(P1 Debat: Lars Hedegaard (Trykkefrihedsselskabet) og Michael Irving Jensen (Middle East Awareness): Kan demokrati og islam forenes?)

No Arab country has ever produced a democracy, or at least a lasting democracy; none of the 22 member states of the Arab League are classified as “free”, and all do badly on press freedom and other indicators. In fact, there is only Arabic-speaking country in the world where elections are free, the press is free, and Arab citizens are free, and that’s Israel. So to believe that Arab states cannot “do democracy” is not a judgment based “without knowledge or examination of the facts”, but the opposite.
Neither is it racist to acknowledge that there are clear differences between Arab andEuropean nations that make the former barren ground for democracy. And the major difference is that Arab countries are not “nations” as we understand it.The great philosopher of the nation-state, Roger Scruton, has often written about the importance of the former for the latter. Among other things he has pointed out:

“Democracy involves the ability to grant a share in government to people with whom you profoundly disagree, including people of another faith. This is possible only where government is secular, and where nevertheless people revere the process of government as the expression of a shared national identity.A society of citizens is a society in which strangers can trust one another, since everyone is bound by a common set of rules… it means that trust can grow between strangers, and does not depend upon family connections, tribal loyalties or favours granted and earned.”

For Scruton, the nation-state is the “society of strangers”, against which he compared the world of tribes, quoting the Arab saying: “I and my brother against my cousin; I and my cousin against the world.”………..The irony, of course, is that while Arabs need nation-states our rulers seem to be intent on destroying them, but that’s for another day. It is not prejudice or racism to suggest Arabs ‘can’t do democracy’ -By Ed West

Det er interessant som venstrefløjen er i ekstatisk lykke over at socialistiske, arabiske diktatorer falder – Gadaffis store forbillede var formand Mao, Mubaraks NDP parti var medlem af den socialistiske internationale. Hopla humøret hører man hos Michael Irving Jensen her ovenfor, en næsten uforbeholden optimisme: “Ungdomsoprøret handler om vores demokratiske værdier, det fremføres på blogs og Twitter og SMS”. Og så ? Ayathollah Khomeiny brugte det hotteste i 70 erne, kasettebånd. En I Phone kan spille elendig massepop eller Qaradawi-videos fra You Tube, (hans ugentlige show på al-Jazeera ses af 40 mio. arabere), mobiltelefoner fås med indbyggede koranvers og muslimsk kalender. Den konservative attityde er skepsis bygget på den hidtidige historie og på visse uomgængelige kendsgerninger. Irving Jensen og Lars Hedegaard diskutere det her i P 1 debat. Hedegaard lover at klappe i sine hænder, når miraklet er indtruffet. Irving Jensen er som man kan se, allerede ekstatisk på forventet efterbevilling. (Se også Kasper Støvring: Ubehagelig viden om det islamiske Egypten. I Sveriges Riksdag fylder Hallelujademokraterne næsten alle pladser op, en ganske utrolig debat at overvære.)

Der er ellers nok at være betænkelig over for europæerne. 70 % af Mellemøstens befolkning er under 30 år. Der kommer ikke lige pludselig arbejde til dem, selvom nogle af landene mere eller mindre skifter styre. Mærsk, Microsoft og Mercedes anlægger ikke store filialer overnight. Om så alle arabere fra dags dato begyndte at opføre sig som kinsere, inkl. en yderst påkrævet et-barnspolitik, ville det alligevel tage årtier at løfte dagens befolkningsdødvægt. Men alletiders største muslimske flygtningestrøm kan allerede i år være resultatet af revolterne: EU förbereder sig för att våldsamheterna i Libyen kan utlösa en flyktingvåg. Runt 750 000 personer väntas ta sig över Medelhavet,/ Fears immigrants will flood Europe after collapse – Italian Minister Franco Frattini said an influx of migrants of ‘biblical proportions’ was feared, with as many as 300,000 migrants, – og det er kun en brøkdel af de 60 % i Mellemøsten, der ifølge undersøgelser ønsker sig til Europa. Dertil kommer afrikanere sydfra.

‘Ytringsfrihed, men ..’ i den transatlantiske version

[…] This is what I call the “Free Speech, However…” Syndrome, and it is not confined to Canadian universities. It is endemic across the entire West, in schools, universities, the media, and in general public discourse. The rationale for the syndrome runs something like this:

A university (or school, or news service, or corporation) is a place in which the free market of ideas is crucial. Our society is enriched by the expression of diverse viewpoints, even controversial ones.

