foto©webmaster
med stor tack til Räknenissen
Sören Krarup: Det delade Danmark
Ritt Bjerregaard ger sig inte bara på överborgmästarposten i Köpenhamn, hon ger också på privatskolorna i huvudstaden. De är inte tillräckligt sociala, säger Ritt Bjerregaard. De ger med statsstöd plats till välbeställda föräldrars barn, som således inte frekventerar folkskolan, och på det sättet förlorar folkskolan möjlighet att vara folkskola – med statsstöd.
Det är ju inte helt fel. Folkskolan är folkskola genom att vara hela folkets skola, och om delar av folket förskansar sig i privatskolor förlorar folkskolan sin folklighet och bredd. Det är inte helt fel.
Och eftersom det inte är helt fel vill Ritt Bjerregaard nu skära ner privatskolornas statsstöd för att tvinga föräldrarna att “ta på sig ett större socialt och samhällsmässigt ansvar”.
Men vad den moraliskt förargade Ritt Bjerregaard glömmer, det är att fråga sig varför det har gått så – varför föräldrarna i Köpenhamn sviker folkskolan för att sätta sina barn i privata skolor. För det gör verkligen de föräldrar som har möjlighet till det – även de föräldrar som officiellt talar om det “sociala och samhällsmässiga ansvaret”. Vi minns således Birthe Weiss som var inrikesminister och meddelade danskarna att Danmark nu var ett multikulturellt och multietniskt samhälle, varefter hon satte sina egna barn i privatskola i stället för i den multietniska Gasvärksvejens skola, dit de geografiskt hörde. Vi har också läst om Margrethe Vestager från De radikale som t o m har varit minister för folkskolan och medlem av det demonstrativt multietniska partiet, men som skriver in sina barn i Classenska Legatskole. Liksom mannen i toppen av skolpyramiden i Köpenhamn, skolborgarrådet Per Bregengaard från Enhedslisten, som likaså sätter sina egna barn i privatskola medan han predikar socialt och samhällsmässigt ansvar för föräldrarna i Köpenhamn. Det räcker med exempel. Somliga är onekligen mer ihåliga och hycklande än andra.
Men varför sätter så många föräldrar i huvudstaden sina barn i privatskolor och sviker folkskolan?
Det finns det anledning att fråga Ritt Bjerregaard om nu när hon kandiderar till överborgmästarposten, för svaret är ju att denna beklagliga utveckling i stor utsträckning beror på Ritt Bjerregaard. Det var hon som i egenskap av undervisningsminister förstörde folkskolan som skola när hon 1975 lade fram en skollag som i stället för kunskaper gjorde egenskaper till skolans uppgift – en idologisk indoktrineringsanstalt som syftade till att forma och likrikta barnen, vilket också dokumenteras av den av Ritt Bjerregaard styrda och sanktionerade U-90. Likhetsskolan. Socialskolan. “Vad inte alla kan lära sig, ska ingen lära sig”. Detta är den nuvarande folkskolan. Ritt Bjerregaards skola. Den folkskola som barn och föräldrar nu flyr ifrån eftersom den är dålig, demoraliserande och fördummande.
Det är den ena orsaken. Den andra är att stora delar av folkskolan i Köpenhamn domineras av invandrarbarn som inte bara terroriserar skolornas vardag, utan också drar ner varje kunskapsnivå eftersom de inte pratar danska och inte är intresserade av att kunna det.
Och vem var det som öppnade Danmark för invandringen? Vem var det som förföljde de danskar som varnade för invandringens destruktiva effekter? Vem var det som på 1980- och -90-talen stämplade dem som rasister och främlingshatare som pekade på de konsekvenser av en okontrollerbar invandring från tredje världen som vi nu upplever?
Det var faktiskt Ritt Bjerregaard och hennes parti. Hon och de är de skyldiga till flykten från folkskolan.
Och nu vill hon i gemenskapens och folklighetens namn slå ner på de föräldrar som försöker skydda sina barn mot Ritt Bjerregaards handlingar ….
