Tillägnat Julia Caesar och hennes kritiker

Av Junker Jörg

Mannen på Wartburg

Året är 1521. Kejsare, adel och kyrka är förvecklade i dragkamper om makten. Livegenskapen plågar allmogen. På en avsides belägen borg, i en oansenlig kammare sitter en man med ett papper och en fjäder i handen. Han är bondson, präst, teolog och en tanke före sin tid. Han har utmanat makten och tvingats gömma sig. Hos en välsituerad vän finner han tillflykt, fast besluten att fortsätta sitt verk.

Mannen heter Martin Luther. Tills alldeles nyligen ett betydelselöst namn. Nu är han efterlyst för kätteri av kejsare och kyrka. Han har propagerat mot maktmissbruk och krävt att allmogen ska kunna förstå det som predikas på latin i kyrkorna. På en kyrkport har han anslagit sina teser. För det har han fått stå inför skranket men vägrat göra avbön. Kyrkan har haft svårt att hantera situationen. Martin Luther är en av många kverulanter som maktens män brukar gripa, tortera och hänga i hundratal. Men Luther har redan fått stöd av bönder, borgare och flera furstar, och han är ändå präst. För att inte riskera att göra situationen värre än den redan är, låter kejsaren och kyrkan honom slippa undan. Man hoppas på, att trots allt ha skrämt honom så pass, att han ska sluta upp med sitt upprorsmakeri.

Martin Luther går under jorden. Gömd hos sin vän i borgen Wartburg arbetar han på en översättning av den latinska bibeln. Så att allmogen ska kunna förstå vad som står i den och för att makthavarna inte längre ska kunna ljuga för folket.

Med en ny teknik som möjliggör tryck och massproduktion av skrifter påbörjar Luther den europeiska historiens första propagandaslag. Under pseudonym författar Martin Luther flera texter som hans vänner sprider under fara för eget liv. Snöbollen är satt i rullning och opinionen för saken växer.

Grundkurs i demokrati

I en demokrati råder allmänna, fria och hemliga val. Att valen är hemliga är en av de grundlagsskyddade grundpelarna i en demokrati.

I länder med bristfälliga demokratiska system är det inte säkert att valen är hemliga. Där kan de politiska ledarna ta reda på hur folk har röstat. De som inte röstar rätt riskerar att straffas. I sådana system vågar inte alla rösta som de egentligen skulle vilja.

Väljarna i en demokrati måste kunna vara säkra på att ingen kan ta reda på hur de tänker rösta eller har röstat. Det för att inte antidemokratiska krafter ska kunna utöva påtryckningar på, eller på något annat sätt agera mot enskilda eller grupper av väljare, före eller efter val.

Att valen är hemliga är viktigt. Sverige har därför fått kritik för hur valsedelsystemet är utformat. Det finns länder där familjer gemensamt går in i valbåset och där familjens överhuvud bestämmer hur familjemedlemmarna ska rösta. En person som lever i en familj med ett grupptryck kring val av parti, kan i det svenska systemet ha svårt att få med sig valsedlar hemifrån eller att osedd ta önskad valsedel i vallokalen. Men även för enskilda kan det vara svårt att i vallokalen öppet våga stå för sin partipreferens. Det är inget konstigt med det. Att inte våga eller vilja skylta med vad man tycker i alla frågor är tämligen normalt i gruppsammanhang, vare sig det handlar om familjen, bland vänner eller i repressiva system som tidigare fanns och fortfarande finns i Europa och som har tagit form i dagens Sverige.

Vid demokratiska omröstningar är det kutym att de röstberättigade kan åberopa sluten votering. Det räcker att en enda röstberättigad ställer det kravet för att valet måste genomföras medels hemlig röstning. Det systemet är praxis i alla västländer som har ett demokratiskt styrelseskick.

Demokratiska omröstningar sker inte bara i politiken utan även i föreningssammanhang. Förfarandet med hemliga röster garanterar att alla kan rösta efter egen mening och övertygelse utan att riskera repressalier. Till och med i banala frågor kan folk gå igång mot enskilda individer som vågar inta en egen position. Inte minst i Sverige, konsensuslandet med jantelagen. Om det visar sig att en enskild person ensam har röstat kontroversiellt i en viktig fråga kan många dörrar stängas för henne och hon kan drabbas av utestängning och mobbing.

I viktigare frågor där hela grupper intar avsides positioner kan större konflikter ta form och riskera hela föreningens sammanhållning och själva funktion. Inte minst därför är det av organisatoriska skäl viktigt med hemliga val som option.

Diskussioner innan val måste vara öppna och rätt fram. Det förutsätter att gruppen har högt i tak. I annat fall förblir viktiga, oppositionella röster tysta. Oförståelse för hur andra tänker gynnar inte demokratin. Därför är samtalet mellan oppositionella grupper mycket viktigt. Att förbjuda åsikter och hindra gruppmedlemmar av den demokratiska gemenskapen att sprida sitt budskap är därför odemokratiskt och kontraproduktivt.

Efter valet måste gemenskapen acceptera utfallet. Om diskussionen innan valet inte har varit öppen kan delar av gemenskapen komma att stå helt oförstående inför omröstningens resultat. Ungefär som i den svenska invandringsdebatten och Sverigedemokraternas senaste opinionssiffror.

