Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Välkomna till Låtsaslandet! Låt oss ta en rundtur i landet där ingenting är vad det synes vara, där det är en dygd att låtsas och snudd på brottsligt att säga sanningen. Att låtsas är en omskrivning för att ljuga, men av hänsyn till ömtåliga själar kallar vi det för att låtsas. I Låtsaslandet har nu det allmänna låtsandet nått sådana proportioner att många har börjat tvivla på sina sinnen. De har faktiskt börjat tro mer på vad auktoriteter (media, politiker, chefen på jobbet) säger än på vad de ser med sina egna ögon. Sedan auktoriteterna (media, politiker, chefen på jobbet) med förenade ansträngningar gjort allt för att demonisera och oskadliggöra dem som vägrar låtsas återstår nu bara ett litet fåtal medborgare som fortfarande insisterar på att kalla saker för deras rätta namn. Men med intensifierade och målinriktade åtgärder förväntas även denna lilla minoritet snart resignera och sälla sig till låtsarnas skara.

Det allra viktigaste i Låtsaslandet är att låtsas att landet är överlägset alla andra länder i samtliga avseenden. Ingen medborgare får bryta mot denna grundregel. Låtsaslandet är Bäst, Vackrast och – framför allt – i särklass mest Moraliskt Högtstående. Det är Låtsaslandet som ska rädda världen. I Låtsaslandet tar man sitt ansvar. Världsmästare i godhet, jajamen! Här bär vi vår helgongloria med stolthet! Det finns inte en konflikt eller katastrof i världen som inte är en angelägenhet för Låtsaslandet.

Medlen att ingripa kan variera, från att skicka låtsaslyckade flygplan till någon muslimsk oroshärd till att i gränslös solidaritet ösa miljarder av skattebetalarnas surt förvärvade pengar över så långt bort belägna och maximalt underutvecklade befolkningsgrupper som möjligt. För ändamålet har Låtsaslandet ett särskilt organ, Sida, där det är knökfullt med låtsasmänniskor som låtsas att deras hämningslösa bortskänkande av andras pengar bekämpar fattigdomen i mottagarländerna. Olyckligtvis tyder inga tecken på att penningregnet har åstadkommit minsta lilla konkreta resultat – utom ökad fattigdom hos den plundrade egna befolkningen. Det ingår dock inte i uppdraget att bekämpa denna bieffekt.

Det är de utopiska kvaliteterna som räknas

I Låtsaslandet låtsas vi att vi är ädlare än alla andra. Ja, vi inte bara låtsas – vi är helt övertygade om att vi bär ädelhetens sigill på vår panna. Allra godast och ädlast är den intellektuella eliten som ständigt skriker ut krav på att människorna i Låtsaslandet ska ta hand om hela jordens befolkning. På den intellektuella elitens program står mångkultur, bortskänkande av pengar till andra länder, installationskonst och atonal musik, men på absolut förstaplats återfinner vi ”global rättvisa och solidaritet”. Dessa frågor har ända sedan 1960-talet legat den intellektuella eliten varmt om hjärtat, och eftersom de fattigaste och mest underutvecklade länderna som av en tillfällighet också är muslimska har även värnandet av islam hamnat på elitens, eller med Ole Hyltofts ord ”bedsteborgernes” agenda.

Oavsett vad de propagerar för är det ändå alltid sitt eget bästa de värnar om. Låtsasmänniskorna definierar fortfarande världen och sig själva enligt marxistisk modell. Det är visserligen ett något förlegat och blodbesudlat sätt att definiera ädelhet men ändå gångbart på något sätt. Den enda skillnaden är att de låtsasädla har bytt ut det förtryckta proletariatet mot alla jordens etniska grupper som har det svårt, och kapitalisterna mot alla Europas befolkningar i rollen som förtryckare.

Utmärkande för de talrika låtsare som fortfarande dras med sviterna av marxistiskt tänkande är att deras omtanke om tredje världens invånare med råge överträffar den sympati och gemenskap de känner med sina egna landsmän. Eftersom de egna landsmännen i låtsarnas tankevärld representerar den förtryckande klassen vore det inget annat än ren och skär rasism att identifiera sig med eller gynna dem. En fullkomlig otänkbarhet för låtsarna. Behovet av en utopi att tro på är så starkt att de utan synbart besvär har bytt ut den ena utopin mot den andra. Marxism eller mångkulturalism är hugget som stucket. Islamism passar också perfekt in i sammanhanget. För låtsarna är det de totalitära och utopiska kvaliteterna som räknas.

