15
jan
Seneste opdatering: 17/1-17 kl. 1924
140 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!  (Bild: Affe)

Av Julia Caesar

Marieberg på södra Kungsholmen i Stockholm är historisk mark. Här lät hovtandläkaren Johan Ehrenreich 1758-59 uppföra Mariebergs porslinsfabrik. Han hade tänkt sig tillverka fint servisporslin och porslinständer till förmögna stockholmare, men fabriken blev framför allt känd för sin tillverkning av exklusiva kakelugnar. Totalt tillverkades bara omkring 90 Mariebergskakelugnar under porslinsfabrikens korta historia – 1788 brann fabriken ner till grunden. Tjugo av ugnarna står än i dag på Sturehofs slott. Att äga en Mariebergskakelugn är att äga en oskattbar klenod.

Under många år kunde stockholmarna plocka porslinsskärvor ur marken som minnen av Mariebergs stolta historia. Tvåhundratjugonio år efter den förgörande branden står ett 23 våningar högt huskomplex i Marieberg. Byggnaden utgör en välkänd profil i Stockholms stadsbild. Högst upp roterar motordrivna bokstäver i ett ständigt växelspel mellan DAGENS NYHETER och EXPRESSEN – en perpetuum mobile som har snurrat sedan DN-skrapan stod färdig 1964.

En politisk aktivist förklädd till journalist

I sitt chefsrum i byggnaden på den här historiska platsen sitter en av Sveriges mest agendadrivna politiska aktivister, förklädd till journalist. Hans namn är Peter Wolodarski. Han är 38 år. Sedan mars 2013 chefredaktör för Sveriges största morgontidning, Dagens Nyheter. På knappa fyra år har han lyckats med någonting alldeles oerhört och unikt i sitt slag: att sänka det som under nästan 150 år var flaggskeppet bland svenska dagstidningar till en propagandistisk boulevardblaska med politiskt/ideologiskt styrd lögnaktig kampanjjournalistik. Till och med maoisten Olof Lagercrantz’ Sovjet- och Kinapropaganda på 1960- och 70-talen har fått konkurrens ifråga om verklighetsförfalskning.

Gång på gång har DN avslöjats med publicering av rena lögner som Sandvikenrapporten  (31 maj 2014), historien om den påhittade brandmannen i Boden, ihopdiktad av Golnaz Hashemzadeh (3 juni 2014) och Henrik Brors’ famösa ljugversion av en OECD-rapport där han påstod att invandrare betalar mer till samhället än de får tillbaka (13 juni 2013).

Ett publicistiskt underbarn

Den första tidning Peter Wolodarski skrev i hette Kuiren. Han var tio år. Den skulle egentligen heta Kuriren, men på grund av felstavning blev det i stället Kuiren.

”Jag tyckte mycket om att göra tidning” har Peter Wolodarski berättat i en ledare.

Det hade varit en fördel för svenska mediekonsumenter om Peter Wolodarskis publicistiska gärning hade stannat där, men som tolvåring fortsatte han sin journalistiska bana som knattereporter i barn- och ungdomsprogrammet Barnjournalen i SVT. När han var 21 svävade en gloria av ”publicistiskt underbarn” över hans gestalt. Han blev ledarskribent på Expressen, och samma år började han hos Åke Ortmark i TV8. 2001 blev han ledarskribent på Dagens Nyheter, 2009 politisk redaktör.

Agendajournalistik och reportershopping

När Peter Wolodarski tillträdde som chefredaktör i mars 2013 gjorde han omedelbart två saker. Han deklarerade sina avsikter att bedriva agendajournalistik – i klartext politisk propaganda även på nyhetsplats, som av tradition ska hållas åtskild från opinionsmaterial.

Med välfylld plånbok gav han sig ut på reportershopping och köpte över Niklas Orrenius, 39, från grannen Expressen, där Orrenius hade utmärkt sig med den så kallade järnrörsskandalen som främsta merit.

”Nu har SD-topparnas drömmar om att bli insläppta i den politiska värmen blivit än mer avlägsna” lät det i Niklas Orrenius’ skadeglada dom över SD från den 25 november 2012.

Niklas Orrenius – det perfekta redskapet

Med järnrörsskandalen i bagaget och en väldokumenterad aversion mot Sverigedemokraterna skulle Orrenius bli det perfekta redskapet i den propagandajournalistik som Peter Wolodarski tänkte bedriva. En agendareporter som skriver opinionstexter på nyhetsplats passade perfekt in i konceptet.

Förutom lönen och fria händer att agera torped mot alla med för DN obekväma åsikter fick Niklas Orrenius särskilda privilegier. Som att bo kvar i hemstaden Malmö och bara behöva flyga upp till Stockholm på redaktionsmöte en gång i veckan. Sådana personliga privilegier till utvalda gunstlingar blir sällan populära på den övriga redaktionen.