Nej, det finns skäl så det räcker för politikerförakt, men kvar finns de problem som sådana politiker har skapat, och de är nu så synliga och alarmerande att ingen – inte heller Ritt Bjerregaards partivänner – kan blunda för dem. Nyligen skrev journalisten Lars Olsen, som arbetar på Ugebrevet A4, utgivet av fackföreningsrörelsen, en bok om “Det delade Danmark”, och boken är avsedd som en larmsignal. Lars Olsen är bosatt på Nörrebro i Köpenhamn och skildrar tillvaron i en stadsdel där der inte finns någon gemenskap mellan invånarna, och där särskilt folkskolorna på Nörrebro är på väg åt skogen eftersom de endast frekventeras av invandrare och det som kallas socialt svaga danskar. De som kan söker sig till privatskolor. De som har råd flyttar från Nörrebro. Kvar finns ghetto-Danmark, det uppdelade Danmark, som är på väg mot upplösning, eftersom “sammanhållningsförmågan” har försvunnit.
Situationen är verkligen alarmerande och ohygglig, men frågan är om inte Lars Olsen och hans parti är på väg ut i ännu en felbedömning som kommer att förvärra tillståndet ytterligare. Mot bakgrund av en detaljerad skildring av bl.a. sin dotters upplevelser i en folkskola som härjades av invandrarpojkar, frågar Lars Olsen med rätta: “Hur värnar vi sammanhållningsförmågan i samhället”, men hans svar tycks endast främja upplösningen, eftersom han sätter kikaren för det blinda ögat. Han skriver: “Mycket av integrationsinsatsen hittills har byggt på den villfarelsen att vi först och främst stod inför för en kulturell utmaning… Men i verkligheten står vi med en massiv social uppgift: Stora grupper barn och ungdomar från icke studievana hem måste bibringas basala kunskaper och färdigheter – danska, läsning, matematik, engelska och så vidare. Det handlar i verkligheten om en av välfärdsstatens klassiska utmaningar: Att bryta det negativa sociala arvet och få med sig alla.”
Social i stället för kulturell, välfärdssamhälle i stället för nation – det är Lars Olsens situationsbeskrivning när han vill värna sammanhållningsförmågan i Danmark, men man kan med rätta fråga sig: Är det inte just dyrkan av välfärdsstaten eller av en kun social verklighet, som är orsaken till den upplösning av sammanhållningsförmågan som vi med förfäran konstaterar? Lars Olsen berättar om sin egen uppväxt och skolgång i Brönshöj på 60-talet, där alla barn gick i folkskolan och där gemenskapen var fundamental. Så som många av oss upplevde det. Så som verkligheten var i de stora köpenhamnska kommunala skolorna. Men liksom en socialdemokrat av Ritt Bjerregaards skola jublar Lars Olsen därefter över “uppgörelsen med den svarta skolan”, den, där “eleverna fortfarande stod på rad på skolgården och gick in klassvis” och “vi reste oss upp för läraren när han kom in i klassrummet”, för i den nya skolan togs “barn och ungdomar på allvar som individer som kan kräva respekt och inflytande över sin egen situation”. Men var verkligheten i den “svarta” folkskolan inte först och främst att det fanns en gemenskap eller ett sammanhang som förenade barn och vuxna, eftersom det utgick från annat än det sociala eller oss “som individer”? Var det inte något kulturellt som var det som förenade – en morgonpsalm, en berättelse, en folklig och nationell gemenskap som betydde att man i grunden var på lika eller i samma båt?
Är Lars Olsens koncentration på det sociala inte bara ett ytterligare steg ut i det gungfly som skapar det delade Danmark?
Han avslutar sin bok manande och varnande: “Vi håller på att lösa upp något av det kitt som håller ihop välfärdssamhället. Vi är på väg mot ett radikalt annorlunda samhälle än det vi är vana vid. Vi kan fortfarande hinna vända utvecklingen, men det är bråttom. Det är nu man måste handla”.
