5
jul
Seneste opdatering: 6/7-18 kl. 0003
Ingen kommentar - Tryk for at kommentere!
Del...

El País Semanal. El nuevo odio a los judíos en Francia.  Översättning: Stig Carlsson. Tidligere oversættelser.

Mordet i Paris på en av de överlevande från Förintelsen, en 85-årig kvinna, utgör en ständig påminnelse om de antisemitiska hållningarna och förbrytelserna. I Europas största judiska gemenskap tänker en del på att flytta till andra städer eller till Israel. Frankrike lyssnar på dem, men de vet inte om det är tillräckligt för att bekämpa den form av hat, som nu drivs fram av den våldsbenägna islamismen. Här är några vittnesmål från offer för den nya antisemitismen.

Det kunde ha varit ett slagsmål i kvarteret. Men det var något annat. “Smutsiga judar,” uppfattade de två bröderna Jacob och Nathaniel Azoulay, när en grupp män – “med nordafrikanskt utseende” enligt polisanmälan – angrep dem med en såg. Framför den där baren vid infarten till Bondy i Paris östra utkanter var de omgivna av främmande människor, som misshandlade och förolämpade dem. De trodde inte , att de skulle komma därifrån med livet i behåll.

“Om du rör dig, dödar jag dig” skrek en av angriparna till Jacob, som låg orörlig på marken.

Det var den 21 februari, 2017. Allt hade börjat några minuter tidigare omkring kl. nio på kvällen. När de återvände från Paris på väg N-3 förföljdes de av en skåpbil, som stängde vägen för dem. En, två, tre gånger. Vid ett trafikljus gick Jacob fram och krävde en förklaring av föraren.

“På den här vägen gör jag, vad jag vill, din smutsiga jude.” Allt enligt polisanmälan. Han såg, att de var judar, eftersom de hade kippa, den lilla runda mössa som praktiserande judar bär.

Bröderna Azouley körde vidare och skåpbilen fortsatte att stänga vägen. De uppfattade också glåpord genom det öppna fönstret.

“Stig ur,” sa skåpbilens förare till Jacob.

De stannade framför baren. Sedan övergick det till handgemäng. Slagen, sågen, förolämpningarna. Bröderna kom undan, därför att fadern till mannen, som körde skåpbilen och en del andra personer kom ut från baren och krävde att angriparna skulle lugna ner sig. “Om fadern inte hade varit där, skulle jag varit död idag,” minns Jacob Azouley på den resebyrå, där han arbetar. Klockan är sju på kvällen och lokalen är full av folk, som kommer och går, anställda och leverantörer, en livfull stress i Paris XIX arrondissement, blandade kvarter med judisk, muslimsk, kristen och konfessionslös befolkning.

Incidenten känns numera avlägsen. Det skulle kunna ha varit ett slagsmål i kvarteret. Men det var något mer.

Angreppet på bröderna ansluter sig till en rad av förföljelser mot de franska judarna i Europas största judiska gemenskap och den tredje största i världen efter USA och Israel. Många passerar obemärkta – anmälan från familjen Azoulay rann ut i sanden – och de begränsar sig till handlingar utan vittnen – en förolämpning på gatan mot den som bär kippa, eller grafitti på en synagoga – som helt enkelt gör livet mera obekvämt för offren och deras närstående. I andra fall har våldet varit så grymt att det väckt bestörtning i ett samhälle, där många sedan förra decenniet trott, att judar aldrig mera skulle behöva vara rädda. Men de misstog sig.

Siffrorna först. Omkring 1,6 % av den franska befolkningen är judar. Procenttalet kan diskuteras, eftersom det är svårt att definiera vad som är en jude. Detta hävdar statsvetaren Jérome Fourquet och geografen Sylvain Manternach, författare till, L´an prochain á Jerusalem. (Nästa år i Jeru-salem ?), en studie om den nya franska antisemitismen publiserad 2016. Fourquet och Manternach kommer fram till den här siffran genom att lägga ihop antalet praktiserande judar, som är 0,6% av befolkningen med de som utan att förklara sig som bekännande judar har åtminstone en judisk stamförälder. Nästa hälften av de som har en judisk tro bor i Parisregionen och är representerade i alla samhällsklasser.

