Da Ib Michael meldte sig ud af virkeligheden

Jeg var ikke ret gammel, da jeg meldte mig ud af virkeligheden. Det er sikkert en udmærket klub at være medlem af, i hvert fald så længe man bare er nogenlunde enige. Globalt set hører klubben fremdeles til de mere velbesøgte. Med stridende fraktioner, religionskrige, alt hvad der nu engang hører sig til. Tag nu tidsånden. Men ved gud, om jeg gider give et bidrag til den standende værdikamp, som for længe siden har sejret sig til døde. Det mest pinlige ved projektet er, at aldrig er så mange åbne døre blevet slået ind.

Vi har ytringsfrihed, vi har demokrati, der er vel ingen dybere grund til, at PEN for eksempel skal udkæmpe slaget her. Mig bekendt er der aldrig nogen dansk forfatter, som er blevet truet med fængsel eller dødsdom. De nye tiders ytringsfundamentalister føler sig krænket i tide og utide – især det sidste – og sparer ingen for deres kommentarer. I krænkelsesvillighed overgås de kun af fanatiske muslimer.Ytringsfrihed er blevet pseudoreligion for partier i det sekulariserede Danmark. Man skulle tro, den var med til at udvide virkeligheden, men den bliver udelukkende brugt til at indskrænke den til noget, der ligner akut terrorbevidsthed. I dag ryger du ind på bestsellerlisterne eller er selvskreven til en politisk karriere, hvis PET har været nødt til at forsyne dig med livvagter. Holy shit – hvor kan man blive træt af de tegninger. Dissekerede man vore hjerner lige nu, så ville man finde flere muslimer deroppe, end man ville finde i det samlede Talebanregime. Ib Michael revser den danske anmelderstand.6. FEB. 2011.

Jeg tror hvis jeg kender Michael litterære forbilleder ret, det betyder at han meldte sig ind i en anden, mere fantastisk virkelighed, litteraturens. Jeg kender noget lignende. Det kræver en kort forklaring om min mor, et litterært mysterium.
Jeg voksede op i et bibliotek. Min seng stod imellem nogle tusinde  bøger, og da jeg var 18, havde jeg læst dem allesammen. Til gengæld læste jeg aldrig lektier. Det var min mors bibliotek. Hun havde en næse for gode bøger, jeg tror ikke der var én rigtig dårlig imellem dem, men det var nærmest uforklarligt, for hendes skolegang var den rene elendighed. Hun levede sine første ti år i Japan i 20 erne, hvor hun gik rundt med en japansk amme i kimono og intet lærte andet end japansk og at spise med pinde. Da hun kom hjem, kom hun som analfabet på et lidt højere niveau i en dansk skole, der måske forbedrede en anelse på hendes kundskaber, men ikke nær nok til at hun kunne blive student. Det var heller ikke nødvendigt for at blive sygeplejerske dengang, man kunne blive alt af betydning uden at være student.
Hvorfra hun fik sin sans for litteratur, er mig stadig en fuldstændig gåde, og nu er det for sent at spørge. Hendes far læste ikke og hendes mor døde meget ung. Hun læste alle store og mindre store danske og udenlandske forfattere, Shakespeare, Goethe, Andersen, Virginia Wollf, Proust, Kafka, Joyce, Conrad, Nabokov, Hamsun, Strindberg, Ekelöf, Graham Greene, Beckett, Sandemose, Sarvig, Tom Kristensen, Villy Sørensen, Sigurd Hoel og en masse mindre “good bad writers” – Sommerset Maughham, Villy August Linnemann, Karl Eskelund, Bjørneboe. Tænk, man har læst alle Maugham og Greenes bøger,  de sendte mig til Østen da jeg var 19. Da jeg havde læst min mors bøger, læste jeg min fars bibliotek, Churchills taler, Speers Spandauer Tagebücher, Schopenhauer, Kierkegaard, Montaigne, Den Hvide Brigade om danske læger i modstandskampen, Bullocks Hitler biografi, Frode Jakobsen og Mogens Fogs selvbiografier, Egill Snorrason, Hjalmar Helweg og Medicinsk Kompendium, så jeg tilsidst kunne stille en diagnose på mig på latin, og kunne gå direkte på Rudolph Bergs Hospital selv. Og meget andet, jeg  forlængst har glemt, men som jeg tror indgår i min forestillingsverdens DNA.
Jeg havde ikke meldt mig ud af virkeligheden, jeg havde søgt om optagelse i den. Jeg havde foretaget en lang rejse og det var ikke nogen dårlig rejse, selvom den var i mangel af andre muligheder. TV var i sin vorden, udblik kom næsten udelukkende fra litteratur og fra radioen, der havde en høj kvalitet dengang.
Jeg har dog aldrig læst Ib Michael andet end i Politiken. Jeg kom engang sidelæns ind i en radioroman, jeg måtte høre til ende for at  få opklaret hvem der mon skrev sådan. Det var Ib Michael. Jeg tror derfor jeg ved, hvorfor han og Hanne Vibeke Holst har ligget på bestsellerlisterne og tjent gode penge, mens f.eks. Søren Ulrik Thomsen og Henrik Nordbrandt ikke har. Jeg mener selv, det er ret hensynsfuldt sagt. Jeg søger endnu stadig optagelse i virkeligheden – der er visnok flere når man tænker på Michael – i ny og næ, nu via andre kilder, men voksne mænd læser som regel ikke skønlitteratur, hvilket betyder at mænd gør klogt i at læse verdenslitteraturen inden de bliver 20. Det er kvinder, der holder bogsalget og Ib Michaels virkelighed kørende. Det siger branchens folk i al fald.

Dispatches: Lessons In Hate & Violence

Trailer. Programmet sendes på Channel 4 på mandag den 14.

Douglas Murray: Cameron’s Multicultural Wake-Up Call

The growth of Islamist extremism in the West is something even the politically correct can . Finally, Europe’s mainstream party leaders seem to be realizing what others have long noticed: Multiculturalism has been the most pernicious and divisive policy pursued by Western governments since World War II. [..]