Ja, det är bråttom, men i denna alarmerande situation är det kanske allra mest nödvändigt att bestämma uppgiften och kursen. Och är det “välfärdssamhällets kitt” som är uppgiften? Eller var det inte just synen på Danmark som ingenting mer än ett välfärdssamhälle som löste upp det kitt som höll ihop Danmark? Var det inte när man glömde eller förnekade att Danmark är en nation som upplösningen började? Och att sammanhållningsförmågan därför är beroende av att den nationella gemenskapen bevaras, eftersom det är detta folkliga eller andliga sammanhang som är kraften?
Lars Olsen fattar inte uppgiftens karaktär. Hans beskrivning av situationen på Nörrebro eller i det delade Danmark är utförlig och trovärdig, men det är något som saknas. Det finns ingen känsla för vad det var som förenade barnen i Brönshöj och på Amager. Vi satt verkligen i samma båt. Vi gick allihop i folkskolan och var varandras likar. Men det var en folklig jämlikhet, inte en social, det var en kulturell gemenskap, inte en social. Det var ett fosterland, inte ett välfärdssamhälle, som förenade oss.
Det glömmer Lars Olsen. Det hatar Ritt Bjerregaard.
Därför är de en del av orsaken till det delade Danmark.
Sören Krarup.
http://www.tidehverv.dk/
http://politiken.dk/VisArtikel.iasp?PageID=383707
Varannan invandrare är okvalificerad för ett arbete
Många invandrare från ickevästerländska länder har så låga kvalifikationer att de inte kan klara ens de sämst betalda jobben.
Hälften av invandrarna från ickevästerländska länder saknar kvalifikationer till ens de lägst betalda okvalificerade jobben på den organiserade danska arbetsmarknaden. Det framgår av en ännu inte offentliggjord undersökning från Rockwool Fondens Forskningsenhet.
»De nya siffrorna tyder på att uppemot hälften av den gruppen kommer att få problem med att klara ett jobb som motsvarar icke yrkesutbildades lägstalön«, säger forskningschef Torben Tranäs som just har lagt fram delar av undersökningen vid en konferens hos Socialforskningsinstitutet.
»Om man ser på invandrargruppen kommer bristande kvalifikationer att vara ett jätteproblem«.
Kritik av integrationspaketet
Regeringen har just ingått en överenskommelse med Dansk Folkeparti och socialdemokraterna om ett integrationspaket om 580 miljoner kronor som ska sätta 10 000 fler invandrare i jobb.
En hörnsten i avtalet är att jobb ska löna sig, och därför ska gifta par på socialbidrag framöver dokumentera minst 300 timmars ordinärt arbete under två år – annars ryker den enes socialbidrag.
Det finns i dag cirka 10 000 gifta par på socialbidrag, och därav utgör invandrare 75 – 80 procent.
Kommunerna känner igen bilden
Enligt ordföranden för social- och arbetsmarknadsutskottet i Kommunernas Landsförening, Vagn Ry Nielsen (S), harmonierar Rockwool Fondens siffror väl med erfarenheten ute i kommunerna.
»De allra flesta har inte kvalifikationer som motsvarar arbetsmarknadens behov. Och de konkurrerar med 150 000 andra i utkanten av arbetsmarknaden«, säger han.
Tidigare undersökningar visar enligt Torben Tranäs också att det är kvalifikationer snarare än invandrarnas motivation där det brister.
»Uppemot 40 procent arbetar trots att de inte får ut något av det ekonomiskt. Det tyder på en stark önskan om integration. För med danskarna är motsvarande siffra 10 – 12 procent. Om attityden bland invandrare var likadan skulle mycket färre vara i arbete«.
S: Arbetslösa måste vänja sig vid åtstramningar
Socialdemokraternas ansvariga för integrationsfrågor, Anne-Marie Meldgaard, försvarar integrationspaketet med att socialbidragstagarna har tid att ställa in sig på åtstramningarna.
»De har två år på sig att skaffa sig kvalifikationerna. Och det behövs inte mycket utbildning för att gå ut och plocka jordgubbar eller diska. Om man inte kan det, är det för att man inte vill. En del av ‘En ny chans till alla’ (integrationspaketet, red.) är ju också att man får danskundervisning och jobbträning«, säger hon.