Många franska judar anger – och historikerna bekräftar det – ett nyckelår då det som man kallar den nya hatvågen började. Det var år 2000. Då inträffade Den andra Intifadan, en explosion av spänningar mellan israeler och palestinier i Mellan Östern, som även fortplantade sig till Frankrike. 1999 registrerades 82 antisemitiska handlingar. Följande år 744 och 2004 uppgick de till 974. Nivån har svängt. Senaste tillgängliga statistik (2017) var det mycket mindre, 311, men det har aldrig gått ner till 90-talets siffror. Hälften av rasistdåden hade judarna som mål, trots att den här gruppen bara utgör en liten del av befolkningen. Den ignoreras av majoriteten och dess problem kommer inte upp på den akuta dagordningen. Det är bara när de mest iögonfallande attentaten når media,som det franska samhället tar problemen på allvar.

Det hände i våras med mordet i Paris på Mireille Knoll, en kvinna på 85 år, som överlevt Förintelsen. Mordet på Knoll, knivhuggen och förkolnad i sin lägenhet i Paris, kan läggas till en rad av extremt våldsamma brott i landet med EU:s största judiska och muslimska befolkning. Gärningsmännen till många av de här angreppen – ungdomar mer eller mindre inspirerade av Jihad – visar en ny form av antisemitism olik det gamla judehatet från den inhemska extremhögern. Marscherna i Paris och i andra städer efter mordet på Knoll och mobiliseringen av de politiska parterna är en reaktion mot det lågintensiva våldet mot judarna under det senaste decenniet.

“Alla mördade har en gemensam nämnare. De har blivit mördade på grund av sitt ursprung, inte på grund av sina åsikter. Det är ett nazistiskt beteende,” säger författaren Pierre Assouline, som skrivit romanen Retour á Sefard, där han berättar om sin långa resa för att få spanskt medborgarskap som sefardisk jude. Fransmännen vet, att när judarna attackeras kommer nästa steg förr eller senare, Antisemitismen tjänar som ett varningstecken.

Knolls död den 23 mars var det elfte mordet sedan 2006, som anses ha antisemitiska orsaker. Det började det här året med kidnappningen, tortyren och mordet på Ilan Halimi, 23 år, som arbetade i en affär för mobiltelefoner nära den byggnad, där Knoll blev mördad. Det fortsatte 2012 med massakern på tre barn och en vuxen i en judisk skola i Toulouse. 2015 dödades fyra personer i en attack mot Supermercado Kosher Hyper Cacher i Vincennes, en förort till Paris. Detta hände två dagar efter attentatet mot den satiriska veckotidningen Charlie Hebdo. Den fjärde april 2017 blev en 65-årig judisk kvinna, Sarah Halimi, misshandlad i sin parisvåning och utslängd genom fönstret. Myndigheterna dröjde i motsats till fallet Knoll flera månader med att erkänna brottets antisemitiska karaktär. Morden på Halimi och Knoll är nyligen inträffade händelser.

“Jag är inte rädd,” upprepar Roger Pinto flera gånger i telefon från Israel, där han har tillbringat några dagar i april. Han säger också: “Situationen är outhärdlig.” Det är inte motstridiga påståenden: Han är utled, men tänker inte ge upp.

Den åttonde september 2017 blev Pinto tillsammans med sin fru och son offer för ett våldsamt överfall i sitt hus i Livry-Gargan i utkanten i Paris. Angriparna dök upp klockan 8.30. “Ge oss alla era pengar. Judar har pengar,” skrek de.

Några månader efter telefonsamtalet berättar familjen Pinto i detalj om de två timmar, som de var kidnappade på adressen, där de bott i 37 år. De visar stolt ett foto. Det är ett hus med antydan till tysk stil på 300 kvadratmeter och en trädgård på 800. Det är en idyllisk oas i en parisisk banlieue. Det sista stället där man kan tänka sig att de skulle utsättas för fara.

Det var fem rånare, minns de. Familjen Pinto hade just återvänt från semester på Rivieran. David, som den här dagen bodde hos sina föräldrar, steg upp först och gick ut i köket för att koka te. Tekokaren fungerade inte. Han gick ner i källaren för att kolla elmätaren och det var då han blev angripen. “Om du inte gör,som vi säger, dödar vi dig.” skrek de åt honom. De gick upp till våningen och angrep föräldrarna och kedjade fast alla tre. Roger kommer ihåg, att de tryckte en skruvmejsel i halsen på honom. De slet bort davidsstjärnan, som David bar i ett halsband och till sist låste de in familjen i ett av rummen, medan de plundrade huset. Roger ringde polisen. När de anlände hade inkräktarna redan gett sig iväg.

Nu är huset till salu och de söker lägenhet i Paris i kvarter där de kan känna sig mera säkra.

