Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Det finns dagar och veckor som förändrar allting. När verkligheten löper amok. När alla tappar fattningen och springer i flock, utan att veta vart eller varför. Rörelsen är blind, riktningen utan mål.

Första veckan i september 2015. En masspsykos som länge varit under uppladdning i samband med migrantinvasionen av Europa växer till en mäktig tsunamivåg som sveper med sig allt i sin väg. Alla spärrar släpper. Propagandan flödar okontrollerat. På krönet av en masspsykos finns inget utrymme för ärlighet och eftertanke. Den som ställer sig vid sidan av racet är en förrädare.

MÄNNISKOR FLYR FÖR SINA LIV!

Media frossar i bilder på söta barn som sägs fly från krig och våld. Men migrantströmmarna utgörs till absolut största delen av friska starka muslimska män i vapenför ålder. Män som överger sina kvinnor och barn och prioriterar att sätta sig själva i säkerhet.

MÄN FLYR FÖR SINA LIV!

Det vill inte svenska media visa.

Det finns bilder som kan förändra allting, åtminstone tillfälligt. Bilden på den drunknade treårige pojken Alan Kurdi på stranden i turkiska Bodrum är en sådan bild. Men bilder är också starka redskap med enorm manipulativ potential. Bilden på den döde pojken ska komma att bli ett drömverktyg i den europeiska maktelitens kampanj för upphävda nationsgränser och fri invandring till Europa.

Sommaren 2015 har uppladdningen inför en katastrof pågått länge i det tysta. EU:s yttre gräns har fallit. Likaså Schengenavtalet och Dublinförordningen. Stora flyktingläger i Turkiet, Jordanien och Irak har börjat tömmas. En flodvåg av hundratusentals migranter – innan året är slut ska de uppgå till över miljonen – väller in i Europa. EU:s politiker står handlingsförlamade. Störst är förlamningen i den humanitära stormakten Sverige.

Miljardbelopp hamnar i människosmugglarnas välfyllda fickor. Det tar ungefär en månad för migranterna från Mellanöstern att nå Sverige med hjälp av smugglare, och många vill till det attraktiva landet i norr.

Antalet asylsökande stiger månad för månad: maj 5 376, juni 6 619, juli 8 065, augusti 11 746. I september ska antalet mer än fördubblas från augusti, till 24 307 asylsökande. I oktober nås årets högsta siffra, 39 196.

Första veckan i september tippas förnuft och rationalitet över ända och en känslotsunami tar över Sverige och Europa. Den svenska politiska eliten, kultureliten och samvetslobbyn klafsar omkring i en grumlig känslosörja av skuld, hysteri och manipulation med entusiastiskt deltagande av media. Alla försök till analys och kritiska frågor tabubeläggs. Dagens Nyheter går i täten som kampanjorgan för den snabbt accelererande massinvandring, eller – som media föredrar att kalla det: “flyktingkatastrofen” – som spränger Europas gränser. Alla som av olika skäl vill bo i Europa kallas konsekvent FLYKTINGAR, trots att bara en mindre del har asylskäl.

MÄNNISKOR FLYR FÖR SINA LIV!

En viktig del av känslotsunamins propaganda är demoniseringen av invandringskritiker och andra oliktänkande. De pekas ut som det stora hotet mot det öppna, mångkulturella lyckosamhälle som nu byggs utifrån en obefläckad tro på humanitet och medmänsklighet. Det slitna rasistkortet putsas tills det blänker som guld i septembersolen. Bara att ifrågasätta ett okontrollerat insläpp av tiotusentals migranter per månad utlöser hatiska anklagelser om rasism.

S-bloggaren Johan Westerholm skriver den 7 september:

“Besvärliga frågor möts med hatiskt förakt eller att den som ställer dessa har problem med sin värdegrund. Att inte tro på allas lika värde bara för frågor om identitetskontroll, flyktingskäl och hur vi skall organisera mottagandet ställs renderar i en rasiststämpel. “

Den 4 oktober skriver han:

“De som sedan två till tre år tillbaka försökt varna för detta har frusits ut ur sina partier, pressats över i Sverigedemokraterna eller helt enkelt tystnat under hoten från sina partikamrater att ”låta som en Sverigedemokrat”. Brunkortet har mulats på alla som har det tveksamma omdömet att ifrågasätta systemkapaciteten.”

