Ikke så snart har man sovet og vågnet igen, før Vestens moderlige følelser er ved at skaffe os ud i en ny, udsigtløs militærindsats i den muslimske verden på halsen. Siger vi ja til den, siger vi også ja til den næste og den næste. Hvis politologen Hamed Abdel-Samad har ret, at vi er ved begyndelsen til den islamiske verdens sociale, økonomiske og demografiske undergang, så er det ved at være på tide at vi kan overvære det uden at gribe ind. Abdel-Samad har sammenlignet islam med alkoholisme. Enhver der har prøvet at redde en alkoholiker fra sig selv, kender prognosen.
Europa har én overordnet interesse i Mellemøsten, når vi nu ikke kan sikre stabilitet: At sørge for, at de 380 mio indbyggere forbliver på den rigtige side af Middelhavet. De kan ikke ernære sig, de kan ikke brødføde sig, de kan ikke producere (andet end olie), de kan ikke befolkningsbegrænse sig – men deres kaoskraft kan trække Europas do-gooders med i deres fald, hvis ikke man kan sige at byer som Malmø, Marseilles Antwerpen og Bryssel allerede er ved at ramle Mellemøstligt omkuld. Interessant nok er det den danske og europæiske venstrefløj, der bliver bløde i koderne og vil gribe ind, hvor dele af højrefløjen er imod og vil lade dem udkæmpe deres klankrige i (u) fred. Hvor går grænsen for indsatsen, hvad er succeskriteriet og skulle der evt. være en exit strategi dennegang ? (video om flygtningestrømmen til Italien fra idag.)

Statsminister Lars Løkke Rasmussen har holdt hovedet koldt. Men hans udenrigsminister, Lene Espersen, kredser om en vestlig militær indgriben. Og hans partifælle, udenrigsordfører Michael Aastrup Jensen, giver den som Rambo med krav om, at NATO skal handle på egen hånd.Værst er dog oppositionens højlydte krav om at sende Vesten i krig. De er ikke bare farlige, men også hykleriske. I forbindelse med Irak-krigen stillede de samme partier et ubetinget krav om, at den slags kun kan foregå med et FN-mandat.Ansvaret for Libyens tragedie ligger hos Kina, Rusland, de arabiske lande og Tyrkiet. De har forhindret en fælles aktion. Ralph Pittelkow: Politik med hovedet under armen

Den vestlige verdens eliter er som bekendt ikke rigtigt kloge. Der er blandt de toneangivende i Vesten en iboende dobbelthed. På den ene side er der tale om et udpræget had til egen kultur og på den anden side om et storhedsvanvid næppe set før. Den vestlige verden kan åbenbart ikke lære det. Som om to fejlslagne forsøg på at skabe demokrati og de saliggørende menneskerettigheder ikke burde have lært os lektien. Men nej. Lad os skynde os med at spænde buen endnu hårdere. Lad os blive lagt endnu en tak mere for had i den muslimske verden ved at bombe mål i Libyen. Morten Uhrskov Jensen Hybris og Väst går i krig igen, Ryssland och Kina ler i mjugg. Dansk flertal for angreb på Libyen. Italy blocks African evacuees fleeing Libya. Libyan rebellion has radical Islamist fervor: Benghazi link to Islamic militancy.

Når man lige er kommet tilbage til Sverige fra et møde i Forfatterforeningen med Jalving, klør det i fingrene for at skrive om det, ikke mindst når man ser dette. Jalving gjorde faktisk et nummer ud af sin lange veneration for Sverige, “en Danmarks bog ville blive langt mere ond,” lovede han. Og der kommer utvivlsomt endnu værre fra Helsingborgs Dagblad at dømme efter den martialske storinkvisitor, de havde sendt til byen. Mere om hende senere.
I Helsingborg er det som bekendt langt vigtigere at distancere sig fra “den danske syge” end nogen andre steder i Skåne. Der er også kun 4 kilometer til Danmark, og den dødbringende sygdom må være luftbåren. Mærkeligt at der aldrig er finsk østenvind i Sverige. Jeg antager at finnerne er nogle postkoloniale sekunda-svenskere, der ikke selv kan gøre for, at de er så uoplyste, at de ikke har inviteret det halve Somalia til Helsinki. Ja, de bruger endda Sverige som skræk-eksempel i det finsk parlament, bedre ved de ikke.
Et sobert, ikke særlig Sverigesbaskende møde på et – som Hartling sagde om sit møde med Mao – overvejende højt intellektuelt niveau. Ikke mindst takket været en fuldspækket sal af vidende publikummer, muligvis kan det også have bidraget, at undertegnede ikke sagde et kvæk under hele seancen, selvom det kløede en del på tungen. Men materialet skal lagre et par dage endnu, så indtil videre nøjes vi med Diana Holmbergs bandbulle. De hunde i koblet der åbenbart er ramt, hyler højest. Det er ikke den åbne, nysgerrige stemning, der var i København og helhedsindtrykket af den svenske presses modtagelse af Jalving, er milevidt fra den ret venlige modtagelse, Lena Sundström ubegribeligt nok fik i Danmark: Film på TV 2, laurbær i Politiken, hyldest på Den Sorte Diamant. Igen står Anstændigheden med stort “A” for de værste verbale møgfald. Kun en tåbe dukker ikke hovedet, når Helsingborgs udedas flyver om ørerne på én. Det er som bekendt l a n g t fra første gang.

Hvem har tisset på Mikael Jalvings sukkermad? Som dansken säger om någon som verkar oförklarligt sårad eler arg.

Någon journalist är krönikören inte men nu har han ju fått det här uppdraget och han försöker, till exempel med pinsamma övergångar mellan de olika scenerna i hans Sverigeresa. Jag tror till och med han använder en dröm en gång. Och så har någon sagt honom att man alltid måste berätta något om hur personerna man träffar eller nämner ser ut. Hirdman har röda glasögonbågar och Hjalmar Mehr var kort i rocken. [..]