Familjen Pintos flyttning från en banlieue, där olika etniciteter och religioner lever blandade till mera homogena och säkra kvarter är inte ovanlig. Någon talar om en inre alya. Alya är ett hebreiskt ord, som betecknar invandring till la Tierra Santa. Inre alya är en inexakt term som många judar tycker illa om. Den beskriver flyttning från osäkra kvarter till mera säkra inom själva Frankrike. En rörelse, som ibland kan vara ett förspel till en autentisk alya. De senaste tio åren har 60.000 judar gett sig iväg till Israel, enligt citat från dagstidningen Le Monde av historikern Marc Knobel, knuten till det Representativa Rådet för Judiska institutioner i Frankrike.

Fallet Pinto är vanligt i den senaste vågen av antisemitism: en kombination av fördomar med lång tradition, som nu visar sig i förföljelse av äldre personer i deras bostäder, mest i arbetarkvarteren. I fallet med Sarah Halimi och Mireille Knoll var angriparna deras grannar.

“Den traditionella antisemitismen från extremhögern med bas i nationalism eller med kristna motiv är idag marginaliserad,” säger historikern André Taguieff, som just har publicerat boken: Judéophobie. La derniére vague. (Judefobi. Den sista vågen). Taguieff skiljer den gamla antisemitismen “som överlever men har liten betydelse,” från den nya antisemitismen, som uppstått och består av en judefobi, som är islamiserad och jihadiserad. “Judarna i Frankrike har orsak att vara rädda, därför att deras fysiska, sociala och kulturella säkerhet står på spel.” säger Taguieff. “Jag tror, att den här rädslan medvetet har exploaterats av islamistiska kretsar.”

Den gamla franska antisemitismen har sina rötter i extremhögern och den katolska och nationalistiska antisemitismen från 1800-talet. Sedan uppstod ett ideologisk brott under första delen av 1900-talet – ett brott som ledde till ett latent inbördeskrig, som under andra världskriget tog sig konkret uttryck i ett gott samarbetsklimat mellan nazisterna och den franska regeringen. Det har att göra med det franska majoritetssamhällets förhållande till den judiska minoriteten. Och det har ett namn: arméofficern Alfred Dreyfus som orättvist dömdes för förräderi.

Fallet Dreyfus delade Frankrike i två delar, och drog upp skiljelinjerna de följande decennierna: mellan konfessionslösa och påvetrogna, mellan reformvänliga och reaktionärer, mellan det kosmopolitiska Frankrike och det ultrakonservativa Frankrike. Den franska antisemitismen bar extremhögerns kännemärke och frodades i början av 1900-talet och ända fram till andra världskriget, då den franska staten samarbetade med de nazistiska ockupanterna för att deportera och utrota judarna.

Så är det inte längre. Som Taguieff säger, lever det fortfarande kvar smågrupper av nynazister och ultrakonservativa, liksom extremvänster där man blandar ihop antisionism och antisemitism. Men det har förändrats. Idag växer sig antisemitismen stark i islamistiska kretsar och i en sektor av befolkningen med nordafrikanskt ursprung, som projicerar en blandning av sekellånga fördomar och politisk bitterhet mot sina judiska landsmän på grund av konflikten mellan Israel – Palestina. Sin egen sociala marginalisering i Republiken tillskriver de judarna. Det är ingen tillfällighet, att den antisemitiska vågen har blivit starkast i Frankrike med tanke på närvaron av de stora grupperna judar och muslimer. I Frankrike bor det 770 000 judar enligt data från Fourquet och Manternach och 5 000 000 muslimer.

Det råder stor enighet om att det finns en fara med antisemitismen. Det visar de ledande politikernas vilja, från extremhögern till extremvänstern, att delta i marschen i Paris efter mordet på Mireille Knoll. Marine Le Pen i Frente National, som tillsammans med retorik mot muslimer och invandring också förenar en del sympatier med den judiska gruppen.Och exsocialisten Jean-Luc Mélenchon i La Francia insumisa (Det upproriska Frankrike); alla ville de delta i manifestationen, även om Le Pen och Mélenchon var tvungna att överge den på grund av glåpord och busvisslingar.

Det finns ett fåtal avvikande röster kring den antisemitiska vågen. 2011 gav filosofen Alain Badiou och essäisten Eric Hazan ut en bok med titeln: Lá antisémitisme partout.” (Antisemitism överallt). De hävdar, att en del av den svarta och arabiska ungdomens antisemitiska ställningstaganden “inte på något sätt beskriver den verkliga situationen.” Stigmatiseringen av en minoritet med anklagelser om antisemitism är majoritetssamhällets vapen mot ungdomar av arabiskt ursprung.