Det slutar med ghettojobb
Shahamak Rezaei, forskare vid Roskilde Universitetscenter, som under de senaste åren har forskat om invandrararbetsmarknaden tror att de flesta invandrare nog kan klara att skrapa ihop de 300 timmarna.
»Men det har inget med integration att göra, för det kommer att sluta i en stor boom i de så kallade ghettojobben – alltså jobb på disk- och gatsoparnivå i invandrarägda företag. Det kommer att bidra till utvecklingen av en etnisk serviceunderklass som är villig att göra alt«.
Redan i dag arbetar många invandrare enligt Rockwool Fondens undersökning för mindre än lägstalönen. Och Shahamak Rezaei förutser att en del arbetsgivare kommer at utnyttja situationen.
»Om jag nu bara är värd 30 kronor i timmen men arbetsgivaren måste betala mig 90, för att det säger överenskommelsen, så gör man ett eget avtal där han säger: Jag säger till myndigheterna att du har arbetat 300 timmar hos mig för vanlig lön, men du måste arbeta 900 timmar här, för du är bara värd 30 kronor.

Jyllands-Posten
Överenskommelse med perspektiv
Regeringen har ingått en bred överenskommelse om en omfattande insats för bättre integration av invandrare i samhället, och det är en milstolpe med betydande perspektiv om man tänker på de senaste årens stora oenighet om utlännings- och integrationspolitiken

Att förena Dansk Folkeparti och socialdemokraterna bakom en överenskommelse som tar ordentliga tag för att få flyktingar och invandrare ur en fastlåst tillvaro på socialbidrag är en fjäder i hatten på den hittills undervärderade och i övrigt hårt prövade integrationsministern Ricke Hvilshöj, efter förhållandevis kort tid på den svåra posten. Fortfarande håller polisen på med undersökning av det brandattentat som för kort tid sedan drabbade hennes hem i Greve, och man förstår hennes glädje över att kunna presentera en närmast historisk överenskommelse under dessa villkor.
Med stöd till språkundervisning, övrig utbildning och krav på att stå till arbetsmarknadens förfogande för att få offentliga bidrag, kan överenskommelsen troligen rätta till stora delar av den hittillsvarande obalansen med utlänningar som passiviseras av socialbidrag. Då inströmningen av invandrare och asylsökare har sänkts märkbart under den borgerliga regeringen, kan integrationsöverenskommelsen bli en viktig vändpunkt i strävandena efter en framgångsrik aktivering, om man i övrigt bevarar samma konsekvens.
Nyskapelsen i form av ett särskilt integrationskontrakt som måste skrivas under av nytillkomna för att få permanent uppehållstillstånd och gälla i sju år, tycks det finnas alla skäl att förvänta sig mycket av eftersom det innehåller krav på respekt för landets grundläggande värden. Till detta kommer överenskommelsens förutsättning om att samhället i högre grad ska tillgripa utvisning av kriminella invandrare och flyktingar, och sådana krav borde ha framställts för länge sedan. Det kan förhoppningsvis ha förebyggande effekt och dämpa de värsta bråken och det är en ganska naturlig och logisk sak att invandrare som bjuds in till vårt samhälle ska uppföra sig ordentligt och respektera normer och regler. Sker det inte är det ett brott mot de allmänna spelregler för gästfrihet som har existerat som något fundamentalt i århundraden över hela världen.
Ändå finns det fortfarande partier i dansk politik som märkligt nog betraktar denna fråga som ytterst kontroversiell och som också är osams om överenskommelsens så kallade sociala profil. Det är således inte förvånande att Det Radikale Venstre lämnade förhandlingarna. De radikale har som stödparti till skiftande regeringar under en rad år närmast stått som garant för att utlänningspolitiken och integrationsprocessen ska utvecklas på ett ohållbart sätt, och partiet har i sin isolerade situation tydligen tänkt sig att behålla sin missförstådda form för medmänsklighet, d v s att hålla kvar invandrarna i passivisering.