Mest av allt tycker Mikael Jalving om att ligga på hotellrummet eller sitta på kafé och läsa böcker, svenska böcker om Sverige. Jag skulle vilja säga att gemene människa inte tagit sitt ansvar att ställa frågor, lyssna och säga sin mening högt och tydligt. Är det månne så att vi skiter i den personliga moralen i stora svåra frågor som berör andra människor, bara vi får lite högre levnadsstandard år från år? Men den offentliga moralen, den som staten skyltar med i utrykespolitiken, den ska hållas högt! Jag håller med, det kan bli pinsamt när ministern skryter med moralen när det inte kostar något. Har det en god effekt, är jag däremot nöjd.

Jalving vinglar gärna när det passar honom – å ena sidan konsensus, å andra Sverige som extremernas land. Och Lena Sundström? Han har läst hennes bok, åtminstone såpass att han hittat några citat som han plockar ut med pincett och påstår de stödjer hans tes om tystnadens kultur. Retoriken är försåtlig, tekniken ohederlig. Boken kan uppfattas som ytlig och illvillig eller kvick och underhållande, men att den, som en dansk kritiker menar, skulle vara uttryck för det mindervärdeskomplex gentemot storebror i norr som man ibland vill förklara danskarnas attityd till oss med, det har jag svårt att se. Jalving har naturligtvis inte skrivit sin bok för oss svenskar. Kanske kan Dansk folkeparti få några röster på den, för att stävja den svenska bacillen. Mig säger den i första hand någonting om hur man kan skydda sina omhuldade förutfattade meningar. Men den nytta jag har av den är att den ger mig tillfälle att tänka ett varv till över saker i den svenska politiska kulturen och debatten som skulle kunna bli bättre, mycket bättre, till fromma för en levande demokrati. Diana Holmberg: En idiot på resa (foto fra venstre: Ingrid Carlqvist, Erik Meier Carlsen og Mikael Jalving, klik for helskærm.)

Gøglende, sværmerisk frygt kontra de virkelige trusler

Lige nu er et par reaktorer på den anden side af jordkloden, og våde, sentimentale følelser for oprørere i et fjernt land befolket af banditter, vistnok det der optager mainstream. Har man bevæget sig i blogverdenen i nogle år, og har vænnet sig til stadig kritik af “MSM”, og lært at blive ens egen redaktør for virkelig at komme til at vide mere, opbygges vist hos de fleste en foragt for dagsordnerne derovre i mainstreamland. Man kender alt for godt til langtrækkende udviklingstendenser der kan kulminere i noget apokalyptisk, eller måske ‘bare’ i et whimper i vore trygge velfærdssamfund, men som i hvert fald som et minimum må medføre at det vi alle er opvokset med som noget givet på længere sigt vil blive afløst af noget der er mere fattigt, voldeligt og fragmenteret. Man kan her nævne USAs statsgæld, demografien, menneskerettigheder der ikke accepterer økonomiske rammer, og islamiseringen. Man ved godt at man intet ville opnå ved at blive onlineverdenens udgave af manden med dommedagsskiltet, og når de daglige nyheder med forandring til det værre (bandevold, stenkast mod brandbiler, m. v.) ikke medfører samme frygt som en lækkende atomreaktor i Japan må man bare trække på skulderen og erkende at det er sådan det skal være. I forlængelse af Pittelkow her kan man også tilføje at vestlige medier, den vestlige diskurs, mangler den helt elementære førsteprioritering af vores interesser – som måske slet ikke er sammenfaldende med nogle ubestemmelige oprøreres interesser dernede i banditland (LFPC)

[…] Prøv at lægge mærke til, hvor lidt den danske debat beskæftiger sig med, hvad de arabiske lande burde gøre for at hjælpe oprørerne. De skulle ellers være de nærmeste til det.

Holdningen ligger dybt i os. Fordi vi har en tradition for humane samfund. Men også fordi vi har en historisk skyldfølelse over Vestens magtfulde rolle i verden. Og så, fordi vi går ud fra, at vi kan ordne alle verdens problemer, hvis bare vi vil.

Men den globale udvikling i disse år fortæller os ubarmhjertigt og klart, at der er grænser for Vestens (USA’s) magt.

Hvis man ignorerer dette, kommer man til at føre politik med hovedet under armen. Det er lige præcis, hvad mange politikere også i Danmark gør for tiden. […] Ralf Pittelkow: Politik med hovedet under armen

With Libyan government troops closing in on the rebel stronghold of Benghazi, virtually all American commentators appear to be united in the conviction that America or “the West” should intervene to save the Libyan rebels. But one month after the unrest in Libya began, we still know almost nothing about them. This fact seems not to trouble the commentators or even certain heads of state. […]

More ominously, [Figaro correspondent Tanguy] Berthemet’s report makes clear that the National Council is supported by local Islamists. Indeed, it might well contain some. Although Berthemet’s article cites “security concerns,” perhaps this is the reason that the names have not been released. […] Save the Libyan rebels! (But do we know who they are?)

Interessant islandsk dokumentar fra 2010 svensk TV i aftes. Fra et dansk synspunkt også fordi Rachel Ehrenfeldt medvirker. Hun får Trykkefrihedsprisen pris nu den 2 april. I den helt store politik, er tingene sjældent som på den medieoverflade, vi bliver vist. Alligevel har Gud og hver mand helt bestemte meninger om storpolitik. Adskillige uafhængige kilder meddeler CIA, Bush og Obama hvor Bin Ladin er, de har mødt ham efter 2004, de mødes med tavshed, trusler og vold. Hele dokumentaren kan ses her i SVT Play, 58 minutter, men kun i Sverige.