FÖR: extremfeminism, islam och HBTQ

Konturerna av Peter Wolodarskis agendajournalistik skulle så småningom avteckna sig ungefär så här:

FÖR: Mångkultur – fast inte där journalisterna själva bor -, massinvandring, värdegrunden (alla människors lika värde oavsett om de mördar, våldtar, rånar eller på annat sätt skadar andra människor), globalisering, gränslöshet, upphävda nationer och nationsgränser, rösträtt för illegala invandrare, islam, moskéer, muslimers rätt till särbehandling, syn på invandrare som ständiga offer, extremfeminism, könskvotering, påtvingade pappamånader i föräldraförsäkringen, HBTQ, insemination för ensamstående kvinnor, identitetspolitik, EU, FN, Nato, RFSU, RFSL, normkritik, kulturmarxism, Fredrik Reinfeldt, falska nyheter om att invandring lönar sig, alla partier utom SD men i synnerhet miljöpartiet, Hillary Clinton, popblajkultur, invandrares rättigheter även och i synnerhet när de går ut över svenskars.

MOT: fri debatt, Putin och Nisse i Hökarängen

MOT: Sanning och publicistisk anständighet, SD, fri och öppen debatt, Nisse i Hökarängen, SD, invandrings- och islamkritik, konservatism, SD, alternativmedia (kallas ”pissrännor” alternativt ”hatsajter”), reglerad invandring, SD, signalement på misstänkta brottslingar, SD, invandringskritiker, Reva-projektet, fritt och självständigt tänkande, SD, åsikter i de breda befolkningslagren, islamkritiker, SD, Nya Tider, nationer, SD, etniska svenskars rätt till sitt eget land, sunt förnuft, SD, könsroller, kultur, bildning, SD, svenskhet, svensk kultur och traditioner, SD, Brexit, David Cameron (”en nolla”),  Donald Trump, SD, Ryssland, Vladimir Putin, SD.

Står alltmer isolerade från övrig liberal press

Under Peter Wolodarskis ledning har DN:s journalister gång på gång medvetet vilselett läsarna och den svenska allmänheten. Tidningen har systematiskt propagerat för massinvandring, samtidigt som man har underlåtit att rapportera om invandringens negativa sidor, som enorma kostnader för skattebetalarna och en kraftigt ökad våldskriminalitet.

Bit för bit har Wolodarski trängt in tidningen och sig själv i ett hörn där de nu står alltmer isolerade från övrig liberal och annan press. De senaste utfallen chockade hela medievärlden: DN gick med en inhyrd frilans som verktyg till aggressiva attacker mot andra liberala ledarsidor och i synnerhet mot kvinnliga ledarskribenter, som Göteborgs-Postens Alice Teodorescu och Expressens Anna Dahlberg och Ann-Charlotte Martéus. Jag återkommer till det.

Dagens Nyheter befinner sig i snabbt journalistiskt och moraliskt förfall, och tidningens renommé och trovärdighet störtdyker mot bottennivåer där de aldrig tidigare befunnit sig. Den tidning som kallades ”rikslikaren” har under Peter Wolodarskis ledning blivit vad en dagstidning aldrig får bli: irrelevant. Trovärdigheten är en tidnings största kapital. En tidning lever på sin trovärdighet. DN:s trovärdighet är nu så illa skadad att den är bortom hopp om renovering. Jag tvivlar på att Wolodarski kan sitta kvar särskilt länge till.

En övergiven yrkesheder fladdrar i vinden

De skärvor man numera plockar ur jorden i Marieberg är nedsmutsade, flagnande rester av en stolt och kulturbärande publicistisk tradition. På den tidning som i decennier hyste några av Sveriges mest ansedda stilister och publicister; en Herbert Tingsten, en Jolo (Jan Olof Olsson), en Barbro Alving, en Red Top (Lennart Nyblom),(journalist) en Mauritz Edström, fladdrar i dag en övergiven yrkesheder tom och sladdrig i vinden som tvätt på en tvättlina. Ett förverkat anseende hos läsare och övriga media har allt snabbare förpassat DN ut i den mediala periferin. Stanken av rutten journalistik från Marieberg når inte bara Sverige utan numera också andra länder.

Några av läsarna känner förmodligen till att jag har arbetat på Dagens Nyheter i många år och drar kanske slutsatsen att tidningens öde berör mig på ett särskilt sätt. Det stämmer. En arbetsplats där man har tillbringat mer än 20 år av sitt liv kommer alltid att ha en särskild betydelse. Jag känner bestörtning och djup sorg över vad DN har utvecklats till, och det är känslor som jag delar med många tidigare anställda.

Frysboxen – den första utrensningen

Några månader efter tillträdet, sommaren 2013, sjösätter Peter Wolodarski sin första utrensning, den så kallade Frysboxen. Den ska kosta tidningen 30 miljoner men är ett perfekt sätt att göra sig av med gamla erfarna medarbetare som inte är så lätta att styra och manipulera utan kan befaras göra motstånd mot agendajournalistiken och bli svårhanterliga.