HOWEVER…

Expressions that veer into hate speech or tend to exclude will not be tolerated. Opinions which are hateful, and thus will not be permitted, include:

* Opposition to Multiculturalism

* Objections to gay marriage

* Denial that anthropogenic climate change is significant

* Opposition to abortion

* Assertion of biological differences between the sexes (or among “genders”)

* Investigation of biological differences among different ethnic groups

* Expressions of patriotism and national pride

* Criticism of Islam

* Support for the State of Israel[…] Banned in Vancouver?

Sir Andrew Green: »Labours forrædderi«

Official figures to be published on Thursday will confirm that foreign immigration under Labour added more than three million to our population.At the same time nearly one million British citizens voted with their feet, some saying that they were leaving because England was no longer a country that they recognised.
How could all this have happened in the teeth of public opposition? Even the Labour government’s own survey last February showed that 77 per cent of the public wanted immigration reduced, including 54 per cent of the ethnic communities, while 50 per cent of the public wanted it reduced ‘by a lot’. SIR ANDREW GREEN: How Labour let in 3 million immigrants, in defiance of the overwhelming wishes of the British people. (ONE MIGRANT A MINUTE LANDS IN BRITAIN, WHITE British people will be in a minority in their own country by 2066, Oxford professor warns.)

Butt Hussain vs. Jespersen: Jihad ved sofisteri

Endnu en retssag der må se en fremtrædende demokratisk dansker dømt for “injurier” mod en person hvis ret til at opholde sig her i landet ikke giver umiddelbar mening. Som skueprocessen mod Elisabeth Sabaditsch-Wolff i Østrig har vist, giver sammenstødet mellem islamisk dogmatik, islamiske særrettigheder i vestlige lande og kritik af disse forhold i særlig grad anledning til påtrængende spørgsmål.

Nu har vi så endnu en sag der i infamt sofisteri ser omdrejningspunktet fortrængt af fokus på den ‘krænkede’ parts indre liv og overvejelser. Retten har talt, og Zubair Butt Hussain har nu fået rettens blåstempling af sine indre længsler og intentioner, eller som et minimum at der ikke er belæg for at han her og nu, med JPs ord, “går ind for stening”.

Sagen mod Elisabeth Sabaditsch-Wolff flyttede tiltrængt fokus væk fra det forhold at en religionsstifter og evig rollemodel kneppede en ni-årig pige, og over på teknikaliteter om hvad pædofili egentlig er. Butt Hussains ophold her i landet har foreløbig som et minimum kostet de 300.000 offentlige kroner som byretsssagen er løbet op i. Og fokus er flyttet væk fra de forhold som retssagen med garanti ikke har skabt klarhed over:

Har Zubair Butt Hussain på noget tidspunkt afgivet troværdig og tydelig erklæring om at han er modstander af stening i enhver fremtid og under enhver styreform? Hvordan kan retten afgøre denne troværdighed, når nu der i mandens religion findes retoriske undvigemanøvrer der er legale med henblik på religionens fremme?

Hvordan forenes Butt Hussains blåstemplede ikke-gåen-ind-for-stening-holdning med den kendsgerning at Muhammed anses for ‘uswa hasana’ og ‘al-insan al-kamil’, dvs. fuldkomment menneske og rollemodel for alle tider? Muhammed som selv beordrede folk stenet? Tager Butt Hussain afstand fra Muhammed og dennes status af rollemodel?

Sura 33 (Forbundsfællerne) vers 21: I har et smukt eksempel i Guds udsending, for enhver, som sætter sit håb til Gud og den yderste dag og ofte ihukommer Gud.

Narrated Abu Huraira and Zaid bin Khalid:

While we were with the Prophet , a man stood up and said (to the Prophet ), “I beseech you by Allah, that you should judge us according to Allah’s Laws.” Then the man’s opponent who was wiser than him, got up saying (to Allah’s Apostle) “Judge us according to Allah’s Law and kindly allow me (to speak).” The Prophet said, “‘Speak.” He said, “My son was a laborer working for this man and he committed an illegal sexual intercourse with his wife, and I gave one-hundred sheep and a slave as a ransom for my son’s sin. Then I asked a learned man about this case and he informed me that my son should receive one hundred lashes and be exiled for one year, and the man’s wife should be stoned to death.” The Prophet said, “By Him in Whose Hand my soul is, I will judge you according to the Laws of Allah. Your one-hundred sheep and the slave are to be returned to you, and your son has to receive one-hundred lashes and be exiled for one year. O Unais! Go to the wife of this man, and if she confesses, then stone her to death.” Unais went to her and she confessed. He then stoned her to death. [Sahih al-Bukhari Volume 8, Book 82, Number 815]