Rykten säger att Usama bin Ladin, al-Qaidas ledare, skulle vara död eller isolerad från omvärlden i ett grottsystem i gränslandet mellan Afghanistan och Pakistan. Men enligt dokumentären Feathered cocaine lever bin Ladin sedan 2003 ett liv i lyx i Iran med sin familj där de skyddas av landets regering.Feathered cocaineFilmens hjemmeside.

Hård kritik af Ilmar Reepalu

Senior officials of the Simon Wiesenthal Center, a leading Jewish human rights NGO, during a week-long fact-finding mission to Sweden, urged in a series of meetings in Stockholm and Malmo, that the government take over the onerous cost of protecting lives and communal institutions. “Sweden intelligence has identified over 400 Islamist radicals and Neo-Nazis,” said Rabbi Abraham Cooper, associate dean. “Coupled with global threats from ‘lone wolf’ operatives, Jews are a primary target for hate crimes and terrorists.”

The Center’s call followed meetings with key political, Jewish and Muslim and top law enforcement officials in the Southern city of Malmo, after a spate of anti-Semitic incidents were ignored. These incidents included numerous harassments and intimidation of Rabbi Schneur Kesselman and other members of the Jewish community. As a result, the Wiesenthal Center imposed a ‘travel advisory’ on Sweden’s third largest city in December 2010.

“I told Mayor Ilmar Reepalu, during our hour-long meeting at City Hall that the status quo is intolerable,” said Dr. Shimon Samuels, the Center’s Director of International Relations. He added, “unless you take the lead in providing protection for all your citizens, the travel advisory will remain in force,” Samuels concluded. Simon Wiesenthal Center Urges Swedish Government to Finance Security of Jewish Community’Jew Tax’ is Morally Unacceptable,Hård kritik mot Ilmar Reepalu

Den mest unævnelige elefant i lokalet: Det kommende kollaps

Er man i tvivl om hvorvidt prognosticering af konsekvenserne af et kollaps af samfundsordenen er et kontroversielt emne, kan man bare genkalde sig reaktionerne på Lars Hedegaards tale ved counterjihad-seminaret i Brussels i 2007 (The Resilience of the Commoners.)
. Hvor ond vilje, manglende sproglige evner eller berøringsangst gjorde sig gældende i den besynderlige forveksling af ‘kan ske’ med ‘bør ske’ skal vi lade være uafgjort i denne omgang, men emnet ‘fremtiden i multikulturen’ er måske det mest urørlige i den offentlige debat – det skulle da lige være tankerne om, skal vi sige, drastisk og selektiv renovering af en ganske bestemt lokalitet på de sydlige himmelstrøg. Baron Bodisseys post her er helt i tråd med Lars Hedegaards tale, ikke mindst i dens fremhævelse af muligheden af parallelle skyggeinstitutioner der kan holde lidt sammen på et samfund i ekstrem grad af opløsning. Her blot nogle afsnit der ikke yder helheden retfærdighed (LFPC).

[…] However, the entire structure must eventually come crashing down, and the longer the postponement, the more spectacular will be its fall. The Western welfare state is built out of enormous, unthinkable quantities of debt. It is the greatest Ponzi scheme in history, and its demise is mathematically inevitable. The only question is exactly when the scam starts to unravel in earnest — the outside limit is about a generation from now, when the demographic disaster can no longer be papered over. […]

The end of the welfare state will act as a high colonic for some of the worst excesses of our culture. The lavish funding of our most absurd and destructive behaviors will come to an end. State support for the able-bodied, and probably even for the aged and disabled, will be drastically curtailed.

Immigration and its attendant problems will in due course become insignificant, because what remains of civil society among the natives will hunker down to protect itself, by whatever means necessary. Yes, I realize that much of California and other parts of the Southwest are already alien territory, and will simply become part of Aztlan or whatever the mestizo majority decides to call it. But at least the new entity will no longer be kept on life support through the beneficence of politicians in Washington D.C.

And much of the Muslim problem in Europe will be solved. When the state is no longer supporting three-quarters of the urban immigrant population, the denizens of the no-go zones will have to figure out some other means of subsistence. One presumes the resolution of the ensuing struggle for resources will not be pretty, but the problem will be resolved. […] The Shadow Knows: Part One

Canadisk MP: Pæn tone vigtig i afstandstagen fra æresdrab

Should western governments describe “honor killings” or female genital mutilation as “barbaric”? The son of the late Canadian colossus Pierre Trudeau thinks such terms have unfortunate pejorative overtones:

Liberal MP Justin Trudeau said the government should not call honour killings “barbaric” in a study guide for would-be Canadian citizens…

“There’s nothing that the word ‘barbaric’ achieves that the words ’absolutely unacceptable’ would not have achieved,” Trudeau, the Liberal immigration critic, said.

“We accept that these acts are absolutely unacceptable. That’s not the debate. In casual conversation, I’d even use the word barbaric to describe female circumcision, for example, but in an official Government of Canada publication, there needs to be a little bit of an attempt at responsible neutrality.” […] Mark Steyn:Boy Genius

On Friday night, twelve-year old Tamar Fogel came home to find both her parents, Ruth and Udi Fogel, two brothers Yoav (11) and Elad (four), and her three-month old sister Hadas murdered in their beds. They had had their throats cut and been stabbed through the heart. That’s not shocking: There is no shortage of young Muslim men who would enjoy slitting the throat of a three-month old baby, and then head home dreaming of the town square or soccer tournament to be named in their honor.

Back in Gaza, the citizenry celebrated the news by cheering and passing out sweets.That’s not shocking, either: In the broader Palestinian death cult, there are untold legions who, while disinclined to murder Jews themselves, are content to revel in the glorious victory of others. And out in the wider world there was a marked reluctance to cover the story.