Caesar, journalisterna och sanningen

Julia Caesar är en skribent som har valt att skriva anonymt. Hon har all rätt att göra det och hon behöver egentligen inte motivera varför hon har valt att göra så. Att ifrågasätta skribenters rätt till anonymitet är odemokratiskt och ur flera aspekter antiintellektuellt, för att travestera några ord som fällts i debatten.

Att opinionsbilda i ett land där invandrargäng lurar i gränderna, beväpnade till tänderna och där vänsterextremister kikar in genom folks fönster, där staten inte kan garantera medborgarnas skydd, kan kräva anonymitet. I ett samhälle där stämningarna är så upprörda och kriminaliteten så våldsam som i dagens Sverige, kan inte heller staten garantera alla mindre opinionsbildare beskydd.

Julia Caesars texter har varken mer eller mindre dignitet för att hon skriver under pseudonym. Det hade gått alldeles utmärkt att ställa frågor till Caesar i kommentarsfälten eller genom att maila till Snaphanen och fråga om en skriftlig intervju där. Ibland är avsändaren viktig. Men inte i ämnet invandring. Det diskuteras på samhällets alla nivåer och folket röst ska inte vara mindre värt i den debatten.

De journalister som köpte informationen om Julia Caesars identitet hade inga ärliga avsikter. Deras syfte var inte att intervjua Caesar utan meningen var redan från början att outa henne. En av de inblandade journalisterna har belastat sig med ett ökänt twitterinlägg där han berömmer den så kallade Researchgruppen för dess verksamhet. Medlemmarna i gruppen är politiska rättshaverister och dömda våldsverkare. Att journalisten ifråga har frotterat sig med dessa element gör honom icke-trovärdig som objektiv, opartisk journalist, om det nu är det han ville utge sig för att vara.

Det hade funnits en möjlighet för de inblandade att rädda sina journalistskinn efter Julia Caesars sista artikel innan uthängningen. De hade kunnat redogöra för hur de kommit åt pseudonymen Caesars identitet, ta avstånd från den så kallade Researchgruppen och tillstå opinionsbildare och kommentatorer rätt till anonymitet samt att för evigt tiga om pseudonymen Caesars identitet så som graven eller så som staten tiger om vilka svenskar som finns registrerade som DDR-informatörer i Stasis register. Denna möjlighet är nu förverkad.

Media bör upphöra att försöka lura fram vilka personer som skriver under pseudonymer. I en demokrati borde rotandet efter anonyma skribenters identitet vara lika förbjudet som det är för offentliga myndigheter att efterforska identiteten på de personer som läckt information till pressen.

Hur skulle sanningen om massinvandringens omfattning, bedrägerierna, våldsbrotten och missförhållandena inom asylindustrin ha kommit till den breda allmänhetens kännedom om det inte hade varit för opinionsbildare som Julia Caesar, Merit Wager och anonyma bloggare?

Sverigedemokraterna tar inte skada av medias uthängningar av oppositionella. SD växer snarare därigenom. Men ensamma väljare som skriver av sig sin oro tar skada.

Att stå för sina åsikter eller att ställas mot väggen

Man bör inte ta sin egen aversion mot företeelser i samhället eller i politiken som ursäkt för att förtrycka röstberättigade som har en annan uppfattning.

Några kommentatorer på nätet skriver att Julia Caesar gott kan få leva med oron för de följder hennes opinionsbildning kan komma att få för henne och hennes familj. I alla fall tycker några att det inte ”är synd” om henne och att hon får tåla leken som hon har gett sig in i. Några av de som skriver så kommenterar själva anonymt.

En av dessa kritiska kommentatorer, med ett dussinnamn av typ Kalle Karlsson, skryter med att det minsann är hans riktiga namn. Det må hända, och med ett sådant namn är man så gott som anonym. Om man med ett sådant namn vill göra en stor sak av att man faktiskt kommenterar under eget namn så bör man tillhandahålla fler personuppgifter så att det inte råder några tvivel om vilken person det rör sig om. Man kan dock fråga sig vad det skulle vara bra för? Vill någon ställa en fråga till en viss Kalle Karlsson på nätet så kan han ställa frågan där i kommentarsfältet.

Men för flertalet av dem som inte tillstår folk att få vara anonyma i debatten handlar det inte om att ställa frågor eller om politisk debatt utan om att ställa folk mot väggen. De ska ställas mot väggen och där ”stå för vad de tycker”. Därefter ska deras arbetsgivares seriositet ifrågasättas offentligt ifall dessa inte genast sparkar sina dissidenter till medarbetare.

Det har ingenting med sakfrågorna att göra men allt med att inte alls vara intresserad av att debattera sakfrågorna. Det har att göra med en längtan att mobba eller att vilja tysta oliktänkande med uthängning och skandalisering. Att stå för sina åsikter är inte att ställa andra mot väggen för att de har en annan åsikt.

Under kalla kriget var det mycket svårt att vara kommunist i väst. Kommunister förföljdes i USA och i flera västeuropeiska länder värre än vad Sverigedemokrater förföljs idag. Det berodde bland annat på att det fanns ett militärt hot från det kommunistiska östblocket. Få i väst röstade på kommunisterna och få protesterade mot diskrimineringen.

Tills relativt nyligen trodde få personer att de någonsin skulle rösta på Sverigedemokraterna. Idag är många glada över att det alternativet finns. Och jag vet idag att om samhällsutvecklingen går åt ett håll som gör att jag skulle vilja rösta vänster så vill jag kunna göra det.