När Bo Keskikangas, 60, den 26 augusti 2013 som vanligt strosar in på DN:s redaktion på eftermiddagen för nattpasset på webben ringer hans telefon. Personalchefen Henrik Fontin, utsedd av Wolodarski att hålla i yxan, vill träffa honom på en gång.

”Vi har ett erbjudande till dig. DN har gjort en ny organisationsplan för 189 personer. Den börjar gälla den 1 oktober. Du finns inte med.”

”Vi har inte valt bort dig. Vi har bara valt några andra.”

Syftet är att pressa dem att säga upp sig

Bo Keskikangas har arbetat 26 år på tidningen, som skribent, tidigare chef för den 40 man starka konsumentredaktionen. Han har erfarenhet som nattredigerare, redaktör för IT-bilagan, bevakningsredaktör, biträdande debattredaktör, morgonredaktör på nätet, webbredaktör och sportmedarbetare.

”DN:s ledning hade tagit fram en redaktionsorganisation för 189 journalister. Inte en jävel till. Problemet var att de hade 211 anställda” skriver Johannes Nesser i fackförbundstidningen Journalisten.

Tio journalister sägs upp direkt. Tillsammans med elva andra medarbetare placeras Keskikangas i Frysboxen, en nyinrättad projektgrupp som ska arbeta med DN:s 150-årsjubileum 2014 med placering i en 400 kvadratmeter stor kontorslokal bakom en plåtdörr i ett kvarter med det ironiska namnet Paradiset på norra Kungsholmen, tre kilometer från DN-huset i Marieberg.

De tolv journalisterna tas bort från alla redaktionsmailgrupper, deras inloggningar till de journalistiska arbetsprogrammen försvinner, de fråntas tillgång till det redaktionella systemet och de får inga arbetsuppgifter på två veckor. Syftet är att pressa dem att säga upp sig själva. Journalistklubben ställer upp för sina medlemmar. Men bland kollegerna härskar tystnad och bortvända blickar – och rädsla.

”Jag vet ingen annan redaktion som skulle tystna om något sådant här händer” säger en av de drabbade i Journalisten den 24 mars 2015.

De belastas inte av mognad och livserfarenhet

Efter utrensningen har Peter Wolodarski den lätthanterliga redaktion han vill ha. Frysboxen har skrämt upp de kvarvarande journalisterna. De inte bara tystnar. De inser att om man vill behålla jobbet gäller det att rätta in sig i ledet och anpassa sig till agendan och de nya kvastar som sopar bort kvalitetsjournalistik och gammal yrkesheder ur vrårna. Sanning och publicistisk anständighet, källkritik, objektivitet, saklighet och konsekvensneutralitet ska inte längre styra tidningens journalistik.

När DN i september 2016 öppnar plånboken och nyanställer fem journalister blir det tydligt vad tidningen vill ha. Fyra av fem är kvinnor. Alla är unga och lättdresserade. De belastas inte av mognad och livserfarenhet som minskar riskerna för att låta sig manipuleras och kan vara till fördel om man vill bedriva kvalitetsjournalistik.

Titta på bilden!  Det kunde lika gärna vara praktikanter på ett daghem.

”Våra framgångar har sin grund i att vi satsar på kvalitet och unik journalistik som folk är beredda att betala för. Det kommer vi fortsätta att göra och då krävs det att vi har landets bästa journalister” säger DN:s redaktionschef Caspar Opitz.

Dubbelmordet på Ikéa, ännu ett i raden av politiska mord

Så kommer sommaren 2015, en sommar då det ska visa sig att DN spelar en högst aktiv roll i att mörklägga sexbrottslighet mot unga kvinnor i samband med musikfesten ”We are Sthlm” i Kungsträdgården.

Men dagen innan festen ska börja den 11 augusti händer något som med all önskvärd tydlighet ska komma att visa hur media med DN i spetsen dessutom försöker förringa, relativisera och dölja grov våldsbrottslighet, mord begångna av invandrare och riktade mot svenskar.

Mördas för att ”de ser svenska ut”

Dagen när det begås ett bestialiskt dubbelmord på Ikéa i Västerås är den 10 augusti 2015. Den illegale eritreanske invandraren Abraham Ukbagabir, 36, griper en kniv på husgerådsavdelningen och skär 55-åriga Carola Herlin och hennes 28-årige son Emil Herlin till döds. De är från Skellefteå och på tillfälligt besök hos en anhörig i Västerås.

I förhör förklarar Ukbagabir efteråt att han har valt ut sina offer på grund av deras etnicitet; Carola och Emil Herlin ”ser svenska ut”. Han tvekar inte en sekund att mörda oskyldiga människor för att uppnå sitt mål, att bita sig fast i Sverige trots att han inte har rätt att vara här.