The Muslim communities that Mr. Cameron focused on will not reform themselves. So the British government will have to shut down and prosecute terrorist and extremist organizations, including some “charities.” There are groups that are banned in the U.S. but can and do still operate with charitable status in the U.K. Clerics and other individuals who come from abroad to preach hate and division should be deported.Will Mr. Cameron manage to do any of this? There is reason to be skeptical. In the wake of the 2005 subway and bus bombings in London—attacks carried out by British-born Muslims—Tony Blair announced that “the rules of the game are changing.” They then stayed the same.
It is possible that Mr. Cameron will show more political courage. If he does, he will undoubtedly be lambasted by the defenders of multiculturalism. He will also become a leader of significance. If he doesn’t, then future generations may well associate him with Munich. But it will not be for Saturday’s speech. It will be with a previous prime minister who also went to that city and who returned with an honor that proved deeply temporary. Wall Street Journal

McKinstry: “We are a more divided society than ever”
Camerons München-tale skaber voldsomme dønninger i England. Her gøres multikulturens ødelæggelser op: “The feeling of unity in this country is dying.”

[..] For decades, the British State has been aggressively imposing the dogma of multiculturalism. Without any mandate from the people, successive Governments have told us we must accept our transformation into a culturally diverse society. No occupying foreign power could have sought to change the fabric of our nation more rapidly than the metropolitan political elitists have done in recent years. Filled with loathing for our heritage and our traditions, they have embarked on a massive social engineering project.
As the annual immigration rate has been driven up to over 500,000 a year, so the public is warned in strident terms to “celebrate” the decline of Britishness. Cultural diversity has become the governing ideology of modern Britain as surely as communism was the ruling creed of the Soviet Union. Many major public institutions, from the police to housing associations, regard their key task as the promotion of multicultural values.

Læs mere »

Perhaps alone in the coterie focused on the Islamist threat to Europe, I am cheerful these days. That’s because I see the anti-Islamist reaction growing even more quickly than the Islamist threat itself.
The stirring speech by British prime minister David Cameron on Feb. 5, in which he intelligently focused on what he called the “hands-off tolerance” of “Islamist extremism,” including its non-violent forms, exactly fits this pattern.
In similar fashion, Chancellor Angela Merkel of Germany last October deemed multiculturalism to have “utterly failed.” A referendum in Switzerland about minarets manifested the concerns of that country’s population – and polling around the continent showed those sentiments to be widely shared.
The rise of respectable political parties primarily focused on the issues surrounding Islam – with Geert Wilders’ Party for Freedom (PVV) in the Netherlands at the forefront – is perhaps the single most encouraging sign, compelling legacy parties like the British Conservatives to pay attention.
I differ with many specifics of these initiatives – Anthony Daniels rightly points out, for example, some of what Cameron neglected in his speech – but those are secondary. That, over time, individuals and organizations are finding their voice and are learning strategy and tactics to fend off Islamism gives Europe civilizational hope. Pipes.

Victor Davis Hanson: The Middle East and the Multicultural Nightmare

[…] Where did multiculturalism come from? It is a bastard child of Marxism, of course, inasmuch as it is anti-capitalist and judges left-wing or pseudo-left-wing totalitarians far less harshly than right-wing authoritarians (e.g., Obama is more sympathetic to the crowds in Cairo than he was to those in Teheran). It is also a byproduct of Western affluence, which alone provided the margin of safety and affluence to indulge in fantasies. One reports on the noble Palestinians by staying in nice places in Israel; one is an advocate of the “other” in Harlem from the Harvard Lounge and Upper West Side; the yuppie actor praises Chavez and his forced redistributive housing schemes, but would never turn over his vacation Malibu beach house to homeless illegal aliens who cut his lawn.

Finally, multiculturalism is a form of political and historical ignorance. The multiculturalist is an ahistorical fool, who confuses the cultural periphery with the core. Thus the United States is enriched by “multicultural” music, food, fashion, art, and literature from a Mexico or Kenya or Egypt. Fine, wonderful, all the better. But one, in the spirit of “diversity,” does not wish to embrace the Mexican judiciary, the Kenyan economic system, or the Arab attitude to women. Multiculturalism is a fraud of sorts, as the activist who wears the serape to campus never quite agitates for adopting the protocols of the Mexican police or the Mexico City elite’s approach to Indian peoples. We do not see signs blaring out: “We want Nigerian speech codes,” “Treat women as they do in Saudi Arabia,” “Look to the Iranians for gay rights,” “Arabs had the right idea about slavery,” etc. […] Victor Davis Hanson:The Middle East and the Multicultural Nightmare

»I forhold til«

Min hjerne er blevet et stykke software, jeg hører talestrøm fra radio som baggrundsstøj, men hvergang nogen siger “i forhold til”, slår min shit-software til og jeg får et mikro-nervesammenbrud og vågner. Prøv at læg mærke til det. Man kan sige så meget andet: “Sammenlignet med,” I den forbindelse,” “Når man tænker på” og så videre. Men vi er sproglige aber, vi hører et udtryk vi kan koge ti eller tyve andre ind til. Alle har fået en mani med at sige “i forhold til” nu hvert andet minut. Jeg får i forvejen tinnitus af at folk siger “omkring” i stedet for “om”, “kreativ” i stedet for “skabende,” “kontekst” i stedet for “sammenhæng,” “målsætning” i stedet for “mål,” “italesætte” for “sige, udtrykke,”byde ind på”, “spørge ind til,” “tovholder” og fortsæt selv.
Det er den forhenværende kulturkanal P 1, der er mest leveringsdygtig i abesprog, og jeg bilder mig ind det meste kommer fra Folketinget og universiteterne, hvor der åbenbart er flest der har brug – ups !, “behov” for – at puste sig op. Jeg har døbt det botox-sprog. Jeg ville have lavet en kilometerlang liste over udstryk der giver mig knopper, men det har jeg glemt, så hvis der er nogen der vil tilføje deres yndlingsaversioner nedenunder, fyld endelig på. Bedst er det måske ikke at høre radio, man kan dog endnu slå over på klassisk, hvis der ikke lige er Heises hej-på-dig Highlights, der også gør mig sløj. Jeg måtte bare lige italesætte det i forhold til mit velbefindende, og iøvrigt har vi alle uret i forhold til Gud.