Emellertid uppskattar fler väljare marginaliserade småpartier som för en dvalande tillvaro, för att de en gång i framtiden kan komma att behöva väckas till liv. Nästan samtliga av de dryga 20 procent som nu anger att de skulle rösta på Sverigedemokraterna om det vore val idag, svarade helt annorlunda för bara några år sedan. Man vet aldrig vad som händer i politiken. Därför är partipolitisk mångfald viktigt i en demokrati. Den erbjuder nyanser att hålla dagens politiska trender mot. Av bland andra det skälet ska man inte förfölja oliktänkande.

Julia Caesar opinionsbildar i ett ämne där media och riksdagens etablerade partier försöker lägga locket på. Hon gör det inte för intet. Hon skriver för att du och jag ska kunna läsa hennes texter. Så att vi kan sprida budskapet om vi delar hennes oro. Den som är av annan uppfattning bör skriva kommentarer eller genmälen. Och bloggarna bör fånga upp invändningarna. Den Sverigevänliga folkrörelsen är inte betjänt av intellektuell inavel. En demokrati är en gemenskap. I gemenskapen diskuterar vi oss fram till vad som är det bästa för vårt land. I en gemenskap lyssnar man på alla som har någonting att säga, så som man gör i en familj. Man utestänger inte vissa från att göra sin röst hörd. Att göra det är inte demokrati. Att försöka tysta delar av gruppgemenskapen genom skandalisering är att förklara krig mot delar av gruppen och att splittra gemenskapen. Demokrati ska inte vara krig. Krig har en tendens till upptrappning. Orsaken till osämjan

Allt handlar inte om invandringspolitik. Men ämnet har seglat upp till att bli den viktigaste frågan för svenska väljare. Det handlar om Sveriges framtid och om vilket samhälle vi vill ha. Frågan är akut i hela västvärlden. Den tredje världens människor bankar på vår port och vill in. Det handlar den politiska striden om i svensk politik: Om att släppa in hundratusentals människor från tredje världen, om hur vårt folk krymper i antal och hur vår kultur förlorar mark. Debatten handlar om att hjälpa nödställda eller om ett framtida Europa där européerna är i minoritet och där den europeiska kulturen går under.

Debatten är inte ärlig. Invandringsförespråkarna försöker dölja fakta som invandringsmotståndarna åberopar. De handlar om kostnader, om brott och om uppblandningen av våra städer med människor som bär med sig dysfunktionella kulturer. Stora delar av svensk media, som har intagit positionen som invandringsförespråkare, förnekar att det överhuvudtaget finns ett svenskt folk och en svensk kultur.

Media påstår att den Sverigevänliga rörelsen hetsar mot invandrare men vill inte erkänna att invandringspolitiken befinner sig i en återvändsgränd. Journalisterna skriver att Sverigedemokraterna är kvinnofientliga men accepterar islam som en del av det svenska samhället. Etablerad media gnäller över att alternativ media hänger ut folk men gör samma sak själva efter eget tycke. Media kör fulspelet in i absurdum.

Tacken till folket

Sveriges politiker ställer krav på sina medborgare att omfamna världens och kanske historiens extremaste invandringspolitik. Kraven ställs enbart på landets etniskt svenska medborgare. Det är de protestantiska inhemska svenskarna som förväntas ta ett steg tillbaka, ifrågasätta sin kultur, sin historia, sin religion och syn på världen. De nya invandrarna ställer staten i sammanhanget få eller inga krav på.

Den så kallade mångkulturen innebär att folkslag från världens alla hörn ska invandra till Sverige och de förväntas inte att anpassa sig till det svenska majoritetssamhället. Tvärtom. Mångkultur innebär motsatsen, att samtliga invandrade kulturer ska få leva ut sina seder och bruk i Sverige och det under lagens beskydd.

Även när främmande kulturyttringar står i strid med svensk lag ska svenskarna acceptera dessa. De ska acceptera störande och motbjudande företeelser och beteenden medan staten ser mellan fingrarna på eventuella konflikter med svensk lag. Staten försöker att hålla opinion stången tills dess att lagstiftningen är ändrad till de nya kulturyttringarnas fördel.

Men invandrare behöver inte acceptera svensk kultur om den står i motsatsförhållande till deras egen. Den svenska staten avkräver svenskarna att böja sig för invandrade kulturer.

Invandringsförespråkarna håller inte med om den bilden och tror inte på en negativ samhällsutveckling på grund av invandring från den muslimska världen. Att synliggöra vad som händer i landet och att bevisa för invandringsförespråkarna att det kritikerna säger är sant, är den Sverigevänliga rörelsens uppgift.

Sverige är det land som har tagit emot flest antal asylsökande i Europa. I absoluta tal och tio gånger så många per capita som de länder i Europa som tar emot näst flest. Så har det varit hittills även om Tyskland nu verkar vara på väg att gå om Sverige i frågan om absoluta tal.

Svenskarna betalar för den påtvingade generositeten med skattemedel, med neddragningar i välfärden, med sämre pensioner och försämrade framtidsutsikter för sina barn. Men framförallt betalar de med mistandet av det land som de har kunnat kalla sitt eget och med förlusten av inre fred, trygghet och så med livskvalitet. En av de främsta tillgångar som det moderna Sverige skapade för sina medborgare.