Det är ännu ett i en lång rad politiska mord i Sverige, mord som är en direkt följd av en ansvarslös migrationspolitik. Abraham Ukbagabir har inga asylskäl. Han har fått ett nytt beslut om utvisning efter att tidigare ha fått två. Han ska inte vara i Sverige över huvud taget. Han har redan uppehållstillstånd i Italien.

Morden tystas ner och relativiseras

Dubbelmordet på Ikéa tystas blixtsnabbt och samordnat ner i media. Var det inte i själva verket så att det var Carola och Emil Herlin – inte Abraham Ukbagabir – som befann sig på fel plats vid fel tillfälle när de besökte Ikéa en måndag i augusti? Dagens Nyheter befäster sin totalt samvetslösa agendajournalistik och trumpetar omedelbart ut följande rubriker på sin nätsajt DN.se:

“Rädsla på boendet efter knivattacken”

“Trots allt – dödliga våldet har minskat. Sverige har blivit tryggare”

“Misstänkt Ikea-mördare livsfarligt skadad”

Det jag skriver når näringslivets toppar

Efter Ikéamorden skriver jag en krönika med en rad exempel på politiska mord i Sverige, ”Sveriges mörka krafter”, som publiceras den 17 augusti 2015. Jag skriver i vanmakt och ursinne över det medvetet och frivilligt importerade våld där vi svenskar av politikerna med stöd av journalisterna frambärs som offer.

Mina krönikor har länge varit en källa till irritation för Peter Wolodarski, och även för Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. Vad jag inte vet är att de i samband med Ikéamorden får klart för sig något jag inte själv känner till – att det jag skriver når långt utanför de vanliga kretsarna av läsare i alternativa media. Näringslivstoppar skickar länkar till mina krönikor till varandra i mailkedjor som också når fram till DN.

Samma uppgifter finns i en devot intervju som fejkhistorikern Henrik Arnstad gör med Niklas Orrenius i Dagens Arena ett år senare, den 22 september 2016.

Sverige på krönet av en masspsykos

Med en upptrappning under våren och sommaren står Sverige den 6 september 2015 på krönet av en landsomfattande masspsykos under parollen ”Refugees welcome”. 

Den här dagen håller statsminister Stefan Löfven (s) tal inför skränande asylaktivister på Medborgarplatsen i Stockholm. Han säger att i ”hans Europa” bygger vi inga murar. Underförstått ska Sverige öppna famnen för alla som vill flytta hit, oavsett orsak och även om de inte har tillstymmelse till asylskäl, och även om Sverige inte kan ge tak över huvudet åt dem.

Migrantinströmningen ska några veckor senare slå alla rekord med 10 000 asylsökande i veckan och i november tvinga regeringen att införa gräns- och ID-kontroller samt tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta.

”Länkar bifogas plötsligt utan varning”

Just den 6 september startar Peter Wolodarski ett kändisupprop där 100 kändisar med ett enkelt klick och utan några som helst förpliktelser kan mannekänga med sin godhet och visa upp sin ”humanitet och medmänsklighet”. I en ledare samma dag skriver Wolodarski:

”Demoniseringen av enskilda och grupper av människor har tilltagit under sommaren. Jag ser det i mina flöden på Facebook och på Twitter. Jag ser i det mailen, där länkar från sajter som gjort till norm att hetsa plötsligt bifogas utan varning. DN:s reporter Niklas Orrenius beskrev utvecklingen med skrämmande precision i lördagstidningen.”

Peter Wolodarski vill alltså ha en varning innan han får länkar från sajter som han inte tycker om. Han vill ha filter mellan sig och verkligheten. Han vill bli skonad.

Karaktärsmord beordrat av Peter Wolodarski

Den utveckling som Niklas Orrenius enligt Peter Wolodarski beskrev ”med skrämmande precision” i tidningen den 5 september 2015 är i själva verket ett karaktärsmord på mig, helt utan sakargument, beordrat av Wolodarski själv och effektuerat av hans lydige lakej Niklas Orrenius. Strategin är tydlig: jag görs till syndabock för all påstådd främlingsfientlighet i Sverige. Jag är hindret för Peter Wolodarskis agenda. Därför måste jag oskadliggöras.

Peter Wolodarski är rädd. Rädd för att han håller på att tappa kontrollen. Han och Expressenkollegan Thomas Mattsson är skakade av insikten att företagsledare läser och delar mina krönikor. Wolodarski har sett sig föranlåten att än en gång skicka ut sin torped Niklas Orrenius till min bostad.

Så att jag aldrig skriver en rad mer

Annika Hamrud (HBTQ-aktivist, knuten till Expo) har redan på Expressens uppdrag gjort två oanmälda hembesök hos mig. Hamrud och Niklas Orrenius är goda vänner och samarbetar om att ofreda mig. Med hot om uthängning vill de skrämma mig till tystnad. Arbetsordern är att röja min identitet och begå så effektiva karaktärsmord att jag aldrig skriver en rad mer.