När Sverige går in i september lämnar vi en månad bakom oss som inte varit någon annan lik. Den 10 augusti knivmördas 55-åriga Carola Herlin och hennes 28-årige son Emil Herlin på Ikea i Västerås av den illegale eritreanske invandraren Abraham Ukbagabir, 36. Trots att han redan har uppehållstillstånd i Italien känner han sig kränkt av att han ska utvisas från Sverige. Han väljer ut sina offer för att de ser svenska ut och ska senare komma att dömas till livstids fängelse och utvisning.

Omedelbart efter dubbelmordet praktiserar Dagens Nyheter sin beryktade agendajournalistik och trumpetar ut de här rubrikerna på sin nätsajt:

Några dagar senare ska musikfesten We Are Sthlm äga rum i Kungsträdgården i Stockholm, och mängder av tonårsflickor kommer att utsättas för sexuella övergrepp och trakasserier av mestadels unga invandrarmän. Men det får inte allmänheten veta. Det ska dröja nästan fem månader innan händelserna uppdagas. I januari 2016 avslöjar Chang Frick och alternativsajten Nyheter i dag att Dagens Nyheter har känt till övergreppen men mörklagt informationen om dem.

Dagens Nyheter skyller på Polisen. Norska fackförbundstidningen Journalisten undersöker saken och bekräftar Nyheter i dags uppgifter.  Den svenska tidningen Journalisten lever i en alldeles särskild bubbla, hermetiskt tillsluten mot icke önskvärd information. Där nämns inte den norska systertidningens artikel.

Istället tar tidningens chefredaktör Helena Giertta oreserverat DN:s parti och skriver:

“Drevet mot Dagens Nyheter var ett typexempel på hur de nationalistiska, högerextrema, invandringsfientliga krafterna arbetar. De som hatar och attackerar journalister och medier på nätet, och ibland i den fysiska världen, vill styra vad som sägs. Genom att misstänkliggöra tidningen för att mörka, kan man sedan attackera alla journalister. “

Ritsch ratsch. Så var den saken avklarad.

Nilufer Demir, 29, är en rutinerad pressfotograf. Hon har arbetat för Dogan News Agency sedan hon var tonåring. Men när hennes arbetsgivare vill skicka henne på uppdrag redan vid 06-tiden på morgonen den 2 september tvekar hon.

Morgontidiga joggare har slagit larm till polisen om kroppar som spolats upp på stranden i Bodrum. Nilufer Demir önskar att hon skulle slippa ta de där bilderna. Men hon gör det.

“Det fanns ingenting annat jag kunde göra” säger hon senare i en tv-intervju.

En av bilderna visar ett drunknat barn, den treårige pojken Alan Kurdi. Med putande blöjbak och ansiktet i vattnet ligger han på mage i strandkanten. Treåringen drunknade när smugglarbåten han färdades i från turkiska Bodrum mot den grekiska ön Kos kapsejsade efter bara 500 meter. Uppsköljd på stranden bredvid Alan ligger hans femårige bror Galip. Båda pojkarna saknar flytväst. Även pojkarnas mamma Rehen drunknar. Pappan Abdullah Kurdi, 40, är familjens ende överlevande. Enligt uppgifter från vittnen som var med på båten var det han som körde båten.

När Abdullah Kurdi tar sin familj med sig på resan från Bodrum är slutmålet Sverige. Hans syster Teema Kurdi, sedan många år bosatt i Kanada, berättar i en tv-intervju  att hennes bror saknar tänder. Det hon säger styrks av den här videon där Abdullah Kurdi intervjuas.  I Sverige hoppas han få gratis tandimplantat.

För internationella media är det långtifrån självklart att publicera bilden på den döde treåringen. Av etiska skäl är bilden problematisk. Vissa tidningar väljer att pixla pojkens ansikte, andra avstår från att publicera. Bilden av Alan Kurdi väcker känslor. Döda barn berör. Bilder av döda barn säljer. Därför färdas Nilufer Demirs bild med blixtens hastighet runt till världens alla redaktioner och bildbyråer.

