13
feb
Seneste opdatering: 13/2-17 kl. 1743
34 kommentarer - Tryk for at kommentere!

 Av Thomas Nydahl

Dagens läxa: anta att ett europeiskt land under lång tid tar emot en mycket stor grupp från ett arabiskt land i krig, anta sedan att de alla vill bo i samma stad i detta land och att de där gör som de gjorde i hemlandet, det vill säga att de inte väntar på “samhället” eftersom de aldrig fått lära sig att man kan göra så, de börjar istället eget verksamhet som baseras på pengarna-i-handen-och-ner-i-fickan-ekonomin, den som aldrig är i kontakt med detta europeiska lands myndigheter, allra minst den som handhar beskattning.

Svaret på dagens läxa är bara alltför enkelt att formulera: ett sådant land lever vi i, det heter Sverige. Det är bara det att alla människor som kom från det arabiska landet i krig helst helt vill slippa kontakt med landet som välkomnade dem. De lever i vad vi till vardags kallar getton och etniska enklaver.

Ygeman kommer till Malmö och hittar genast den ömma punkten: man ska inte gå till en etnisk enklav för att klippa håret billigt. Hans argument kan se anständigt ut men uttrycker egentligen ett stort politiskt hyckleri. Ett land som för Sveriges politik har de etniska enklaverna på sitt program! Regering efter regering har målmedvetet satsat på att skapa dem. Så vad är då problemet om Nisse går och klipper sig hos Mohammed? Jo, Nisse ska aldrig gå till enklaven. Men om han avstår löses inga program. Alla vet vad som pågår. De flesta tiger. Bara hycklarna uttalar sig. Så är det i Malmö 2017. Människor som styr delar av de etniska enklaverna dödar varandra på löpande band. Makten ska inte bara utövas i narkotikans lokaler. Den ska också göra det i dagligvaru-butikerna på Möllan eller Lindängen, den ska göra det i varje situation där pengar delar ägare.

Om nu alla vet, hur kan det då komma sig att det kan fortgå? En ansenlig mängd svar måste utkrävas från den politiska klassen. Men på en punkt ger jag Ygeman rätt: det är varje medborgares moraliska plikt att på ett eller annat sätt höja rösten och protestera mot det som pågår. Problem är bara att de som gör det stämplas som “mörka krafter”. Eller som Sydsvenskans kulturredaktör Rakel Chukri säger i ett DN-reportage:

“Jag har i flera år sagt att det finns starka rasistiska krafter som gör allt för att använda Malmö som exempel på att mångkultur inte fungerar.”

Utifrån sådana antaganden bygger man ju ingen samhällsdebatt. Tvärtom permanentar man det tillstånd som de flesta betraktar som kaos men av Chukri och hennes vänner kallas “mångkultur”. Vad är det hon menar fungerar? Och vad är i så fall alternativet av funktionsduglighet?

Kanske skulle man också påminna om att samma utveckling pågår i hela Sverige. Malmö är kanske extremt, men den som läser dagens lokala nyheter från Helsingborg eller Göteborg upptäcker snart att både händelserna och rubrikerna är utbytbara.


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?