En öm punkt i det breda avtalet är dock de nuvarande sysselsättningsmöjligheterna. Utbildningsdelen av avtalet stöds visserligen av anslag på en halv miljard kronor till den insats som kommunerna ska administrera, men dessvärre har vi sett att tidigare initiativ har gått upp i byråkrati, och att arbetsförmedlingar inte har förmått ge erbjudandena något meningsfullt innehåll.
Därför ska det ges en kraftig varning för en upprepning. När man ställer så långtgående krav på invandrarna måste de också kunna förvänta sig att det finns effektivitet och realiteter bakom nyskapelsen, särskilt vad beträffar sysselsättningserbjudandena.
http://www.dr.dk/p1/p1debat/synspunkt.asp?action=showsynspunkt&id=6273
Integrationens dilemman
Finansministeriet har bedömt att det varje år kostar det danska samhället 33 miljarder kronor att invandrare och deras efterkommare har ett annat ekonomisk beteende än resten av befolkningen.
Denna ekonomiska extrabörda bärs i princip av oss alla, men drabbar hårdast landets fattigaste och svagaste invånare: de gamla vars villkor hela tiden försämras och de sjuka som inte kan få någon ordentlig sjukvård som motsvarar högsta internationell standard. Jag minns ännu de glada dagar när begreppet välfärdsreformer betydde sociala förbättringar – det var innan vi införde nyspråk här i landet. Nu betyder det som bekant sociala nedskärningar som vänder tyngden neråt och som speciellt drabbar de invånare hårdast som är mest välintegrerade, nämligen de invånare som under ett långt arbetsliv byggde upp välfärdssamhället och förväntade sig en trygg ålderdom.
Under flera årtionden har den ena integrationslagen avlöst den andra, utan att det har haft någon nämnvärd effekt på de grupper som inte vill ha integration. Man kan dra hästen till brunnen, men inte tvinga den att dricka, säger ett gammalt danskt ordspråk.
Och varje gång vi drar ’hästen till brunnen’ hoppas vi på att miraklet ska infinna sig – att den börjar dricka.
Men vad är integration egentlig för en fågel kan man fråga sig? Består integration uteslutande av samhällets många välmenta erbjudanden om utbildning, jobb och danskundervisning samt ständigt ökande penningströmmar till allt mellan himmel och jord?
Som jag ser det liknar förhållningssättet till integration mest av allt ett mummespil, eller katten kring het gröt. Låt oss säga det rent ut: Integration innebär sannerligen också en aktiv nedbrytning av familjemässiga och religiöst betingade klannormer som är oförenliga med dansk rätt och kultur.
Det är knappast någon hemlighet att en stor del av den danska invandrarbefolkningen har invandrat från områden som präglas av stagnation, ojämlikhet och förtryck.
Och det är heller ingen hemlighet att man inte gärna frivilligt flyttar tillbaka till dessa områden.
Men trots att det förhåller sig så kan vi konstatera att det är utomordentligt svårt att av egen kraft frigöra sig från de normer som man har fått i arv: En klankultur som bibehålls och reproduceras eftersom de religiösa dogmerna har frusit fast familjemönstret på grund av sina dogmer.
Integrationsinsatsen har således två sidor. Dels den motiverande, där det ges positiv särbehandling genom att hälla ner ännu en halv miljard kronor i den nya integrationslagen, och dels genom en aktiv normnedbrytning av seder, vanor och traditioner som är principiellt oförenliga med det danska samhällets politiska kultur samt vår rättskultur.
Problemet definieras ofta som ett kulturellt, religiöst eller etniskt problem där en rasistisk inställning blockerar en framgångsrik integration, men vi måste söka mycket djupare om vi ska förstå dess innersta kärna.
Det handlar djupast sett om tillit, eller mer precist graden av tillit, och om de informella värden eller normer som delas av medlemmar av en grupp icke-besläktade, som gör det möjligt för dem att samarbeta effektivare för att förverkliga gemensamma mål. De sociologikunniga förstår att jag här har givit grunddefinitionen på begreppet ’socialt kapital’.