Den 2 september 2015 publicerar Expressen Annika Hamruds artikel där min identitet röjs och min sjukdomshistoria hängs ut.

Näringslivets ledare har kontakt via kluster

Den utlösande faktor som får Peter Wolodarski att beordra ut Niklas Orrenius till nya attacker mot mig är alltså att han har fått klart för sig att mina krönikor sprids i “närlingslivstoppars mailkedjor”.

Hur fungerar de här kontaktkedjorna inom näringslivet? En anonym källa, en företagsledare som i sin vardag delar mycket information med andra näringslivstoppar, berättar i ett mail till mig hur kontakterna ser ut. Ledare inom näringslivet har kontakt med varandra genom kluster, klubbar och olika sammanslutningar. Han skriver:

”Det är viktigt för dem att hålla sig informerade, och deras intresse av att vara initierade ligger fortsatt på en hög nivå även efter pensioneringen. Situationen i Sverige de senaste åren har varit extraordinär. En naturligt sätt att hålla kontakt med sina nätverk är att skicka information samt egna funderingar vad gäller sakernas tillstånd.”

”Om jag ser utvecklingen specifikt från de trakter där jag brukar tillbringa somrarna har det skett en dramatisk förändring det senaste året. Sålunda mer eller mindre följt mönstret på regeringsnivå. Man delar också mycket information man får eller läser mer ohämmat. Dina krönikor kommer till alla från alla möjliga håll både från Sverige och från expats i utlandet. Detta är inte personer som fördriver sin fritid med att se matprogram/Paradise hotel/ På spåret eller gud vad alla dessa skådebröd för folk i allmänhet heter. Delar de detta med ett stort antal personer så läses det om inte annat för att man vill vara informerad på golfbanan/bridgebordet/middagarna samt på diverse klubbar.”

DN mörklägger sextrakasserier vid musikfest

Dagens Nyheters och Expressens försök att tysta mig misslyckas. De har skjutit sig själva rejält i foten och får ta emot upprörda reaktioner från människor som inte accepterar att journalister från en stor mediekoncern skickas ut för att tysta en bloggande pensionär och före detta DN-anställd.

Samma sommar, 2015, mörklägger DN, och även övriga media, sextrakasserierna mot unga kvinnor i samband med musikfesten We are Sthlm. Tusentals ungdomar är på plats för att lyssna på popsångerskan Zara Larsson och andra artister under några av årets sista sommarkvällar. Mängder av flickor och kvinnor i publiken utsätts för sextrakasserier.

Det ska dröja nästan ett halvår innan DN:s mörkläggning avslöjas av Chang Frick på sajten Nyheter Idag den 9 januari 2016.

DN tar täten i den mediala masspsykosen

Enligt Nyheter Idag har DN:s ledarskribent Hanne Kjöller (numera på Expressen) bland annat i mail från en psykolog den 17 augusti fått tips om sextrakasserierna i Kungsträdgården.

Detta är en tidpunkt då DN har kastat all konsekvensneutralitet och publicistisk heder överbord, tagit täten i den mediala masspsykosen och gjort sig till propagandaorgan för obegränsad invandring. Tidningen står i begrepp att några veckor senare dels sjösätta sitt kändisupprop, dels återuppta attackerna mot mig. Att majoriteten av gärningsmännen vid musikfesten i Kungsträdgården är invandrare, främst så kallade ”ensamkommande barn” som i grupper attackerar flickor i publiken, passar inte in i den bild DN vill ge. Hanne Kjöller skriver ingenting. Sextrakasserierna mörkläggs.

”DN sällade sig till aktivisterna och volontärerna”

Långt senare, den 21 december 2015, ska Johan Hakelius skriva i en krönika i Aftonbladet:

”I ett par veckor förvandlades tidningen på det stora hela till ett propagandaorgan. Det fanns ingen plats för komplexitet eller målkonflikter. DN valde demonstrativt att sälla sig till aktivisterna och volontärerna. Det kritiska uppdraget övergavs. Man slutade i praktiken att vara en riktig tidning. Det löpte rakt igenom hela bladet: ledare, nyheter, kultur.

DN var inte unik i tendensen, men väl i graden av propagandism. När personer som inte övergav det kritiska uppdraget yttrade sig, såg DN som sin uppgift att läxa upp dem.”

”Man vill inte beskriva verkligheten som den är”

Helge Øgrim på den norska tidningen Journalisten undersöker senare vad som hände under We are Sthlm och bekräftar uppgifterna i Nyheter Idag, efter att ha talat med källor som varit i kontakt med Hanne Kjöller på DN.

Polisen ”Lars”, som var i tjänst under musikfestivalen och såg vad som hände, säger i norska Journalisten att ingen erfaren polisman är överraskad över medias tystnad.

”Man vill inte beskriva verkligheten som den är. Den är obekväm och stämmer inte överens med det man har bestämt sig för. Det är som om propaganda rullas ut.”