Öppet brev til statsminister Fredrik Reinfeldt

Af Utlandssvensk

Som gammal före detta moderat trodde jag att du 2006 skulle greppa tag i invandringsproblematiken efter socialdemokraternas vanstyre på området under årtionden. Du gjorde mig ytterst besviken.

Moderaterna av idag är inte M längre utan lutar åt S och V. Du solkar ner den svenska stolta blågula fanan och är en ovärdig regeringschef för Sverige. Vid mina 78 år har jag i protest mot dig, bedragare Reinfeldt, sjuklöverpartierna och PK-media, som aldrig drar fram sanningar, avsagt mig mitt svenska medborgarskap. Migrationsverket befriade mig från detta genom två sekreterarsignaturer. Det snabbaste byråkratsvar jag någonsin har erhållit på en ansökan.

Naturligtvis hade jag inte väntat mig ett tack för 30 års skattebetalande som inkomsttagare i Sverige. Ej heller för erläggande av 14 års 25-procentig SINK-pensionärsskatt – skatter man som utlandsboende inte har fått någonting för. Inte heller blev vi förvånade, min jämnåriga hustru och jag, över att vår gemensamma fattigpension reducerades med totalt 500 kronor i månaden i år. Klart att svenska slantar sinar som alliansen styr!

Så ofantligt humoristiskt, Mr Reinfeldt, att en nyanländ favoriserad islamsk anhöriginvandrare över 65 år med alla bidrag skattefritt uppbär cirka12 000 kronor i månaden i Sverige. (ÄFS, äldreförsörjningsstödet, ökade visst i år? Kolla med Försäkringskassan!) Hans son, som tydligen inte var den biologiske sonen, kom insmugglad till Sverige för sex år sedan som arbetskraftsinvandrare. Han hade inga kvalifikationer av någon sort och har inget arbete utan lever på bidrag alltsedan ankomsten. Ytterst bekvämt i en fortsatt livstid. (Kolla gärna andra bidragsöden från Miggorna i en mycket kvalitativ blogg, Merit Wager.com.

Hustrun och jag har tillsammans fostrat våra barn i Sverige. Vi jobbade i landet i 60 år tillsammans och har gjort rätt för oss. Vi kommer inte ens gemensamt upp till denna svindlande summa av 12 000 kronor i månaden efter skatt.

Det finns många svenska fattigpensionärer både i Sverige och utomlands. Din regering favoriserar nyanlända och diskriminerar etniska svenskar, som varit med om att bygga upp välfärden i landet. Den välfärd som ditt gäng nu försnillar på löpande band. Skandalöst!

Sverige är inte längre ett välfärdsland för svenskar. Förr kunde man kalla en populär premiärminister för landsfader. Tage Erlander var en sådan. Tydligen har du att döma av dina tidigare uttalanden inte läst svensk historia. Förmodligen kommer du att i en framtid rubriceras som en svensk förrädare av dina egna sanna och strävsamma skattebetalande medborgare. Dessa som jobbat och jobbar för landets bästa i Sverige och utomlands.

Du samarbetar tydligen med din nye M-riksdagsledamot, islamisten Abdirisak Waberi. På hans önskelista står att införa sharialagar, månggifte och att Sverige skall anpassa sig till en totalitär, våldsam och förtryckande ideologi från 600-talet. Jag såg dig i TV i ett halalslakteri härom året i indirekt M-reklam för denna barbariska slaktmetod. Moderaternas nya islamistiska giv? Du är väl tacksam att Saudiarabien satsar slantarna på nya moskébyggen, inte bara på Hisingen. Du ser tydligen här en grogrund för dina nya ”musseväljare”.

Ni fortsätter oförtrutet att importera fattigdom till Sverige. En sanslös politik! Ni saknar ”jävlar anamma”, nationell känsla, och ni leder Sverige mot katastrof. Hur har Sverige råd att vara världens socialbyrå?

Lyssna på C och MP som vill ha ännu friare invandring – bara kom, gränserna blir vidöppna! Partierna vill skänka bort moder Sveas kropp och själ till analfabeter och bedragare. Hur många miljoner av världens nödlidande vill ni importera innan ni är nöjda? Vem betalar? Bidrar ni någonting själva? Er riksdagslön på 60 000 kronor i månaden kan ni naturligtvis lagligt reducera för att hjälpa arbetsskygga nysvenskar, och några kan väl bo hemma hos er? I Djursholm, Lidingö eller Täby? Jaså inte? Nähä, jag kunde gissa det!

Jag har skrivit till dig tidigare, Mr.Reinfeldt, men du är så stor i korken att du inte svarar på brev. Ditt brevfilter är vattentätt, och där fastnar breven. Förmodligen går de direkt ner in the big bin! Du läser inga brev från folket. Det gjorde Gösta Bohman på 80-talet, en hyvens M-ledare. På den tiden hade M en partiideologi och landet en försvarsmakt.

Læs mere »

Hvis EU og USA er noget vage når det kommer til udtalelser om Egypten, er det for intet at regne imod mullaherne i Teheran, der på den ene side skal rose opgøret mod deres sunni-antagonister, men på den anden side under ingen omstændigheder skal give deres egen befolkning gode idéer. Det er en balancegang, der vil frem i verden. Til hjælp Teheran-diktaturet bla. de to eksotiske englændere, den ultra-venstreorientede antisemit George Galloway, og den beslørede papegøje Yvonne Ridley. Hendes “analyser” hedder: U.S. cocktail of arrogance and ignorance, The Arab world’s sleeping giant wakes up, US ammunition tells its own story in Egypt. På iransk stats TV er nyhederne sparsomme men omhyggeligt udvalgte: ‘Egypt revolution also against Israel’, ‘Israel wants Suleiman to lead Egypt’, ‘US controls Egyptian regime’, og ‘Egyptians cannot tolerate Mubarak’. I den sidste har Press TV omhyggeligt klippet manden fra Broderskabet ud af en længere BBC debat med bla. Douglas Murray, hvor han får læsterlige tæsk. Se den i stedet.

