lyckas hon två gånger kalla romer för “zigenare”. En ordagrann utskrift av Åsa Romsons svammel finns att läsa på Merit Wagers blogg.

Det är precis så här hon tänker

Det är inte så att Åsa Romson råkar säga fel “i stundens hetta” eller för att hon “är trött”, som hon själv har anfört som ursäkt. Det är precis så här hon tänker. I hennes tankevärld är de romer hon låtsas ömma för inget annat än “zigenare”. Eftersom hon vill ha fri invandring blir det för henne jämförbart med ihjälgasningen av människor i nazisternas värsta förintelseläger att inte alla 1,111 miljarder afrikaner får komma hit. Fast de så gärna vill, och fast de tror sig få ett bättre liv i ett Europa med 24 miljoner arbetslösa. 

Åsa Romson är ett tydligt exempel på den speciella kategori Homo sapiens som utgörs av Homo politicus. Hon visar att akademisk utbildning i dag kan vara raka motsatsen till och radikalt minska möjligheterna att tillgodogöra sig bildning. Hur ska man annars förklara att bildning alltmer blir en bristvara – samtidigt som möjligheterna till hög utbildning har ökat dramatiskt i Sverige sedan 1960-talet? Det bildningsförakt som sprider sig går i takt med Jantelagens  portalparagraf “Du ska inte tro att du är något” och har ersatt de bildningsideal som borde ligga högt på alla länders ambitionsstege.

Bildningsföraktet kommer från vänster

Det är ingen slump att just en ledande miljöpartist visar sin brist på bildning. Bildningsföraktet kommer från vänster och har kommunistiska rötter. Lenin, som själv hade skaffat sig bildning i Väst, såg intellektuella som klassförrädare. Utbildning enligt Sovjetmodell var detsamma som kommunistisk propaganda och hade som enda syfte att forma lydiga arbetare i den kommunistiska statens tjänst.

När Pol Pot och hans extrem-maoistiska röda khmerer tog makten i Kambodja 1975 avrättades otaliga kambodjaner för att de hade högre utbildning. Det räckte att ha glasögon för att man skulle riskera att bli avrättad. Pol Pot hade en vision om att kommunismen skulle uppnås 30 år snabbare om intellektuella och stadsbor röjdes ur vägen på olika sätt. Den “obefläckade” kambodjanske bonden var hans och de röda khmerernas ideal. Städer skulle inte finnas. De utrymdes, och miljoner stadsbor deporterades till tvångsarbete på landsbygden.

Stavfel, felaktiga pronomen, särskrivningar

Bildningsföraktet i kombination med den svenska skolans haveri har gett tragiska resultat. En snabb blick på kommentarsfälten på några vanliga bloggar ger en sannolikt ganska representativ bild av hur det står till med bildning och kunskap i dagens Sverige. Intrycket är inte upplyftande, även om man tar i beaktande att många, kanske en majoritet, av dem som skriver kommentarer på nätet inte är vana att formulera sig i skrift och inte skulle ha skrivit något över huvud taget om inte Internet fanns. Det är lätt att försjunka i svårmod över stavfel, felaktig meningsbyggnad, felaktiga pronomen, särskrivningar och bristande interpunktion.

Journalisterna, som en gång i tiden hade som uppgift att förmedla bildning, kultur och god behandling av svenska språket, uppvisar i dag både betänkliga kunskapsluckor och avskräckande språkfel. Det viktiga är inte kunskapsförmedling och god språkbehandling utan att ha “rätt” åsikter.

“Bildning betraktas som otidsenligt och elitistiskt”

Sverige intar en särställning bland andra i-länder. Här betraktas bildning som något otidsenligt och elitistiskt, ja oönskat. I en kolumn i Dagens Nyheter jämför före detta statssekreteraren  Jasenko Selimovic (fp) den läsning och litteratur hans barn möter i den svenska skolan med vad hans vänners barn läser i USA, Storbritannien, Österrike, Australien och Kroatien. Jämförelsen utfaller inte till Sveriges fördel.

“Svensken gillar inte när detta påpekas. Särskilt inte om invandrare gör det. På en gång börjar man mumla att det inte stämmer, att barn läser frivilligt här, att andra länder är traditionella, konservativa och att barn där är mindre fria. Samtidigt erkänner man gärna att bildning betraktas som elitistiskt. I Sverige beskrivs bildning som ett ord ”tyngt av tradition och auktoritativa tolkningar”. Vänstern förklarar den vara del av ”en kolonial västerländsk diskurs” där den borgerlige mannen haft rätt att definiera vad bildning är. Högern ser den som en onödig lyx, som dessutom gör en arbetslös, och näringslivet kräver sänkt studiebidrag” skriver Jasenko Selimovic. 