Och svenskarna får ingen tack för alla uppoffringar. De får inget tack från asylinvandrarna som säger sig ha flytt från krig och förtryck och som har fått en fristad i Sverige. Och de får inget tack av Sveriges politiker eller av den svenskfientliga pressen. Den enda tacken svenskarna får är krav på mer invandring, krav på större generositet och krav på att backa ytterligare från sin egen kultur och sina egna värderingar. Svenskarna har aldrig gjort nog, aldrig bidragit tillräckligt och de förtjänar ingen andhämtning.

Det mångkulturella tillståndet

Sverige har blivit ett invandringsland. Ett invandringsland för asylinvandrare utan utbildning och utan några erfarenheter från ett liv i ett modernt samhälle. En stor andel av dem som på sina asylansökningar erhåller uppehållstillstånd i Sverige, uppfyller inte kriterierna för asyl enligt internationella konventioner. De som kommer till Sverige får inte tillfälliga uppehållstillstånd utan permanenta. I många av migranternas hemländer pågår krig men de hitresande söker inte en tillfällig tillflyktsort. De kommer för att stanna.

Många av dem är djupt religiösa muslimer. Deras religion innehåller förbud och påbud som gör det omöjligt för dem att samexistera med kristna i ett västerländskt samhälle.

Även om de senaste flyktingarna från Syrien bevisligen flyr från krig klarar vårt samhälle inte att absorbera dem. Vi har redan tagit emot för många som aldrig borde ha fått komma hit. Kulturerna är för olika och konfliktytan för stor. Invandringen gör Europas städer obeboeliga för den inhemska befolkningen. Européerna flyr hela stadsdelar. Men enklaviseringen kommer att fortsätta och utveckla sig till en ytbrand. Hela städer kommer att bli obeboeliga och i framtiden delar av Europa helt befolkade av människor med en annan kultur än den västerländska.

De flesta asylinvandrare som söker sig till Sverige lämnar sina hemländer för gott, för att ta sig till ett land där livet är bättre. De som söker sig till Sverige kommer till ett land där det varken finns arbete eller bostäder men livstids försörjning genom bidrag, en svart bostads- och arbetsmarknad och gedigna nätverk av organiserad brottslighet.

Följden av invandringen kommer att bli att välfärdsstaten avskaffas, för alla. Men inte heller då kommer invandringen att avstanna. Sverige kommer även då att vara en bättre plats att leva på för miljontals människor från tredje världen. Till den dag Sverige inte längre skiljer sig från länderna i Mellanöstern.

Gränsstationerna är obemannade. Östeuropeiska ligor reser obehindrat in i landet, stjäl svenskarnas tillhörigheter och kör stöldgodset ut ur landet på kortare tid än ett streck grågäss behöver för att flyga över Östersjön. Brottsutvecklingen i Sverige är därefter.

Skjutningar har blivit vardagsmat och rapporterna om granatattacker i Malmö så många att det har blivit svårt att skilja vilka bombdåd man redan har hört talas om och vilka som har tillkommit. Det sker flera personrån varje dag, många av dem våldsamma, många mitt på ljusa dagen. Och nästan uteslutande rör det sig om utländska gärningsmän och svenska brottsoffer. Överfallsvåldtäkter och mord på unga svenska kvinnor avlöser varandra. Svenskarna betalar ett högt pris för regeringens invandringspolitik.

Det svenska folket har fått se sitt hemland förändras från ett vackert, lugnt och tryggt land till ett splittrat och hotfullt land. En partiell nationell depression har brett ut sig och stadsbilden är förändrad till oigenkännlighet. Människorna känner sig inte längre trygga i sin egen bygd och i sina egna hem.

Invandringen och den skenande brottsligheten har lett till politisk kris. De politiska partierna står handfallna. Två av fraktionerna vill fortsätta den destruktiva politiken men skyller kaoset på den tredje. Mitt upp i allt har en fjärde maktfaktor intagit en egen position och försöker utnyttja det politiska läget för sin egen agenda: De mest radikala opinionsbildarna i den svenska journalistkåren i allians med extremvänstern.

Vissa flyr för sina liv. Andra tror att de har köpt en inträdesbiljett och kan ställa krav.

Konspirationer eller foliehattar

Svenska folket är utsatt för en komplott. En komplott som de stora medierna och enskilda journalister är en del av. Den har kommit till stånd genom politiska initiativ bakom kulisserna och upprätthålls av ett fåtal tråddragare som använder sig av medierna för att styra agendan och manipulera opinionen. Den som har ögon att se och öron att höra med måste reagera starkt på vad svensk media håller på med.

Invandringsfrågan debatteras som om den handlade om ett flyktingproblem men i nästa andetag pratas det om ”hur man får ut de nya svenskarna i samhället”. Hade frågan handlat om flyktingmottagning hade man diskuterat praktikaliteterna kring initial mottagning och inkvartering men inte opinionsbildat i termer om att få ut ”nya svenskar” i samhället.

I ett normalt scenario hade det varit tänkt att flyktingarna snarast ska återvända hem. Den agenda som svensk media är ett verktyg för är kolonisering av Sverige genom invandrare från Mellanöstern och Nordafrika, marknadsförd som härlig, så kallad mångkultur.