Helge Øgrim kontaktar DN för en kommentar till sin artikel. Redaktionschefen Caspar Opitz har låtit sig intervjuas av svenska Journalisten, som stryker DN medhårs. Som svar till den norska systertidningen skriver Caspar Opitz i ett mail:

”Hej igen Helge, du får själv välja om du vill citera anklagelser från en högerpopulistisk hatsajt eller inte.”

Nya Tider publicerar DN:s lögner

September 2016. En dramatisk månad då gamla invanda kulturmarxistiska härskarmodeller visar sig i sin obarmhärtiga nakenhet. Hela det politiskt korrekta Kultursverige som anser sig ha monopol på yttrandefrihet chockas i sina vänstervridna grundvalar och genomgår en svår kris när det efter många turer står klart att förlaget Alternamedia och tidningen Nya Tider får ställa ut på bokmässan i Göteborg. Sveriges Författarförbund tråder långdans genom lokalerna med plåsterlappar för munnen för att visa hur hotade de känner sig av ”nazisterna”. De vill absolut inte dela med sig av sin yttrandefrihet till skribenter som inte har samma vänsteråsikter som de själva.

I samband med bokmässan publicerar Nya Tider i ett stort reportage ett urval av de lögner som DN har publicerat och som Peter Wolodarski är ansvarig för.

Tio minuter oemotsagd i SVT Aktuellt

Från bokmässan intervjuas Nya Tiders chefredaktör Vavra Suk i SVT Aktuellt den 22 september.

Nu utbryter full kalabalik i DN-huset i Marieberg. Peter Wolodarski drar omedelbart i de kollegiala trådarna som går direkt till Ulf Johansson, ansvarig utgivare för SVT Aktuellt. Kvällen därpå, den 23 september, sitter Wolodarski i Aktuelltstudion och får ostört lägga ut texten i drygt tio minuter på bästa sändningstid utan att behöva svara på en enda fråga om de DN-lögner som Nya Tider har dokumenterat.

Hämndbegär en av de starkaste drivkrafterna.

Efter nästan fyra år börjar Wolodarskis personliga mönster avteckna sig. Hämndbegär, sprunget ur en kränkt grandios narcissism, förefaller vara en av hans starkaste drivkrafter. Kortbyxorna och glorian som journalistiskt underbarn har spelat ut sin roll. Det missförstådda geniets misslyckanden och tillkortakommanden skaver och gnisslar och ropar på kompensation och hämnd. När Peter Wolodarski ertappas med byxorna nere tar han till härskartekniker för att tysta och slå tillbaka mot sina kritiker.

Ett av de tydligaste uttrycken för Wolodarskis hämndbegär är attackerna mot andra liberala ledarsidor, och i synnerhet Göteborgs-Postens. De är hämnden för hur han i SVT Agenda den 3 november förra året (se videon!) inför hela svenska folket tappar ansiktet i en debatt med Alice Teodorescu, Göteborgs-Postens orädda och till stora delar klartänkta politiska redaktör.

Van att bli gullad med och aldrig få en kritisk fråga

Wolodarski har levt länge på sin underbarnsimage. Längre än vad som är nyttigt. Han har vant sig vid att oemotsagd sitta i SVT:s Gomorronsoffor och bli gullad med och aldrig få en kritisk fråga. På sin egen redaktion är han omgiven av krockkuddar som skyddar honom och medlöpare som håller med honom.

När han blir ifrågasatt av en kunnig kollega med argumenten på plats och bett i repliken som Alice Teodorescu är det en chock som han inte är beredd på. Med uppspärrade ögon och påtagligt nervös pladdrar han på, ljuger och virrar in sig i prat om bland annat allmänhetens tilltro till SVT (inte till DN) – medan Alice Teodorescu formligen sopar golvet med honom.

Hon säger bland annat:

”Medierna ska alltid granska makten, de ska inte liera sig med den. (…) För ett år sedan borde vi ha problematiserat vad en fri migration – som det var under åtta år med en alliansregering – gjorde med en väldigt generös välfärdsstat. Vad gjorde DN då? Jo, då smällde ni upp 100 glada kändisar som är för humanism. Alla är för humanism, det är inte det människor är oroliga för nu, det är ett samhälle som håller på att splittras och som håller på att få en etnifierad underklass och det borde vi alla vara allvarliga inför.”

Han förstår att han har tappat ansiktet

En månad senare, den 4 december, kommer hämnden. Peter Wolodarskis är väl medveten om att han har tappat ansiktet i SVT Agenda. Under praktisk ledning av kulturchefen Björn Wiman och med ideologiskt eldunderstöd av vänsterextremisten Kristina Lindquist, som fortsätter sitt furiösa härnadståg mot verkligheten, går DN till full attack.