I den politiska och mediala masshysterin kommer bilden som sänd från himlen och får omedelbart dignitet av politisk bomb. Inom bara några timmar är Frankrike och Tyskland eniga om att EU ska införa en bindande kvotfördelning av migranter mellan medlemsländerna.

I Sverige tilltar paniken i det politiska lägret och på politiserade medias redaktioner. Det är ingen tvekan längre: det officiella Sverige har gått in i en masspsykos. Bilden på Alan Kurdi blir utlösningen. Kraften sveper med sig stora delar av en allmänhet som dagligen sondmatas med indignationsreportage.

Ljudnivån skruvas upp till ohörbarhet. Alla skriker. Utrikesminister Margot Wallström (s) gråter i SVT Aktuellt, och Expressen publicerar närbilder på tårarna. Alla försök att belysa invandringspolitik ur andra aspekter än den hysteri som råder för tillfället möts med rasistnazistbeskyllningar.

MÄNNISKOR FLYR FÖR SINA LIV!

Alla springer på samma boll. De som försöker sätta bilden på Alan Kurdi i ett sammanhang utnämns till känslokalla fascister. Media utövar sitt indignationsmonopol – nu jävlar gäller det att visa vilka som har öppna hjärtan. Sortera agnarna från vetet.

Ulrika By på Dagens Nyheters Stockhomsredaktion, som ett par veckor tidigare valt att inte befatta sig med de sexuella övergreppen mot unga flickor och kvinnor vid “We are Sthlm”, skriver att stockholmarna nu mobiliserar alla goda krafter för att hjälpa ensamkommande flyktingbarn och asylsökande. Artikeln anspelar direkt på bilden av Alan Kurdi.

“Jag tror att många är trötta på den inhumana retoriken som präglat debatten, på bilder av människor som ruttnar i lastbilar, döda barn som spolas upp på stränder. Får man möjlighet att hjälpa till så vill man göra det” säger Anjanas Saltas, handläggare på Studiefrämjandet.

Annika Hamrud, frilansande inhyrd Expoaktivist, röjer min identitet i Expressen.

Stefan Löfven säger att han vill använda Alan Kurdis död politiskt.

“Jag vill använda sorgen och frustrationen till handlingskraft. Nu krävs kraftfulla beslut inom EU för att alla länder ska ta ansvar för de människor som flyr från krig” säger Stefan Löfven.

Olof Ruin är professor emeritus i statsvetenskap. Som sådan ska han vara objektiv. Men när han uttalar sig om bilden säger han: “Det är utmärkt att starka bilder publiceras. Man kan bara hoppas att det påverkar.”

Bilden på Alan Kurdi har blivit en symbol för flyktingkatastroferna runt Medelhavet och sätter nu press på europeiska ledare i flyktingfrågan, meddelar SVT.

“Omedelbart agerande krävs – en mobilisering över hela Europa brådskar” skriver Frankrikes premiärminister Manuel Valls på Twitter.

Tv4 Nyhetsmorgon lämnar ut min identitet.

Dagens Nyheter publicerar en artikel av Niklas Orrenius som är resultatet av hans upprepade oannonserade hembesök vid mitt fritidshus: “Mötet med ”Julia Caesar”. P1 Medierna lämnar ut min identitet.

SvD/Novus konstaterar att ordet flykting har tappat sin värdeklang.

– Bilden av flyktingar och invandrare har blandats hejvilt i det offentliga rummet, säger Torbjörn Sjöström, vd på opinionsinstitutet Novus.

“Det finns en otydlighet i medierna och en begreppsförvirring. Begreppet flykting har trubbats av. Ordet har tappat sin värdeklang i det politiska rummet.”

I Sydsvenska Dagbladet den 29 april har Stefan Löfven sagt att han är övertygad om att en stor flyktinginvandring är bra för Sverige. Han kallar den “en investering som vi måste göra för att det ska bli bra långsiktigt. Invandringen påverkar välfärden positivt.”

I en partiledardebatt ett par veckor senare byter han namn på investeringen till “en liten ansträngning”.

I Sydsvenskan får statsministern frågan om det finns något tak för hur många flyktingar Sverige kan ta emot?

“Nej, det finns ingen gräns” säger Stefan Löfven. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och justitieminister Morgan Johansson har vid olika tillfällen sagt samma sak.

