6
mar
Seneste opdatering: 7/3-17 kl. 0907
7 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Kenan Malik om fatworna, massakrerna och ursäkterna

Av Thomas Nydahl (Foto Fl. Rose, Jacob Mchangama. Kenan Malik)

Vill man förstå på nytt kan med fördel läsa Kenan Malik. I Svenska Dagbladet skriver han bland annat om tre nyckelfrågor för vår tid. Här om den tredje och sista:

Den tredje nyckelfråga som jag vill ta upp är yttrandefriheten. Rushdie-affären var en vattendelare vad gäller hur yttrandefrihet uppfattas. Den bidrog till att en uppfattning om att man inte bör förolämpa andra kulturer fick fäste. Rushdieaffären fick västerländska liberaler att internalisera fatwan, att anta en moralisk förpliktelse att censurera. Den födde en tanke om att eftersom vi lever i ett pluralistiskt samhälle, måste vi kontrollera det offentliga samtalet om kultur och tro – vi måste tumma på yttrandefriheten så att den inte väcker anstöt.

I dag är inte längre Rushdieaffären den enda utgångspunkten för debatten om yttrandefrihet, islam och om att väcka anstöt. Attacken på satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i Paris i januari 2015 – som tog elva människors liv – var lika chockerande som fatwan och hamnade omedelbart i debattens centrum. Den diskussion som följde på slakten i Paris – klagomålen på Charlie Hebdo för dess ”rasistiska” förlöjligande av islam, till och med från förespråkare av yttrandefrihet – visade hur djupt internaliserad fatwan hade kommit att bli.

Genom att på nytt berätta om Charlie Hebdo-morden och de följder de fick vill jag visa hur de faktiska skämtteckningarna paradoxalt nog var irrelevanta i kampanjen mot tidningen. Snarare var det vad Charlie Hebdo som institution symboliserade som gjorde dess kritiker rasande. Tidningens verkliga brott var inte rasism, utan att den utmanade det som kommit att bli ett budord för samtida liberaler: ”Du skall icke väcka anstöt.”

Så ser internaliserandet ut när en samhällsförändring till det sämre blir en ursäkt för självutplåning. Av rädsla lägger “vi” band på oss och ler inställsamt istället för att konsekvent och återkommande peka på de orimligheter en sådan attityd leder till. Inom islam har den rentav ett namn: vi förvandlas till dhimmis. I politisk mening innebär det att hävdandet av det öppna och fria samhället underordnas beredvilligheten till kulturell och social underdånighet. Vår frihet förvandlas till självcensur och politisk korrekthet av den grövre sorten.

Den som “väcker anstöt” får det inte bara som Rushdie, utan också som Vilks och en hel rad andra. Hoten och mordförsöken tvingar människor under jorden, eller som i Vilks fall till ett liv på hemlig ord med livvakter dygnet runt. Massakern på Charlie Hebdos redaktion ingår i denna kedja av fatwor och allmänna dödshot och genomförda mord. Attackerna i Köpenhamn mot Vilks och synagogan är en logisk följd av detta. Allt hänger ihop på de mest kusliga sätt. Därför ser vi sällan konsekvent politiskt försvar av yttrande-, tanke-, och tryckfriheten utan en rad ursäktanden av det politiska våldets väg, i alla fall när detta våld har sitt ursprung i religiöst motiverade kretsar.

***

Lørdag d.11. marts holder Lars Vilks Komiteen sin årlige konference på Christiansborg – denne gang under emnet Hvor går kunsten hen, når grænserne forsvinder? Ved arrangementet overrækæker komiteen også sin ytringsfrihedspris, der i år går til den berømte syriske digter Adonis. Det står der i en pressemeddelelse.

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • invernes

    Litt Ot men venstresiden er virkelig syk 🙂

    https://youtu.be/fmLfCHF3skk

    • latmask

      Det var fullt i helvetet, och sinnessjukhusen i Sverige har mestadels lagts ner. Men vänsterflygeln har plats för alla dårar.
      Eller såhär. Den som röstar på ett kommunistiskt parti, förtjänar att leva i Proletariatets diktatur.