Sverige är drabbat av massinvandring, kolonisering, islamisering och ett befolkningsutbyte. Man kan ge sig på att dissekera dessa begrepp eller relativisera dem. Man kan byta ut dessa uttryck mot egna ord och ge egna förklaringar till fenomenet.

Men några fakta står obestridbara: Invandringen till Sverige är den största någonsin i landets historia. Invandringstakten är högre än den någonsin har varit till Nordamerika. Invandrarna kommer från helt främmande kulturer. I bostadsområden där fler invandrare flyttar in på kort tid än motsvarande fyra procent av de boende, flyttar svenskarna ut. I alla fall har de gjort det så länge de har kunnat. Invandrarna är emellertid överrepresenterade i så gott som all brottsstatistik. Nyinkommet underlag till brottsstatistiken registreras inte längre så att jämförelser kan göras som tidigare. Detta för att inte belasta den mångkulturella agendan med obekväma, förödande fakta.

Det saknas arbeten och bostäder. Ingenting tyder på att politikerna ens i närheten kan skapa de arbetsplatser som krävs. Nya förorter skulle behöva byggas där ännu åkrar, ängar och gamla gårdar ligger. Nya betonggetton med skumt belysta viadukter och snart nedslitna allmänna platser dit polisbilarna går i skytteltrafik. Men starka krafter håller emot. Så länge bostäder saknas går hus- och bostadsrättspriserna upp. Och när de sista svenskarna med en inkomst har flytt från de tilltagande mångkulturella hyresområdena och skuldsatt sig upp över öronen, höjer bankerna räntan och börjar kamma in vinsten.

Svenskar är nu i minoritet ett stort antal bostadsområden, skolor och stadsdelar. Etniska svenskar är i minoritet i tre kommuner om man definierar begreppet etnisk svensk korrekt. En av dessa kommuner är landets tredje största stad. Antalet svenskar är strax över femtio procent i dessa kommuner om man räknar med den definitionen av svenskhetsbegreppet som regeringen har laborerat med. Antalet svenska barn är i minoritet i Sveriges tredje största stad.

Klart är att svenskar kommer att vara i minoritet i hela eller stora delar av ett antal svenska kommuner inom ett par decennier till följd av fortsatt invandring och betydligt högre födslotal bland invandrade folkgrupper.

Den som inte vill förstå problematiken med den utvecklingen bör fördjupa sig i vilka konsekvenserna blir av att dela tillvaron med kulturer från söder om Medelhavet och i hur livet är som tillhörande en minoritet i ett muslimskt land. För bäst möjliga utbyte av en djupdykning i ämnet, prata med kristna som kommer från ”mångkulturella” länder.

Man bör fördjupa sig i statistik från andra stora europeiska länder som har haft invandring från Mellanöstern under längre tid. Titta på de statistiska underlag som bekräftar bidragsberoende i familjer och hela klaner, där arbete som företeelse inte existerar och där livet på bidrag har ärvts vidare från första till andra och tredje generationen.

Det faktum att man vänder sig mot denna utveckling betyder inte att man inte klarar av att umgås med andra etniciteter. Det är inte svenskarna som är omöjliga att leva med i ett bostadsområde. Det är inte så att invandrare från tredje världen flyttar ut om mer än fyra procent svenskar flyttar in.

Det betyder inte heller att man inte kan samarbeta med människor från andra kulturer på en arbetsplats. Det hela är ett problem av en helt annan dimension. Problemen finns inte i enskilda rasisters fantasi. Mångkulturen drabbar alla svenskar förr eller senare. Det finns ingen anledning att hänga ut en person och banna henne ur samhällsgemenskapen för att hon driver opinion mot massinvandring. Ingen annan anledning än genuin illvilja och ignorans eller för att man har en ideologisk agenda och vill tysta opinionen.

Hur mycket lögnmedia tål Sverige

Den 1 februari uppmärksammar media en misstänkt gruppvåldtäkt på en Finlandsfärja. Fastän media i ett tidigt skede har kännedom om att samtliga misstänkta är utlänningar rapporterar Sveriges Radio och flera tidningar att svenska män har gruppvåldtagit en kvinna på färjan Viking Amorella. Med feta rubriker går nyheten genom landet. Grävande nätverk på bland andra Flashback får snart fram att de misstänkta förövarna är ett antal afrikaner samt en irakier och att alla utom en inte ens är svenska medborgare.

Den 12 juli sker ytterligare ett grovt brott. Åter rapporterar media om en svensk gärningsman. I verklighet har brottet begåtts av ännu en asylinvandrare. Listan över i media rapporterade brott med påstått svenska förövare, som i verkligheten är invandrare från tredje världen, kan göras lång.

I början av augusti faller domen i fallet Viking Amorella. En afrikansk gärningsman döms, övriga frikänns i brist på bevis. Den våldtagna kvinnan vittnar om fler inblandade men den tekniska bevisningen räcker bara för att binda en av de misstänkta till brottet. De övriga går fria på våra gator. Därför kommer säkerligen en fortsättning att följa.

Vad som dock skulle återstå nu vore en rättelse och en ursäkt från svensk media för att de med berott mod och lögn hängde ut den svenska folkgruppen. Några sådana rättelser eller ursäkter har inte synts till.