Problemet Zubair Butt Hussain koster i princippet kun en flybillet at løse. Men endnu engang har retssystemet ikke blot ødslet kostbare ressourcer bort på tilvandrede, men har aktivt forfusket og fortrængt den overordnede problematik: Hvad i alverden er det for en islamisk dogmatik som manden tilhører, hvor problemet med barbariske henrettelsesmetoder ikke længere er en sten i skoen, men er elimineret ud i enhver fremtid? (LFPC)

Det koster statskassen dyrt, at tidligere velfærdsminister Karen Jespersen (V) i 2009 beskyldte talsmand for Muslimernes Fællesråd Zubair Butt Hussain for at gå ind for stening. […]

Københavns Byret afgjorde i oktober 2010 , at beskyldningen var grundløs. Kammeradvokaten, der fører sager for staten, har foreløbig sendt regninger til ministeriet på 298.718 kroner for at have ført sagen for Karen Jespersen, der i mellemtiden er stoppet som minister. […]

I et følgebrev til Socialministeriet begrunder kammeradvokat Karsten Hagel-Sørensen regningens størrelse med, at “udførelsen af retssagen har været meget arbejdskrævende”. […] Eksministers injurier koster staten dyrt

UK: Godhedens pyramidespil nærmer sig sin logiske afslutning

Man fremhæver en historie som denne fordi den i sin sin absurditet pådrager sig opmærksomhed, men den er jo bare én illustrativ brik i et større og mere alment puslespil: Hvor findes egentlig stopklodserne i konventionerne og menneskerettighederne der beskytter flertallets liv og velfærd? Vi kender ikke til et eneste eksempel hvor flertallets menneskerettigheder trumfer mindretallenes i tilfælde af at sidstnævnte rykker tæppet væk under det hele (LFPC).

Evicting a woman from her council home for failing to pay rent would breach her human rights, judges ruled yesterday. Town Hall chiefs wanted to evict Rebecca Powell, who receives thousands of pounds in benefits, after she ran up more than £3,500 in arrears on the accommodation she was given because she was homeless.

But the Supreme Court said that – under the controversial European Convention on Human Rights – this would be a breach of the right to ‘respect for a person’s home’.

Council leaders and the Government had fought the case and fear it may now be harder to evict thousands of council tenants who fall into arrears. […]

Last night Tory MP Philip Davies said: ‘It seems to me that the courts always find in favour of the human rights of people who are doing something wrong. We have got to change that balance, it is getting completely out of hand. ‘What about the human rights of the landlord to get their rent, what about the human rights of the taxpayer?’ […] Woman on benefits owing £3,500 rent can’t be evicted: New European human rights ruling could lead to thousands of tenants refusing to pay

Kvindemord øger med 1.400 procent i Tyrkiet

The number of women murdered in a year in Turkey shot up 1,400 percent between 2002 and 2009, according to data recently revealed by the country’s justice minister. Eighty-three women were murdered in 2003, 164 in 2004, 317 in 2005, 663 in 2006, 1,011 in 2007, 806 in 2008 and 953 during the first seven months of 2009, the last date for which data was available, according to Ergin.
Altogether, 33.7 percent of women said they considered suicide as a solution to their problems. For those with less education, this number is 34.1 percent, while 37.6 of higher educated women have also considered taking their own lives. Murder a fact of life for women in Turkey

Alle avisen mordeksempler er udført af mand eller nære slægtninge. Hurriyet skriver at 41,9 % af de tyrkiske kvinder oplever fysisk og seksuel vold. Vildan Yirmibesoglu fra et tyrkisk kvindecenter sagde i sommeren 2010 til Jyllandsposten at tre af fire kvinder i hele Tyrkiet i gennemsnit mindst en gang om måneden udsættes for fysisk eller psykisk vold. Ikke så mærkeligt at godt en tredjedel af Tyrkiets kvinder har selvmordstanker.

Vinterbørn

Læs mere »

Nogle artikulerede, selvsikre besættere og kolonisatører smider et TV hold ud fra hjørnet af Sofiagatan og Rasmusgatan i Sofielund i Malmø, ikke i Rosengård som AB af en eller anden grund skriver. Stedkendte kan se det alene på bygningerne. Det er langtfra kun i Rosengård, at herredømmet på gaden er tippet, lommerne af oprindelige svenskere i byen skrumper, og det er altså dette borgmester Reepalu brokker sig over, at København prøver at dæmme op for. Man ber´ til, at ingen vest for Malmø tager ham alvorligt, skønt man aldrig ved med Københavns Rådhus og Politiken. Malmø synker videre ned mod sin ikke ret uvisse skæbne. Den tilladte Sydsvenska kritik af Reepalus tragedie ser ud som dette. Kvällsposten er orkestret på Titanic, en lignelse der burde have appelleret til Malmøboen Mikael Wiehe, hvis ikke han havde været forskrevet til de svenske nu postkommunister i de sidste 50 år. (Oversætteren kender ikke ordet “snut” “She’s hot” skal være “She’s a cop.”)