68-rörelsen ett stort primalvrål mot bildning och kultur

Arbetarrörelsen startade redan 1912 ABF, Arbetarnas Bildningsförbund, som skulle ge arbetarna möjlighet till bildning men ett sekel senare har anpassat sig till kulturmarxistiska ideal och mest ägnar sig åt mångkultur, Poetry Slam och urban örtsafari.  Bildning har blivit något fult. Sett med vänsterns ögon är bildning något som ”borgarbrackor” ägnar sig åt. 68-rörelsen var ett enda stort primalvrål mot traditionell bildning och kultur, som därmed spolades ut i vänsterns avlopp.

För moderaterna är bildning onödigt flummeri. Forskning är däremot bra – så länge den skapar tillväxt.

“Även vissa liberaler tycker att bildning är ”svår, otidsenlig och kräver mycket”. Ungefär som två skivor knäckebröd utan smör” skriver Jasenko Selimovic.

“Den som bildar sig är fri”

Vad är bildning? Ämnet är ett getingbo av olika åsikter där kontrahenterna gärna ger varandra skarpa sting. När orden ”bildning” och ”utbildning” gjorde sitt inträde i svenska språket kring sekelskiftet 1800 användes de ofta som synonymer. I dag ses de oftare som varandras motsatser, vilket Åsa Romson illustrerade i partiledardebatten. Utbildning syftar oftast till ett bestämt resultat, till exempel en examen. Målet är att skapa färdiga anställningsbara produkter som lätt kan jämföras med varandra.

“Den som bildar sig är däremot fri. Processen är styrd inifrån, av intresse, av kunskapshunger, av lust att förändra den person som man blivit. Kunskapen ses som egenvärde och inte som medel för något annat” skriver Sven-Eric Liedman, professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet. 

En marxist som Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, ser däremot bildningstanken som “ett eurocentriskt, förtryckande ideal – en integrerad del av en kolonial västerländsk diskurs där den europeiske, borgerlige mannen har haft ett slags monopol på att definiera vad bildning är och vad det inte är”.

Våra förfäder ägde en annan sorts bildning

Jag tror att det skulle vara uppfriskande för Stefan Jonsson att fundera över de första generationerna av den art vi tillhör, Homo sapiens. De hade ingen boklig bildning och visste inte ett smack om “kolonial västerländsk diskurs”. Böcker var inte uppfunna när de började utvecklas i Östafrika för omkring 200 000 år sedan. Men sapiens ägde en annan sorts bildning som gjorde det möjligt för dem att överleva under sina specifika livsbetingelser.

De livnärde sig som jägare och samlare men arbetade inte särskilt hårt. Några timmar per dag ett par dagar i veckan räckte för att tillgodose deras behov. De behövde aldrig diska, dammsuga, rensa ogräs, tvätta bilen eller betala räkningar. De försjönk heller aldrig i grubbel över “eurocentriska förtryckande ideal”. Resultaten av deras samlande utgjorde merparten av födan men också råmaterial som de behövde, som flinta, trä och bambu. De höll sig i fysisk form som elitgymnaster, fick genom samlandet varierad och idealisk näring och var sällan sjuka.

“Sapiens sökte också efter kunskap”

Sapiens sökte inte bara efter föda och material.

“De sökte också efter kunskap. För att överleva behövde de ha en detaljerad tankekarta över sitt territorium. För att maximera effektiviteten i sökandet efter föda skaffade de sig kunskaper om alla växters tillväxtmönster och alla djurs beteenden. De behövde veta vilken typ av föda som var närande, vilka växter som var giftiga och vilka som kunde användas som läkemedel” skriver Yuval Noah Harari i sin mycket intressanta bok om våra förfäder, “Sapiens”.

“De behövde känna till årstidernas gång och vilka varningstecken som förebådade oväder eller torka. De studerade varenda bäck, valnötsträd, björngrotta och flintstensfyndighet i närheten. Varje individ måste kunna tillverka en flintkniv, laga ett sönderrivet plagg, gillra en kaninfälla och hantera störtregn, ormbett och hungriga lejon. För att bemästra alla dessa färdigheter krävdes åratal av lärande och övning.”