Som verktyg att utföra DN:s skitiga jobb hyr Wolodarskis vapenbroder Björn Wiman in Mattias Hagberg, vänsterliberal (mer vänster än liberal) frilansskribent från Göteborg. Det blir DN:s sannolikt största misstag hittills.

Det liberala arvet dör, och det är Alice Teodorescus fel

Mellan olika media råder en åtminstone skenbar konkurrens. Men bland journalister finns också en stark övergripande, närmast sektartad grupplojalitet. Bryter man mot grupplojalitetens outtalade regler försvinner det kollegiala stödet som en vindpust i öknen. De lågsinnade attackerna mot kolleger berövar i ett enda slag Peter Wolodarski den kollegiala lojalitet han annars eventuellt kunde ha lutat sig mot ytterligare en tid.

I den första artikeln får vi veta att ”det liberala arvet dör i Göteborg”. Redan i inledningen drar Mattias Hagberg i repet till stora larmklockan:

”Vad är det som händer med det svenska opinionsklimatet? Håller liberala ledarsidor på att falla för högerpopulismens sirensånger?”

Allting är naturligtvis Alice Teodorescus fel. Under hennes ledning har G-P:s ledarsida fått en socialkonservativ hållning. Det får man inte ha i Sverige 2016. Då är man per automatik ”högerpopulist”, och det är det absolut värsta man kan vara. Nästa steg är rasist-nazist-fascist.

”Konservatism är liberalismens antites”

Kärnan i Mattias Hagbergs kritik av andra liberala ledarsidor än DN:s är att de, ve och fasa, HAR ÄNDRAT SIG. Det faller honom inte in att orsaken kan vara att verkligheten har förändrats och ser annorlunda ut nu än 2015, eller 2010.

”Vad betyder konservatism?” frågar sig Mattias Hagberg och ger själv det häpnadsväckande svaret:

”Konservatism är liberalismens antites. Det konservativa tänkandet bygger på ordning och kontroll, på tydliga gränser och fasta kategorier. Det kollektiva går före det individuella. Kvinnor är kvinnor. Män är män. Nationer nationer.”

Ungefär så ser jordens undergång ut i Mattias Hagbergs ögon.

Alice Teodorescu är inte göteborgare!

När det gäller Göteborgs-Posten, den värsta nageln i Mattias Hagbergs öga,  riktar han sitt och Peter Wolodarkis svärd mot Alice Teodorescu av framför allt två skäl.

1. Hon har svag koppling till Göteborg. Hon är inte göteborgare! Hon utför ”en enmansshow, som inte har särskilt mycket med Göteborgs-Posten som lokal nyhetstidning att göra”.

2. Hon sviker klassiska socialliberala värden som alltid har varit förknippade med Göteborgs sjöfarts- och handelskapitalism – vänsterskribenten Hagberg värnar om den gamla redarsocieteten – ”som bottnar i hamnstadens öppna och kosmopolitiska anda och blickar ut över havet mot världen.”

Hon vanhelgar minnet av Torgny Segerstedt

Värst av allt: med sin blotta existens vanhelgar Alice Teodorescu tydligen minnet av Torgny Segerstedt (1876-1945),  Göteborgs Handels- och sjöfartstidnings antinazistiske chefredaktör.

”Han valde att bejaka det antiauktoritära och antinationalistiska stråket inom liberalismen. Under andra världskriget stod han upp för de värden som gjort liberalismen till en av världens mest framgångsrika ideologier: öppenhet, tolerans och pluralism” skriver Hagberg.

Och det gör inte Alice Teodorescu? Med försåtliga formuleringar gör Mattias Hagberg klart för den fåkunnige läsaren vad han egentligen vill ha sagt: Alice Teodorescu är nazist.

Peter Wolodarski har fått sin hämnd, men han kommer att få äta upp den. Jag återkommer till kapitlet Torgny Segerstedt, det är intressant.

Till de skitiga uppdragen anlitar han lakejer

I Mattias Hagbergs uppdrag kan läsarna urskilja ett annat av Peter Wolodarskis särdrag: han aktar sig i det längsta för att skita ner sina egna händer. Iförd snygga gångkläder håller han sig i kulisserna med sina sammansvurna, redaktionschefen Caspar Opitz och kulturchefen Björn Wiman; Wolodarski är den som drar i trådarna och trycker på agendaknapparna, till de skitiga uppdragen anlitar han lakejer och hantlangare som mot lämplig belöning villigt gör vad han begär. I det här fallet en frilans från Göteborg som givetvis är i behov av uppdrag.

Artikelserien – ett fiasko som ökar DN:s badwill

Nästa attack riktar Mattias Hagberg mot Expressens ledarsida som enligt Hagberg befinner sig i ständigt krisläge, och i synnerhet mot de kvinnliga medarbetarna Anna Dahlberg och Ann-Charlotte Martéus.