Drygt fyra månader senare, den 6 september 2015, håller statsministern tal vid en manifestation för flyktingar på Medborgarplatsen i Stockholm. Stämningsläget är uppskruvat. Trots hällregn är tonen extatisk. Medborgarplatsen är ett böljande hav av uppspända paraplyer och uppblåsta floskler. Stefan Löfven inleder kärvänligt med “Kära vänner“.

Han fortsätter:

“Miljoner människor är på flykt undan krig och fasansfull terror, människor som du och jag med drömmar och förhoppningar, men som tvingas fly undan bomber med sina barn i famnen. På vägen riskerar de sina liv – i lastutrymmen, i containrar, i fullständigt sjöodugliga båtar.

Alla klarar sig inte. Alan, 3 år, sköljdes upp på stranden. Fasan, rädslan som denna lilla pojke upplevt, och att hans liv slutade vid tre års ålder ska ingen någonsin behöva uppleva. Jag sörjer Alan och alla andra barn som dör på flykt och i krig. Jag sörjer med hans föräldrar och anhöriga. Jag sörjer med mänskligheten, när vi nu ser det här inför våra ögon.“

Talet hör hemma på ett frälsningsmöte. Bara hallelujarop och barnkör fattas när Stefan Löfven deklarerar:

“Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor.”

Han har ännu inte upptäckt att övriga EU-länders intresse av att hjälpas åt “när nöden är stor” är mycket begränsat. Stefan Löfven är stolt. Han har fått ett brev från Agnes Ohlsson, elva år. Hon vill hjälpa flyktingarna.

“Agnes, du gör mig så stolt!” säger statsministern. “Jag är så stolt över att vara statsminister i ett land där du bor. Ditt brev visar att alla kan göra någonting. Och lika stolt blir jag över att se er här idag, och alla över hela Sverige som sluter upp för solidariteten. Alla ni som säger: vi vill hjälpa till, ni som leker och läser läxor med barn som precis kommit till Sverige. Ni som visar att vi människor finns till för varandra. Tack Agnes. Tack till er alla. Det är ni som gör Sverige till ett land att vara stolt över.“

Alan Kurdi och Agnes Ohlsson. Stefan Löfvens spinndoktorer har givetvis talat om för honom att barn är perfekta om man vill få människor att öppna sina hjärtan. Men han begår ett stort misstag när han utnyttjar bilden av Alan Kurdi. Den drunknade treåringen är inte ett exempel på flyktingkris. Han är inte flykting.

MÄNNISKOR FLYR FÖR SINA LIV!

Men inte Alan Kurdi. Han är inte ett offer för krig. Han är ett offer för sin far. Familjen lever sedan flera år i säkerhet i Turkiet. Abdullah Kurdi tar med sig sin familj på den riskfyllda resan för att han behöver nya tänder.

“Alan dog en långsam och plågsam död men hans död vilar över skrupellösa människosmugglare, inte europeiska gränsvakter” skriver Jerker Karlsson, doktorand i etik vid Lunds universitet.

Dagens Nyheter trappar upp sin roll som kampanjorgan. På redaktionen råder panikläge. Tidningens chefredaktör Peter Wolodarski påstår att “grundläggande värden” hotas och “måste försvaras“.

Dagens Nyheter startar ett upprop “där alla som delar dessa grundläggande värderingar kan dela med sig av sin egen övertygelse“. Vilka dessa “grundläggande värderingar” är framgår inte. Inte heller vilken sorts övertygelse som krävs. Däremot står det klart att medias propaganda för vad man kallar “FLYKTINGAR SOM FLYR FÖR SINA LIV” nu har gått in i en besinningslös fas av religiösa dimensioner, där fakta inte längre gäller och hysteriska offentliga trosbekännelser upphöjs till sanning.

“Nu är det dags att ta avstånd från alla former av hat, hot och rasism. Kring alla människors lika värde finns inget utrymme för kompromiss” predikar chefredaktör Wolodarski från sin predikstol i DN-skrapan i Marieberg.