Miljonärskan skulle bo i Rosengård en vecka – men situationen blev för hotfull. Kanal 5 tvingades att flytta henne till ett hotell.
– Jag har blivit jagad av lejon i Afrika på riktigt, men det var ingenting mot det här, säger hotellägaren Salka Börjeson Eynon. – “Stäng kameran nu för helvete,” skriker en av männen som omringar dem. – Sen kom det fram flera andra och då skrek de “Vi har våra egna lagar. Ni har inget här att göra”. Det kändes väldigt osäkert, säger Salka. ”Bli jagad av lejon var ingenting mot det där”

Reepalu har endnu magten i Malmø takket være udbredt valgsvindel: Citygrosseffekten: ta tre betala för en, Politiker anklagas för valfusk i Rosengård, “Delade ut kuvert – men inte valkuvert”, Hemliga valmöten gav S-röster. Men hvor længe ? Han rør endnu på sig: Reepalu: Sträng dansk politik hotar hela regionen, Reepalu anser att Danmark förstör, siger borgmesteren helt uafficeret af at Hela 83 procent av de utflyttade Malmöborna anger otryggheten som ett skäl att lämna stan.

Integration: Slem, værre, værst

Stockholm är den huvudstad i EU som är sämst på att integrera invandrare. Ännu värre är det i Malmö. Det visar en undersökning som EU-kommissionen har låtit göra.Nära 40 000 invånare i 75 städer i EU, Kroatien och Turkiet har svarat på frågor om sin stad. I Sverige ingick Stockholm och Malmö i undersökningen.De två svenska städerna utmärker sig markant när det gäller integration av invandrare.Bottenbetyg för integrationen

Survey on perception of quality of life in 75 European cities, PDF, side 20-26, hvor Ålborg ligger i Europatoppen og Istanbul i den absolutte bund, hvad angår bla. tillid og sikkerhed. Det skulle EU nok kunne lave om på.

Thomas Nydahl anmelder Mikael Jalving

Mikael Jalving: Absolut Sverige. Jyllandspostens forlag, 2011.

Man behöver inte ha gjort några djupdykningar i litteraturen för att veta att vi i Sverige sedan ansenlig tid ägnar oss åt att framställa grannlandet Danmark som en i det närmaste diktaturliknande stat där myndigheter, politiska partier, massmedier och folk på gatan ägnar sig åt att jaga invandrare och på fritiden ägna sig åt det självbedrägeri som kallas hygge. Jag hör förnuftiga människor på fullt allvar fråga: ”Finns det några invandrare kvar i Danmark?” Den förljugna bilden av en hel nation är så inpyrd av fördomar och stereotyper att det är ett under att den tas på allvar. De senaste två åren har den rentav fått spridandet av dessa fördomar och stereotyper att inbringa litterära och journalistiska priser och utmärkelser här i Sverige. Det har varit pinsamt att se hur en hel kår av kulturredaktörer knäböjt för denna populism (som är en spegelbild av vad den själv säger sig angripa i dansk politik, men den egna populismen, blinkningen åt rännstenens opinion, känner man uppenbarligen inte igen).

Det är därför angeläget att redan inledningsvis slå fast att Mikael Jalvings bok om Sverige inte i något avseende liknar dessa nationella och kulturella vrångbilder. Jalving ägnar sig inte åt att befästa stereotyper, han tillåter sig inte en pöbelaktig jargong präglad av mångårig misstro mellan danskar och svenskar. Tvärtom tar han tag i stereotyperna, vrider och vänder på dem, resonerar utifrån egna erfarenheter och kunskaper, samt inte minst samtalar med och intervjuar en stor mängd svenskar som kan uttala sig både om vår historia, vår kultur och tradition, förankrad i den nya samtid som präglar varje europeisk nation: massmigrationens och islamiserings tid.

Jag har inget behov av att redovisa min egen erfarenhet av Danmark. Låt mig bara säga att den är långvarig, intensiv och alltjämt pågående. Det finns så många aspekter på det umgänget att det skulle kräva en egen text. Däremot tycker jag det är intressant att Jalving inleder sin bok med sådana personliga reflektioner. Sverige är inte ett okänt land för honom, han vet var han ska leta, vem han ska fråga och vad han ska undersöka.