Ett godhetsförgiftat extreminvandringsparti

I den globala godhetselitens absoluta toppskikt urskiljer vi storlåtsarna i miljöpartiet, som gröna i ansiktet av godhetsförgiftning låtsas att de är ett miljöparti men i själva verket är ett extreminvandringsparti. Storlåtsarna anser att det är en mänsklig rättighet för alla jordens invånare att flytta till Låtsaslandet. Rusiga av migrationsöverenskommelsen med den borgerliga alliansregeringen nyligen utropar miljöhyckl… – förlåt miljölåtsarna Bodil Ceballos och Peter Rådberg följande i en artikel i Expressen i ett svårslaget godhetsanfall av rent orgiastiska mått:

”Sverige kan bidra till att göra en annan värld möjlig för den libyska befolkningen. Vi kan göra skillnad. Sverige ska verka för att flyktingar från norra Afrika får en fristad i Sverige och att övriga Europa öppnar sig för förföljda och förtryckta. Som ett av världens absolut rikaste länder är det vår skyldighet att agera och ge stöd till utsatta. (…) EU och Sverige ska aktivt stödja frihetsrörelsen i Libyen genom ekonomiskt och humanitärt bistånd.”

Då korkar de upp boxen med ekologiskt vin

Låtsarna besvärar sig aldrig med någon djupare analys eller tankeverksamhet. De drivs av ett så starkt känslomässigt tryck att de är fångna i sina utopier, ju mer verklighetsfrämmande desto bättre. Miljöpartisternas uttalanden är sådana låtsassaker som låter sig sägas om man lever i trygg förvissning om att man aldrig personligen behöver drabbas av några konsekvenser av sin egen totalt verklighetsfrämmande godhetspolitik. Huvudsaken är att man får sväva i det där behagliga tillståndet av allsmäktig godhet och bevara sin identitet som låtsare.

Det kan inte uteslutas att någon enstaka miljöpartist vid något tillfälle drabbas av eftertankens kranka blekhet vid tanken på att det kan bli ganska trångt i Låtsaslandets statsbudget, bostadsköer och på arbetsplatserna om några miljoner nordafrikaner flyttar in. Det är vid sådana tillfällen de styrker sig med att korka upp boxen med ekologiskt vin, mumsa på KRAV-märkta ostar från Bondens egen gård, tala visioner med likasinnade och drömma sig bort i ett saligt godhetsrus som är som honung och balsam för den egna självbilden.
Bland läsarkommentarerna i Expressen sammanfattar signaturen Max 79:

”Varför lägger vi inte bara ner Sverige istället för att dra ut på det så här och låtsas?”

Ja varför?

Vi låtsas att invandringen berikar oss

I Låtsaslandet låtsas vi att invandringen berikar oss. Vi låtsas att den gör vårt land till ett mer spännande land. Med heltäckande skygglappar på och anförda av maktlåtsare med översteillusionisten Stormogulen Fredrik Reinfeldt (m) i spetsen intensifierar vi låtsandet inför den oundvikliga sociala och ekonomiska krasch som vi närmar oss med stormsteg. Låtsaslandets invånare får nu dagligen uppleva den exotiska spänningen och berikningen i form av en snabbt växande försörjningsbörda för människor i de segregerade etniska enklaver där invånarna fortsätter leva precis som de gjorde i sina gamla hemländer, utbrända bilar, nedbrända skolor, stenkastning på polis och räddningspersonal, en alltmer ökande och brutal våldsbrottslighet, heders- och skammord, barnäktenskap, ensamkommande ”barn” i 25-årsåldern, andlöst spännande utmaningar för skolan i form av tusentals analfabeter och uppiggande språkliga innovationer som ”svennehora”, brustna socialbudgetar och en ursprungsbefolkning som är satt på undantag och enbart har rollen som finansiärer av det galopperande vansinnet. (Grafik: Affe)