Om fisken tar slut kan vi äta fiskpinnar

En genomsnittlig jägare-samlare hade med andra ord en bredare, djupare och mer varierad kunskap om sin omedelbara omgivning än de flesta av oss har i dag. En stadsbo behöver inte veta mycket om naturen för att överleva. Det kan räcka att vara biologisk expert på sin egen balkonglåda. På Södermalm i Stockholm klarar man sig utmärkt om man vet var närmaste cafe latte-ställe ligger. Om fisken tar slut kan vi äta fiskpinnar. Om livsmedelsimporten kollapsar kan vi köpa mat i affären.

I dag behöver man veta mycket om sitt eget lilla fackområde, men för övrig livsnödvändig kunskap kan man förlita sig på andra sakkunniga – som också bara behärskar sitt eget lilla område.

“Det mänskliga kollektivet i dag vet mycket mer än de tidigare grupperna visste. Men på individnivå var de tidigare jägarna-samlarna de kunnigaste och skickligaste människorna i historien” skriver Yuval Noah Harari.

En intelligens som hotas av snar utrotning

Den sortens allsidiga och erfarenhetsgrundade bildning som karaktäriserade de tidiga sapiens återfinns i dag nästan bara bland hantverkare och bland bönder på landsbygden. En händernas och erfarenhetens intelligens som har blivit alltmer marginaliserad och håller på att utrotas, eftersom både politiker och många stadsbor tror att bönder och landsbygd inte längre behövs, mer än som snygga kulisser för stadsbornas semestrar.

SVT gav nyligen – häpnadsväckande nog – röst åt dem som mot alla odds lever kvar på den svenska landsbygden, i en serie program med titeln “Delat land”, gjord av Niklas Källner.  Om du vill se hur de sista inhemska garanterna för vår livsmedelsförsörjning har det – se serien! Du kommer att dricka din mjölk och äta din fläskkotlett med andakt efteråt.

“Bildning ger människan en inre kompass”

Poängen med bildning var från början varken klassens eller statens väl, påpekar Jasenko Selimovic. Den bärande tanken var frihet och självständighet.

“Bildning handlade om individens emancipation. Tanken var att kunskap berikar människan och bygger upp hennes förmåga att relatera till omvärlden. Ger henne en inre kompass. Som i ”educatio”, det vill säga vägvisaren, någon som visar vart man ska. Eller som i “Auf- klärung” – uppklarande, klargörande, upplysning. Bildning har alltså med växande, förmänskligande att göra. Jag läser, skaffar kunskap, reflekterar, diskuterar och bildar mig därefter en egen, i kunskap grundad, åsikt. Därmed utvecklar jag en självständighet, en autonomi, en personlighet. Bildning är en individualiseringsprocess. Att bli till som människa och som individ.”

“I Sverige förkastar vi traditionen, bildningsarvet, därför blir vår dialog inte grundad i kunskap utan förvandlas till tyckande. Slutligen vägrar vi att värdera saker i bättre och sämre, skapa hierarkier, mål och förebilder – rädda att det skulle reproducera vita västerländska värderingar.”

Tyskland var Sveriges stora förebild

Under århundraden var Centraleuropa och i synnerhet Tyskland Sveriges stora källa och förebild när det gäller bildning och kultur. Sverige var en intellektuell nation, och det var från Tyskland vi importerade vårt bildningsideal.

Tyskland var den centraleuropeiska kulturens vagga, där fanns författarna, filosoferna, kompositörerna  och bildkonstnärerna.

Nazismen gjorde slut på den tyska förebilden

I mitt minne sammanfaller det raserade bildningsidealet med 68-rörelsens genombrott, och jag är inte ensam om den uppfattningen.

“Högre utbildning brukade stå för objektiva och djupa insikter i ett ämne. Efter 68-generationens intåg förändrades allt det. Högre utbildning blev till ett redskap för att forma samhället. Verkligheten fick stryka på foten för utopin” skriver den säkerhetspolitiske skribenten Mons Krabbe på sin blogg.

Men paradigmskiftet inträffade i praktiken mycket tidigare än så, 20-30 år före 1968. Allt inflytande från den tyska kulturen fick ett abrupt slut i och med andra världskriget och den roll Nazityskland spelade under kriget. Ingen ville längre ha med landet att göra, Tyskland var förbrukat som förebild. De kulturella influenser som har färgat Sverige efter 1945 har till stor del bestått av amerikansk popkultur.