Bland de intervjuade och/eller citerade personerna i Jalvings bok finns många av den svenska debattens viktiga människor, som journalisten Susanne Popova som bl.a. skrivit om den svenska överklassen, s-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul, fp-riksdagskvinnan Camilla Lindberg, författaren och historikern Göran Hägg, Dilsa Demirbag-Sten, Aje Carlbom, Lars Vilks, flera framträdande sd-politiker, imamen Ayob Chibli i den libyenägda malmömoskén, Peter Sköld och Ingrid Inga i Sameland och många, många fler.

Boken är upplagd som en resa. Vi får sitta med Jalving i hans hyrbilar när han susar fram från söder till norr. Hans nyfikenhet är stor, han samtalar med så många människor han kan, läser, betraktar och lär. Sådana resor har många gjort i det förflutna. Jag kommer direkt att tänka på Selma Lagerlöfs svenska sagoresa med Nils Holgersson och Lubbe Nordströms sätt att skildra Lort-Sverige. Vi är däremot fattigare på sådana resor i nutid och under läsningen slår det mig att en svensk översättning av Jalvings bok vore välkommen.

Historikern Jalving framträder tydligt i bokens skildringar av det förflutna i Sverige, från försvenskningen av Skåne till försöken till särartspolitik i Sameland, det första en framgång för centralmakten i Stockholm, det andra en nästan patetisk styrning i riktning mot särintresse och etnifiering (den som är totalförbjuden för alla andra svenska medborgare). I bilden av det samtida Sverige tar han med självklarhet med skildringen av de klassiska bilmärkena Volvo och Saab, som nu är kinesiska respektive holländsk-ryska. Det blir ett konkret exempel på hur överheten säljer ut de nationella tillgångarna. Bredare blir skildringen i det avsnitt som heter Den nye overklasse. Den kapitalistiska välfärdsstaten står i centrum för det avsnitt där Andreas Bergh skildrar vårt lands efterkrigshistoria. Alldeles osökt leder det Jalving in på ett avsnitt om svensk maffia.

Viktigast är kanske ändå den sista delen av boken som handlar om Sverige som ”tystnadens rike” och de motröster som försöker ta sig an kontroversiella samhällsfrågor utan att rädas den mediala och politiska makten. Det som först nu kritiseras av ledande europeiska politiker som Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och David Cameron, sammanfattningsvis kallat mångkultur, står i centrum för dessa dissidenter. Frågan är alltså: kan ett modernt, liberalt samhälle med grundläggande demokratiska fri- och rättigheter, samexistera med parallella kulturer som hela tiden ställer särkrav? Hur förena demokrati med sharialagar och könsapartheid i islam? Hur förena väsensskilda värdegrunder i ett och samma land? Hur förena en strävan efter jämlikhet och en ambition att låsa in kvinnor i niqab?

Læs mere »

Et bearbejdet kapitel af fotografen og forfatteren Anders Johanssons bog, ”I sällskap med Vilhelm Moberg,” der udkommer i marts.

Af Anders Johansson

Vilhelm Moberg är den upproriske som knyter näven mot Gud och makten – och mot media, denna skuggbild av den verkliga världen, självutnämnd, självreglerande, som föder sig på bottnen som fiskarna, inte riktigt celebritet men beroende av Celebriteter, av Makten, Auktoriteterna och Okunnigheten.

”Han gisslade svensken för undersåtlighet, den svenska pressen för kryperi och överheten för korruption och vanstyre. Hans kritiska journalistik är i hög grad relevant för vår tid. Sverige är i mycket detsamma”, skriver Otto v. Friesen i förordet till Mobergs I egen sak med undertiteln ”Obekväma inlägg i det offentliga samtalet”, som verkligen visar vilken fullfjädrad journalist Moberg var. I hans uppgörelse med tiden fanns aldrig en önskan att behaga eller passa in, av sådan servil anpassning fläckades inte hans självständiga ståndpunkter.

Otrons artiklar, Läsning i blandade ämnen blev Vilhelm Mobergs sista bok. Den utkom några månader före hans död, 1973, och är en liten pärla av vital debattlust, ett äreminne över ett författarliv i sanningens tjänst. Här läste jag för första gången att hjältekonungen Gustav II Adolf borde ha genomfört och befästat den religiösa trosfriheten i sitt eget land innan han gav sig ut i ett främmande land för att kämpa för den. Människorna i Småland ville inte skickas ut som soldater och dö för den saken och gjorde därför uppror: ”Varför skulle svenskarna kämpa på tyska slagfält under 18 hela år av det 30-åriga kriget? Den frågan skulle jag vilja se utredd och klarlagd och övertygande besvarad.”