Inför en befolkningsgrupp måste vi faktiskt ta de allra största skygglapparna på för att orka låtsas. Det är de gamla människorna som en gång med sitt arbete byggde upp landet innan det blev ett Låtsasland. De har inte hängt med i svängarna, de har aldrig lärt sig låtsas. För dem har det alltid varit verkligheten som har gällt. De har svårt att förstå vad det är som händer i deras fädernesland. Vi måste ha överseende med dem, de är fossiler från en annan tid. Vi måste ursäkta dem för deras bristande entusiasm när de inser att den framtid de har att se fram emot är att ligga inlåst med smutsiga blöjor och ingen personal.

Tack och lov är de en tyst och politiskt ofarlig grupp som man kan skära rejält på utan att de klagar. Ingen är heller intresserad av att lyssna på hur de har det eller höra deras berättelser om landet som det var förut. Med sina darriga gammelmansröster påstår de att det var ett bra land, men det var säkert ett rasistiskt land eftersom det var etniskt homogent. Det är bara att vänta på att de gamla ska dö ut som de otidsenliga fornlämningar de är. Så har vi ett störningsmoment mindre.

Propaganda och diskriminering

För att få befolkningen i Låtsaslandet att underkasta sig låtsandets konst har den styrande eliten ett antal osvikliga metoder till sitt förfogande. Propagandistisk hjärntvätt är beprövad från många totalitära diktaturer och garanterat effektiv när det gäller att få människor att låtsas. Politikerna i Låtsaslandet har i största enighet beslutat att landet är ett mångkulturellt låtsasland, och då är det invånarnas förbannade plikt att acceptera och älska det. Om medborgarna är motsträviga finns en hel arsenal av straffåtgärder att tillgå.

Till att börja med kallar man alla som har mage att uttrycka andra åsikter om massinvandring och mångkultur än de statligt sanktionerade för ”rasister” och ”främlingsfientliga”. Garanterat effektivt, täpper till munnen på de flesta. Skulle några ha den dåliga smaken att med sakliga argument ändå kritisera den förda politiken får man ta till de beprövade metoderna utfrysning, isolering, degradering eller sparken från jobbet. Inför hotet om att förlora sin försörjning brukar de flesta komma till besinning. För arbetsgivare som inbillar sig att de själva kan bestämma vilka de får anställa i sitt företag finns alltid möjligheten med anmälan för etnisk eller religiös diskriminering och skyldighet att betala feta skadestånd. Verkligt effektivt och en riktig vitamininjektion för näringslivet.

När kistlocken smäller igen stiger mumlet mot skyn

I Låtsaslandet låtsas vi att vi har yttrandefrihet. Den är ju stadgad i grundlagen. Men som alla vet är den förbehållen en liten tyckarelit av etablerade låtsare som har de rätta åsikterna om genus, invandringspolitik, mångfald, kultur och HBT. Det ingår i låtsaskonceptet att ingenting av verkligt intresse för landet eller allmänheten får diskuteras. Då skulle ju hela konsensuskulturen, som är själva hörnstenen i låtsandet, riskera att spricka. Det får inte ske.

Nittioåtta procent av befolkningen anses inte ha något av intresse att bidra med och bereds icke tillträde till officiella debattfora. Befolkningen i Låtsaslandet blir därför allt tystare. På de stora tidningarnas debattsidor är det en liten klick som låtsasdebatterar med varandra i en ständigt lika förutsägbar koreografi. När kistlocken en vacker dag obönhörligen smäller igen över låtsasdebattörerna kommer mumlet och tjattret att fortsätta stiga mot skyn och sväva som pratbubblor över gravplatserna i all evighet. Ty inte ens döden kan få tyst på låtsasbabblarna och deras stendöda åsikter.