Artikelserien blir ett fiasko som helt motverkar sitt syfte och kraftigt ökar DN:s badwill. De angripna går till välformulerat försvar. Alice Teodorescu bemöter Hagbergs misstänkliggöranden och ohederliga argumentation. Hon drar paralleller mellan angiveriet i diktaturen DDR och det svenska debattklimatet:

”I forna Östtyskland fanns i slutet av 1980-talet en miniakt för varannan DDR-medborgare. Makten kunde upprätthållas genom den ständiga jakten på “fienden” – alltså den som tänkte annorlunda. Det som fick människor att spionera på sina arbetskamrater, grannar och familjemedlemmar var en politisk övertygelse om att man räddade freden och friheten mot “fientligt negativa personer”. För detta premierades man med uppskattning och makt.”
G-P:s chefredaktör Peter Hjörne försvarar henne och tidningens hållning.

”Ni måste förlåta oss för att vi hade rätt”

Anna Dahlberg försvarar sig själv och Expressen. ”Ni måste förlåta oss för att vi hade rätt.”

”Ett misslyckande. På något annat sätt kan man inte beskriva mediernas bevakning av flyktingfrågan inför den historiska vändpunkten i november förra året (2015). Det var i princip bara på några borgerliga ledarsidor – samt på S-märkta Folkbladet – som kritiska frågor ställdes” skriver hon.

Hon har tidigare i annat sammanhang uttryckt att hon själv är en av dem som misslyckats – klädsamt och ofrånkomligt efter bland annat hennes demonisering av SD inför valet 2010.

Indspilning i fuld skærm 01-06-2015 060001Indspilning i fuld skærm 01-06-2015 055929

Stanken av unken härskarmentalitet

Det är något i DN:s orkestrerade kampanj mot liberala ledarsidor och den systematiska oviljan att ta in verkligheten som dröjer sig kvar hos mig. Jag känner äckel inför att se min gamla arbetsgivare förnedra sig så oförblommerat. Finns det ingen gräns för hur djupt DN kan sjunka?

Förutom att kampanjen är osmaklig och stinker av unken härskarmentalitet innehåller angreppen på Göteborgs-Posten en direkt skymf av Torgny Segerstedt, GHT:s chefredaktör som hade modet att göra motstånd mot nazisterna när i stort sett alla andra tidningar – i synnerhet DN – vek sig och krälade i stoftet för Hitler.

”Vi får icke förråda det svenska i oss”

Statsvetaren Lars Trägårdh, som inte är rädd för att sjunga ut, gör en kraftfull markering mot Mattias Hagbergs vantolkning av Segerstedts inställning till nationalism. I sin sista gästkrönika i G-P den 23 december 2016 skriver han:

”Och återigen åkallas Segerstedt som lite av en husgud. Han sägs bejaka ”det antiaktoritära och antinationalistiska stråket inom liberalismen.” Problemet med detta är bara att Segerstedt var en större tänkare än så. Han var långt ifrån ”antinationalistisk”. Snarare var han en ganska typisk liberal nationalist för vilken just nationalstaten var en av liberalismens grundpelare. Utan den saknades förutsättningar för både individens frihet och nationernas välstånd, för att tala med Adam Smith. Dessutom var han likt demokrater från vänster till höger under denna tid stolt över Sverige, dess folk, dess historiska arv och dess värderingar.”

”I april 1940 skriver han: ”Vårt land är stort och vitt. Här hör vi hemma. Banden mellan de enskilda och detta folk kunna icke skäras av utan att förvissnande drabbar den avskilde. De som försöker bemänga svensk livsluft med främmande element, nå endast till att förgifta sin egen atmosfär. Vi får bara icke svika. Vi får icke förråda det svenska i oss, detta arv från tusenden av generationer, utflödet i sinnelag och kynne av denna jord. Det skapar hemlöshet, tomhet, rotlöshetens eviga förbannelse. Folk och land, rätt och vett äro heliga. Det svenska är heligt. Som aldrig förut vidgas i dessa dagar bröstet av glädje att vara svensk. Här bor frie män, och fria skola vi förbliva. Vår generation måste fatta posto på den sida i striden för rätt och vett och frihet, där våra fäder stått. Inget tummande på svenskheten fördrages.”

En epok som går till historien som dårskapens tid

När man läser Torgny Segerstedts ord från 1940 ser man klart allt vad vi har förlorat under den epok som inte kan gå till historien som något annat än Dårskapens tid:

Det fria tänkandet. Medvetenheten. Reflexionen. Det historiska seendet. Klokheten. Det sunda förnuftet. Friheten att yttra oss. Stoltheten över vårt land, vår kultur och våra traditioner. Självbevarelsedriften. Kampviljan. ”Det svenska är heligt.”

Och vad har vi släppt fram istället?

Dårskap. Bara dårskap. Det kommer att stå oss dyrt.

14 januar: Alice Teodorescu: Oroväckande jakt på oliktänkande

Tidligere kronikker af samme forfatter

DONERA TILL JULIA

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC- kod ELLFFESS

Varmt tack för din gåva!


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?