And, if not exactly shocking, that was a useful reminder of how things have changed even in a few years. On 9/11, footage of Palestinians dancing in the streets and handing out candy turned up on the world’s TV screens, and that rancid old queen Arafat immediately went into damage-control mode and hastily arranged for himself to be filmed giving blood. This time round there was no need for damage-control, because there was no damage: The western media simply averted their eyes from their Palestinian house pets’ unfortunate effusions. The Israeli Government released raw footage from the murders, but YouTube yanked the video within two hours. The hip new “social media” are developing almost as exquisitely refined a sense of discretion as the old Social Register. Mark Steyn: Dead Jews Is No News. (Jubelscener i Gaza efter mord på Itamar-familie.DRs Syge og Perverterede “Nyhedsprioritering.” 20,000 attend Itamar massacre victims’ funeral.)

Arabiske ‘latinoer’ under dække i USA

[…] “At this time, DHS does not have any credible information on terrorist groups operating along the Southwest border,” a Department of Homeland Security official said in a statement.” But we’re not talking about groups operating along the border; we’re talking about terrorists inside the United States. Those intended-to-be-reassuring words from DHS carefully beg the central question. And the more you read, the worse it gets:

(FBI Director Robert) Mueller testified before the House Appropriations Committee in March 2005 that “there are individuals from countries with known Al Qaeda connections who are changing their Islamic surnames to Hispanic-sounding names and obtaining false Hispanic identities, learning to speak Spanish and pretending to be Hispanic.”

Just last year, the Department of Homeland Security had in custody thousands of detainees from Afghanistan, Egypt, Iraq, Iran, Pakistan, Saudi Arabia and Yemen. U.S. Border Patrol statistics indicate that there were 108,025 OTMs (“Other Than Mexicans”) detained in 2006, compared to 165,178 in 2005 and 44,614 in 2004. […] Michael Ledeen: What if They Are Already Here?

Frankfurt-attentatmanden en ikke helt ensom ulv

Så længe jihadiske forbindelser til kriminalitet kan benægtes; så længe det kan hævdes at vold involverende herboende muslimer ‘ikke er banderelateret’; og så længe terror kan benægtes at være dette, blot der ikke er tale om spektakulære, storstilede angreb – så længe vil myndigheder gøre det. Ikke blot forenkler det perspektiverne i forbindelse med opklaringen bekvemt, det tjener jo også til at udskyde konfrontationen med den ubehagelige kendsgerning at den glade multikultur reelt er importeret samfundsundergravning. Dette kan man konstatere – tilbage bliver spørgsmålet om hvorvidt den evige, stereotype benægtelse af perspektiverne afspejler retningslinjer udstukket højere oppe i et trængt statsapparat (LFPC).

The German Federal Prosecutor’s Office has brought charges against 25-year-old Rami Makanesi: a German national suspected of having been chosen by al-Qaeda to develop a European support network for the terror organization. Makanesi — who continues to be identified by German authorities simply as “Rami M.” — has been in German custody since August 2010. He is known to have lived in the same apartment building in Frankfurt as the Frankfurt Airport shooter Arid Uka, and the two men are reported to have been friends. […]

A neighbor of Arid Uka who was interviewed by Germany’s dapd wire service testified to the friendship between the two young men and said that Makanesi already “looked like” an Islamist during his Frankfurt days. Alluding to the Frankfurt Airport shooting, the neighbor added, “If it wasn’t for Rami, Arid would never have had the idea of doing such a thing.”

German authorities have insisted that Arid Uka was in all likelihood a “lone wolf” who acted spontaneously. As against this theory, Die Welt has noted not only that he was a friend of Rami Makanesi, but also that he purchased the murder weapon several months before the attack. Acquaintance of Frankfurt Shooter Charged as Al-Qaeda Member

Tommy Robinson får godt med taletid og det er også nødvendigt mod Edward Mortimer, tidligere den Euro-Arabiske dialog og taleskriver for Kofi Annan.

Hege Storhaug: Europe must stand up to Islamism

While actual terrorists are relatively few in number, Islamists are not. Their influence is growing across Europe, especially among young people. Among 15-year-old German Muslims, 40% consider Islam more important than democracy, while 37% want Europe’s Muslims to live under sharia law. In Britain, 28% of all Muslims want that country to be governed according to sharia; this sentiment is strongest among the young, with 37% of those between ages 16 and 24 supporting the idea. Among Muslim university students in Britain, fully 40% support sharia either strongly or relatively strongly. One in three of those students considers it legitimate to kill in the name of Islam.
If Europeans continue to ignore these facts, in the hopes the problem will just go away, Europe risks being plunged into a new Dark Ages, comparable to the Nazi era. While politicians’ pronouncements are a good start, they are far from enough. Across Europe, Islamism and sharia law have spread their tentacles into major social institutions. To root out their destructive influence, Europe needs to take decisive measures today, and into the next decade.
We need tougher rules on immigration and asylum. We need to be clear that there is one set of laws and norms that apply to all. Our governments must no longer support organizations that preach and foster hate. As the Norwegian poet Inger Hagerup wrote in a poem penned two years after the Second World War: It is urgent, it is urgent. It can all go wrong again. What are we waiting for? National Post, Canada.