“Alla som inte längre vill tiga still kan visa att de delar sin medmänsklighet med andra i kändisuppropet #jagdelar.“

Genom ett enkelt klick visar 100 kändisar, alltifrån Zlatan Ibrahimovic och Zara Larsson till ärkebiskop Antje Jackelén och Jonas Gardell, sin medmänsklighet och humanitet. DN ger dem inget val. Om man inte klickar är man definitivt rasist. Hur skulle de våga avstå och därmed riskera sina karriärer och sitt levebröd?

Peter Wolodarski skriver att han i sina flöden på Facebook och Twitter ser att “demoniseringen av enskilda och grupper av människor har tilltagit under sommaren“. Plötsligt får han länkar från sajter där människor har andra åsikter än han – utan varning! Som exempel länkar han till Niklas Orrenius’ artikel om mig.

“Det går snabbt nu. Och det är farligt” mässar Wolodarski ödesmättat.

MÄNNISKOR FLYR FÖR SINA LIV!

Men på vilket sätt hjälper det dem att 100 klickhumanister och värdegrundsposörer bekänner sin tro på medias avlatstorg?

Johan Hakelius skriver senare i ett kritiskt inlägg i Aftonbladet, när det är tre dagar kvar till jul:

“DN valde demonstrativt att sälla sig till aktivisterna och volontärerna. Det kritiska uppdraget övergavs. Man slutade i praktiken att vara en riktig tidning. Det löpte rakt igenom hela bladet: ledare, nyheter, kultur. DN var inte unik i tendensen, men väl i graden av propagandism. När personer som inte övergav det kritiska uppdraget yttrade sig, såg DN som sin uppgift att läxa upp dem.”

Statsminister Stefan Löfven ska samla partiledarna till samtal över blockgränsen om flyktingkrisen. Men Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har inte bjudits in.

Stefan Löfven flyger till Berlin för att träffa Angela Merkel.

De representerar de två länder i Europa som tar emot överlägset störst antal asylsökande. För Tysklands del kommer facit för 2015 att ligga på en miljon, för Sverige 162 877. Därav 35 369 ungdomar utan sällskap av vuxen.

Gråter de ut i varandras armar? Eller dunkar de varandra i ryggen för att styrka att de är bäst i klassen? Det får vi inte veta.

Propagandan för fri invandring har släppt alla hämningar. En av de extremister på yttersta vänsterkanten som vädrar morgonluft är Mikael Feldbaum, chefredaktör för Dagens Arena. Han skriver att det finns ett enda förslag som löser flyktingsituationen. Det är att öppna gränserna för lagliga vägar, det vill säga fritt insläpp i Europa för alla människor från tredje världens u-länder.

“Den viktigaste uppgiften för oss som tror på asylrätten är nu att pressa Stefan Löfven att stå upp för lagliga vägar till Europa” skriver Feldbaum.

Propagandan ger resultat. I en opinionsundersökning av DN/Ipsos den 27 september anser 44 procent av de tillfrågade att Sverige ska ta emot fler flyktingar – en ökning med 18 procentenheter sedan februari. Undersökningen visar också att 59 procent av de tillfrågade anser att regeringen kan göra mer för att hjälpa flyktingarna från Syrien.

Samtidigt visar mätningen att den grupp som är orolig för ett ökat antal flyktingar växer från 30 till 39 procent. I texten hänvisas som väntat till bilden på den döde Alan Kurdi:

“Bilden berörde många, liksom den ungerska polisens behandling av flyktingar som försökte ta sig in i landet från Serbien.”

Ett resultat är sensationellt: Nästan var tredje svensk kan tänka sig att ta emot en flykting i sitt hem. Vad blev det av dem? Hur många “flyktingar” har de boende hos sig nu?

Och ändå. Sverigedemokraterna noterar ständigt nya rekordsiffror. Aftonbladet/Inizio 10 september: 21,5 procent och Sveriges näst största parti.

Nyheter i dag/Sentio samma dag: SD får 26,5 procent och är Sveriges största parti. Försprånget till socialdemokraterna är 2,4 procent. Trots bilden på Alan Kurdi.

Dagens Nyheter ger ut en tryckt bilaga för indoktrinering av skolelever. “En specialtidning om allas lika värde“, avsedd som underlag för lärare att diskutera medmänsklighet, näthat och flyktingkris med sina elever. Sist i tidningen finns Niklas Orrenius’ artikel om mig så att alla ska förstå vad som händer om man har fel åsikter.