Salar Mahmoud Hassan, pædofil

Det er ikke bare voldtægt, der er øget helt eksplosionagtigt i Sverige de sidste 30 år, det er også seksualforbrydelser mod børn. I 2010 anmeldtes 1. 736 voldtægter mod under 15-årige, det virkelige tal er antageligt det tidobbelte. Vi ved ikke hvem der gør det, aviserne skriver det ikke. BRÅ har det ikke i statistikken. Der er kun et fingerpeg som dette via enkeltsager, for som Sanna Rayman skrev:

Åkesson: “Muslimska män är överrepresenterade i våldtäktsstatistiken.” Etablissemanget: “Fel fel fel! Det vet vi faktiskt inte! Jaha. Där fick han. Pilutta dig Jimmie! Vi vet faktiskt inte. För vi har slutat föra statistik över brottslingars härkomst, just för att täppa till truten på typer av din kaliber.”

Det er naturligvis ikke svensk presse, der afslører irakerens identitet, de er nemlig venner af børn og kvinder og andre, der ikke kan forsvare sig i en sådan grad, at X-antal småpigers liv nu er ødelagt fra starten. Hvad bliver de samlede omkostninger for denne ene mand ?

Farstamannen har sedan 2006 lockat till sig flickor 6-11 år gamla, in i trappuppgångar och portar och ofredat dem grovt. Bland annat har han tvingat flickorna att utföra oralsex på honom sedan han knutit en ögonbindel för deras ögon. Han har varit verksam i Hökarängen, Spånga, Farsta, Rågsved samt i ett fall Uppsala.Söderortspolisen tillsatte därför sommaren 2010 en särskild kommission med tre utredare som arbetade heltid med att försöka hitta gärningsmannen. Han greps sedan i juli efter att några 15-åringar slagit larm om att han närmat sig barn. Han hade då en kamera med sig och i den hittades material som tydde på grövre brott. Vid en husrannsakan i hans lägenhet hittades material som visade på flera fullbordade våldtäkter mot småflickor från hela Stockholms län och i andra delar av Sverige. 180 filmer beslagtogs i hans bostad. På en del av filmerna förekommer han själv vid övergreppen. Trots det nekade gärningsmannen till en början.
Det är mycket grova brott som sätter djupa sår hos barn som vi vet tar lång tid att bearbeta. Flera av de målsägande har varit utsatta vid upprepade tillfällen och under lång tid, säger Elisabeth Massi Fritz, som är målsägarbiträde åt två av flickorna.

Åtalad :Salar Mahmoud Hassan, född 1976-03-15 och mantalsskriven i Farsta. Farstamannen åtalas för övergrepp mot 13 småflickor, Förgrep sig på minst 13 småflickor.

Come on David, if you go on like this you could win the next election

At last a political leader has dared to say what I have been saying for twenty years and getting kicked around for. Multiculturalism is not good for our society. In fact, I doubt if it is good for any society, for the simple reason that a society is defined not by its ethnic origins, but by its culture. Thank goodness David Cameron has been wise enough to understand this and brave enough to say it.Norman Tebitt: If David Cameron goes on like this, he could win the next General Election, (It is state multiculturalism that is racist, and David Cameron who is a liberal.)

Meningsdannere mod kristendom

Der er forhåbentlig ikke andet for Rothstein at gøre end at sige op.

Kristendommen er officielt blevet en del af Danmarks Radios public service-forpligtelser. I den foregående aftale fra 2007 var DR blot forpligtet til at formidle »den danske kulturarv«, men i den nye kontrakt, som stationen i forrige uge indgik med Kulturministeriet og forligspartierne bag Medieaftalen, indskærpes det nu, at DR skal lægge særlig vægt på formidlingen af »den kristne kultur-arv«.Det nye krav møder stærk kritik fra en række meningsdannere, der advarer politikerne mod at føre korstog med Danmarks Radio som spydspids.

»Det er en måde at tage os allesammen som gidsler i et nationalistisk kristent projekt,« siger lektor i religionshistorie ved Københavns Universitet Mikael Rothstein. »DR skal være vores allesammens, og hvis man lægger sig på en bestemt ideologisk og værdimæssig linje, så risikerer vi, at DR ikke længere virker samlende, men ekskluderende. Vi kan ikke vide, hvad der er sket ved forhandlingsbordet, men noget tyder på, at der ikke bare er blevet ført mediepolitik, men også værdipolitik,« siger han.
Idéhistoriker Malene Busk: »Public service er jo ikke kun forbeholdt folk, der er kristne, men det er det politiske signal, man sender, når man fremhæver den kristne kulturarv frem for alt andet.«
Michael Rothstein er ikke overrasket over, at DR nu er forpligtet til at varetage en kristen kulturarv: »Det er konsekvensen af ti års værdipolitik fra regeringens side. Det er et fænomen, der er i familie med ideen om en kanon og hele værdidebatten om den danske kultur-arv og selvbevidsthed. Når man i så aktiv grad har prøvet at konstruere det danske som det kristne, så må det jo også vise sig i sådan nogle sammenhænge.« Danmarks Radio er nu officielt kristen

Geert Wilders – The Movie

Politikens Henrik Palle skriver bla. – föga förvånande:

Den hollandske politiker Geert Wilders er uomtvisteligt en af Europas og måske den vestlige verdens mest kontroversielle politikere på grund af sine radikale synspunkter på islam .Men han er også et brand, en medieskikkelse og en magtfaktor.Alene derfor er det relevant at beskæftige sig med ham, hans baggrund og hans personlige historie.De to nederlandske journalister Joost van der Valk og Mags Gavan forsøger i deres dokumentar, som på engelsk bærer den tidstypiske titel ‘ Geert Wilders – the movie’, at gå bag om overskrifterne og facaden i en bestræbelse på at afdække fænomenet Wilders. De ønsker ikke at finde frem til privatpersonen Geert Wilders og undersøge, om han kan lide hunde eller katte, gule ærter eller sushi; snarere interesserer de sig for, hvilken politisk tradition han repræsenterer, hvad hans folkelige klangbund er, og hvor hans synspunkter egentlig stammer fra.[..]