En promenad genom de kvarter och banlieues där de flesta attentaten har inträffat de senaste åren hjälper till att förklara det här fenomenet sociologiskt. Det handlar om multikulturella arbetarkvarter, där den etniska och religiösa samlevnaden gnisslar. Vi skulle kunna göra en makaber tour till skådeplatserna för de nyligen inträffade övergreppen – och nästan alla finner man i östra Paris banlieues.- och vi skulle inte märka något särskilt. Det är alldagliga platser utan historia och utan några spår av våld. De motsäger iden, att det finns getton i Frankrike, även om utflyttningen från det inre av Frankrike skulle kunna skapa dem: En del judar, som fått sin utbildning i offentliga skolor, föredrar nu att sätta sina barn i privata judiska skolor, där de är mindre utsatta för diskriminering. Detta strider också mot den sega fördomen om den rike juden: de som känner sig mest hotade av den nya antisemitiska vågen är inte judar, som lever i Paris mest välbärgade områden, utan personer från medel och arbetarklass, löntagare, butiksägare och pensionärer.

Konflikten är, även om den förgiftas av krisen i Mellanöstern, vid första anblicken mest fransk. En stor del av de franska muslimerna har sitt ursprung i Algeriet, som frigjorde sig från Frankrike 1962. Och många franska judar, i själva verket alla som intervjuas i det här reportaget, är sefarder, som kommer från franska Algeriet eller det koloniala Tunisien och Marocko. Alain Benhamou var 17 år, när han kom till Frankrike från Alger. Det var “Befrielsens år” och liksom hundratusentals fransmän av europeisk härkomst packade också judarna sina väskor och for över Medelhavet till Europa. “Jag känner algerierna väl,” förklarar Alain på ett café nära Ville-momblestationen, ett samhälle i Paris utkanter. “I motsats till vad som senare hände i Frankrike, kände jag aldrig av antisemitismen i Algeriet.” Inte heller i Frankrike tills början av förra decenniet. Han erinrar sig en traumatisk händelse från den tiden. Hans dotter bar ett halsband med Davidsstjärna och några klasskamrater i den offentliga skolan i Bondy mobbade henne för det. Det var den första varningen. Den andra skulle komma några år senare.

22 juli 2015 på morgonen reste Benhamou och hans hustru till Turkiet på semester. De aktiverade alarmet, som skyddade lägenheten. På kvällen fick de ett samtal från vaktbolaget. Någon hade tagit sig in i köket genom att krossa en fönsterruta. Benhamou tror, att när alarmet utlöstes, försvann inkräktarna och gömde sig i garaget. Polisen kom men såg att huvudporten var intakt och lämnade huset utan att gå in i lägenheten. Då återvände tjuvarna för att avsluta sin arbete. I ett skåp hittade de fru Benhamous parfym och läppstift. Med läppstiftet skrev de på väggen: “Din smutsiga jude. Leve Palestina.” Alain Benhamou tar fram en portfölj med urklipp och dokument och visar ett foto med det antisemitiska klottret på väggen. “Från och med det här ögonblicket beslutade vi oss för att lämna Bondy,” säger han. Han och hans fru har bott här i 41 år. Det dröjde sex månader innan de kunde flytta till Villemomble, lugnare,rikare och även mindre multikulturellt. Under de här månaderna innan flyttningen från Bondy till Villemomble hade Benhamou ett basebollträ vid sängen, i händelse att. Att emigrera till Israel? Han tänkte på det för några år sedan, när han pensionerades, men hans barn och barnbarn bor i Frankrike. Detta är hans land.

“I Israel känner vi oss mera säkra än här,” svarar Mireille Pinto efter överfallet i sitt hem. Hon väntar på att sälja det och flytta in till Paris. Hon har sömnsvårigheter och går under behandling, men tillägger: “Att utvandra från Frankrike skulle vara att ge dem rätt.”

Armand Azoulay är far till Jacob och Nataniel, pojkarna som attackerades med en såg i Bondy. Han är också ordförande i den judiska intresseföreningen. För att undvika att identifieras som jude har Nathaniel, den yngste, upphört att bära kippa på gatan. Hans bror Jacob fortsätter att bära den. Hans far på resebyråkontoret, som han förestår, vägrar att vara rädd: “Jag skall förklara varför. Som praktiserande jude litar jag helt och fullt på Gud. Utan honom skulle vi inte vara här. Därför är vi i grunden optimister, vilket inte utesluter att vi är klarsynta.” Att åka till Israel? Om jag åker, vad betyder det? Att det inte finns något hopp. Det är problemet. Men det är självklart, att om läget försämras, så måste jag överväga det.


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?


Leave a Comment