Allmänheten ska veta så lite som möjligt

En av de främsta och mest oumbärliga krafterna i storlåtsarnas truppförband är journalisterna. Som alla vet skyr de inga medel för att servera allmänheten tillrättalagda och statstrogna låtsasversioner av det som pågår i Låtsaslandet. Journalisterna gör en bedömning av vad allmänheten tål, och denna bedömning utgår självklart från samma agenda som politikerna har. Allmänheten ska veta så lite som möjligt, det mår den bäst av. Allmänheten ska till exempel inte veta någonting om vissa invandrargruppers överrepresentation i kriminalitet, och den har definitivt inte rätt att få signalement på brottslingar så att den kan ta sig i akt och onödiga brott undvikas. Att ”peka ut” brottslingar är för journalister en mycket värre förbrytelse än att våldtäktsmannen X får möjlighet att begå fler våldtäkter eftersom allmänheten inte vet hur han ser ut. Denna etik gäller dock enbart invandrade brottslingar. För infödda gäller totalexponering med namn, bild och bostadsadress.

Journalisternas insatser för att upprätthålla låtsassamhället kan icke underskattas. Utan dem skulle hela låtsaskulturen falla samman som ett korthus. Vi ska ha klart för oss att det är i bästa välmening som journalisterna skonar oss från mindre trevliga sanningar om invandringspolitikens konsekvenser; som de epidemiskt ökande våldtäkterna på svenska kvinnor, begångna av invandrare, den verkliga innebörden av islam eller hur Låtsaslandets politiker spelar bakom befolkningens ryggar och avhänder sig alltmer nationell bestämmanderätt till maktcentrat EU. Låt oss skänka en medlidandets tanke till alla dessa maktens megafoner och deras mentala hälsa när de sitter och svettas vid sina tangentbord eller i radio- och TV-studios i grubbel över hur de ska kunna sno ihop inslag och artiklar utan att avslöja sanningen om läget i Låtsaslandet. Tänk er själva hur det måste kännas att ljuga mot betalning, även om den är riklig.

I Låtsaslandet är alla lika

I Låtsaslandet låtsas vi att alla är lika. Visserligen påstår vissa i Låtsaslandet att de gillar olika, men eftersom inte alla orkar låtsas lika framgångsrikt kringgår vi dilemmat genom att låtsas att alla är lika. Detta är dock den dogm som börjar bli allra svårast att hålla liv i, eftersom allt fler invånare i Låtsaslandet upptäcker att så inte är fallet. Att de helt enkelt är förda bakom ljuset i all sin godtrogenhet. Invånarna ser och drar slutsatser, en process som är potentiellt livsfarlig för låtsaspolitiken.

I Låtsaslandet har människorna levt i fred i tvåhundra år. Ända till för ett halvsekel sedan var landet homogent, fredligt och välutvecklat. Det var ingen slump att det var så. Ett lands utvecklingsnivå och välmående är direkt relaterade till befolkningens genomsnittliga intelligenskvot, IQ. I Låtsaslandet är den 98. Det är samma nivå som invandrare från övriga Europa. Invandrare från vissa östasiatiska länder har i genomsnitt IQ 105. De här grupperna har heller inga problem i allmänhet med att utbilda sig, arbeta och integreras i ett nytt land.

Massimport av utvecklingsstörda

Invandrare från Mellanöstern, Sydamerika, Syd- och Sydostasien har i snitt IQ 86. Invandrare från Afrika skiljer ut sig från alla andra invandrargrupper. De har en genomsnittlig IQ kring 70. Gränsen för utvecklingsstörning eller begåvningshandikapp går just där, vid IQ 70. Under IQ 70 betraktas man som utvecklingsstörd.

När Låtsaslandet massimporterar människor från Afrika importerar vi alltså tiotusentals utvecklingsstörda individer från samhällen med en utvecklingsnivå som ligger hundratals år tillbaka i tiden jämfört med vår, människor som kommer från stamsamhällen och i många fall är funktionella analfabeter. Många av invandrarna från Mellanöstern och Afrika har dessutom psykiska och fysiska handikapp som en följd av inavel sedan flera generationer.

”Moderna IQ-test är färgblinda”

Bara att nämna sådana fakta framkallar ramaskrin hos låtsarnas prästerskap. Här hotar ju hela generaldogmen om att alla är lika att spricka och omintetgöra hela låtsaspolitiken!

”Men moderna IQ-test är färgblinda” skriver professor Helmuth Nyborg i en artikel med rubriken ”Vi må ikke blive som Sverige” i Jyllands-Posten. De tar ingen hänsyn till hudfärg, kultur eller religion.