DET KAN NÆPPE komme som nogen overraskelse, at Wilders lyse hår ikke er hans naturlige kulør. Han har bleget sit hår, og ifølge et af filmens udsagn er det et udtryk for hans pubertære trang til at skille sig ud såvel politisk som menneskeligt.Men det er også et ideologisk udsagn, idet hans korngule manke tydeliggør hans opposition mod tilhængerne af islam , der har en ganske anden hårfarve; ja, skulle man være grov, kunne man godt sige, at hans iscenesættelse af sig selv som ‘ blonde bestie’ også refererer til nazismens propaganda for den ariske races overlegenhed: Det Tredje Riges helte lignede alle forsiden af en Flemming-bog med blondt bølgende hår……..Set fra et dansk synspunkt er det pudsigt, at vor egen Lars Hedegaard flere gange nævnes som et forbillede for Wilders. Der kan man sandelig se. (Anm: Udstillings( fjende) billeder, ikke online)

Jeg er ikke begejstret for, at vi nu kalder hinanden ekstremister i tide og utide. Det gjorde WW II krigsgenerationen ikke, det gjorde man ikke meget under den kolde krig. Vi er polariserede, Muhammed var en værre havkat i hyttefadet end Marx. Jeg kan ikke forstå interessen for Wilders´hårfarve. Cameron farver hår, Politikens Bay Bundegaard, Dan Turell havde sorte negle og Svend Auken havde hentehår dengang der stadig var noget at hente. “Stol aldrig på en mand med hentehår,” sagde min gamle ven. Det gjorde jeg heller ikke, men Politiken og hans ex-koner gjorde. Her kan man så se filmen, hvis man kan hollandsk. Tysk rækker dog. Den sendes også på DR 2 i aften: Dokumania: Geert Wilders – frelser eller fanatiker?

Læs mere »

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Så står han där i strålkastarljuset på världens mest prestigefyllda operascen, Metropolitan i New York. Svensken med den satta kompakta kroppen är bara 27 år gammal, men han har sjungit för publik i mer än tjugo år. Han har rutin. Rollen som poeten Rodolfo i Giacomo Puccinis opera La Bohème, alla lyriska tenorers drömroll, har han sjungit många gånger. Han skulle kunna sjunga den i sömnen. Men nerverna lever sitt eget liv. Det är hans debut på Met, och hans knän vill inte sluta skaka. Särskilt det vänstra knät hoppar så att byxbenet fladdrar. Från sin plats i direktionslogen ser hans hustru hur han kämpar för att återfå behärskningen.

Då inträffar miraklet. Han håller Mimis (Mafalda Faveros) hand mot sitt bröst, och ett ögonblick senare fyller hans ljusa, oändligt vackra röst Met´s salong: ”Che gelida manina”, så kall ni är om handen… Även när benen skakar av nervositet står hans lydiga instrument, rösten och kroppens inövade teknik, honom bi. Först när ovationerna brakar loss släpper skakningarna. Benen bär honom igen. Än en gång har han klarat det. Än en gång har han levt upp till publikens förväntningar. Orkestern ger honom touche. New Yorkpressens recensioner är lysande.

Det är den 24 november 1938, en söndagskväll. Mannen som sjunger Rodolfos roll i La Bohème är Jussi Björling, världens störste tenor någonsin. Han ska komma att sjunga rollen i 114 scenföreställningar av de cirka 3 000 han ger under sitt liv. Många andra tenorer har korsat etern och operascenerna; Enrico Caruso, Tito Schipa, Benjamino Gigli, Giuseppe Di Stefano, Nicolai Gedda, Alfredo Kraus, Fritz Wunderlich, Gösta Winbergh, José Carreras, Placido Domingo, Luciano Pavarotti. Ingen har överträffat Jussi Björling. I internationella omröstningar koras han som nummer ett, år efter år.

Hans säreget silverskimrande tenor har en oförliknelig klang av skönhet och djup. Med den trollband han under hela sin livstid publiken på världens operascener. Jussi Björling dog bara 49 år gammal. Men med sin röst har han skrivit in sig i evigheten. Med den fortsätter han ständigt att trollbinda nya generationer.

(foto forfatteren)

Hundra år sedan Jussi Björling föddes

Flera biografier har skrivits om Jussi Björling. I en av de intressantaste, ”Tills vingen brister” (2002), berättar Yrsa Stenius om Jussi Björlings debut på Metropolitanoperan. Kvällen började inte bra för sångaren och hans hustru Anna-Lisa den där söndagen i november 1938. När de ska bege sig från hotellet till operan finns inte en enda taxi att uppbringa. Det blåser snöstorm i New York, och alla färdmedel står stilla, även metron. Paret får gå till fots, pina sig fram i snöstormen och bli rejält nedkylda för att ta sig till Jussis Metdebut och paradarian ”Che gelida manina” med dess skräckinjagande höga c på slutet.

Det är hundra år sedan Jussi Björling föddes. Uppgifterna om exakt födelsedatum är osäkra. Kyrkböckerna anger att han föddes den 2 februari 1911 i Stora Tuna församling i Dalarna, men enligt barnmorskans anteckningar föddes han den 5 februari. Det var inte så noga med exakta uppgifter för hundra år sedan, och Jussi Björling föddes i en familj som inte stod högt på samhällsstegen. Fadern David Björling var en sångarbegåvning som hade goda chanser till en operakarriär men gjorde sig omöjlig överallt genom en fenomenal förmåga att råka i gräl med alla. Han hamnade i Borlänge och försörjde sig som verktygssmed – tills han gjorde exploateringen av sina söner till sitt livsprojekt.

