20
jun
Seneste opdatering: 21/6-15 kl. 1125
Ingen kommentar - Tryk for at kommentere!

Jascha_Horenstein født i Kiev, 1898, en Mahler, Bruckner og Nielsen dirigent, assistent for Wilhelm Furtwängler. Han dirigerede i København i 1972 Brahms 2 og Webern med Radiosymfoniorkestret. Jeg sad i salen. Jeg kan næsten huske det. Det findes på en DECCA plade. Min forlængst døde ven havde sendt ham 100 roser på Hotel D’Angleterre‎. Jeg var bare det tynde øl. Dette er en strygersekstet, lavet om til en kammersymfoni.

Det er sart, romantisk og  lidt skræmmende. Hør 16:00, hør, hør, som Kierkegaard skriver, hvad er det med de  strygere, der griber ens hjerte? Noget glemt og savnet, vil jeg tro. En ømhed som er fraværende i de flestes prosaiske liv, en ømhed  musikken minder en om i en verden, der  gerne vil gøre en kynisk.

Den politiska adeln

Lars Bern skriver Blir den tysta statskuppen slutet för folkstyret? om det svenske, såkaldte demokrati. Han kan selvsagt ikke skrive i svenske aviser, men der foregår heller intet af betydning der:

Jag har tidigare skrivit om hur de politiska partierna i Sverige gradvis förvandlats från folkrörelser till exklusiva yrkesföreningar för den nya politiska yrkesklassen. Denna klass består av karriärister som i stort sett saknar yrkeserfarenhet och någon betydande bildning. Journalisten Anders Isaksson döpte dem en gång mycket riktigt till den politiska adelsklassen, som likt den gamla adeln skaffade sig toppositioner i samhället utan andra meriter än sin klasstillhörighet.

På femtio år har partierna gjort sig av med nästan alla sina medlemmar och verksamheten har gått över från medlemsavgifter till att finansieras med skattepengar. Konsekvensen av den här utvecklingen är att den tidigare folkligt förankrade idédebatt som formade partipolitiken har tystnat. De partiaktiva ser mest politiken som en enkel karriärväg till feta skattefinansierade maktpositioner. I den här miljön gäller det att minimera riskerna som skulle uppstå om man tillät vanligt folk att påverka politiken. De politiska adelsmännen har numer starkare gemensamma intressen över partigränserna att bevaka, än de intressen som är folkets.

Resultatet av den här utvecklingen är att politikerklassen format vad de kallar den demokratiska värdegrunden. Låt er inte förledas av namnet, detta har inget med demokrati att göra. Det handlar istället om att begränsa den politiska spelplanen till den riskfria politik som de här makthavarna har eget intresse av, och att tysta andra åsikter än de som släpps fram i den s.k. åsiktskorridoren. Debatten mellan partierna handlar inte längre om idéer hur samhället bäst skall formas. Den begränsas stegvis till en allt tunnare fasad, där man bjuder någon enstaka procent upp och ner för att ge sken av olika ståndpunkter. I vissa frågor gör man inte ens det, utan där tystats alla avvikande åsikter.

Skapandet av en för den politiska adeln gemensam politisk doktrin har kommit att helt diktera det politiska livet. Folkets möjlighet att öva inflytande över politiken har smält ihop och demokratin dör. Den här olyckliga utvecklingen är ett resultat av en noga vald politisk strategi från politikerklassens sida. [..]

Problemet för yrkespolitikerna är att ur folkdjupet har det vuxit fram en ny politisk folkrörelse – Sverigedemokraterna. Ursinnet från yrkespolitikerna över detta folkliga tilltag är inte att ta miste på, men rädda är de! Och de gillar inte vad folk tycker! Plötsligt börjar det dock gå att på allvar diskutera delar av den cementerade värdegrunden. Finns det kanske hopp för vår demokrati?

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?