Vilhelm Moberg ansåg att den stora menigheten hade undanhållits historien om sig självt, medan de män som skapat Sveriges stormaktstid, som han kallar det stora eländets tid, fått ett lysande eftermäle i våra hävder. Han berättar hur den 17-årige Karl XII övade sig för människoslakt genom att halshugga kalvar med sin värja. Han redogör för bråken kring hedersdoktoraten, ironiserar över ordnar och andra ärebetygelser: ”Serafimerorden är den högsta svenska utmärkelsen”, skriver han, ”och den har få bärare. Kungliga barn får den i vaggan som belöning för att de låtit sig födas. Bland vår tids berömda serafimerriddare märkes Göring och Mussolini. Vid deras frånfälle blev det dock av någon anledning inte den ringning i kyrkklockorna i Sverige, varmed avlidna innehavare av Serafimerorden eljest brukar hedras.” (Vilhelm Moberg, teckning av Uno Stallarholm)

Här häcklas både hjältekungar och en religiös makthavare som Martin Luther, vilken i en av sina kampskrifter kallade de bönder som satsade sina liv för att befria sig ur träldomen för ”galna hundar”, som saklöst borde dödas. Att Martin Luther, ”furstarnas tjänstvillige dräng, feodalherrarnas medlöpare” tillhörde Mobergs verkliga hatobjekt illustrerar han med ett lämpligt citat av den tyske teologen: ”Ingenting djevligare finns än en upprorisk människa.”

Rättsröteaffärerna kommenteras; han jämställer Karl XII och Nixon, vilka han ansåg fullständigt sakna känslor för andra människors lidanden. Ja, han undrar om Nixon egentligen var en människa. Jag minns hur mina kinder glödde när jag läste denna bok sommaren 1973 och gladde mig åt formuleringar som dessa:

”Av intet skapade Gud världen, TV tillverkar berömdheter av samma material. En stor del av de svenska TV-programmen utgör intet annat än en kult av det som saknar all betydelse, en apoteos av det efemära, en dyrkan av dagssländan. Föremålet är dömt att dö före solens nedgång, men det bekymrar inte programmakarna som upphöjer det – de skapar ett nytt att ära när solen går upp nästa morgon”.

Vilhelm Mobergs beteckning på kvällstidningarna var ”vår tids rackarkärror”. Om detta gällde redan då får det nog sägas gälla mångfalt i vår alltmer narcissistiska kultur.

”Fortfarande saknas det fullständigt erkännande av honom på det här området. Till det är han fortfarande alltför kontroversiell och obekväm”, skriver Anna-Karin Carlstoft i uppsatsen ”Etik och retorik. Några nedslag i Vilhelm Mobergs författarskap 1950-53” (Vilhelm Moberg i blickpunkten, 1999). Marianne Forssell, dotter till Vilhelm Moberg, berättar i en skrift utgiven av Vilhelm-Moberg-Sällskapet (småskrifter nr 2) om hur hon började titta närmare på vad som fanns att läsa om 1950-talets rättsaffärer. I Nationalencyklopedin, NE, fann hon under ordet rättsröta, som förklarades med en enda mening, ordet ”förment” upprepat två gånger. Förment betyder ”påstådd, så kallad, med orätt antagen”. Hon drar den självklara slutsatsen i en närmast förintande replik: ”Rättsskandalerna var alltså enligt artikelförfattaren påhittade, hade aldrig funnits. Den som skrivit artikeln, juridikprofessorn, förre rektorn vid Uppsala Universitet, Stig Strömholm, vill alltså sprida uppfattningen att någon rättsröta aldrig funnits i de rättsaffärer som var anledning till att ordet skapades.”

Vilhelm Moberg har under decennier genomgående behandlats styvmoderligt i media, ibland föraktfullt, och marginaliserats till något föråldrat och alltför folkligt, kanske dessutom politiskt inkorrekt eftersom hans tolkning av begreppet frihet knappast överensstämde med den förhärskande ideologiska etiketten.  Ganska typisk är säkert Christer Erikssons reaktion inför läsningen av Moberg (BLM, nr 5, 1995)

: ”Jag hade en sorts förutfattad mening om Moberg som en i grunden trist och entydig författare. För några år sedan bestämde jag mig för att ändå läsa de fyra delarna (i Utvandrareposet). Mina fördomar förvandlades redan efter några sidor till en bestående kärlek.”