Verkligheten är obönhörlig. Den tar ingen hänsyn till flyktiga opinioner eller politisk feghet. Den 5 november tvingas justitieminister Morgan Johansson meddela att det finns en gräns för hur många asylsökande Sverige kan ta emot, och att den gränsen är nådd. Alla boenden är slut. Asylsökande kan bli utan tak över huvudet.

Han säger att han är “mycket orolig” för situationen. Morgan Johansson har en särskild talang för att spela oskulden från landet. På en presskonferens en månad tidigare, den 3 oktober, säger han att “ingen hade kunnat förutse denna händelseutveckling“. Hela regeringen är oskulden från landet. Hade inte en aaaaning!

“Det är direkt felaktigt, och det vet Morgan Johansson om. Tecknen har varit tydliga och att regeringen inte har haft den informationen är helt enkelt inte rimligt att anta. Morgan Johansson har varit fullständigt klar på att när de stora flyktinglägren i Jordanien och Irak började tömmas i slutet på augusti så skulle detta påverka oss från mitten på september och framåt. Klassisk underrättelseprognos” skriver Johan Westerholm.

Enligt Morgan Johansson är alltså gränsen nådd den 5 november. Dagarna går. Migranter fortsätter att välla in i Sverige. “Hur länge kan en gräns vara nådd?” frågar Affes statistikblogg den 28 november och visar att 27 203 asylsökande har tagit sig in i Sverige sedan justitieminister Morgan Johansson ansåg att gränsen för vad Sverige klarar av var nådd.

Sedan inlägget gjordes har ytterligare mer än 14 000 utlänningar sökt asyl fram till årsskiftet. Mer än 40 000 personer kan alltså ta sig in i Sverige trots att “gränsen är nådd”. Vad säger det om regeringens politiska handlingsförmåga?

Opinioner är ömtåliga och förgängliga. De blåser med vindarna, snabbare än en statsminister hinner nysa. Lätt fånget lätt förgånget. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Septembers flyktingvänliga opinion faller i oktober tillbaka till samma nivå som i februari.

I DN/Ipsos uppger 26 procent att Sverige bör ta emot fler flyktingar, medan 42 procent anser att Sverige bör ta emot färre flyktingar. Övriga svarar ”varken fler eller färre” eller har ingen åsikt.

Den största förändringen sedan masspsykosen i september har skett bland äldre svenskar (60+). Där har andelen som vill ta emot färre ökat från 34 procent till en majoritet på 52 procent. Andelen som svarar ”ta emot fler” har minskat från 39 procent till 14 procent.

Bland M-väljare har andelen som svarar ”ta emot färre” ökat från 24 till 44 procent, och andelen som svarar ”ta emot fler” har minskat från 45 till 20 procent.

“Verkligheten har förändrats. Flyktingströmmen har ökat efter sommaren och fler svenskar märker av flyktingsituationen i sin vardag“. (David Ahlin. opinionschef på Ipsos.)

Verkligheten tränger sig på. I oktober söker 39 196 utlänningar asyl i Sverige. Årsrekord.

Stefan Löfven säger att “Sverige har varit naiva“.

Nu gäller det de islamistiska terrorister som strömmar in i landet, eftersom 90 procent av de asylsökande inte visar några id-handlingar.

Bortsett från att Stefan Löfven inte kan uttrycka sig på svenska språket (det heter “Vi har varit naiva” eller “Sverige har varit naivt”) har han fel i sak. Vad naivitet anbelangar kan han tala för sig själv. Stora delar av svenska folket har sannerligen inte varit naiva. De har sett vad som händer, de känner sorg och vrede, de oroar sig – men blir tystade med tillmälen om rasism och främlingsfientlighet.