Två hundraåringar som präglade 1900-talet

Om man vill förstå samtiden finns det anledning att granska det förflutna. Den här krönikan tillägnar jag två hundraåringar som båda har satt djup prägel på det svenska 1900-talet, Jussi Björling (2-5 februari 1911 – 9 september 1960) och Olof Lagercrantz (10 mars 1911 – 23 juli 2002). Vare sig vi vill det eller inte bär vi båda med oss in på 2000-talet, Jussi Björlings stämma och Olof Lagercrantz skugga.

Jussi Björling. Världstenoren. Den ensamme mannen i strålkastarljuset på världens operascener. Prestationstvånget som livsform, kampen mot de svarta bråddjupen inuti som han flydde ifrån med alkoholens hjälp. Den ofattbara, gudabenådade begåvningen vars röst inte lämnar någon oberörd – och en liten sårig pojke som berövades sin barndom. Han är fågeln som flyger ända tills vingen brister. När han avlider 49 år gammal är hans hjärta lika söndertrasat av infarkter som hans själ av barndomstrauman.

Olof Lagercrantz. Samma år som Jussi Björling går bort, 1960, blir den 49-årige Olof Lagercrantz chefredaktör för kulturredaktionen på Dagens Nyheter, där han har varit kulturchef sedan 1951. Han är mannen från överklassen som blev glödande kommunist och skulle komma att bli tongivande försvarsadvokat för de grymmaste folkmordsdiktaturer världen skådat, Josef Stalins Sovjet och Mao Zedongs Kina. Hans strålkastarljus är trycksvärtan. Skrivandet är hans uttrycksform. Genom att bli läst får han den bekräftelse han behöver.

”En skribent lever inför de ögon som är riktade mot honom och dör när ingen lyssnar mer. Mina läsare har varit ett hem för mig och jag sträcker mig alltid mot dem” skriver han som 70-åring i förordet till sin självbiografi, ”Min första krets” (1982).

Liksom Jussi Björling bär Olof Lagercrantz gruvschakt från barndomen inom sig, men de ska komma att ta sig andra uttryck. Jussi Björlings svarta bråddjup gick i första hand ut över honom själv och hans familj. Han är blosset som tindrar och sprakar för en bedårad värld men förtärs av elden och bränner sig själv till döds. Det Olof Lagercrantz bar på skulle komma att under mer än ett halvsekel drabba det kulturella och politiska klimatet i ett helt land. Jussi Björlings tragedi var personlig. Olof Lagercrantz tragedi blev nationell. Inom kulturvänstern och medieeliten har han ikonstatus fortfarande 35 år efter att han lovprisade Maos diktatur i alla tonarter. Diktaturens pris i blod, sjuttio miljoner dödsoffer, låtsades han aldrig om.

”Oceanisk skönhet och sorg”

Vad är det i Jussi Björlings röst som berör människor så djupt att de gråter och jublar av upphetsning? Som trollbinder och fångar generationer världen över? Är det vemodet, barnets ogråtna gråt som träffar oss rakt in i den djupaste livskänslan, rakt i det vemod vi alla bär inom oss? Eller är det tonbildningen, den enorma styrkan och precisionen som stiger liksom rakt ur själva jordens urkraft tills den utlöses i ett höga c eller höga h? Vad det än är lämnar rösten ingen människa oberörd.

”Man tappar andan och orden, allt är oceanisk skönhet och sorg” skriver Yrsa Stenius.

”Ja, jag tror att Jussi Björling i sin mest gudabenådade sång befinner sig i en oceanisk dimension av sin existens, i ett gränslöst tillstånd där allt är helt och sammangjutet, kroppen, själen, känslan, tanken, himmelen, helvetet, lammen, lejonet och Gud.”

Jussis far David Björling hade lärt sina söner: ”När en ton är fulländad ska den ligga och dallra som en metallkula ovanpå vattenstrålen i en fontän”. På det sätt som fadern lärt honom fortsatte Jussi Björling att mejsla ut sina toner mot allt större fulländning. Själv har han uttryckt det så här:

”Jag grundar tonen som man grundar ett hus. Ju högre desto bredare fundament. Till sist sätter jag höga c som ett torn över alltihop.”
”Ibland när jag lyckas fullständigt med en ton och får den precis som jag vill ha den förefaller det mig som om den uppstod, inte i mig själv, i min strupe, utan ovanför mitt huvud. Ovanför pannan någonstans ljuder den.”

En gång fick han frågan av en journalist hur det kändes att vara så begåvad. ”Vet inte. Jag har aldrig känt efter” svarade Jussi.

”The Bjoerling Male Quartet”

Jussi Björling fick aldrig vara barn. Från tidig ålder hårdexploaterades han som barnstjärna tillsammans med sina bröder. När han var sex år gammal förlorade han sin mamma. David Björlings hustru Ester Björling hade, trots att hon var svårt sjuk i tuberkulos, fött tre söner under loppet av fyra år. Strax efter att hon fött den fjärde sonen, Karl 1917, dog hon. David Björling hade då redan i flera år rest på konsertturnéer med sina tre pyttesmå söner Olle, Jussi och Gösta, klätt dem i folkdräkt och lyft upp dem på bord och stolar så att publiken skulle kunna se dem. Jussi Björling var bara fyra år gammal när han debuterade i Örebro 1915. Efter hustruns död bestämde sig David Björling för att söka lyckan i det stora landet i väster. Sina egna karriärdrömmar och ambitioner överförde han nu på sina barn. Tillsammans med de tre äldsta sönerna bildade han ”The Bjoerling Male Quartet” och kuskade runt med barnen halvårsvis på den amerikanska kontinenten utan fast punkt någonstans.

Det kringflackande livet ledde till att pojkarna inte fick någon organiserad skolgång. Det var bara disciplin och hårt arbete med hundratals konserter som gällde. Pappa David var den store domptören och slavdrivaren som kompenserade sig för sitt eget havererade livsprojekt via sina söner. Ingen av pojkarna gick igenom något målbrott. Deras gossopraner förvandlades omärkligt till tenorer. Jussi Björling har berättat att fadern brukade massera sönernas struphuvuden en stund varje kväll innan pojkarna somnade. Det, påstod han, var hemligheten bakom det uteblivna målbrottet. Gossarnas strupar var hans ägodelar. Det var de som försörjde honom. Och han trimmar dem så att de länge ska kunna göra tjänst.

