24
sep
Seneste opdatering: 24/9-02 kl. 2234
4 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Journalisteres partisympatier 1954-1999 – taler for sig selv.Kurt Wickmans referat af en stĂžrre undersgĂželse fra Göteborgs Univeristet. Ikke ganske uden dansk relevans…………………………………….

http://www.smedjan.com/frame/databas/1st.asp?nr=562

En av historiens mest statstrogna journalistkÄrer
av
Kurt Wickman, fil dr och författare

NÀstan 70 procent av den svenska journalistkÄren sympatiserar med vÀnsterpartierna. Det Àr en from förhoppning att det inte skulle pÄverka deras uppfattning om problemstÀllningar och nyhetsvÀrde. TvÀrtom liknar de en sekt med förutsÀgbara och frÄn allmÀnheten avvikande uppfattningar. Resultatet Àr en uttrÄkande politisk korrekthet, dÀr minsta problem i privat vÀlfÀrdsproduktion fÄr en uppmÀrksamhet som normalt reserveras för rockstjÀrnor. De ska inte bli förvÄnade över att allt fler stÀnger av och lÀgger ifrÄn sig tidningen.

AnmĂ€rkningsvĂ€rd information nĂ„r oss frĂ„n universitetet i Göteborg. Det gĂ€ller den svenska journalistkĂ„rens politiska sympatier. En allmĂ€n kĂ€nsla av att medierna fungerar som en oberoende socialistisk kraft i samhĂ€llsdebatten tycks bekrĂ€ftas. 1999 sympatiserade 31 procent av alla journalister – inom radio, TV, tidningar och tidskrifter – med vĂ€nsterpartiet. Det Ă€r ocksĂ„ största parti inom
journalistkĂ„ren, följt av socialdemokraterna pĂ„ 27 procent. En tidigare flirt med miljöpartiet har – tillfĂ€lligt? – lagt sig. Miljöpartiet hade 10 procent av sympatierna. En sammanfattning av hela undersökningen Ă€r vĂ€rd att Ă„terge:

Svenska journalisters partisympatier
1954-1999 :

klik for at se tabel og procenter:

http://www.smedjan.com/frame/databas/1st.asp?nr=562

KĂ€lla:
Göteborgs Universitet, Statsvetenskapliga institutionen JMG.

Tabellen Ă€r i högsta grad anmĂ€rkningsvĂ€rd. De vĂ€rden man förvĂ€ntar sig för en samhĂ€llsgrupp som Ă€r sĂ„ mycket exponerad för – och förvĂ€ntas rapportera – folkliga stĂ€mningar, Ă€r uppenbarligen andra Ă€n dem vi ser i tabellen. Sympatierna borde sjĂ€lvfallet ligga relativt nĂ€ra utfallet i allmĂ€nna val.

Journalisternas politiska uppfattningar borde ju rimligen fördela sig ungefĂ€r som befolkningens. Men det gör de nu inte. NĂ„gra rent egendomliga effekter Ă€r pĂ„tagliga. Intressanta följderJournalisterna stöder regeringskoalitionen och staten i extremt hög grad – mer Ă€n tvĂ„ tredjedelar av journalisterna sympatiserar med nĂ„got av regeringspartierna. Det Ă€r tveksamt om det nĂ„gonsin har funnits – ens i fascistiska eller kommunistiska diktaturer – en sĂ„ gentemot staten hĂ€ngivet lojal journalistkĂ„r – som ju gĂ€rna vill beskriva sig som ”kritisk mot makten” för att rĂ€tt kunna utöva sitt yrke. Men ”makten” tycks uppfattas i rent leninistisk mening – det Ă€r frĂ€mst ”privatkapitalismen” som utövar den.

Statskapitalismen – eller rentav statssocialismen – hamnar lĂ€tt utanför blickfĂ€ltet för den som har en socialistisk dagordning.
I nĂ„gra avseenden Ă€r dock journalistkĂ„ren rimligen inte riktigt nöjd med regeringens sammansĂ€ttning. Dominerande parti borde vara vĂ€nstern – d v s Gudrun Schyman borde vara Sveriges
statsminister. VĂ€nsterpartiet borde ha de tunga ministerposterna,
socialdemokraterna de medeltunga och miljöpartiet ett par av de lĂ€tta – en koalitionsregering karaktĂ€riserad av ”kommunism under pĂ„verkan av miljösynpunkter och fackföreningar”. För bara nĂ„gra Ă„r sedan (1995) sĂ„g journalisternas sympatier nĂ„got annorlunda ut – de lĂ„g dĂ„ snubblande nĂ€ra en mer renodlad vĂ€nsterregering – en koalition mellan vĂ€nsterpartiet och miljöpartiet.