Sveriges mest ekspanderende branche

må være retsvæsnet. I 2010 anmeldtes der 1. 359. 878 forbrydelser i landet. Hvor mange der blev begået og ikke anmeldt, kan man jo gisne om. Udviklingen/afviklingen er omtrent lige slem på alle områder. Voldforbrydelser er f.eks. øget med 315 % på 35 år. Prognosen for branchen de næste fire år, ser således ud:

Polisen: Antalet inkomna ärenden kommer att öka med 3 procent. Antalet ärenden redovisade till åklagare kommer att öka med cirka 10 procent.
Åklagarmyndigheten: Antalet inkomna brottsmisstankar kommer att öka med cirka 14 procent. Antalet brottsmisstankar med åtalsbeslut kommer att öka med cirka 13 procent.
Sveriges Domstolar: Antalet inkomna brottmål kommer att öka med cirka 17 procent. Antalet avgjorda brottmål kommer att öka med cirka 17 procent.
Kriminalvården: Antalet häktade kommer att öka med cirka 9 procent. Antalet fängelsedömda beräknas öka med 6 procent och frivården med cirka 7 procent. Totalt beräknas antaler klienter i Kriminalvården öka med 7 procent. Prognos över rättsväsendets kapacitetsbehov

“Välkommen till den sista förintelsen”

Minoriteters utsatthet i Malmö tyder på en allvarlig situation, det menar representanter från det judiska utbildningscentret Wiesenthal som var på besök idag.I dag träffade företrädare för judiska Simon Wiesenthal Center i Los Angeles Ilmar Reepalu (S), som är kommunstyrelsens ordförande i Malmö. De har tidigare varnat judiska resenärer för att åka till Malmö.“Välkommen till den sista förintelsen”

Det var en sammanbiten Abraham Cooper som lämnade mötet med Ilmar Reepalu strax efter klockan elva.Det var ett mycket seriöst möte där nyckelfrågan var säkerhet för minoriteterna. Men vi har mycket arbete framför oss, sade Cooper.Ett av förslagen som Wiesenthalgruppen presenterade går ut på att införa en hatbrottspolis enligt amerikansk modell. Judiska Malmökritiker mötte Reepalu

Jøde- og kvindehad i islam

Følgende er afvist af Sydsvenskan, begrundelse ses nedenfor. Vi der kender svenske aviser, skriver til  danske.

Af Rachel Adelberg Johansen

Det er åbenbart blevet moderne for svenske toppolitikere at blande sig i danske forhold. Det seneste skud på stammen er integreationsminister, Erik Ullenhag, (FP), som har fået bragt en kommentar “Ta inte efter Danmark” i Sydsvenskan d. 9. marts i anledning af et seminar om såkaldt “främlingsfjentlighet” på Malmø højskole.

Vi danskere må forstå, at den debat, som pågår i Danmark om islam åbenbart skulle være dybt bekymrende, og ikke noget man skal begive sig ud i i Sverige ifølge Ullenhag. Man kunne også vende den om og spørge Ullenhag, om det ikke er langt værre for det svenske samfundsliv, hvis man ikke debatterer islam åbent og frit i den offentlige debat? Er det ikke væsentligt at få diskuteret de islamiske normer og værdier, som f. eks. den udbredte sociale kontrol med kvinder, som kolliderer med de moderne, vestlige normer og skikke som den personlige frihed, seksuel frihed til begge køn og kønsmæssig ligestilling?

Læs mere »

Af Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

När politiker gör utspel som inte bara står i strid med folkopinionen och sunt förnuft utan också med lagar som de själva har stiftat väcks min nyfikenhet. När tre av landets fyra största dagstidningar dessutom applåderar dumheterna blir jag ohyggligt nyfiken. Jag vill nödvändigtvis veta varför de gör på detta viset. Vilka är personerna bakom besluten? Hur tänker de? Vilka är deras drivkrafter? Vad vill de uppnå? Hur ser deras riskkalkyl ut? Jag vill verkligen veta.

Jag är antagligen inte ensam om att ställa mig de här frågorna efter överenskommelsen mellan den svenska regeringen och miljöpartiet om migrationspolitiken. (Den som vill läsa mer om den kan läsa min förra krönika)

Sveriges politiker är i full färd med att montera ned och avskaffa Sverige. Det går fort nu. Men inte tillräckligt fort för de ansvariga politikerna. De vill snabba på den totala samhällsupplösningen. Grunden har lagts genom fyra decenniers massinvandring. Att öppna Sveriges gränser på vid gavel för ännu mer okontrollerad invandring är ett säkert sätt att få samhällsstrukturer att falla samman. Ännu fortare går det om man splittrar landet i delar där majoriteten är skyldig att följa lagen medan andra är befriade från den skyldigheten. Ett Sverige som klyvs på mitten, ett land där traditionella kärnvärden som rättvisa, moral och hederlighet sedan länge är urholkade, är ett lätt byte för destruktiva och totalitära krafter. Islam är en. Grov organiserad brottslighet en annan. Som bekant ingår de inte sällan fusion.

En djupgående kris i svensk politik

Överenskommelsen om migrationspolitiken ångar av politisk desperation. Den borgerliga alliansregeringen har efter valet 2010 inte egen majoritet. Småpartierna centern och kristdemokraterna kämpar för sin överlevnad, kosta vad det kosta vill. I desperation kastar sig alliansen i famnen på invandringsextremisterna i miljöpartiet och låter dem bestämma invandringspolitikens inriktning. Det är bara ett av många tecken på en djupgående kris i svensk politik. Det finns knappt ett enda parti som inte krisar. Det inger hopp. Fördelen med kriser är att de river upp bottensedimentet, det där allra djupaste, undangömda och smutsigaste lagret av lögner och obearbetad bråte. Ju mer skit som kommer upp i ljuset desto lättare blir luften att andas. Utan storstädning ingen pånyttfödelse.

Bland allmänheten pågår bloggbävning. Kommentarsfälten med svenska folkets reaktioner svämmar över av upprördhet, raseri och förbittring. Bland medborgarna finns en annan sorts migrationsöverenskommelse, en kraftfull folklig protest: den här gången har politikerna gått för långt. Det här finner vi oss inte i.

Ekonomiska frizoner i ”utanförskapsområdena”

Då kommer nästa drag. Regeringen ska utreda förslag om att skapa ekonomiska frizoner i så kallade ”utanförskapsområden”, de närmare 200 områden i Sverige där mindre än hälften av befolkningen arbetar och resten lever på bidrag. Hit nådde aldrig den upphaussade ”arbetslinjen”, alliansens ständiga mantra.

