6
mar
Seneste opdatering: 7/3-17 kl. 0907
7 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Kenan Malik om fatworna, massakrerna och ursäkterna

Av Thomas Nydahl (Foto Fl. Rose, Jacob Mchangama. Kenan Malik)

Vill man förstå på nytt kan med fördel läsa Kenan Malik. I Svenska Dagbladet skriver han bland annat om tre nyckelfrågor för vår tid. Här om den tredje och sista:

Den tredje nyckelfråga som jag vill ta upp är yttrandefriheten. Rushdie-affären var en vattendelare vad gäller hur yttrandefrihet uppfattas. Den bidrog till att en uppfattning om att man inte bör förolämpa andra kulturer fick fäste. Rushdieaffären fick västerländska liberaler att internalisera fatwan, att anta en moralisk förpliktelse att censurera. Den födde en tanke om att eftersom vi lever i ett pluralistiskt samhälle, måste vi kontrollera det offentliga samtalet om kultur och tro – vi måste tumma på yttrandefriheten så att den inte väcker anstöt.

I dag är inte längre Rushdieaffären den enda utgångspunkten för debatten om yttrandefrihet, islam och om att väcka anstöt. Attacken på satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i Paris i januari 2015 – som tog elva människors liv – var lika chockerande som fatwan och hamnade omedelbart i debattens centrum. Den diskussion som följde på slakten i Paris – klagomålen på Charlie Hebdo för dess ”rasistiska” förlöjligande av islam, till och med från förespråkare av yttrandefrihet – visade hur djupt internaliserad fatwan hade kommit att bli.

Genom att på nytt berätta om Charlie Hebdo-morden och de följder de fick vill jag visa hur de faktiska skämtteckningarna paradoxalt nog var irrelevanta i kampanjen mot tidningen. Snarare var det vad Charlie Hebdo som institution symboliserade som gjorde dess kritiker rasande. Tidningens verkliga brott var inte rasism, utan att den utmanade det som kommit att bli ett budord för samtida liberaler: ”Du skall icke väcka anstöt.”

Så ser internaliserandet ut när en samhällsförändring till det sämre blir en ursäkt för självutplåning. Av rädsla lägger “vi” band på oss och ler inställsamt istället för att konsekvent och återkommande peka på de orimligheter en sådan attityd leder till. Inom islam har den rentav ett namn: vi förvandlas till dhimmis. I politisk mening innebär det att hävdandet av det öppna och fria samhället underordnas beredvilligheten till kulturell och social underdånighet. Vår frihet förvandlas till självcensur och politisk korrekthet av den grövre sorten.

Den som “väcker anstöt” får det inte bara som Rushdie, utan också som Vilks och en hel rad andra. Hoten och mordförsöken tvingar människor under jorden, eller som i Vilks fall till ett liv på hemlig ord med livvakter dygnet runt. Massakern på Charlie Hebdos redaktion ingår i denna kedja av fatwor och allmänna dödshot och genomförda mord. Attackerna i Köpenhamn mot Vilks och synagogan är en logisk följd av detta. Allt hänger ihop på de mest kusliga sätt. Därför ser vi sällan konsekvent politiskt försvar av yttrande-, tanke-, och tryckfriheten utan en rad ursäktanden av det politiska våldets väg, i alla fall när detta våld har sitt ursprung i religiöst motiverade kretsar.

***

Lørdag d.11. marts holder Lars Vilks Komiteen sin årlige konference på Christiansborg – denne gang under emnet Hvor går kunsten hen, når grænserne forsvinder? Ved arrangementet overrækæker komiteen også sin ytringsfrihedspris, der i år går til den berømte syriske digter Adonis. Det står der i en pressemeddelelse.


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?