För 44 % av de svenska journalisterna var detta den bĂ€sta lösningen pĂ„ hur Sverige politiskt skulle utvecklas under bland annat intrĂ€det i EU. Ytterligt anmĂ€rkningsvĂ€rd Ă€r opinionsutvecklingen 1989–1999. Intellektuella borde mer Ă€n andra pĂ„verkas av de stora förĂ€ndringarna i omvĂ€rlden. Journalister har ju ocksĂ„ som yrke att rapportera och tolka deras innebörd. Det faktum att hela det kommunistiska imperiet i Europa föll ihop som ett korthus satte dock inga sĂ€rskilt synliga spĂ„r i sympatierna – i stĂ€llet stĂ€rktes vĂ€nstern ofantligt och blev största parti bland journalisterna. En sĂ„dan mĂ€rklig immunisering gentemot en motspĂ€nstig utveckling brukar normalt kunna förklaras av att man sĂ€tter upp en rad ideologiska skĂ€rmar för att filtrera bort svĂ„rsmĂ€lt information – det finns vĂ€l ingen anledning att tro att förklaringen Ă€r annorlunda för journalistkĂ„ren.
Den borgerliga oppositionen Àr nÀrmast utraderad inom journalistkÄren. Moderaterna, som Àr det stora borgerliga partiet
med omkring 25 procent av vÀljarna bakom sig, har omkring 10 procent av journalisterna med sig. Om det gick att göra en nedbrytning för t ex Stockholm skulle polariseringen troligen bli Ànnu större.
Största borgerliga parti Ă€r i stĂ€llet folkpartiet, vilket kan vara lĂ€ttare att förstĂ„. Det fungerar i allt vĂ€sentligt som ett semi-borgerligt parti, inte sĂ€llan som ett stödparti för socialdemokraterna, en position som partiets egen kader normalt Ă„tervĂ€nder till efter kortare eller lĂ€ngre ”utflykter” till mer borgerliga synpunkter. Den politiska villrĂ„dighet som vilar runt folkpartiet gör vĂ€l att de 14 procenten journalistsympatier nĂ€rmast skall tolkas som ett relativt ointresse för partipolitik. Det Ă€r ungefĂ€r samma andel av den normala vĂ€ljarkĂ„ren som i opinionsmĂ€tningar vĂ€ljer att inte uppge partisympati.
Andra, inte mindre intressanta, följderDet Ă€r ett vĂ€lkĂ€nt fenomen att politiskt homogena grupper lĂ€tt antar sekteristiska drag. FrĂ„nvaro av alternativa tolkningar av egna och andras positioner gör att sekter lĂ€tt ”demoniserar” andra och uppfattar den egna hĂ„llningen som det ”normala”. En viss intolerans för avvikande synpunkter
uppkommer ocksÄ ganska lÀtt. Eftersom man aldrig tvingas tÀnka igenom nÄgon annan tolkning av samhÀllsförloppen Àn den egna gruppens, framstÄr mÀnniskor med andra uppfattningar som antingen korkade eller illasinnade.
Eftersom t ex moderater uppenbarligen inte Ă€r enfaldiga, uppfattas de förmodligen som demoniska – de vill inte det goda, som Ă€r sĂ„ uppenbart enkelt och rĂ€tlinjigt att uppnĂ„, i de interna diskussioner dĂ€r inga intressanta problematiseringar finns. NĂ€r nĂ„got ljushuvud till ung rockstjĂ€rna föreslĂ„r att man skall ”döda moderater”, rapporteras detta i pressen med ett diskret, men hörbartjournalistiskt fnitter. De kan ju inte instĂ€mma, men det Ă€r alltid möjligt att
rapportera utan att ta avstÄnd.
En sekt utmĂ€rks normalt ocksĂ„ av att man ersĂ€tter idĂ©flödet utifrĂ„n med ett ganska hĂ„rt styrt internt program. Kring detta samlas man, utvecklar det – och krĂ€ver stark anslutning av alla som vill
bli medlemmar i sekten. Det Àr möjligt att med mycket hög precision förutsÀga uppfattningar hos en medlem i den journalistiska sekten. NÄgra sÄdana typiska övertygelser Àr dessa:
* industrin hotar vÄr överlevnad;
* kÀrnkraftverk
skall jÀmföras med helvetesmaskiner;
* det finns för litet miljöpolitik;
* nedskÀrningar i offentlig verksamhet Àr förkastliga;
*
inkomstfördelningen Àr orÀttvis;
* skattesÀnkningar Àr till för de rika;
* internationella ekonomiska relationer Àr suspekta.