Hela 80 procent av intelligensen är ärftlig och påverkas inte nämnvärt av uppfostran eller utbildning. Den är stabil över generationer. Undersökningar visar att immigrantgrupper bevarar sin genomsnittliga IQ i många generationer och att den i stort sett förblir opåverkad av deras nya miljö. Det visar sig till exempel hos invandrarbarn födda i det nya landet som får alla möjligheter till skola och utbildning men misslyckas med att ens gå ut grundskolan med fullständiga betyg.

Har vi då inte många olika sorters intelligens? Jo, men bara en av dem är verkligt intressant, svarar professor Nyborg. Det är den generella intelligensen, som har högre grad av ärftlighet och större stabilitet över hela livet än andra uppmätta värden. Utifrån den generella intelligensen kan en persons utbildningslängd, förvärvsstatus och inkomst senare i livet förutsägas med stor precision. Den naiva tron på att social ingenjörskonst i form av välvilliga välfärdsförmåner och möjligheter till vuxenutbildning kan kompensera för låg IQ och förvandla alla invandrare till produktiva medborgare faller platt till marken. Afrikanska invandrare med en genomsnittlig IQ på 70 har allvarliga problem i alla länder som de har utvandrat till och löper, precis som andra människor med låg IQ, risk att leva på försörjningsstöd livet ut.

Import av låg IQ sänker Låtsaslandets BNP

Genom att låtsas som om alla är lika och oselekterat bjuda in människor i Låtsaslandet utan att ställa några som helst krav sänker Låtsaslandets politiker medvetet landets genomsnittliga IQ. Det är ingalunda ett kosmetiskt problem, hur mycket man än anstränger sig att låtsas. Hur mycket vi än avskyr det visar en rad storskaliga internationella undersökningar att ett lands genomsnittliga IQ ganska exakt kan förutsäga landets bruttonationalprodukt (BNP), dess ekonomiska tillväxtpotential och produktiviteten på individnivå. Genom hämningslös import av människor från länder med låg genomsnittlig IQ sänker alltså Låtsaslandets politiker med berått mod landets produktivitet och konkurrensförmåga på den internationella marknaden. De generella välfärdssystemen är inte utformade för den belastning som en ansvarslös invandring från länder med låg genomsnittlig IQ innebär. Följden blir att de urholkas och töms.

Invandring från länder med låg genomsnittlig IQ bäddar dessutom för ökad kriminalitet och mer utbrett asocialt beteende. Sambanden mellan intelligenskvot och kriminalitet är starka. Ju lägre IQ desto större risk för en kriminell karriär.

Ny forskning visar att personer med låg begåvning oftare begår brott än andra. Enligt studien, som har gjorts på drygt 49 000 svenska män, dömdes 12,6 procent av männen med låg begåvning till fängelse. Motsvarande siffra bland de normalbegåvade var 6,3 procent och bland de högbegåvade 1,9 procent. Lågbegåvade dömdes också fler gånger och till längre straff.

Ett svek mot kommande generationer

Kommande generationers existens sätts på spel för en låtsasideologis skull. Stormogulen översteillusionisten Fredrik Reinfeldts ord om ”olikheter som går sida vid sida” är en klyscha, en dröm, en illusion. Så här lät det när han som MUF-ordförande utvecklade sin syn på välfärd och bidragsförsörjning i ett TV-inslag 1993:

Som bekant har det runnit en hel del vatten under Låtsaslandets broar sedan 1993. Översteillusionisten Reinfeldt har för länge sedan övergett sina egna teser. Han är illa ute även hos sina egna kärnväljare, och de moderata sympatierna rasar i opinionsundersökningarna.

”Reinfeldt har gjort det Gösta Bohman aldrig skulle ha gjort – han har jagat bort sina egna kärnväljare. Antagligen har Reinfeldt även skapat den moderata soffliggaren eftersom borgare nu känner att det saknas betydelse att rösta på moderaterna eftersom man får någon mittparti-miljöpartivälling tillbaka. Moderaterna saknar charm. Det Moderaterna vunnit på är en urusel motståndare – det kan förändras snabbare än Moderaterna” skriver Jan Kallberg på Dagens PS/Opinionen.