”Sexåringen slutade aldrig att ropa på mamma”

Den äldste sonen Olle led av rakitis eller ”engelska sjukan”, en vitaminbristsjukdom som leder till att skelettet mjuknar. Läkarna förklarade för David Björling att Olle borde ligga i gipsvagga för att inte bli helt deformerad. ”Det kan jag inte ta någon hänsyn till” svarade David Björling. Olle måste med för att göra kvartetten fulltalig och dra in de nödvändiga pengarna. Och Olle fick för resten av livet betala med sin hälsa. Han blev puckelryggig. Han gjorde sångarkarriär, men operaroller var uteslutna på grund av hans invaliditet.

För Jussi Björlings del ledde den bristande skolgången till att han livet igenom led av osäkerhet och dåligt självförtroende som bottnade i stora kunskapsluckor. Men de svarta bråddjup som han bar inom sig hade framför allt sin grund i den svåraste förlust som kan drabba ett barn, den tidiga förlusten av modern. Genom hela sitt långa äktenskap kallade Jussi Björling sin hustru Anna-Lisa ”mamma” eller ”morsan”. I sin bok ”Mitt liv med Jussi” berättar Anna-Lisa Björling om hur Jussi varenda gång han kom hem öppnade ytterdörren och ängsligt ropade ”mamma!” innan han steg över tröskeln. Om hon var hemma, vilket hon i allmänhet var, följde han efter henne från rum till rum.

Sent på kvällen den 8 september 1960 ligger Jussi Björling på övervåningen i sin villa på Siarö i Stockholms skärgård. Tre veckor tidigare hade han inför jublande folkmassor gjort det framträdande som skulle bli hans sista, på Sollidens scen på Skansen den 20 augusti 1960.

Från övervåningen ropar han ned till hustrun: ”Mamma, kommer du inte upp och lägger dig nu?”. Några timmar senare är han död.

”Det blev veterligen det sista han yttrade i sitt liv. Sexåringen slutade aldrig att ropa på sin mamma” skriver Yrsa Stenius i ”Tills vingen brister”.

När Jussi Björling är 15 år förlorar han och hans tre bröder också sin pappa. Under en sångturné avlider David Björling i Västervik 1926. Fyra pojkar mellan nio och sjutton år står helt ensamma i livet. Tappert fortsätter de att turnera och ge konserter på egen hand men tas så småningom om hand av olika släktingar.

Berövad sin barndom

Man kan bli berövad sin barndom på olika sätt. Under de mest skinande fasaderna döljer sig ibland de största fasorna. Olof Lagercrantz föddes in i en solid överklassfamilj. Materiellt led familjen ingen nöd, de saknade ingenting. Men familjen präglades av självmord och psykisk sjukdom i flera generationer. Barnen Lagercrantz fick heller inte vara barn.

”Till solidare villkor kan man knappast födas. Den gamla överklassvärlden stod skyddande vid min vagga. Jag skulle komma att växa upp till en typisk företrädare för denna övermodiga och från verkligheten egendomligt avskärmade värld” skriver Olof Lagercrantz i självbiografin ”Min första krets”.

Hans mor Agnes, född grevinna Hamilton, fick fem barn i rask följd tillsammans med sin make Carl Lagercrantz. Olof var barn nummer två och den förste sonen.

”Men knappt hade det sista barnet, en gosse, fötts förrän trollen övermannade henne och hon greps av en fruktansvärd sorg med dag och natt flödande tårar. Inget av hennes barn skulle minnas henne i en vårdarroll. Jag kan inte erinra mig Agnes annat än som alldeles stilla och inaktiv” skriver Olof Lagercrantz.

”Jag kommer in i sängkammaren där Agnes ligger ensam i den väldiga dubbelsängen av ek med höga skulpterade gavlar. Det är mitt på dan men rullgardinen är neddragen. Agnes gråter. En ändlös gråt ur källor som aldrig vill sina. (…) Jag är insänd av syskonen att trösta henne ty jag anses framstående i genren. Jag är högmodig över denna talang som skänker mig en känsla av utvaldhet. Jag kommer hela mitt liv att känna en dragning till sjukbäddar, till gråtande kvinnor att trösta, till rollen av räddare i nöden.”

Den ”argsinta” ettåringen

Læs mere »

Hvem tog Steven Lennon sit navn fra? En fodboldspiller? En guvernør på Barbados? En komponist? Tommy som den menige, engelske soldat? Han blev til Tommy Robinson, den 28 årige arbejderdreng fra Luton, hvis karisma er svær at overse, når man har hørt ham tale et antal gange. En sympatisk no-nonsense taler, der er i fuldkommen overensstemmelse med sig selv og sine tilhørere, så langt fra den hule, glatsnakkkende overklassedreng Cameron, som tænkes kan. Derfor er det en fryd at høre ham tale og gribe en forsamling, men det er også ildevarslende. Mediernes nedladende behandling af ham, udstiller de dybe, sociale konflikter, der er installeret i England. Under-England har endelig fået en ærlig, viljestærk stemme, der er ubesmittet af BNP’s skabs- og postnazister, men det peger mod konfrontation nedenunder. Imponerende Tommy kan få meget at bære på sine unge skuldre. – Se også videoerne EDL Luton Round-Up – Kevin Carrol, Elisabeth sabaditsch, Bloc Identitaire.

Indvandringen kostede efterlønnen – 16 mia. netto

En lidt pikant tanke må det være for de socialdemokrater, der indførte den i 1979, at de selv skulle arbejde så hårdt for at afskaffe den – sikkert uden at ane det selv. Der er ganske mange indtægter og udgifter med i CEPOS – DREAMs seneste beregning, men der må også være en del der mangler. Eksempel: retsvæsnet og højere forbrug af sundhedsydelser. Hvad koster Kurt Westergaards overfaldsmand fra den dag han blev taget, til den dag han kan sendes til Somalia ? 50 eller 100 mio ? Hvad koster ét handikappet fætter-kusinebarn i sin levetid ud over sorg og elendighed ? Og hvordan gør man nogensinde indvandringens kulturelt betingede, sociale friktion op i penge ?