Genom sänkta skattekostnader för företag i dessa ”utanförskapsområden” ska fler invandrare få jobb och fler företag startas, är tanken. Med etniskt riktade privilegier fortsätter regeringen att klyva Sverige på mitten. Vi ska ha parallella samhällen: ett för laglydiga människor som arbetar och betalar skatt. Ett annat för dem som inte har någon lust att följa lagar men belönas med sociala förmåner som betalas av andra. Nu tätnar proteststormarna. Om regeringen vågade utsätta sig för vindstyrkan skulle den inte kunna hålla sig upprätt.

”Jag får inte ihop detta! Vi har hög arbetslöshet i invandrartäta områden, ändå ska invandringen få öka och vi har Europas högsta ungdomsarbetslöshet samtidigt som svenska ungdomar tar låglönejobb i Norge och Danmark. Regeringens politik är inte dålig, det är inte rätt ord. Den är öppet diskriminerande och provocerande gentemot både svenskar och de invandrare som sedan lång tid jobbar och är integrerade i landet” skriver signaturen ”Navigare necesse est” i en av hundratals kommentarer i Svenska Dagbladet.

Men alliansregeringen under ledning av statsminister Fredrik Reinfeldt (m) utsätter sig inte för proteststormarnas vindstyrka. De är i full färd med att välja sig ett nytt folk. Det är demokrati Swedish style. Hur blev det så? I försöken att hitta svar gör jag några tillbakablickar och lägger pussel med de fem partiledarna bakom migrationsöverenskommelsen: Fredrik Reinfeldt (m), Jan Björklund (fp), Maud Olofsson (c), Göran Hägglund (kd) och Maria Wetterstrand (mp). Vi börjar med en tur till Vaxholm, den lilla skärgårdsstaden några mil nordost om Stockholm.

Förnyelse eller ”Det ska löna sig att arbeta”

Vädret kunde omöjligt vara bättre. Strålande solsken från en klarblå himmel. Söderfjärdens vattenglitter kastar reflexer långt upp på kajen där gräsänderna har fått maka på sig för hundratals människor som trängs mellan Hamngrillen och Vaxholmsbolagets lilla terminal. Det är feststämning i luften. Med höga skrik och i hård konkurrens med dånande popmusik lever måsarna upp till allas förväntningar på pittoresk skärgårdsidyll. Just den här dagen har de rollen som löftesbärare om den nya tid som ska komma. En svärm av MUF:are går runt och delar ut kampanjmaterial. Musiken och stämningen signalerar ungdomlighet och förnyelse. ”Nytt” är det magiska nyckelordet. Nyordning och De Nya Moderaterna. Publiken utgörs visserligen till stor del av medelålders, gediget borgerliga Vaxholmsbor från villakvarteren med havsutsikt. Men äldre socialdemokrater från allmännyttans områden trängs också på kajen. Alla gillar nytt.

Det är lördagen den tolfte september 2006. Fredrik Reinfeldt, moderaternas partiledare sedan 2003, ska strax stiga i land från den ärevördiga M/S Björkfjärden, för dagen med däcket lövat med de fagraste björkar. Några dagar tidigare har han fyllt 41 år. Nu äntrar han den uppbyggda scenen på kajen. Han är solbränd och ser glad ut. Tonfallet är självsäkert, det är tonfallet hos den som ser sig själv som vinnare. Han prickar in poängerna en efter en. Moderaterna har segervittring. Nu är det slutspurt som gäller. Fredrik Reinfeldt talar om att det måste löna sig att arbeta. Han ställer arbete mot bidrag och det han kallar utanförskap. Socialdemokraterna har suttit i orubbat bo sedan 1994. En dryg månad efter talet i Vaxholm kommer Fredrik Reinfeldt att vinna valet och kapa åt sig makten från dem. På valnatten kastar statsminister Göran Persson (s) in handduken. Sedan drar han sig tillbaka till sin Sörmlandsgård Torp.

Utflykt till ”utanförskapet”

Invandrartäta Ronna i Södertälje, två månader efter valet. Fredrik Reinfeldt gör sitt första besök ute i landet som statsminister. Han vill redan här markera den faiblesse för mångkultur som svenska folket snart kommer att inse vidden av. Han har en motig tid bakom sig. Knappt hann han tillträda som landets politiske ledare förrän skandalerna briserade i media. Två nyutnämnda ministrar, Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò, har tvingats avgå under uppseendeväckande former. Den ena för att hon har betalat barnflickor svart, den andra för att hon av ideologiska skäl struntat i att betala TV-licens. Fredrik Reinfeldt hade känt till alltihop innan media spräckte storyn. Men han klarade inte eller ville inte försvara sina ministrar. De fick gå.

Besöket i Ronna är en utflykt till ”utanförskapet”, detta begrepp som partistrategen Per Schlingmann myntat utifrån sina erfarenheter som PR-man och som med ett trollslag har förvandlat stora delar av Sverige till ”utsatta” och ”offer”. Vem vill beskyllas för att leva i utanförskap? Detta är det verkliga vi- och dom-tänkandet, det som Fredrik Reinfeldt otaliga gånger ska beskylla Sverigedemokraterna för. Vi här inne och dom där ute, i utanförskapet. Statsministern säger att han tror att väldigt många är stolta över att bo i Ronna. Ronna är ett exempel på ett Sverige där olikheter möts, säger han. Ett år tidigare har olikheterna mötts så till den grad att det urartat i kravaller och skottlossning mot polisstationen i Södertälje. Men det säger Fredrik Reinfeldt ingenting om.

”Jag är en typisk svensk”

Besöket i Ronna blir ett fiasko. Det enda alla närvarande journalister är intresserade av är Lars Danielsson och de försvunna tsunamibanden. Det är också just den här dagen Fredrik Reinfeldt kläcker ur sig det påstående som han ska komma att få äta upp oräkneliga gånger och som antagligen kommer att förfölja honom till slutet av hans politiska liv:

”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån” säger han.

