26
feb
Seneste opdatering: 26/2-18 kl. 0858
Ingen kommentar - Tryk for at kommentere!
Del...

Av Thomas Nydahl

(Daidalos, översättning av Johan Öberg)

Olivier Roy är född 1949 och statsvetare. Han är professor vid The European University Institute (EUI) i Florens och har tidigare publicerat böcker om bland annat Afghanistan, Turkiet och islams sätt att förhålla sig till sekulariseringen.

När jag nu började läsa den nyutkomna boken Jihad och döden i svensk översättning ställde jag mig allra först frågan varför Roy är kontroversiell i kretsen av forskare och debattörer kring islamismen, jihadismen och kriget mot oss otrogna. Jag förstod ganska snart varför.

Roy introducerar här ett perspektiv som kanske inte ses särskilt ofta. Han skriver in de unga, europeiska jihadisterna i en kontext som varken är religiöst islamisk eller som har annat mål än döden, således inte heller det vitt omtalade ”kalifatet”. Han talar rentav om en ungdomsrevolt som går att jämföra med tidigare fenomen av samma slag och han ser fler likheter än skillnader mellan IS-soldaterna i Europa och Baader-Meinhofgruppen och franska vänsteriströrelser. Ty det ska sägas först som sist att Roys bok till största delen utgår ifrån och handlar om franska omständigheter: franska ungdomar och jihadister, mord och attentat utförda i Frankrike.

Om nu dessa män älskar döden lika mycket som vi andra älskar livet, så är de ändå uppfyllda av det Roy kallar ”en grandios föreställningsvärld: den handlar om återerövring av Väst och om Västs kommande nederlag.” Men dessa tankar är, påpekar han, ”oerhörda vanföreställningar, i likhet med alla millenarismer, från marxismen och nazismen”. En nykter analys kan alltså inte bygga på vanföreställningarna, det vore ”att underkasta sig IS fantasi.”

Problemet med den ofta förekommande salafist-stämpeln på IS-krigarna är att salafismen inte godtar döden som mål. I själva verket kan självmordsbombaren av en salafist anklagas för att kränka ”Guds vilja”.

Roy har omfattande personkunskap, han visar med en mängd exempel att de stridande massmördarna/självmördarna saknar egentlig religiositet. Många av dem har levt liv som drinkare, kvinnotjusare och

småkriminella. Deras plötsliga citerande ur Koranen ska snarare ses som en väg till det beslutade målet: att ta så många som möjligt med sig i döden. Men som ”ungdomskultur” kan de ändå kännas igen med sina selfies på attentatsplatsen, filmer utlagda på Youtube etc. Han kallar dem “jihads andra generation”.

Den mordiska islamisten kan få unga muslimska flickor i Parisförorten att dåna av förtjusning. Men islamisten själv vill kanske i första hand underblåsa vår rädsla, vår skräck för islam. Det är där, säger Roy, som IS styrka ligger. Deras attentat har en omedelbar och stark psykologisk effekt. De unga islamisterna kallar han ”born again” och jämför dem därmed med kristna återfödda ”hemvändare”. Därmed blir jihadismen också en stark anklagelse mot föräldragenerationen. Så som Baader-Meinhof anklagade föräldragenerationen för dess svek under nazismen anklagar den unge muslimen/islamisten sina föräldrar för att ha svikit islam.

Det är intressanta synpunkter Olivier Roy framför i sin bok och jag rekommenderar den varmt för var och en som vill bredda och fördjupa sina kunskaper om det som sker över hela världen, också här i Sverige.


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?


Leave a Comment