Men det räcker inte att en grupp delar värden och normer – det är de ’rätta värdena’ de måste dela – de värden som utvidgar graden av tillit till att omfatta andra än familjen och befrämjar samarbete i det offentliga livet som det handlar om här. Det sociala kapitalet fokuserar således på normer rörande bl.a. tillit, ärlighet, trovärdighet, samarbetsvilja, ansvarskänsla för det gemensamma bästa, samhörighet och ömsesidighet (reciprocitet).
När i stort sett ingenting som förknippas med utveckling lyckas i muslimska samhällen, så återfinns förklaringen i kulturella orsaker, som tillit och socialt kapital. Särskilt de arabiska nationerna i Mellanöstern är lågtillitssamhällen, där familjen är kärnan i det sociala beteendet. Den muslimska traditionen erkänner två fundamentala institutioner: religion och familj. Det är därför svårt, för att inte säga omöjligt, att etablera ett välfungerande civilsamhälle eftersom det saknas socialt kapital. I stället undermineras en svag stat av nepotism och korruption. De muslimska samhällena framträder snarare som en rad sidoställda familjer eller klaner än en gemenskap av individer. Klanmedlemmarna har endast tillit till andra medlemmar av klanen, i ett system baserat på starka begrepp om skam och heder som ömsesidigt förpliktar klanmedlemmarna att skapa rättvisa, vilket i det typiska fallet sker genom blodfejder mellan klaner som kan pågå i generationer. Endogami – alltså äktenskap mellan släktingar – är vanligt, och fördelen är att ens hustru inte är en farlig och potentiellt hatad främling, utan en kusin som bör älskas och skyddas. Klansamhällena med deras särskilda seder och normer existerade i Mellanösterns samhällen redan långt innan islam uppstod, och Koranen avspeglar i hög grad dessa normer, som ges status av gudomliga lagar som inte kan ändras av människor.
Med islam försökte profeten Muhammed bygga upp en gemenskap på en högre nivå än de sidoställda klansamhällen som redan existerade, och han försökte därför begränsa blodsfejderna mellan klanerna genom att göra det möjligt att sona ett mord genom betalning av ’blodspengar’ mot att den förorättade familjen avstod från blodshämnd. I stället för belastande blodsfejder skulle de aggressiva energierna samlas under islams fana i ett heligt omvändelse- och erövringskrig mot de omkringboende folkslagen, så att alla omedelbart kunde skörda fördelen av sin rättrogenhet. En religion som håller vad den lovar blir en självuppfyllande profetia, vilken som en ökenvind vinner framgång och lägger världen under sig, vilket också hände under islams första erövringsfas.
Den starka betoningen av skam- och hedersbegreppen, amoralisk familjism, särbehandlingen av kvinnor som betraktades som tillhörande klanen, den låga tilliten utanför klanen och andra normer och värden medför att rättssamhälle och demokrati med tillhörande institutioner inte kan slå rot i den muslimska världen. Dessa normer blockerar etablerandet av västerländska uppfattningar om ingående av kontrakt, samarbete och ingående av kompromiss.
I ett kulturellt sammanhang där det läggs så stor vikt vid heder och skam kan ingående av kompromiss i sig själv uppfattas som ett nederlag som kan leda till att man förlorar ansiktet.
I heder-skam kulturer följer det inte med någon vanära av transaktioner som att fuska med vikten, föra någon bakom ljuset när det gäller kvaliteten eller arten av varor, fuska i spel eller lämna falskt vittnesmål. Den som gör sådant är bara mer snabbtänkt än den andre; eftersom han inte är skyldig denne något kan det inte förebrås honom att han tar vad han kan.
Därför kan ’likhet inför lagen’, denna centrala konstitutionella grundpelare, inte förenas med skam- och hedersbegrepp. Tvärtom får individen förhöjd heder, om han inte ingår kompromiss om någonting alls som skulle kunna minska hans fördelar gentemot andra människor. Och därför är våld i alla sammanhang, husliga, privata och offentliga, interna och externa, inte bara vanligt utan också systematiskt och helt opåverkbart för gradvis reform eller förbättring.
Det är i dessa kulturellt betingade omständigheter som man hittar orsakerna till den muslimska världens underutveckling och det är också där man hittar förklaringen till den misslyckade integrationen.