Ett år senare, den 27 augusti 2009, förtydligar han sig med ett personligt uttalande på Moderata samlingspartiets arbetsstämma i Västerås:

”Jag är en typisk svensk. Min farfarsfar var frukten av en romans mellan en färgad amerikansk cirkusartist och ett lettiskt hembiträde. Det är svenskt. Blandat.”

Varför säger han de här sakerna? De är inte bara ogenomtänkta, de är direkt korkade. Fredrik Reinfeldt är inte dum. När vanligtvis intelligenta människor gör häpnadsväckande uttalanden beror det vanligen på att förnuftet går ut där känslorna går in. Ämnen som etnicitet och mångkultur är tydligen så känslomässigt laddade för Fredrik Reinfeldt att de får hans omdöme att svikta. Kanske står orsaken att finna hos farfarsfar, den färgade cirkusartisten, kanske någon annanstans. I vilket fall som helst får en statsministers tänkande och görande aldrig styras av outredda personliga neuroser. Det får helt enkelt inte finnas några blinda fläckar, för det är just de blinda fläckarna som lägger grund för ogenomtänkta beslut och regelmässigt utlöser politikers fall.

Makten har ett pris

Ett val och fem år senare. Nu är det 2011. Statsminister Fredrik Reinfeldt har hunnit fylla 45. I samarbete med Per Schlingmann har han lyckats skapa ett nyspråk med ideligen upprepade uttryck som ”i grunden” och ”givet att”. Ordet ”fortfarande” har han avskaffat, det finns inte längre. Nu ska det heta ”fortsatt”. Sverige har i grunden fortsatt god ekonomi givet att konjunkturen består. Favoritordet är fortsatt ”utanförskapet

Han är förändrad. Glädjen och spontaniteten från 2006 är som bortblåsta. Han är stingslig, trött och irritabel, kan inte dölja sin snarstuckenhet och prestigebundenhet. Arrogansen blir tydligare. Regerandet har tärt på honom. Verkligheten vill inte gå hans väg. Makten har ett pris för alla som dras in i dess trollkrets. Maktens män och kvinnor betalar alla med en stor bit av sin själ. Det första priset är den personliga friheten och den egna viljan. Politik är att underordna sig Partiets vilja och alltid vara eniga utåt. Grupptrycket är stenhårt. Det egna jaget krymper, istället uppgår man i en amöbaliknande gruppidentitet. I samma ögonblick som man får del av maktens sötma och privilegier slår fällan igen. Mot den fångenskapen hjälper inga feta arvoden. Man blir fånge i och uppäten av ett system där vägen ut är oviss och avlägsen. Om den ens finns.

Konsten att ljuga
Det andra priset är sanningen. För att kunna spela det politiska spelet måste man behärska konsten att ljuga. Det finns, enligt David Runciman, amerikansk politisk teoretiker vid universitetet i Cambridge, två kategorier politiska lögnare. Han beskriver dem i sin bok ”Political Hypocrasi”:

de är antingen uppriktiga hycklare eller uppriktiga lögnare. Den första gruppen har en stark tilltro till fakta, de tycker att de håller sig till saken men hycklar om sin egen person. Kanske har de helt enkelt glömt eller förlorat kontakten med den person de en gång var? När fakta inte räcker för att övertala väljarna försöker de göra om sig själva. Fredrik Reinfeldt är ett exempel på den här gruppen. Han har alltid varit den duktige gossen, ett underbarn, ända sedan han blev elevrådsordförande som elvaåring. Underbarn får försaka stora delar av sig själva för att leva upp till omgivningens förväntningar. Framgångarna kan aldrig kompensera uppoffringarna. Hur mycket av sig själv har han offrat längs vägen? Hur mycket av den ursprungliga människan har han kvar?

Han är sluten, ospontan, med stel mimik och ett hämmat kroppsspråk. Han ger ett spänt och grinigt intryck. Visserligen vann han och hans allianskamrater även valet 2010. Men det gick inte som han ville ändå. De fick inte egen majoritet utan är tvingade söka samarbete med andra partier utanför alliansen för att få igenom sina förslag i riksdagen. Och Sverigedemokraterna, detta parti som han så innerligt avskyr, kom in, trots att han och alla andra i de sju partierna gjorde allt som stod i deras makt för att förhindra det. Till råga på allt blev de vågmästare.

Regeringen har skickat ut människor i utanförskap

Det enda som kunde vara värre hade varit om han förlorat valet. Han hatar att förlora. Men på sätt och vis har han ju gjort det. Hans händer är bakbundna. Han är beroende av uppgörelser med vänsterfundamentalisterna i miljöpartiet. Det är priset för att sitta kvar vid makten. Priset är högt. Det känns förödmjukande. Dessutom har han och hans parti, som var så stolta över att uppfinna ”utanförskapet”, skickat fler människor än någonsin ut i ett utanförskap i form av ökande arbetslöshet och genom dramatiska försämringar av sjukförsäkringen. Det vet han. Hur många gånger han än uttalar mantrat ”arbetslinjen” kan han inte göra sig kvitt den obehagliga kritiken. Inte ens för moderater är det en politisk framgång när människor måste vända sig till kyrkan för att få pengar till mat.

Den ekonomiska krisen 2008-2009 var en motgång. Men den klarade han tillsammans med finansminister Anders Borg. Det är betydligt värre när islamistiska självmordsbombare som Taimour Abdulwahab spränger sig till döds mitt i julhandeln i Stockholm. Ingen kan påstå att det var oväntat. Men ingen ansvarig hade velat tänka tanken, och någon krisberedskap fanns inte. Det enda statsministern kunde få ur sig var att han var orolig för ökad främlingsfientlighet. Däremot var han inte orolig för konsekvenserna av en hämningslös invandring från våldspräglade muslimska länder. Istället talade han om att ”värna den svenska öppenheten och ha tålamod med demokratin.” En och annan självmordsbombare får svenska folket ha tålamod med, de ingår i det mångkulturella samhällsexperimentet och är en del av den svenska öppenheten. Det var budskapet.