Kultureliten umgås helst med sig själv

Försöken att undvika konflikter mellan olika grupper av invånare genom att låtsas att olikheter inte finns eller går att fixa med lite social ingenjörskonst är dömda att misslyckas. Alla försök att ersätta etniska, kulturella och nationella lojaliteter med ideologiska låtsaslojaliteter skapar ännu värre konflikter. Ingen ideologi har hittills lyckats utplåna människans natur och omprogrammera henne till något annat än hon är. Instinktivt betraktar vi främlingar med misstänksamhet och rädsla, i varierande grad. Vi skyddar oss mot det potentiellt farliga tills något annat är bevisat. Alla etniska och sociala grupper umgås helst med sina likar. Detta gäller i synnerhet Låtsaslandets vänstersinnade kulturelit som är lika sluten och inåtvänd som vilket ordenssällskap som helst. Drömmen om en mångfald där människor med olika etnicitet, kultur och religion lever tillsammans i harmoni är just – en dröm.

”Ett samhälle är ett kontrakt mellan dess medlemmar”

”Ett samhälle är ett kontrakt mellan dess medlemmar” skriver professor Byron M. Roth i ”The Perils of Diversity” – Immigration and Human Nature”, sammanfattad på den norska bloggen Honest Thinking.

Han citerar den irländsk-brittiske filosofen Edmund Burke (1729-1797):

”Ett samhälle är ett partnerskap i all vetenskap, all konst, varje förtjänst och i allt fullkomnande. Eftersom ett sådant partnerskap inte kan fullbordas på flera generationer är det ett partnerskap inte bara mellan de nu levande utan också mellan dessa och dem som är döda och dem som kommer att födas.”

Att som Låtsaslandets låtsaselit ignorera förpliktelserna mot kommande generationer är att svika en av samhällets grundprinciper och bädda för katastrofer.

Ingen skillnad mellan kvinnor och män

I Låtsaslandet är det inte ens någon skillnad mellan män och kvinnor, så det är ett rent mirakel att det kan bli några barn. Och OM det skulle vara någon skillnad mellan könen är den absolut inte biologiskt betingad utan ett resultat av social indoktrinering. Allt annat är fördomar och chauvinism. Grunden för detta låtsande är en urspårad jämlikhetstanke som har perverterats i en låtsasövertygelse om att alla är lika. Varje antydd olikhet uppfattas av låtsarna som diskriminerande och ett brott mot jämlikhetsdogmen.

För säkerhets skull bör inlärningen till fullvärdiga låtsare börja tidigt, helst redan i förskolan. Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli. Barn är ju så formbara. Det visste redan de ryska bolsjevikerna som fortfarande kastar sina blodiga skuggor över omhändertagandesystemen för barnen i Låtsaslandet. Som en av teoretikerna bakom det revolutionära sovjetiska skolsystemet framhöll:

”Vi måste förvandla de unga till en generation av kommunister. Barn är som mjukt vax, de är mycket formbara och av dem kan man skapa goda kommunister. Vi måste skydda barnen från familjens skadliga inflytande… Vi måste nationalisera dem. Redan mycket tidigt i deras unga liv måste de hamna under det välgörande inflytande kommunistiska skolor erbjuder… Att tvinga modern att överlämna sitt barn till den sovjetiska staten – det är vår uppgift.” (V. Zenzinov: Deserted. The Story of the Children Abandoned in Soviet Russia. London 1931, sid. 27. Återgiven i Orlando Figes ”De som viskade. Tystnad och terror i Stalins Sovjet”.)

På Egalia finns inga pojkar och flickor

På daghemmet Egalia på Södermalm i Stockholm finns det inga pojkar eller flickor. Här har man avskaffat könen. Könsbestämmande ord används inte. Istället för hon eller han kallas barnen ”hen”.

”Vi hemlighåller inte att det finns olika kön. Men ett barn ska inte placeras i ett fack på grund av sitt biologiska kön” säger Gabriella Martinson, föreståndare, i Aftonbladet.

”Skillnaden är att här är genus och jämställdhet vår grundpedagogik.”

Traditionella barnböcker ratas. Målet är att erbjuda mångfald.