Svenskarnas dubbla utsatthet

Att hänga ut och svartmåla en etnisk grupp genom att anklaga den för ett brott som en annan har begått är hets mot folkgrupp i sin egentliga betydelse och värsta form. Det ska jämföras med att i rikstäckande media skrika ut: “Somalier gruppvåldtog kvinna” i ett fall då det i själva verket rörde sig om svenska gärningsmän. Eller varför inte: “Asylinvandrare sköt ungdomar på Utöya”. Otänkbart men i motsatt förhållande ljuger svensk media så i princip varje dag.

Svenska tidningar och statsägd svensk radio har genom den avsiktligt vilseledande rapporteringen i fallet Viking Amorella och flera liknande fall gjort sig skyldiga till grovt förtal och hets mot folkgrupp. Dessvärre gäller inte hetslagstiftningen när etniska svenskar drabbas och därför kommer heller ingen åklagare att kunna åtala de aktuella medierna för förtalet. Men brottet är ändå begånget.

Hade media startat ett drev där man med berått mod på felaktiga grunder hade anklagat en valfri annan folkgrupp ur kategorierna semiter, afrikaner eller romer för den aktuella gruppvåldtäkten hade det klassats som ett allvarligt brott och lett till åtal. Vilka konsekvenser en hetslagstiftning som inte skyddar alla folkgrupper får blir här tydligt. Den får dubbelt negativ effekt när den svenskfientliga pressen å ena sidan skyddar minoriteter som är överrepresenterade i grova brott och å andra sidan kan förtala den infödda befolkningen utan att riskera åtal. Svenskarna är så en dubbelt utsatt folkgrupp i sitt eget land.

Våldets springflöde och lögnens tillskyndare

På nittiotalet och början av tvåtusentalet rapporterade media om “svenska medborgare” i fall då utlänningar med svenska medborgarskap begick brott. Ganska snart förstod allmänheten att ”svensk medborgare” var en omskrivning för svenskar med invandrarbakgrund.

För inte så längesedan förändrade media så rapporteringen genomgående genom att börja skriva “svenskar” istället för “svenska medborgare” med den klara avsikten att åter igen försöka vilseleda allmänheten om brottslingarnas härkomst.

I fallet Viking Amorella går media ett steg längre och kallar utlänningar som saknar svenskt medborgarskap men som permanent eller också bara tillfälligt uppehåller sig i Sverige för ”svenskar”. Vad blir nästa nivå i lögnpropagandan? Påhittade brott begångna av påhittade svenska gärningsmän?

Systematiken med att vilseleda allmänheten och att skylla brottslighet på etniska svenskar används när de verkliga gärningsmännen är utomeuropéer. Förfarandet gäller dock inte bara i förhållandet mellan svenskar och kriminella utomeuropéer. Media vilseleder allmänheten på samma sätt när utomeuropéer med europeiska pass begår brott. Då kan tidningsrubrikerna lyda: ”Brittisk medborgare” begick brott eller ”Danska gärningsmän” efterlysta.

I fall där brott misstänks ha begåtts av verkliga svenskar eller verkliga européer är tidningarna snabba med att hänga ut de misstänkta. Ofta med både namn och bild och med avslöjande rubriker som ”Svenske Erik” eller ”Tyskan”.

En annan metod som media använder sig av är så kallad vitpixling. Det är ett tillvägagångssätt där man publicerar ett foto på en misstänkt gärningsman och pixlar bilden för att göra personen oidentifierbar. Om gärningsmannen är mörkhyad färgas pixlingen ljus för att gärningsmannen ska se vit ut. Media hävdar nu att vitpixling används för att skydda minoriteter mot uthängning och folklig vrede. Men om det hade varit avsikten hade man givetvis inte behövt publicera någon bild alls. Vitpixlingen har den klara avsikten att förespegla att gärningsmannen är vit. Detta är inte bara hets mot folkgrupp. Frågan är om det inte också är ett folkrättsbrott.

Sammantaget lyser en illa dold strategi igenom. Den syftar inte till att skydda minoriteter. Den handlar inte ens om att skydda kriminella utlänningar. Denna strategi är mycket mer en del av en rasistisk agenda som ska intimidera svenskar och få dem att tappa självförtroendet som folk. Det handlar också om att skydda massinvandringspolitiken, sjuklöverregeringen och dess islamiseringsprojekt kallat ”mångkultur”. Och det handlar om att motverka Sverigedemokraternas opinionstillväxt. För det är media och Sveriges politiker beredda att driva en antisvensk, rasistisk agenda och förtala sitt eget folk.

Försvar och motiv

Medierna försvarar sig med att de vill skydda minoriteter genom att inte hänga ut brottslingar tillhörande dessa. De hänvisar till de så kallade pressetiska reglerna. De påbjuder att brottsmisstänktas etnicitet endast ska avslöjas om det är av relevans i fallet eller av allmänintresse. Att med hänvisning till pressetiken förljuget anklaga etniska svenskar för brott som andra etniciteter har begått ser media inget juridiskt eller moraliskt problem med.

Hade medierna haft som ambition att hålla sig till de ”pressetiska reglerna”, som de skenheligt framhåller, hade de i fallet Viking Amorella kunnat skriva ” X antal män gruppvåldtog kvinna”. Men det gjorde media inte och de gör det inte. Media skrev och skriver med berått mod “svenskar”.

De skriver så även när de vet att det inte rör sig om etniska svenskar som begår brotten. Fallet Viking Amorella var inte ett olycksfall i arbetet. Förtalsmetoden är återkommande och systematisk. (Expressen. Moralväktare utan moral.)