Stor idémÀssig förutsÀgbarhet i kontroversiella frÄgor hos en betydande intellektuell grupp Àr historiskt sett ganska ovanlig. Bland mycket annat strider det vÀl egentligen mot sÄdana krav pÄ konstnÀrlig kreativitet som alltid finns (i nÄgon utstrÀckning) i intellektuella yrken. Just denna egendomlighet ger direkt vid
handen att man Ă€r ute i andra syften Ă€n att upplysa. Man tar helt enkelt för sig en politisk uppgift – att med pennan förĂ€ndra samhĂ€llet till nĂ„got som man uppfattar som ett bĂ€ttre tillstĂ„nd.
NÀr jag sÀger att sekten saknar förtroendefulla kontakter med andra, kan detta diskuteras. För varje granskare av idédebatten kring vÄrt sekelskifte framstÄr vÀl de flesta representanter för de lÀttare samhÀllsvetenskaperna vid vÄra universitet (sociologi, statskunskap,
antropologi, ekonomisk historia o s v) som den journalistiska huvudfĂ„rans vĂ€nner och medkĂ€mpar. Tillsammans har de skapat och slĂ„r vakt om den grupp av vĂ€rden som definieras i mina exempel, ofta betecknade som ”politiskt korrekta”.
Sekterna bildar tillsammans en allmĂ€nnelig kyrka, en organisation dĂ€r man gemensamt skall forma samhĂ€llet i politiskt korrekt riktning. Tidningarnas debatt- och kultursidor översvĂ€mmas av understödjande bidrag frĂ„n den lĂ€ttare samhĂ€llsvetenskapen. ”Experter” som skall kommentera i radio och TV vĂ€ljs med
omsorg ut efter vilka synpunkter de kan vĂ€ntas framföra. DĂ„ och dĂ„ syns andra typer av inlĂ€gg, men de Ă€r satta pĂ„ undantag. Kurslitteraturen i de lĂ€ttare samhĂ€llsvetenskaperna ger stort utrymme för artiklar och böcker frĂ„n instĂ€mmande journalister – Ă€ven om den vetenskapliga halten i sĂ„dana publikationer kan vara
betÀnkligt lÄg. Programmet Àr negativtOm vi följaktligen vÀljer ett mer fruktbart sÀtt att betrakta den ganska egendomliga journalistiska verksamheten i Sverige, nÀmligen som ett implicit politiskt parti (som anammar sektens roll att söka reformera andra till att kunna bli framtida sektmedlemmar), framstÄr programmet som ganska magert. Borta Àr de insmugna bisatserna om hur lyckligt
livet skulle kunna bli under en fullt genomförd kommunism. Det beror helt enkelt pĂ„ brist pĂ„ konkreta exempel – och förmodligen ocksĂ„ pĂ„ det östeuropeiska förfallet. Framme Ă€r i stĂ€llet insmugna bisatser om hur farligt, smutsigt och orĂ€ttvist livet Ă€r i moderna demokratiska lĂ€nder. Det faktum att man haft
fullstĂ€ndigt och eftertryckligt politiskt fel i mer Ă€n en generation, har skadat gruppen – och förmodligen dömt den till reducerad relevans som betydande röst under det nĂ€rmaste decenniet. Men en sĂ„ dyster prognos delas vĂ€l knappast av medlemmarna. Snarare uppfattar man sig sjĂ€lva som den upplysta elit som skall leda en omfattande reformering av samhĂ€llslivet genom att till politikerkĂ„ren förmedla sĂ„dan information som gör denna utveckling ofrĂ„nkomlig.
KĂ€rnan i engagemanget Ă€r alldeles uppenbart negativ – det Ă€r en position av ”anti-vĂ€st”, taget i politisk mening. LĂ„t oss uppfatta vĂ€st som ”den atlantiska alliansen”, de gemensamma band som hĂ„ller samman VĂ€steuropa och Nordamerika. Eftersom USA Ă€r vĂ€stalliansens dynamiska och ledande part, blir det anti-amerikanska draget i engagemanget sĂ€rskilt tydligt. Men Ă€ven en sĂ€rskild sorts skepsis mot EU Ă€r framtrĂ€dande – vad medlemmarna i denna grupp framför allt ser i EU Ă€r ”hyperkapitalism” och ”marknadsdiktatur”.