Marxistisk infiltration av institutionerna

Istället har en tysk import av ett helt annat slag kapat den intellektuella diskussionen och lagt beslag på det offentliga tolkningsföreträdet i framför allt Sverige: Frankfurtskolan, vars kulturmarxism är en total motsats till den självständighet och inre kompass som Jasenko Selimovic talar om.

För Frankfurtskolan handlade det om att förändra den europeiska kulturen i marxistisk riktning, och det skulle ske inifrån. Marxismen skulle vinna genom att det västerländska samhällets institutioner infiltrerades och erövrades; skolan, universiteten, myndigheterna. I dagens Sverige ser vi resultatet.

“Till detta ska läggas den dolda agendan” skriver professor Karl-Olov Arnstberg,  “att en gång för alla rasera den västerländska vita elitens hegemoni. Här kommer skuldtänkandet in. Europas och USA:s västerländska makt- och kulturelit hade en skuld till alla jordens förtryckta. Den europeiska överklassens möjlighet att förtrycka sina medmänniskor måste förstöras.”

Utopiska mål som gränsar till masspsykos

Verktyget hette kritisk teori  och är ett redskap för kunskapsdestruktion. Det perfekta vapnet för att få det västerländska samhället att förstöra sig själv inifrån.

Det är tack vare Frankfurtskolans kulturmarxister vi pådyvlas utopiska mål som i Sverige drivs till gränsen för masspsykos – och ibland över gränsen. Som “ett jämlikt samhälle” (ett krampaktigt och totalitärt jämställdhets- och kvoteringstvång istället för att människor får välja själva),  mångkultur (den utopiska tron på att skilda kulturer och etniciteter kan leva fredligt tillsammans), ett individualismfixerat samhälle där den traditionella familjen förkastas och alla sorters extrem och utlevande individualism haussas och bildar grund för högljudda krav på särrättigheter (som särskilda toaletter för “hen”).

Kulturmarxismens ansikten i svensk politik

Och överordnat allt annat det långsiktiga målet: en värld utan gränser och nationer. Några av kulturmarxismens ansikten i dagens politiska verklighet har namn som Birgitta Ohlsson (fp), Maria Ferm (mp), Christina Höj Larsen (v), Cecilia Wikström (fp), Soraya Post (Fi), Cecilia Malmström (fp), Mona Sahlin (s),Veronica Palm (s), Eva-Lena Jansson (s), Margot Wallström (s), Emma Henriksson (kd), Annie Lööf (c), Fredrick Federley (c), Alice Bah Kuhnke (mp), Bodil Ceballos (mp) och Ulla Andersson (v).

Kulturmarxismen är ett av de stora hoten mot bildning och individens frihet i dagens Sverige. Samtidigt gör kulturmarxisterna oss tjänsten att visa vad bildning INTE är: en samling stereotypa vänsterpolitiska föreställningar utan förankring i kunskap om verkligheten och människans natur.
Ordet “begåvning” är tabu i skolan

De som främst ska leverera kunskap och bildning, skolan och media, har båda havererat med sin uppgift. Intellektuell förmåga värderas inte i Skandinavien. Inom den svenska skolan är det tabu att ens nämna ordet “begåvning”. Alla ska vara lika, vi får inte låtsas om att det finns barn som är begåvade och barn som inte är det.

PISA-undersökningarna visar katastrofala resultat, men ingen vågar nämna elefanten i rummet: massinvandringen från låg-IQ-länder utan studietradition har dramatiskt försämrat förutsättningarna för skolans möjligheter att förmedla kunskap. Varje år fylls Sverige på med tusentals barn med begränsad förmåga att tillgodogöra sig undervisning och kunskap. Barn som intellektuellt sett i många fall befinner sig på särskolenivå.

IQ-nivå mellan 50 och 70 är en kognitiv utvecklingsstörning

De största invandrargrupper som Sverige har tagit emot på senare år kommer från länder som har en genomsnittlig IQ-nivå (det internationellt accepterade måttet på intellektuell begåvning) som ligger långt under nivån hos etniska svenskar. Ett genomsnittligt värde innebär att lika många ligger över som under genomsnittet. Exempel: Somalia 70, Eritrea 68, Irak 87. Syrien, det land som det största antalet asylsökande kommer från sedan 2013, har en genomsnittlig IQ på 83.