Han behåller skygglapparna på

Fredrik Reinfeldt fortsätter att behålla skygglapparna på vad gäller följderna av den ansvarslösa massinvandringspolitik som han och allianspartierna driver. Han vill inte veta av att den leder landet mot social och ekonomisk katastrof. Att den orsakar kraftigt ökad våldsbrottslighet och islamistisk terrorism. Avkall på prestigen skall icke göras. Men att ihärdigt behålla skygglapparna på inför uppenbara samhällsproblem kostar på. När självbehärskningen brister skäller han ut både journalister och medarbetare. I samband med debatten om FRA-lagen svingade Reinfeldt partipiskan hårt. På gruppmötet den 13 mars 2007 skällde han ut sina riksdagsledamöter. Han var alldeles vit i ansiktet.

”Jag kan ta allt, jag kan ta tidningsskriverier, men jag kan inte ta att mina egna inte är med på det här” röt han. Han ställde ultimatum. Han hotade avgå om de inte röstade med honom. Han hotade med att de som inte var lojala skulle bli övergivna och kastas ut i ensamhet. (Ur ”De omänskliga. Berättelser om politik” av Torbjörn Nilsson.)

Det man hotar andra med är ofta det man själv är allra mest rädd för. Det värsta som skulle kunna hända Fredrik Reinfeldt är att överges och kastas ut i ensamheten.

Humaniteten riktas åt annat håll

Istället för att visa sina egna medborgare humanitet väljer regeringen att rikta den åt annat håll. Med överenskommelsen om migrationspolitiken öppnas Sveriges gränser för en närmast oreglerad invandring. Krav på ID-handlingar luckras upp ännu mer än i dag – när drygt 95 procent saknar sådana. Invandrare som fått sin asylansökan prövad i samtliga rättsinstanser och fått avslag, och de som aldrig har brytt sig om att ens söka asyl, ska belönas med rätten att uppehålla sig illegalt i Sverige och åtnjuta sociala förmåner som vård och skola.

Moderaterna har av hävd haft lag och ordning och hårda tag mot brottsligheten som sina hjärtefrågor. De frågorna är för länge sedan övergivna. Nu slår moderaterna, deras allianskolleger och miljöpartiet en kil rakt genom Sverige. Alla rättssamhällets principer offrar de på mångkulturens altare. Moderata kärnväljare gnuggar sig i ögonen och tror att de drömmer mardrömmar. Samma sak tror stora delar av svenska folket.

Uppgörelsen är ett maktspel med höga insatser. Sverige har inte på länge haft en fungerande politisk opposition. Socialdemokraterna har fullt upp med sina interna angelägenheter. Och det övergripande målet för samtliga sju gamla riksdagspartier är att förhindra att nykomlingarna Sverigedemokraterna får politiskt inflytande. Om det krävs att man byter befolkning på Sverige för att nå målet är det helt i sin ordning. Men budskapet håller på att nå fram till dem som ska bytas ut. I senaste mätningen från Demoskop har moderaterna rasat med 4,4 procent till 32,4.

Den charmige lögnaren

Den andra gruppen lögnare som David Runciman beskriver i ”Political Hypocrasi” är duktiga på att verka ärliga och uppriktiga. De beskrivs ofta som naturliga och solida men avslöjas ofta med brutala lögner. Till den gruppen hör Jan Björklund, 49 år, skolminister (fp) och sedan valet 2010 vice statsminister. Han är en charmig karl. Folkpartiet går av tradition hem hos kvinnor. Och Jan Björklund har kvinnotycke. Hans rättframma blå blick och okonstlat hemvävda dialekt (från Skene i Västergötland) signalerar folklighet och pålitlighet. I sin militära karriär, upp till majors grad, lärde han sig att vara tydlig. Men han fick också kritik för att vara hård och dominant.
Björklund är en maktspelare. Kanske behöver den svenska skolan en dominant major efter decennier av socialdemokratiskt flum. Han har intentioner att röja upp i skolvärlden. Men när intentionerna kolliderar med de överordnade politiska målen mångkultur och massinvandring, då duckar majoren. Det finns en inbyggd motsägelse mellan alltför frikostig invandringspolitik och ordning och disciplin i skolan. Det finns en gräns för hur många barn från andra kulturer den svenska skolan orkar ta emot utan att rämna. Många kommer från familjer där både föräldrarna och de själva är analfabeter. Det vet Jan Björklund. Ändå ljuger han och låtsas som om de här målen går att förena.

Eventuellt mår han rentav lite dåligt när han sitter i SVT Aktuellt och säger att det måste satsas ännu fler miljarder för att bryta den segregation som manifesterar sig i skolans sönderfall. Han vet att ju det inte är pengar det handlar om. Pengar har inte hjälpt hittills, kommer aldrig att hjälpa, eftersom inflödet av nya invandrare fortsätter i oförminskad och upptrappad takt. Men aldrig att han skulle tumma på de heliga målen. Folkpartiet har alltid profilerat sig på en generös invandringspolitik, ända sedan Bengt Westerbergs och Birgit Friggebos olycksaliga dagar 1991-94 och långt dessförinnan. Jan Björklund vet att hans parti i allra högsta grad är medansvarigt till att Sverige och den svenska skolan brottas med enorma problem. Men han hoppas att karisman och västgötadialekten ska bära honom åtminstone till nästa val. Kvinnor som faller för troskyldiga blå ögon och liberal humanitet är trots allt inga små väljargrupper. Folkpartiet fick 7,3 procent i den senaste Demoskopmätningen.

En kvinna måste vara starkare och hårdare

Læs mere »