Om vi nu antar att den historiskt mycket framgÄngsrika vÀsterlÀndska modellen grundar sig pÄ tvÄ företeelser, kan
förstĂ„elsen för journalistkĂ„rens gĂ„tfulla kommunistsympatier kanske föras ett steg lĂ€ngre. Ekonomisk historia klarlĂ€gger sĂ„ledes att den nĂ€ra kombinationen mellan marknadsekonomi och teknikutveckling har skapat samhĂ€llen som för gott har knĂ€ckt mĂ€nniskans historiska slaveri under svĂ€lt och umbĂ€randen, som resulterat i ett kort och brutalt liv. Alla fattiga lĂ€nder utanför kommunistvĂ€rlden har dĂ€rför försökt importera denna vĂ€sterlĂ€ndska modell. Sedan det kommunistiska vĂ€ldet brutit samman i Östeuropa, försöker man nu Ă€ven dĂ€r göra det.
NÀrgÄngen selektiv granskningVi fÄr dÄ tvÄ objekt som kan angripas
av den som Àr anti-vÀst. Det första Àr det vÀlkÀnda förhÄllandet att
marknadstekniken Àr illa omtyckt. Verkningarna av den mycket kraftiga vÄgen av privatisering, som gÄtt över vÀrlden under de senaste tvÄ decennierna, har rapporterats sporadiskt och med föga entusiasm i Sverige. Vissa av de mycket fÄ
uppmĂ€rksammanden som satt spĂ„r i den svenska debatten har tagit formen av anti-kampanjer. SĂ€rskilt har man plockat ut ett av den offentliga tjĂ€nsteproduktionens kĂ€rnomrĂ„den för ”nĂ€rgĂ„ngen granskning”, nĂ€mligen vĂ„rden.
Privat Ă€ldrevĂ„rd, privata daghem, delar av den privata sjukvĂ„rden (MedAnalys) har fingranskats – och dess problem och dĂ„liga lösningar har fĂ„tt en uppmĂ€rksamhet som normalt reserveras för rockstjĂ€rnor.
MissförhĂ„llanden skall sjĂ€lvfallet belysas och diskuteras; det Ă€r inte dĂ€r problemet ligger. Det Ă€r ett annat förhĂ„llande som befordrar misstĂ€nksamheten – att det Ă€r för att sektorer brutits ut ur den offentliga sektorn och gjorts privata, som den
typiske svenske journalisten skriver med sÄdan glöd. Ty annars borde vÀl de mÄnga fler och vÀrre problem och missförhÄllanden som finns i den offentliga vÄrden kunna ges samma heta engagemang.
Det andra som angrips i den vÀsterlÀndska modellen Àr integrationen av den tekniska utvecklingen med den ekonomiska marknadstekniken. Institutioner har efter hand bildats som gjort det
möjligt att systematiskt styra in vetenskapliga framsteg i företagen – och via dem in i hushĂ„llen. Detta Ă€r en lĂ„ngtifrĂ„n sjĂ€lvklar utveckling; det Ă€r bara i den kapitalistiska vĂ€st-modellen som denna svĂ„ra uppgift faktiskt har lösts. Men dĂ€r det lyckas betyder det att de ekonomiska livsbetingelserna helt förĂ€ndras.
Den malthusianska förbannelsen (livet Àr kort, brutalt, fyllt av sjukdomar och umbÀranden) bryts.
Den som uppfattar sig som anti-vÀst kommer följaktligen
att mer se tekniken som ett problem Àn som en lösning. Och det Àr inte alltför svÄrt att finna belÀgg för den svenska journalistkÄrens anti-tekniska attityder.
Det anses förmodligen vĂ€linformerat att kritisera all industrirelaterad teknik. Den bĂ€sta illustrationen Ă€r nog den direkta fientligheten mot alla former av energiproduktion – hĂ€r har man kunnat knyta an till den rent civilisationskritiska miljörörelsen, folkfronten mot moderniseringen av samhĂ€llslivet.
För en utomstÄende förefaller hela attityden sÄ förbryllande
egendomlig. El-kraften Ă€r den moderna utvecklingens ledande energibĂ€rare, men journalistkĂ„ren skulle helst vilja att alla effektiva former för att producera den skulle blockeras – Ă€lvar, kĂ€rnkraftsanlĂ€ggningar, oljeturbiner. Alternativen