      • invernes

        Amen 😉

      • Andre´Kristian

        Förbannat snärtigt inpass! Men vi får väl sätta vårt hopp till att det klara sunda förnuftet en vacker dag åter skall komma till heders, och att de traditionella sinnessjukhusen och slutna psykiatriska institutionerna då kommer att erbjuda många nya arbetstillfällen. Konceptet att låta alla dårar springa lösa på gator och torg eller tjäna sitt ohederliga levebröd som politiker, har naturligtvis varit allt annat än gagnerikt för vårt arma land.
        Andreas 🙂
        https://uploads.disquscdn.com/images/b05bad284d91e8366ca4c8135e68f2ed3 6d3abb71fd81800220b39f2c362b381.jpg

  • Niels Henriksen

    Schweiz: Asylsökande som semestrar i sina hemländer utvisas med omedelbar verkan

    http://www.abcnyheter.se/schweiz-asylsokande-som-semestrar-sina-hemlan der-utvisas-med-omedelbar-verkan/

  • Rushdieaffären fick västerländska liberaler att internalisera fatwan, att anta en moralisk förpliktelse att censurera. Den födde en tanke om att eftersom vi lever i ett pluralistiskt samhälle, måste vi kontrollera det offentliga samtalet om kultur och tro – vi måste tumma på yttrandefriheten så att den inte väcker anstöt.

    I Sverige begynte denne form for sensur allerede i 1948 med “Lex Åberg”. Tilsvarende var også sensurlover vedtatt med tanke på jøder og ikke-europeiske innvandrere utgangspunktet for hele denne utviklingen i Europa. Om den muslimske kan synes overskygge alt hva tidligere innvandring har ført med seg av problemer, både pga omfang og selve islams ideologisk-religiøse karakter, så representerer det likefullt bare et siste skudd på stammen. De mest foretaksomme kommer, for å si det slik, gjerne først. Jødene tok også belastningen ved å være tidlig ute, men lyktes tross alt også med å få på plass nettopp denne form for lover som over tid har sørget for en internalisering av sensuren, innskrenking ikke bare av den offentlige samtalen, men også av selve tanken. I den grad, kan det se ut til, at denne innskrenkingen av både tanke- og talefriheten til slutt kan få folk til å tro at det hele begynte med fatwaen mot Salman Rushdie i 1988. “Lex Åberg” ble som sagt vedtatt allerede i 1948 – etter påtrykk fra jødiske grupper i USA (hvor tilsvarende ulov var fullstendig uaktuelt). Sverige var sånn sett også tidlig ute med å innføre denslags lovgivning som i praksis har fungett som redskap for å kvele opposisjonen mot en masseinnvandring av regelrett genocidal karakter. Da forfølgelsen av Rushdie ble utløst av Khomeinis fatwa var både europeiske “intellektuelle” og befolkningen mer generelt forlengst underlagt sensurlover når det gjaldt uttalelser som kunne vekke “anstøt”. For Vest-Europa generelt begynte denne internaliserte selvsensuren – og dermed også kaldkvelingen av både selvbevissthet og egen identitet ihvertfall såpass tidlig som på 1960-tallet. At det skulle lykkes å destruere selve Storbritannia ved en fremmedkulturell masseinnvandring som på sikt nærmest garanterer at man vil ende opp med et muslimsk befolkningsflertall, det ville feks neppe heller ha vært mulig uten den rekken av ulover som begynte med Race Relations Act 1965. I Frankrike begynte denne kaldkvelingen i 1972. Men undergangslandet Sverige kan altså også her se ut til å ha vært noe av et “foregangsland”.

    Hets mot folkgrupp (i början även kallad Lex Åberg) är ett hatbrott som innebär att offentligt sprida uttalanden som hotar eller uttrycker missaktning för en eller flera utpekade folkgrupper. Brottet har detta namn i Sverige och Finland, men liknande lagstiftning finns i alla de skandinaviska länderna (exempelvis Danmarks och Norges rasismeparagraf) samt bland andra Tyskland, Frankrike, Irland, Storbritannien, Sydafrika och Kanada, dock inte USA, vars Bill of Rights ger starkt skydd för yttrandefrihet. […] “Lex Åberg”. Ett av syftena med införandet av lagen 1948 var att komma åt Einar Åbergs spridning av antisemitiska flygblad, även till utlandet, och lagen kallades därför i början även “Lex Åberg”. Spridningen av flygbladen ledde till påtryckningar på den svenska regeringen från judiska grupper i USA, vilket bidrog till skapandet av lagen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hets_mot_folkgrupp#.22Lex_.C3.85berg.22

    • latmask

      Hur vore det om vi avskaffade ordet “antsemitism”? Det har en trubbig betydelse och därför kan journalister, politiker och övrigt vänsterfolk töja, vrida samt vända ut och in på ordet såsom det passar dem.
      Istället föreslår jag att vi använder uttryck som anti- – judaism, -arabism, -Israelism, -Saudiism -zionism, -islamism, det blir tydligare då.
      Tänk på att vänstern vill vara flummig (otydlig), det ska bara låta schwungfullt och bra.