Den stora kulturpåverkan ett litet land som Sverige har varit exponerad för under århundraden är en sak; genom kontakt med andra kulturer har den svenska kulturen berikats utan att förlora sin särart. Men den extremt stora invandringen till Sverige under senare decennier kommer sannolikt att i en tidigare oanad utsträckning att omskapa litterära, kulturella och religiösa förutsättningar, så mycket mera som vi i Sverige inte kan räkna med en dominerande svensk kultur. Vårt (vems?) land har, till skillnad från till exempel USA, utropat sig som en mångkulturell stat. I USA strömmar till sist ändå alla olika kulturyttringar i riktning mot en enda dominerande kultur. Så blir inte fallet i Sverige. En debattartikel i Dagens Nyheter duger gott för att illustrera min tes.

Sålunda har ett antal politiker och representanter för kyrkorna, däribland Caroline Krook, biskop emeritus i Svenska kyrkan, tagit sig för att plädera för att de judiska och arabiska slaktmetoderna, kosher respektive halal, ska tillåtas, utan bedövning. Förslaget backades dagen därpå upp i en ledare av tidningens politiske chefredaktör Peter Wolodarski. Dessa slaktmetoder innebär att ett obedövat djur får halsartär och luftstrupe avskurna. Djuret får förblöda. Det är en död i smärta och dödsångest och den är oförenlig med vad vi i dag vet om djurs förmåga att lida. Om sådana propåer blir verklighet vore det förutom ett utslag av förakt för djurs värde även ett förakt för vetenskaplig rationalitet och modern naturvetenskap. Man kunde säga: ett anammande av religiös vidskepelse eller ett reliktbeteende med rötter i medeltida tänkande då himlakropparna ännu hade sin gång kring sin medelpunkt, jorden. Här är det inte längre fråga om rimliga kulturimpulser utan om ett attentat mot det sekulära civiliserade samhällets landvinningar, i detta fall djurskyddstanken. Jag har funderat, utan att ha funnit någon förklaring, över vad som får en biskop att överge en ståndpunkt som är starkt förankrad i vårt land för en rent stötande och i djupaste mening ogudaktig sådan?

Det har sagts att vår tid är desillusionerad. Det är säkert värre än så. Sverige har i dag en galopperande kriminalitet där särskilt ett grovt våld, inte minst Europas kanske högsta frekvens av våldtäkter, har blivit ett ständigt återkommande inslag i vårt samhälle. Detta har aldrig haft någon motsvarighet i modern tid. När jag skriver det här har en muslimsk självmordsbombare för första gången i Norden utlöst en bomb mitt under julhandeln i Stockholm. Ett mycket stort antal människor hade kunnat dö i detta nidingsdåd som söker sin motsvarighet i fråga om utstuderad grymhet eftersom det riktar sig mot oskyldiga. I Nordens historia är något liknande okänt. ”Angående människooffren tål det att påpekas att endast män och inga kvinnor offrades bland de forna nordborna”, skriver till exempel Lars Magnar Enoksen (Djur och natur i fornnordisk mytologi, 2006). Händelsen har mer eller mindre förringats av statsministern samt helt förtigits av kungen i hans jultal. Medan de flesta civiliserade nationer behandlar sitt folk med viss respekt har Sverige haft en statsministerkandidat, Mona Sahlin, som visat rent förakt för de svenska symbolerna. I vilket annat land kan en ledande politiker säga något med motsvarande innebörd: ”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker”(Euroturk, mars 2002, Turkiska ungdomsförbundets tidning).

Denna perverterade form av nationalism är ytterst destruktiv. I stället skulle man någon gång vilja se stolthet över den egna nationen, en stolthet som lade en grund för en generositet mot omvärlden. Kungen, själv i blåsväder efter en synnerligen avslöjande rapportbok, tror sig vara säker i orkanens öga. Inför medieuppbåd och hela svenska folket fäller han en kommentar som säkert kommer att bli ett klassiskt kungsord: Nu vänder vi bladet. ”Nu vänder vi bladet”, sa kungen. Det är inte utan att man erinrar sig Vilhelm Mobergs uppfattning att ”monarkin är trolldom, med ett förunderligt grepp om människorna”. Det finns även anledning att påminna om Benjamin Franklins tes: ”Den som ger upp väsentlig frihet för att uppnå en tillfällig trygghet förtjänar varken frihet eller trygghet.” Alldeles självklart har en intellektuell haverist – mannen som en gång beskrev Saddam Hussein som en landsfader – som Jan Guillou, i tidningen Aftonbladet förringat både självmordsbombare och terrorister. Han ser orsakerna till dåden i de förföljelser han påstår att muslimerna utsatts för i vårt land. Sverige har denna vinter förlorat de sista resterna av sin oskuld.