“På sistone tycks det ha blivit högsta mode att ursäkta senfärdigt agerande med naivitet. Problemet är att det här beteendet, som återfinns över hela den politiska skalan, är symptom på något större och allvarligare än lite mänskligt felande i största allmänhet. Att vara naiv är lite fint i Sverige. Den som är naiv menade väl men förstod inte bättre eftersom den är så snäll och tillitsfull. Det olycksbådande i sammanhanget är emellertid att det sällan handlar om okunskap rörande de frågor man senare pudlar ifrån. Tvärtom har det i alltför många fall funnits gott om fakta som demonstrativt ignorerats.
Kära politiker, ni har inte varit naiva. Ni har varit fega, inkompetenta och ansvarslösa” skriver Alice Teodorescu i Göteborgs-Posten.

En bild kan förleda och fösa opinioner dit vindarna bär, åtminstone tillfälligt. Men det är inte bilder på döda barn, hur hjärteknipande de än är, som ska ligga till grund för politiska beslut om Sveriges och Europas ödesfrågor. Både svenska och europeiska politiker lät sig blåsas som rön för vinden av en bild och drog sig inte för att exploatera en död treåring för sina egna syften. Det hjälpte inte Alan Kurdi, och det hjälper inte något enda av de miljoner barn över hela världen som lider och dör av olika skäl.

Vi ska inte acceptera beslutsfattare som springer omkring som yra höns och kacklar om sina känslor medan de förvandlar beslutande församlingar till en gigantisk hönsgård. Vad hände med mottagligheten för fakta, förmågan att tänka kritiskt? Vad hände med det självständiga tänkandet? Vad hände med handlingskraften och förmågan att fatta beslut? När vi ser de yra hönsen springa omkring i Stockholm och Bryssel ska vi ha en sak klart för oss: de bryr sig inte det minsta om hur det går för världens barn. Deras engagemang gäller i första hand deras eget väl och ve. Den solidaritet som de slår sig för bröstet med är riktad mot dem själva. De har ordnat det bra för sig, varför skulle de bekymra sig?

Sveriges katastrofale statsminister Stefan Löfven står på den globala elitens frälsningsmöte, World Economic Forum i Davos i Schweiz, och säger att Sverige har inga planer på att införa något asyltak. Han har ingenting sett, ingenting hört, ingenting lärt. Han är kvar i masspsykosen från september, vilket enbart är att betrakta som ett tilläggshandikapp ovanpå alla hans övriga intellektuella funktionshinder. Hand i hand med Angela Merkel fortsätter han med det gemensamma projektet: att fullfölja befolkningsutbytet och ersätta Europas befolkningar med människor från tredje världens mest underutvecklade och dysfunktionella länder.

Oändligt många fler barn kommer att dö så länge som sådana politiker får sitta kvar vid makten. Politiker som styr utifrån en masspsykos och som samvetslöst utnyttjar bilden på ett dött barn för egna politiska syften har inte omdöme nog att styra ett land.

Jag ger sista ordet till en av Sveriges skarpaste debattörer, Lars Bern, och hans blogg Anthropocene. Han påpekar att “de som tror sig själva om att vara goda i själva verket är de som orsakar mest ondska i vår värld, utan att de förstår vad de ställer till.“

Man behöver inte ta till konspirationsteorier för att förklara det aktuella ytterst olyckliga sönderfallet, menar Lars Bern. “Det är i stor utsträckning just summan av en lång rad goda dåligt genomtänkta föresatser som löper amok. Här gäller Murphy’s lag som säger att allt som kan gå fel, kommer att gå fel. Detta sagt, skall man dock vara medveten om att det finns mycket starka ekonomiska och maktintressen som med stor list lärt sig spela på alla de godas föresatser för att nå sina mål.“

Kanske behöver det gå ytterligare tid för att vi ska förstå vad det var som egentligen hände första veckan i september 2015. Men inget hindrar att vi tänker efter redan nu. Vissa behöver tänka mer än andra.

Lars Bern:

“Allmänheten har upptäckt att elitens goda intentioner inte leder till den humanitära stormakt som de drömmer om, utan till dess motsats. Det vi nu bevittnar är hur de ansvariga i panik försöker lappa ihop sin skapelse. Statsministerns förvirrade och illa genomtänkta uttalanden bär vittnesmål.

Av allt att döma har vår elit för sent upptäckt vart de är på väg. Jag tror inte det längre går att hindra att vi i hela västvärlden går mot ett skifte där den gamla eliten förlorar sin maktposition. Om demokratin överlever detta är svårt att sia om.“

Av Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter