Godt spørgsmål, som jeg nemt kan svare på. Samme dag som endnu en massevoldtægt i Malmø på to unge piger( “ett stort gäng killar” man ser det for sig) – fortæller Sydsvenskan om en kunstudtilling mod voldtægt. Den ene af fotograferne udstiller af egne, bitre erfaringer.
” Varför är det så tyst? ” är den retoriska titeln på Amelie Herbertsson och Ida Halls fotoutställning om våldtäkt. Varje år anmäler tusentals kvinnor att det blivit våldtagna i Sverige. Bakom siffrorna finns det ett ofattbart lidande och ett stort mörkertal.
Det skal nok fedt hjælpe. Der er så tyst fordi gerningsmændene er “politisk ubekvemme” – race trumphs gender – og fordi så få bliver straffede, og de der bliver, ikke bliver smidt ud af landet omgående. Længere er den vist ikke. Derfor vil voldtægterne fortsætte med at øge, og svenske kvinder må lære at forsvare sig med ethvert tilgændeligt middel. Derfor bør de naturligvis undervises i, hvem det er de skal tage sig i agt for. Så længe det er en hemmelighed, er de udleverede til deres skæbne: nemlig at verdens mest feministiske stat, ikke løfter en finger for at forsvare dem, men tværtimod fører krig mod dem pr. stedfortræder. Sydsvenskan
»Det jeg talte om er jo det generelle billede«
Axess:
Karl-Olov Arnstberg : Moralmästerskapet
För den nya eliten är det viktigare att demonstrera sin höga moral än att föra en ansvarsfull ekonomisk politik. Kritiker av den förda invandringspolitiken stämplas automatiskt som fördomsfulla och rasistiska.
Under tre månader 1992 gick bussar i skytteltrafik från Kosovo till Sverige. Tiotuentals kosovoalbaner släpptes in helt utan kontroll. I Kosovo rådde fred, så skälet var inte att de behövde asyl. Däremot behövde de försörja sig. Det fanns ingen politisk idé bakom mottagandet, det var bara klantigt, i synnerhet med tanke på att det var under denna tid Sverige gick igenom efterkrigstidens största ekonomiska politik. Kronan befann sig, för dem som minns, i fritt fall och statsskulden växte explosivt.