Mediehusen vill att allmänheten ska tro att svenskar har samma brottspotential som män från Mellanöstern, Nordafrika och Afghanistantrakten. Givetvis önskar de inte att själva hamna i skottlinjen för hetsen och förtalet. Det är den Sverigevänliga folkopinionen de vill klämma åt för att förteckna framgångar för sin svenskfientliga, mångkulturella dagordning. Oklart varför de tror att de kan lyckas med det utan att dra ned sig själva och sina egna, svenska barns framtid i fördärvet.

Av allmänintresse och av relevans

Svensk medias pressetiska regler motsäger sig själva i frågan om kriminellas etnicitet. Å ena sidan ställer sig media framför kriminella utlänningar å andra sidan skjuter de oskyldiga svenskar framför sig. Och hur är det egentligen med allmänintresset och relevansen i frågan om brottslingars etnicitet?

När poddradiokanalen Granskning Sverige och pseudonymen Arg Norrlänning ringer till några av de svenska medier som rapporterade i fallet Viking Amorella och ställer dem mot väggen om sin förljugna redogörelse, frågar ett par journalister om det är så viktigt att de misstänkta inte är svenskar?!

Frågan klingar falskt. Uppenbarligen är det viktigt för media att allmänheten ska tro att de misstänkta är svenskar. Det är viktigt för dem av ovan nämnda skäl: Officiellt för att skydda minoriteter men i verkligheten för trycka till den svenska opinionen och för att skydda den mångkulturella idén och sjuklöverregeringen.

I en politisk kontext är det i allra högsta grad viktigt att allmänheten får reda på att gärningsmännen i fallet Viking Amorella, som i samtliga andra fall av gruppvåldtäkter, är asylinvandrare. Det är viktigt för den invandringspolitiska riktningen. När svenska politiker ska ta beslut om invandringsnivåer och vilka åtaganden Sverige ska ta på sig när det gäller mottagande av asylsökande, måste politikerna väga in vilka konsekvenser invandringen får för Sverige och svenskarna. Och väljarna måste veta det så att de kan ta ställning i den viktigaste politiska ödesfrågan för Sverige någonsin.

Om svenskarna ska förstå vilka konsekvenser massinvandringen från dysfunktionella, kvinnoförtryckande kulturer får för sitt land och förstå vad Sverigedemokraterna försöker säga och vill politiskt, så måste argumenten mot massinvandring, mångkultur och islamisering upp på bordet. Alla baksidor av massinvandringen måste upp i ljuset så att sanningen om dess konsekvenser blir synlig för allmänheten och för svenskar med politiska uppdrag.

Frågorna som oupplysta väljare ställer om varför Sverigedemokrater och dess väljare är emot massinvandring och islamisering får så sina svar. Idag är det främst alternativ media som rapporterar sanningsenligt om invandringspolitikens konsekvenser. Därför är alternativa medier också oumbärliga för demokratin och för svenska folkets chans att hellre sent än aldrig vakna upp.

Nazistpropaganda från 30-talet och svensk journalistpropaganda

Nazisterna i 30-talets Tyskland hade en annan variant för samma sorts förtalspropaganda. De svartmålade äktenskap mellan judiska män och kristna kvinnor med slagorden: ”Judar våldtar tyska kvinnor”. Skillnaden mellan nazisternas och svensk medias propaganda är att de förstnämnda ville att folket skulle förstå blandäktenskap som en form av våldtäkt. De menade att blandäktenskap urvattnar rasen och att arrangemanget därför är en våldtäkt på folket och så följaktligen även på kvinnan i fråga. Anklagelsen var alltså inte menad att uppfattas bokstavlig, som att judar skulle ha utsatt sina hustrur för våldtäkt i ordets sanna mening. Mycket mer var det en anklagelse av ideologisk, rasistisk och politisk karaktär.

Svenska journalister försöker bokstavligen att svärta ned svenska män med gruppvåldtäkter som andra etniciteter har begått och frekvent begår. Det handlar om direkt falska anklagelser som också görs av ideologiska och politiska skäl men brotten är i de här fallen reella. Det finns verkliga offer som har blivit gruppvåldtagna. Mediernas syfte är detsamma som nazisternas: Att demonisera en utpekad, oskyldig folkgrupp. Att få både svenska och invandrade kvinnor att tro att det är svenska män de måste akta sig för. Även invandrarmän får så veta att det är svenska män som de måste skydda sina kvinnor mot och det spelar radikala islamister och deras propagandister i händerna. Svensk medias propaganda är på det sättet lika farlig som den nazistiska.

Påhittade brott

I den svenska invandringsdebatten figurerar brottsanklagelser mot svenskar som grupp som är svåra att koppla till verkligheten. Som till exempel de återkommande artikelinläggen från mindre kända opinionsbildare som påstår att muslimska kvinnor får slöjorna avryckta av svenska män. Intressant nog finns det dock sällan några polisanmälningar med vittnesuppgifter som styrker dessa påståenden. Det är anklagelser mot svenskar om brott mot minoriteter som inte går att följa upp i verkligheten.

På ett liknande intressant sätt förhåller det sig med statens statistik om tusentals så kallade hatbrott årligen som svenskar ska ha begått mot invandrare. Dessa tusentals hatbrott återspeglar sig inte i medias dagliga rapportering. Ändå jobbar media frenetiskt med att svartmåla svenskarna som våldsamma rasister. Men är tidningarna fulla av reportage om hatbrott begångna av svenskar mot invandrare?