Många danskar har inte gjort klart för sig att klanmuslimen inte har samma känsla för nationalstaten som den som gradvis har vuxit fram i Danmark under ett årtusende, och har gjort oss till ett homogent folk, där ’nation’ och nationalstat sammanfaller.
Diktaren Henrik Nordbrandt gav en bra bild av den amoraliska familjismen i den muslimska världen när han beskrev situationen i Turkiets storstäder: ’De har ingen känsla av att de ingår i samhället, att om staten ger oss något så måste vi också ge den något tillbaka. Allt vad de har av tillhörighet är islam och familjen. Inom familjen eller klanen finns det en mycket sträng kodex för vad man får och inte får. Men i samma ögonblick som man är utanför familjen så är allt tillåtet. Folk slänger skräp överallt, så länge det inte är utanför det egna huset.’
Liberal demokrati är baserad på den västerländska föreställningen om autonoma individer förpliktade till ett gemensamt bästa, men så ser medlemmarna av de nära och hopklistrade muslimska klanfamiljerna inte världen. Deras värld är tudelad: släktingar och främlingar. Det hela handlar om tillit, och när det inte finns något stabilt rättssamhälle och ingen säkerhet om vem du kan lita på, faller folk snabbt tillbaka på familjen.
Som redan Max Weber påpekade kräver etablerandet av civilsamhället – staten – en opersonlig byråkrati som bygger på abstrakta och rationella uppförandenormer, som varken är beroende av familje- eller vänskapsband.
När muslimer försöker lösa eller dämpa sina inbördes stridigheter och konflikten med civilsamhället med hjälp av blodspengar, så stöder man sig på ett av islams få humanistiska element, eftersom islam då används som klanernas överordnade gemensamma nivå, analogt med en statsnivå som islam dock aldrig förmådde bygga upp. Alla samhällen har historiskt sett utvecklats från klansamhällen till samhällen styrda av en centralmakt. I Danmark avskaffades privat rättsskipning gradvis från omkring år 1000, medan traditionen med blodspengar avskaffades i Danmark genom lag under 1200-talet.
Att en professor i juridik samt andra relativister och islamförespråkare inte har någon förståelse för vad utvecklingen av ett välfungerande civilsamhälle kräver, är givetvis skakande och understryker vår tids historielöshet och värderelativism.
Men ännu mycket värre är den signal som skickas till de muslimska klansamhällena om att de inte behöver integrera sig, utan kan hålla fast vid sina klannormer som splittrar upp samhället i oförenliga parallellsamhällen med var sitt rättssystem och målsättning som är oförenlig med varandra.
Om denna utveckling inte stoppas så kommer samhället oundvikligen att röra sig mot först en sorts lågintensivt inbördeskrig som sedan spricker ut i full blom, som vi har sett överallt i världen där de muslimska klankulturerna gränsar mot andra kulturer som har välfungerande civilsamhällen. Begreppet ’islams blodiga gränser’ uttrycker inte rasistisk intolerans, utan beskriver de blodiga realiteterna i världen.
Klankulturerna måste förhindras att reproducera sig själva i vårt samhälle om integrationen ska uppnå högre framgång, och det är en ytterst svår uppgift som vi knappast har insett ännu. Stopp för kedjeinvandring genom skärpt anknytningskrav och 24-årsgränsen försvagar familjernas makt när gäller att kunna arrangera endogame äktenskap, och insatsen från tull och polis mot den svarta ekonomin, moms- och avgiftsfusket samt narkotika- och utpressningsgängen begränsar likaledes dessa gruppers möjlighet att reproducera sig själva genom att göra det mindre attraktivt för de unga att ansluta sig till gängen.
Frågan är om vi ändå är för sent ute för att kunna vända utvecklingen, innan våra egna demokratiska och humanistiska traditioner sätter gränser för hur grova medel vi kan ta i bruk, utan att civilsamhället går i upplösning enbart som en konsekvens av de medel som vi använder för att rädda det.
Det finns således många dilemman i integrationspolitiken och det finns inga lätta lösningar.