”Vi väljer gärna böcker med ensamstående föräldrar eller samkönade föräldrapar. Heterofamiljsböckerna får de ändå överallt. Det kan verka överdrivet, men vi måste hela tiden vara en motvikt till ett könssegregerat och konservativt samhälle.”

”Till luciafirandet skrev vi faktiskt om ”En sockerbagare”. ”Han” blev ”hen”.

Varför är det så viktigt?

”Därför att det alltid är en han. Han är normen och den börjar i barnsången. Varenda ko och ekorre är en han om inget annat sägs. Och när en sak normaliseras, då är det något som är avvikande” säger Gabriella Martinson.

Alla tygdockor är mörkhyade och exakt likadana – förutom en detalj; könsorganen. De är – hör och häpna – olika. Möjligen har personalen insett att barnen ändå så småningom skulle upptäcka att de är olika.

Barn som medel för ideologiska mål

På daghemmet Egalia använder man alltså barn som medel för att uppnå vuxnas ideologiska låtsasmål. Barn kan inte försvara sig, de är helt utlämnade. Hjälp att tidigt indoktrinera barnen till könlösa låtsasvarelser finns bland annat i böcker av Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist som också använder barn som medel för ideologiska mål och har en HBT-agenda: ”Jösta och Johan”,”Kalle med klänning” och ”Vem kan älska Ella?”.

”Kalle med klänning” är slutsåld. Det finns tydligen ett omättligt behov av litteratur om små pojkar som vill gå klädda i klänning. Jösta och Johan är två homosexuella giraffer. De vill så förfärligt gärna ha barn, men det kan de ju inte få eftersom de är likadan och likadan.

”Nu när tiden är kommen att slå sig ner,
Undrar de båda, det där livet – är det inte mer?
Är det bara vi och sen så är det slut?
Var är alla skojiga små barnatjut?
För visst är det så att de båda vill ha barn.
Fast de är av samma sort, likadan och likadan.”

Till all lycka hittar de homosexuella girafferna ett ägg ur vilket det kläcks en krokodil som omedelbart utropar ”Pappa!” vid åsynen av dem.

En 91-årig uteliggare och ”allas lika värde”

I samma författares bok ”Vem kan älska Ella?” är propagandamegafonerna påslagna på full volym. I Låtsaslandet har ju alla lika värde. En uteliggare som bevisligen inte klarar att ta hand om sig själv framställs som genom ett mirakel kapabel att ta hand om ett litet barn. Ella är ett övergivet spädbarn som hittas i en trappuppgång av den 91-åriga (!) uteliggaren Elvira, som sover i tält och trappuppgångar. På dagarna drar hon omkring på gatorna och tigger med allt hon äger i kassar staplade i en barnvagn. Detta liv framställs som lämpligt att släpas omkring i för ett litet barn.

”Ella gnyr i hennes famn. Hon är blöt av kiss och behöver bytas på. Elvira bygger blöjor av gamla tygtrasor, disktrasor och plastpåsar. Sin sportflaska gör hon om till nappflaska och fyller med ljummen mjölk.”

Uteliggare blir aldrig 91 år. På grund av sitt hårda leverne blir de sällan mer än högst 50. När uteliggaren dör går Ella omkring med en skylt på sig där det står ”Vem kan älska Ella?”. Ett par bögar tar hand om henne. I de här propagandaböckerna finns inga gränser för fantasin. Författarnas syfte är att till varje pris bevisa sin tes om alla människors lika värde. Detta värde omfattar dock inte barnet. Något barnperspektiv finns inte. Det handlar enbart om vuxnas behov. Försvarslösa barn ska pumpas fulla med politiskt korrekta lögner som deras föräldrar och andra vuxna behöver för att upprätthålla sin låtsasvärld.

En censurerad negerkung

Barn är den perfekta målgruppen för vuxnas låtsande. När jag var barn och läste Astrid Lindgrens böcker om Pippi Långstrump stördes jag inte av att Pippis pappa Efraim Långstrump var negerkung på Kurrekurreduttön i Söderhavet. Jag läste om lilla svarta Sambo också, utan att ta skada. Och jag älskade Åke Holmbergs böcker om privatdetektiven Ture Sventon som inte kan säga ”s”.