Medan rapporter om brottslighet dagligen fyller spaltmetrar lyser de tusentals påstådda hatbrotten av svenskar mot invandrare med sin frånvaro i de etablerade och statliga mediernas rapportering.

Överlägsna vita kvinnor och män

Svenska journalister och politiker tycks lida av någon form av postkolonial übermenschkomplex. För de anser att människor med brun hudfärg eller svart hår behöver extra hänsynstagande. Den ska komma dem till del trots deras kraftiga överrepresentation i alla brottsliga sammanhang. En hänsyn som de förment överlägsna vita, blåögda svenskarna inte tycks ha förtjänat.

Journalister tycks inte heller förstå att begreppet minoritet bara är tillämpbart i ett sammanhang då en svag, obeväpnad folkgrupp är i händerna på en stark, beväpnad folkgrupp som är i klar majoritet. I Sverige är det inte svenskarna som går runt beväpnade på gatorna. Det är inte vi som åtnjuter statens särskilda beskydd och många svenskar befinner sig i minoritet i de stadsdelar de lever i omgärdade av kriminella utlänningar. Staten uppfyller inte längre sin främsta uppgift: Att skydda gränsen och folket mot yttre fiender.

Fienden mitt ibland oss

Ilskan kokar i de folkliga leden. Och när vi tror att vi inte kan bli mer förtvivlade över situationen i Sverige än vi redan är, tar media i med blåsbälgen för att driva temperaturen och den motsvarande vreden i den infekterade asyldebatten till vitglöd.

När folket försöker att gå den rättsliga vägen eller försöker anmäla medierna för osaklighet, partiskhet, förtal och vilseledande lögn stöter det på patrull. Ingen granskningsnämnd ställer sig på svenska folkets sida. Ingen åklagare. Alla pressetiska regler och principer gäller bara ensidigt. Svenskar som motsätter sig mångkultur och svenskfientlighet är fullständigt rättslösa och utlämnade till mediekartellernas makt.

Sjuklövern försöker att utnyttja den med förtal och social repression skapade gatan i det politiska landskapet för att vinna terräng. Förutom Sverigedemokraterna står endast en handfull journalister och bloggare på den vanlige svenskens sida.

Det handlar om vårt land, våra liv och vår framtid. Svenska mediehus och deras rabiata, svenskfientliga vänsterjournalister är fienden mitt ibland oss. Svenska folket måste förstå det och förhålla sig till det.

Att bojkotta företag som annonserar i de främsta propagandapamfletterna borde vara en självklarhet för alla svenskar. Med dryga 20 procent av opinionen är den Sverigevänliga rörelsen en faktor.

Du kan bojkotta företag som annonserar i Expressen genom att välja andra företag när du handlar. Om du redan är kund och inte vill lämna dessa företag som kund kan du kontakta dem och berätta om ditt missnöje med att de annonserar i Expressen. Även det kan påverka företagen och om inte genast så med säkerhet långsiktigt. Om de fortsätter att finansiera Expressens verksamhet genom annonsering kan du överväga andra alternativ när du handlar i framtiden. Dessa är några av de företag som annonserar i Expressen: Comhem, Felix, If, Ikea, Media Markt, ProViva, SF Anytime, Trygg-Hansa. Viktväktarna, 3 (tre).

Folket och ideologerna

Martin Luther var en förment folkhjälte vilket folket fick erfara. År 1524 reste sig bönder och ett antal furstar till väpnat uppror. Luther skrämdes av blodsutgjutelsen och tog avstånd från de upproriska. Han vände sig mot att folk och furstar försökte stötta sig på bibeln i sina krav på rättigheter, så som han själv hade gjort när han vägrade göra avbön inför kyrka och kejsare. Luther menade att det inte fanns något stöd i bibeln för de krav som de upproriska ställde.

Luther var i slutänden framförallt präst och teolog. Hans antipati gällde korruptionen och den materiella dekadensen inom kyrkan. Framförallt vände han sig mot försäljningen av så kallade avlatsbrev som mot betalning gav folket syndernas förlåtelse. Men hans invändning handlade inte bara om att kyrkan på så vis berikade sig på folket utan framförallt om att han ansåg företeelsen vara teologiskt oriktig. Han menade att blott botgöring kan ge syndernas förlåtelse.

Efter att en grupp bönder lynchat en greve och hans sällskap, förklarade Luther bondeupproret vara ”ett verk av djävulen”. Han uppmanade de furstar som stödde honom att slå ned det. Därpå slog furstarna ned ett antal bondeuppror vilket tros ha kostat mellan 75 000 och 130 000 bönder livet. Det tog ytterligare 300 år innan livegenskapen i Centraleuropa avskaffades.

I Sverige och Europa tilltar sprickan mellan politiker och folket. I allt större utsträckning ifrågasätter medborgarna de större politiska trenderna rörande globalism, europeisk federation, massinvandring, mångkultur, Natos aktivitet och de finansiella systemens hållbarhet. Differensen mellan folkets verklighetsuppfattning och politikernas visioner kommer i en demokrati att driva utvecklingen mot mer folkliga ledare. Den utvecklingen kan makthavarna inte hindra med demokratiska medel och inte stoppa så länge vi har demokrati.

Av Junker Jörg