Selv om der med stramningerne af udlændingeloven i VK-regeringens levetid er sat en stopper for den massive indvandring fra mindre udviklede lande, giver de indvandrere og efterkommere i befolkningsgruppen, der allerede bor i Danmark, et underskud på næsten 16 mia. kr. i dag og godt 14 mia. kr. i 2020. Det viser helt nye beregninger fra DREAM og CEPOS.
Professor i økonomi ved CBS, Jan Rose Skaksen, der i øjeblikket arbejder på et stort forskningsprojekt om indvandring til Danmark, kalder det »urealistisk« at vende underskuddet til overskud.
»Det har jeg ikke fantasi til at forestille mig. Så vil det i hvert fald tage utrolig lang tid. Man har i forvejen gjort meget for at gøre de ikke-vestlige indvandrere arbejdsmarkedsparate, og der er meget få håndtag tilbage at skrue på,« siger han og peger på, at både Nyrup-regeringen og den nuværende regering har brugt både pisk og gulerod ved tildelingen af offentlige ydelser for at få indvandrere i arbejde og dermed bidrage til velfærden.»Det har hjulpet, men det bliver svært at høste en decideret gevinst i forhold til de offenlige kasser« understreger han. Indvandringens pris, Indvandring koster Danmark milliarder, V-top vil revurdere indvandreres førtidspensioner.

Wilders: Lysene slukkes i Europa

The lights are going out all over Europe. All over the continent where our culture flourished and where man created freedom, prosperity and civilization. The foundation of the West is under attack everywhere.

All over Europe the elites are acting as the protectors of an ideology that has been bent on destroying us for fourteen centuries. An ideology that has sprung from the desert and that can produce only deserts because it does not give people freedom. The Islamic Mozart, the Islamic Gerard Reve [a Dutch author], the Islamic Bill Gates; they do not exist because without freedom there is no creativity. The ideology of Islam is especially noted for killing and oppression and can only produce societies that are backward and impoverished. Surprisingly, the elites do not want to hear any criticism of this ideology.

My trial is not an isolated incident. Only fools believe it is. All over Europe multicultural elites are waging total war against their populations. Their goal is to continue the strategy of mass immigration, which will ultimately result in an Islamic Europe — a Europe without freedom: Eurabia.

The lights are going out all over Europe. Anyone who thinks or speaks individually is at risk. Freedom-loving citizens who criticize Islam, or even merely suggest that there is a relationship between Islam and crime or honour killing, must suffer, and are threatened or criminalized. Those who speak the truth are in danger. […] (Geert Wilders’ åbningstale ved den genstartede retssag, engelsk oversættelse på Gates of Vienna: The Lights Are Going Out All Over Europe )

Indien, multikulturens næste stade: Stigende islamisk indflydelse i Kerala

IN MUVATTUPUZHA, INDIA Wearing jeans and leaving her auburn hair uncovered never created problems for Rayana Khasi, a 22-year-old Muslim engineering student in the coastal state of Kerala.

But then came the threats. About two months ago, members of the Popular Front of India, a fast-growing Muslim political and social organization in Kerala, allegedly started sending text messages to her saying, “You’re committing blasphemy.”

They admonished her publicly in her home town of Kasaragod, confronted her family and pelted her car with stones, she said.

“Many women here are now listening to them and covering. But this is India, not Afghanistan,” said Khasi, who has moved to a different city and changed her cellphone number several times as Indian authorities investigate her charges.

For centuries, Kerala has been known as “God’s country,” and generations of Muslims, Christians and Jews were warmly welcomed by Hindus here. One of India’s most religiously diverse states, Kerala has rarely experienced the religious violence that has flared in other parts of the country. […] In a pluralistic part of India, fears of rising Islamic extremism

UK: “Jungletrommer” nu også racistisk

Jo større forventninger der sættes til det fuldkomne samfund, jo lavere sættes tærsklen for det acceptable. Dette er dagens først indløbne historie fra Storbritannien, paradiset under stadig udvikling, hvor det nye homo obediensis tilsyneladende stadig har kanter der mangler at blive slebet af (LFPC).

A health watchdog has had its funding withdrawn after its chairman was bizarrely accused of racism for using the phrase ­‘jungle drums’ to describe gossip.

The innocuous remark at a public meeting was seized upon by an equality campaigner – and the ensuing race row has lasted six months at a cost to the taxpayer of tens of thousands of pounds.

The trouble began at a gathering of the Wiltshire Involvement Network (WIN), an independent health watchdog, in ­Potterne Wick, Devizes, when chairman Anna Farquhar, 70, noted that gossip about NHS changes had been spreading within the Health Service, remarking: ‘You ­cannot help the jungle drums.’ […]

But a member of the public in attendance at the meeting in the local Scout headquarters, Sonia Carr, declared the phrase to be racist. Mrs Farquhar immediately apologised for any offence but Mrs Carr, a member of the Wiltshire Racial Equality Council, was unsatisfied and submitted an official complaint to Wiltshire Council, which launched a costly investigation. […] How referring to gossip as ‘jungle drums’ led to six-month racism probe

Det meste foregår på engelsk. Medvirkende bla. Arthur Legger, Mikael Jalving, Anita Bay Bundegaard, Naser Khader og Lars Hedegaard. Se online min. 20:09.

»Den daglige magtkamp«

DR 2 -Deadline, 4.2.2011. – Gennem sine fem år som chef for Bazar Vest har Jørgen Skov fået et kendskab til et parallelsamfund, der på godt og ondt i høj grad fungerer på præmisser, der ligger langt fra normale danske værdier. Klanerne er det sociale omdrejningspunkt, og Jørgen Skov har selv oplevet, at han har flyttet sine normer og f.eks. betalt for at få fred for tyverier og undladt at anmelde trusler. Indblik i et parallelsamfund (Luk basaren)

Today in history

Opera singer Jussi Bjoerling was born in Borlange, Dalarna, Sweden, 1911. Washington Post

Læs mere »