Det var då det. Så kan det givetvis inte få fortsätta i Låtsaslandet. Pippi Långstrumps pappa är inte negerkung längre. Han är ”härskare av kurrekurredutterna”. Förlaget Rabén & Sjögren, som har tjänat ett oräkneligt antal miljoner på Astrid Lindgrens böcker, har korrigerat författarens originaltext för att den ska passa i Låtsaslandet. Samma förlag har dragit in den planerade nyutgåvan av Åke Holmbergs (1907-1991) bok ”Ture Sventon i Paris” från 1953. Där förekommer nämligen ordet ”neger”.

Förlaget ville byta ordet ”neger” mot något mer passande som ”färgad” eller ”svart”, men Sveriges författarförbund sa hedrande nog nej till att ändra i originaltexten.

”Vi har gett ut Ture Sventonböckerna flera gånger genom åren, men tyckte det var dags att redigera bort ordet som känns förlegat och negativt laddat. När det inte gick väljer vi att inte återutge Ture Sventon i Paris” säger Cecilia Nilson, publicistisk chef på Rabén & Sjögren.

Historierevision kallas det när man ändrar det förflutna för att passa i en modernare låtsasideologi. När får vi se Astrid Lindgrens älskade buspojke Emil i Lönneberga som svart med lillasyster Ida i niqab? (Se Affes bildmontage tidigare i texten.)

”Allas lika värde är en ideologisk fantasi”

Karl-Olov Arnstberg, pensionerad professor i etnologi, skriver på Merit Wagers blogg:

”Värdegrund är ett begrepp som smugit sig in bakvägen i det politiska landskapet. Den eller de som inte har rätt värdegrund är det legitimt att mobba. Värdegrund är med andra ord ett begrepp som vänder sig mot rätten att tycka och tänka fritt. Visst, tänk fritt du, men då får du inte leka på våran gård. Har du inte rätt värdegrund så kommer vi inte att anställa dig och heller inte ta dina tjänster i anspråk.

Om vi från detta går vidare till frågan om allas lika värde, så är det en retorisk fras som låter bra men inte har någon som helst verklighetsanknytning. Människor har aldrig varit lika värda, inte i dagens Sverige och inte i gårdagens och inte heller någon annanstans. De kommer heller aldrig någonsin att bli det. Människor är olika värda men låtsas inte om det. Filosofen Slavoj Žižek betecknar ”allas lika värde” som en ideologisk fantasi. Begreppet har därför ingen politisk representativitet utan fungerar enbart som ett sorteringsverktyg.”

Sanningen har alltid varit illa sedd

Sanningen har alltid varit illa sedd och betingat ett högt pris för dem som har vågat uttala den. Jesus dömdes till döden och korsfästes.Sokrates (cirka 470-399 före Kristus) tvingades tömma giftbägaren, anklagad för att ha förlett ungdomen och förnekat gudarna. Filosofen och prästen Giordano Bruno (1548-1600) hölls fången i åtta år och brändes sedan på bål som kättare i Rom sedan han hävdat att universum är oändligt och att solen och inte jorden är centrum i vårt solsystem. Galileo Galilei (1564-1642) var liksom Bruno övertygad om att det var solen och inte jorden som är centrum i vårt solsystem. Han ställdes 1633 inför inkvisitionsdomstol och tvingades avsvära sig den ”felaktiga läran”. Straffet blev mildare än Brunos. Galilei dömdes till husarrest för resten av sitt liv.

Jag lever med en växande känsla av overklighet i Låtsaslandet. Jag tror inte att jag är ensam om det. Jag är en av dem som har haft lyckan att växa upp och leva i ett land som var bra innan det blev ett Låtsasland. Jag sörjer något livsviktigt och oändligt värdefullt som har gått förlorat – det land som är mitt och många andras.
Och jag sörjer sanningen.

Af Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter.

Litteratur:

Åke Holmberg: Ture Sventonböckerna.

Astrid Lindgren: ”Pippi Långstrump”.

Byron M. Roth: ”The Perils of Diversity – Immigration and Human Nature”.

Anette Skåhlberg, Katarina Dahlquist: ”Jösta och Johan”.

Anette Skåhlberg, Katarina Dahlquist: ”Vem kan älska Ella?”