Enligt internationella normer bedöms en IQ-nivå mellan 50 och 70 som en kognitiv utvecklingsstörning. Sverige och flera europeiska länder har en medel-IQ på omkring 100.

“Krävs stor utbyggnad av särskolan”

Den som fortfarande lever i tron att alla är lika och att svagbegåvade elever ska kunna tillgodogöra sig undervisning på grundskolenivå bör ta en extra titt på PISA-resultaten och reflektera över den färska OECD-rapporten “Improving Schools in Sweden”.

“En stor andel av nämnda nationers elever har således med västerländska mått mätt en utvecklingsstörning som gör att de måste undervisas i hjälpklass eller i särskolan. Bland svenska elever befinner sig 2 procent inom detta intervall, medan 50 procent av invandrarna från låg-IQ-länder befinner sig där. Elever från dessa länder har skrämmande låga utbildningsresultat och alarmerande hög arbetslöshet. Den praktiska konsekvensen av dessa förhållanden är att Sverige behöver utbilda ett stort antal särskolelärare och dessutom svara för en stor utbyggnad av särskolan”

skriver Sture Eriksson, docent i psykologi vid Uppsala universitet, i en artikel på Fria Tider.

De särbegåvade barnen får inget stöd

I andra änden av skalan finns de särbegåvade barnen, som i skolan inte blir sedda för sin egen skull utan istället ofta används som hjälpresurser för de allt fler lågpresterande eleverna. Sverige är ett av de länder i EU som värderar intellektuell prestation allra lägst, enligt en undersökning gjord av Roland S Persson, professor i psykologisk pedagogik vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping – och som i enlighet med det behandlar de särbegåvade barnen allra sämst.

När Roland S Persson föreläser för pedagoger i Stockholms stads regi säger han att många särbegåvade elever döljer sin begåvning och låtsas vara som alla andra, för att inte bli mobbade och utfrusna. Det är inte acceptabelt, vare sig för lärare eller andra elever, att de särbegåvade kan mycket mer än alla andra. Vad gör man med en elev som klarar en matematikuppgift på några minuter när alla andra behöver två timmar?

92 procent beskriver sin skoltid som ett h-e

“De här barnen passar inte in i skolan. Lärarna vet inte vilka de är och hur man ska bemöta dem. De får inte den erkänsla de behöver, vare sig från skolan eller hemifrån. Ofta feldiagnosticeras de med neuropsykiatriska diagnoser.”

En studie som Roland S Persson har gjort visar att 92 procent av de särbegåvade eleverna beskriver sin skoltid som ett helvete. Flera hade självmordstankar. 50 procent hade inget stöd eller förståelse hemifrån.

EU vill ha superbegåvningar

Inom EU börjar en medvetenhet om betydelsen av kunskap och begåvning vakna. EU vill ha superbegåvningar, man vill ha innovation.

“De vill ha det NU. Ingen vill vänta. Men nu finns det inte” säger Roland S Persson.

Bakgrunden är en omedvetenhet och ett förakt för kunskap och bildning som behärskar de europeiska länderna sedan flera årtionden. Man vill fortfarande inte använda ordet “begåvad”, man vill inte använda ordet “talang”. Att ändra på attityder är inget quick fix. Det tar minst en generation, 25-30 år, för att en hel population ska förändra djupt sittande värderingar.

“Vem vill satsa sin politiska karriär på att vänta 25 år?” frågar Roland S Persson.

Peter Higgs, nobelpristagare i fysik 2013, har sagt:

“Samhället vill ha det som de särbegåvade är kapabla att erbjuda – men är samhället villigt att erbjuda de särbegåvade en miljö eller kultur som gör det möjligt?”

“Unga offras för likhetsnormens skull”

I Sverige är det extra svårt att stödja de särbegåvade barnen, eftersom insikten om att vissa barn är mer begåvade än andra kommer i konflikt med den härskande likhetsnormen. Just den utsätts aldrig för normkritik. När den förra regeringen gav Skolverket i uppdrag att författa ett stödmaterial gick uppdraget till Roland S Persson. Men att påtala att vissa elever är särbegåvade och vissa intellektuellt obegåvade visade sig vara så kontroversiellt att hans bidrag ströks.