– som Ă€r mindre effektiva men skulle kunna anvĂ€ndas i de flesta fall – Ă€r fossila brĂ€nslen (kol, olja, gas). Men ocksĂ„ dem vill det anti-tekniska partiet blockera. Det hela pĂ„minner nĂ„got om den ironiska kommentar som fĂ€lldes om Dagens Nyheter, nĂ€r den öppet drev en kampanj för kĂ€rnkraftens avskaffande: ”De fortsĂ€tter vĂ€l att skriva sina artiklar, sĂ„ lĂ€nge det kommer ström ur uttaget i
vĂ€ggen – men hur fortsĂ€tter de dĂ€refter?”
Den politiska korrekthetens journalistikJag kÀnner en tilltagande trötthet inför den journalistiska rapporteringen. Med en suck ser man avsikter i alltför mÄnga artiklar, avsikter som kanske inte finns dÀr, men som den som intar en skeptisk hÄllning oftast
lĂ€ser in – mer miljöpolitik, mer socialpolitik, mer statliga projekt pĂ„ alla omrĂ„den. Till och med i artiklar som skall rapportera om annat, lĂ€ggs kommentarer med svensk inrikespolitisk syftning in. NĂ€r man rapporterade utfallet av kommunalvalen i Paris, kunde t ex Svenska Dagbladets korrespondent inte avhĂ„lla sig frĂ„n att tala om de borgerliga partiernas ”mantra om skattesĂ€nkningar”. Liknande ansatser att göra inrikespolitik â€Ă„t vĂ€nster” av till och med utrikespolitisk rapportering Ă€r numera vanliga.
Reaktionen blir naturligtvis: Varför fortsĂ€tta att betala för den politiserade desinformationen? Allt fler inser ocksĂ„ att det inte bara gĂ„r, utan att det gĂ„r lĂ€tt, att klara sig utan svensk dagspress. Ungdomen Ă€r en barometer pĂ„ vart utvecklingen gĂ„r –
och ungdomen överger den politiserade nyhetsrapporteringen.
Även för TV:s del gĂ€ller den utvecklingen. Tittare som regelbundet följer Aktuellt eller Rapport tycks bli allt fĂ€rre, faktiskt fĂ€rre Ă€n vad som enbart kan förklaras av att nya kanaler kommit till. Men med ett intressant och belysande undantag – den ekonomiska rapporteringen. Tittaranalyser har sĂ„ledes visat en glesnande skara
under Aktuellts första halvtimme, men en ökning med inemot en halv miljon tittare frĂ„n halv tio, dĂ„ 5–6 minuters nyheter om ekonomi och börs kommer. Följt av den populĂ€ra sportrapporteringen.
Även om det kan finnas ett antal faktorer som förklarar, tycks Ă€ndĂ„ den litet torra, men strikt faktabaserade rapporteringen om ekonomi och sport tilltala ett större antal Ă€n politiskt
tillrÀttalagd allmÀn nyhetsrapportering gör.
Det tycks sÄledes finnas ett slags allmÀnhetens försvarsreaktion mot den kommunistiska journalistkÄren. Man slutar helt enkelt att ta del av de vÀrsta avarterna, kanske i förhoppning om att grundlÀggande förÀndringar skall kunna ske. Eller kanske med insikt om att
de viktiga informationsflödena numera finns pĂ„ annan plats – Internet Ă€r vĂ€l en utmĂ€rkt huvudkandidat.
LĂ€nkar:
Sammanfattning av undersökningen frÄn JMG

0 0 vote
Article Rating


DonĂ©r engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

4 Comments
Most Voted
Newest Oldest
Inline Feedbacks
View all comments
trackback

[…] vlastnĂ­ zemi a potom dĂ­ky tomu, nedej BoĆŸe, nehlasovali pro vlĂĄdnĂ­ opozici. Ve skutečnosti prĆŻzkum z roku 2002 z univerzity v Göteborgu ukĂĄzal, ĆŸe 70 % ĆĄvĂ©dskĂœch novináƙƯ tĂ­hne k levici a […]

trackback

[…] what is going on in their own country, lest they vote the opposition into power. In fact, a 2002 survey from the University of Gothenburg revealed 70% of Swedish journalists to be left-wing and very […]

trackback

[…] what is going on in their own country, lest they vote the opposition into power. In fact, a 2002 survey from the University of Gothenburg revealed 70% of Swedish journalists to be left-wing and very […]

trackback

[…] what is going on in their own country, lest they vote the opposition into power. In fact, a 2002 survey from the University of Gothenburg revealed 70% of Swedish journalists to be left-wing and very […]