4
aug
Seneste opdatering: 4/8-17 kl. 1453
4 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Det er ved at være tradition, at stationen går i konservativt gear i sommerferien. Resten af året kan vi for det meste roligt nøjes med at høre musik, for som Jalving siger: “Den røde radio er det normale.”. Også Kim Møller fra Uriasposten medvirker i 5-10 minutter.

Det er godt at høre, læserne giver ham lidt håndører, nu han aldrig bliver universitetslektor i historie. Kim var med fra dengang det virkelig kostede venner, ægteskaber, penge og social anseelse at være nationalkonservativ. Nu går det på en måde af sig selv, en ubønhørlig, tragisk udvikling har overhalet argumenterne fra dengang, problemet er blot, at det går ALT for langsomt. (De der holder hånden under denne blog, skal også takkes, og det kan ikke ske for tit.)

Vi risikerer stadig – som svenskerne – at vågne op til det ubehagelige faktum, at andre folk udgør et flertal i landet og har overtaget den politiske magt. Katastrofen i Sverige er plantet, den er blot ikke fuldt udviklet endnu. Det hele sker forsinket og forskudt, svenske politikere er endnu ikke straffet for, hvad de har gjort, men vent og se  valget næste år. Demokrati er en måde at administrere fortiden på, meget lidt præventivt foregår i demokratiet.

“Man kan ikke trumfe demografi, undtagen med borgerkrig,” sagde Mark Steyn for ti år siden. Demografisk er ti år lang tid. England fordobler sin muslimske befolkning hvert 10 år. Tid er det, vi har mindst af, hvad man ikke skulle tro, når man hører på Folketingspolitikerne og flertallet af befolkningen.

(P1 er måske også i semikonservativt modus, de kører en serie om alle Danmarks muslimske terrorsager, jeg kan anbefale. Selv P 1 finder små guldkorn, men for 3.3 milliarder er det ikke ret mange.)

Sygeplejerske: “Man vænner sig aldrig til det”

At være sygeplejerske i Sverige er en blandet fornøjelse. Jeg ville flytte til et land med civilliserede patienter og en ordentlig løn. 25.000 sv.kr. er ikke meget for at blive truet og svinet til hver dag. Som man ser, er det feminine samfund helt uden modtræk til barbarer.

Sent på kvällen får sjuksköterskan Carina ett samtal från iva. De kommer inom kort att lämna över en ung kriminell patient som nyligen blivit skjuten med flera skott i buken. Carina har vårdat skottskadade förr. Ändå känner hon hur någonting i magen slår knut på sig själv.

– Det är den allra värsta patientgruppen. Missbrukare som blir aggressiva eller våldsamma kan vi lugna med läkemedel. Med de unga kriminella, deras anhöriga och vänner vet man aldrig vad som kan hända. De är nyckfulla, fullständigt respektlösa och väldigt, väldigt hotfulla. Att de kallar en hora eller jävla fitta är ingenting mot vad de annars kan vräka ur sig. Det är så vidrigt att jag inte ens själv kan uttrycka det.

När Carina tittar ut genom entrédörren står där minst ett tiotal personer som kräver att få komma in. De skriker, drar och sparkar på dörren Eftersom den skottskadades mamma har följt med från iva släpper vakterna bara in ytterligare en person. Sådana är reglerna. Max två besökare åt gången.

Ibland när personalen ska gå hem på kvällen vågar de inte lämna avdelningen ensamma om killgängen eller andra närstående väntar utanför i mörkret.

Det är alltid med en känsla av olust som Carina tar sig an en skottskadad. För det mesta kommer de med verbala hot. Självklart blir jag rädd. Jag försöker intala mig att det bara är snack. Till en viss grad har jag med åren vant mig vid den här typen av patienter och hittat strategier för hur jag bäst ska bemöta dem. Men de är så oberäkneliga. Det är alltid någonting nytt som inträffar som man inte varit med om förut, säger Carina samtidigt som hon slänger den använda vacutainern i den gula avfallsburken ute i läkemedelsförrådet.

Och så tycker jag faktiskt att det alltid borde finnas med en ordningsvakt och en polis under hela vårdtiden. ”Man vänjer sig aldrig”

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Holger Madsen

    Lad dog idioterne overtage pasningen af den skudramte, hvis det er en perker.
    Hun kan jo undskylde sig med, at hun følte sig truet på livet.

    • sinnamor

      Jeg tenkte nøiaktig det samme.

  • Lenn

    Jeg har en bedre idé: Hospitalspersonalet kan jo lægge perkerne i skyllerummene og låse døren! Ingen behandling! Når sygehuspersonale helt uden skrupler kan gøre det samme mod små uskyldige babyer, som er blevet aborteret så sent, at de kan skrige, hvorfor så ikke gøre det mod perkere, der er blevet skudt? Giv dem en ordentlig gang bedøvelse, og fri samfundet for en farlig person. Ren win-win!
    Abort er i mine øjne ondt, og det er fantastisk, at man i Europa nonchalant aborterer millioner af babyer hvert år, mens man står man på hovedet og bruger milliarder på at redde mordere, pædofile og terrorister. Ak ja… (måske får vi det aborterede antal tifold ‘igen’ ved at de nu kommer fra Afrika og Mellemøsten i millionvis de næste år..- som straf).

  • Pingback: Hvad nu hvis? | ricardtriis()