“Vår svenska oförmåga att hantera verklighetens fullt naturliga olikheter visar sig även i skolans värld, och barn och unga offras för likhetsnormens skull” skriver Maria Ludvigsson i en ledare i Svenska Dagbladet.

Social ingenjörskonst viktigare än kunskap

Vi kan beklaga eleverna, och vi kan beklaga lärarna. Utsikterna för kunskap och bildning är inte ljusa, vare sig mot bakgrund av skolans haveri eller det bildningsförakt som bitit sig djupt in i den svenska folksjälen. Men innan vi sjunker djupare i medkänsla med lärarkåren kan det vara intressant att ta del av deras politiska vägval.

Utan tvekan har många lärare ett rent helvete när de försöker göra sitt arbete. Många av dem är fullproppade med feminism och genusteori och har blivit itutade att skolan ska utöva social ingenjörskonst genom att med alla medel “kompensera” lågpresterande elever (och strunta i de särbegåvade), allt i syfte att producera likhet och ett klasslöst samhälle. De politiska målen blir viktigare än det som är skolans uppgift, att förmedla kunskap.

Bedövande röd-grön dominans bland lärarna

När Orvesto Näringsliv på uppdrag av Skolvärlden undersökte lärarnas partisympatier inför förra årets riksdagsval visade resultaten en fullkomligt bedövande röd-grön övervikt.  Siffrorna är sensationella och kan bara jämföras med den tunga dominansen för vänsterpartier (s + v + mp) inom journalistkåren.

Socialdemokraterna var överlägset största parti bland lärarna – 57,8 procent svarade att de definitivt eller kanske skulle ha valt (s). (Partiet fick 31,01 procent av rösterna i riksdagsvalet.)

Nästan lika många, 53,1 procent, svarade att de definitivt eller kanske skulle ha valt miljöpartiet. (Partiet fick 6,89 procent i riksdagsvalet). Mer än varannan lärare är alltså miljöpartist. Vänsterpartiet är tredje största parti bland lärarna. 34,5 procent svarade att de definitivt eller kanske skulle ha röstat på (v). (I riksdagsvalet fick vänsterpartiet 5,72 procent).

I botten på lärarnas partisympati-lista hamnar Sverigedemokraterna. Bara 5,2 procent av lärarna skulle definitivt eller kanske ha röstat på (SD). (SD fick 12,86 procent i riksdagsvalet).

Lärarna har fått exakt vad de röstar på

Med en kompakt och överväldigande röd-grön majoritet i lärarkåren har lärarna fått exakt vad de röstar på: genusteori, radikalfeminism, värdegrund, massinvandring av elever från låg-IQ-länder, social ingenjörskonst och postmodern sanningsrelativism där det är okej att förneka förintelsen. Eller att hävda att den vetenskapliga evolutionsteorin och den bibliska skapelseberättelsen bara är två olika paradigm, två alternativa berättelser om människans historia. Att det inte går att påstå att den ena är mer ”sann” än den andra. Bara att välja, var god skölj.

“Vi behöver göra upp med den postmoderna sanningsrelativismen inom akademien och i den offentliga debatten. Annars riskerar vi att svika våra framtidshopp; alla de unga som faktiskt längtar efter verklig bildning och kunskap” skriver Martin Ingvar, Christer Sturmark och Åsa Wikforss i en debattartikel i Dagens Nyheter

Det är inte synd om lärarna

Det är bara att önska Anna Ekström, generaldirektör för Skolverket, och andra vänsterprogrammerade genusteoretiker plus alla lärare som röstar röd-grönt lycka till när ni ska lära ut jämlikhet, könskvotering, feminism och allas lika värde till växande skaror muslimska elever från låg-IQ-länder.

Ni kommer att stånga er panna blodig. Ni kommer att möta en 1 400 år gammal människosyn som inte låter sig rubbas en millimeter av er jämlikhet. Ni kommer att stå er slätt mot medeltida avgrunder av kulturella och religiösa föreställningar som massimporteras med ert benägna bistånd.

Det kommer att gå åt h-e. Det har redan gått åt h-e. Men klaga inte! Det är inte synd om lärarna. De har fått precis vad de vill ha. Däremot är det synd om eleverna. Och den bildning som har gått förlorad.

Litteratur:

Yuval Noah Harari: Sapiens. En kort historik över mänskligheten. 

Bertil Häggman, Jon Skard: Så arbetar kommunistpartierna. 

Av Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter