20
okt
Seneste opdatering: 21/10-17 kl. 1705
13 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Der er en grundlæggende forskel på dansk og svensk journalistik. Selv i 80 og 90’erne kunne konservative modstemmer som Mogens Camre, Søren Krarup og Bent Jensen få deres taletid i danske medier. Jeg kunne skrive om svensk indvandring i danske aviser i begyndelsen af 2000-tallet, hvilket var totalt udelukket i svenske. Man behøvede kun skrive én kronik eller ét læserbrev, for at mærke polarkulden fra samtlige redaktioner: Man var en ikke-person, en ganske fremmed følelse for mig, som i starten var ubehagelig. Men så slog fascinationen ind, og jeg begyndte at lære andre ikke-personer at kende, ikke uden besvær, da de jo ikke fandtes.

I Sverige er der kun plads til en mening ad gangen, som Thomas Nydahl skriver nedenfor. Der debatteres for enighedens skyld, ikke på grund af uenigheden. Der er ikke pluralisme eller ytringsfrihed efter mine begreber, og sat på spidsen: Der er ikke et ægte, fungerende demokrati.

Pressen, og dermed dens debat om indvandring, er varigt handicappet og tyve år bagud for virkeligheden. Det ser man af, at dette helt fremragende interview ikke står i MSM, og aldrig kunne have gjort det. Det er ganske enkelt ikke der tingene foregår, og når man ikke tillader korrigerende stemmer, udfolder elitens fanatisme og griller sig uden hindringer.

Det forklarer dagens yderst kritiske situation. Den er skabt af et handikappet demokrati, der manglede tillid til sit fundament: Folket. Der er ingen, af de problemer vi ser idag, som ikke kunne have været undgået, hvis landet havde været så “åbent,” som politikerne elsker at påstå. Svensk journalistik og ytringsfrihed findes, den har bare flyttet adresse. –  Katatrina Janouch: ”Många har ingen aning om hur allvarlig situationen i Sverige är”

OBS: Janouch’ blog har udfald, det er sket siden hun forleden skrev om, hvordan Jan Guillou havde antastet hende seksuelt. Men vent, den kommer igen.

I landet där oskriven lag står över den juridiska

Av Thomas Nydahl

I Sverige säger den oskrivna lagen:

1/ Aldrig någon civilisationskritisk analys eftersom påståendet “sätta in i sitt sammanhang” alltid används för att ursäkta mannen.

2/ Aldrig en historieskrivning som kan förklara mänskliga och omänskliga beteenden, dels för att en sådan ursäktar mannen, dels för att vi ingen glädje har av det förflutna. Den som lever i nuet har inget att lära av gårdagen.

Den oskrivna lagen leder till:

1/ Vi tar alltid en sak i taget, frigjord från alla sammanhang och alla sociala/politiska/kulturella förklaringsmetoder.

2/ Vi blandar aldrig ihop det ena med det andra.

3/ På det som förr kallades torget – det som nu är den mediala pöbelsamlingsplatsen – diskuterade vi vilka drömmar vi hade, vilka vägar vi ville gå och vad eventuella ideal kunde vara, har vi nu smidigt bytt allt detta mot dagens angreppspunkt.

4/ Dagens angreppspunkt kunde också kallas Anslagstavlan eller Agendan. Hela landets blickar på samma plats. Alla är drabbade. Alla är offer. Men alla är också goda, fina och genomduktiga. Därför är slutsatsen: i ett samhälle där alla offer kan samlas på en anslagstavla blir det lättare att finna angriparen/förövaren.

5/ Om man finner honom – det är alltid en han – måste han snabbt frikopplas från varje sammanhang, socialt/politiskt/kulturellt.

I landet med den oskrivna lagen gäller inte längre rikets lag. I detta land lever vi som om varken riksgränser eller grundlag funnes. I detta land är det Anslagstavlan/Agendan/TV-skärmen som ytterst avgör. Den som har något att anföra mot denna ordning kan med fördel lämna mötesplatsen.

***

Och så finns det någon ensam men centralt placerad medial röst som långt, långt ner på sidorna säger något avvikande, något som kan tyda på en gnutta sans och begåvning.


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?