Islam är en religion, som inom sina råmärken tycks rymma en potentiell dödskultsideologi. Den ”mångkultur” utan krav på rimlig integration i vårt samhälle som aningslösa och okunniga politiker i rasande takt främjat genom västvärldens mest generösa invandringspolitik, därtill frampiskade av media som nästan alla dominerats av den politiska vänstern, har tidigare än någon kunnat ana resulterat i en konfrontation med det sekulära Sverige. Vad som skett under de senaste decennierna är sannolikt den största omvälvningen i svensk demografisk historia. Denna förändring har genomförts utan att svenska folket på allvar har fått göra sin röst hörd, trots vår omskrutna demokrati. De som har protesterat har marginaliserats och tystats som ”rasister” och ”islamofober” på ett sätt som nästan kan föra tankarna till den katolska kyrkans behandling av Galilei, vilken tvingades ”avsvärja, förbanna och avsky” sin lära, att det är jorden som rör sig och inte solen. Detta hände på 1600-talet, men inget är, som vi vet, nytt under solen. När jag talat med vanligt hyggligt folk på den småländska landsbygden brukar det heta när något kontroversiellt kommer på tal, att ”det är sådant man inte får tala om”; gärna sänker man samtidigt rösten en smula. Det hela påminner om ett brev Vilhelm Moberg skrev från 1930-talets Tyskland till sin vän Eyvind Johnson där han säger att han fått nog av ett land där varannan människa är en Führer som går i uniform. Brevet avslutas på följande sätt: ”Någon brevcensur är det väl inte, men annars kan man tro dem om vad som helst. När våra tyska författarvänner säger vad de menar, så viskar de alltid. Jag har försökt skriva detta brev viskande.”

Varför är svensken så märkligt undergiven och lojal med det som sägs i media? Kanske förhåller det sig ändå så som Vilhelm Moberg säger om svenskarna i Det gamla riket, 1953, denna skildring av landet Idyllien som är skriven i samma anda som Strindbergs Det nya riket och Swifts Gullivers resor:

”De kan tycka att en förordning är dum, löjlig, ja, vanvettig – men de följer den! Svensken i gemen vill inte bråka – framför allt inte med de styrande. Han knorrar mycket, mest i det tysta, men han lyder sina myndigheters bud.”

En debattartikel (DN 7.11.47) avslutar Moberg med följande ord: ”Ju likgiltigare ett folk förhåller sig inför sina egna angelägenheter desto lättare blir det ett offer för diktaturen.” Det finns anledning påpeka att bibeln var en förbjuden bok i alla ryska folkbibliotek några år efter revolutionen! En motsvarighet till den katolska kyrkans index över förbjudna böcker utgör i praktiken Statens kulturråd som knappast beviljar kulturstöd till böcker som inte är politiskt korrekta; det kan man lätt förvissa sig om genom att botanisera på den hylla över ”kulturrådsböcker” som finns på varje bibliotek. Tveklöst påverkas också bibliotekens inköpspolitik av de förhärskande ideologiska vindarna.

1966, medan jag ännu var omedveten om världens ondska, stängdes alla blomsteraffärer i Kina och människorna fick order att dumpa sina guldfiskar i floderna. Skönheten skulle förbjudas. Men flickorna sydde fast silkestyg på jackornas insidor och pressade blommor i Maos skrifter. Guldfiskar i sina skålar gömdes under sängarna. 1973, under ett enda år, dog marxismen; det gjorde den med utsmugglingen av Aleksandr Solzjenitsyns Gulagarkipelagen, denna två tusen sidor långa, detaljerade, icke-fiktiva redogörelse för det sovjetiska kommunistpartiets systematiska utrotning av sina fiender, verkliga och inbillade, av sina egna landsmän, tiotals miljoner av dem, i ett enormt, metodiskt och byråkratiskt ”mänskligt avfallssystem” som Solzjenitsyn kallade det.

Vi minns ännu Vilhelm Mobergs debatt i tv:s Kvällsöppet 1971 där han hårt pressade Olof Palme med anledning av de politiska turerna kring Solzjenitsyns nobelpris i litteratur, liksom Mobergs envetna kamp mot nationalsocialism och kommunism. Marxismen kollapsade som andlig kraftkälla och led sitt fullständiga nederlag med Berlinmurens fall den 9 november 1989; Sovjets 72 år långa experiment i socialism hade nått vägs ände. Av historiens alla ironier är kanske den så kallade ryska revolutionen, som egentligen var en infernalisk statskupp, en av de allra största. Den avsåg naturligtvis inte bara eliminerandet av tsarväldet, utan också att ge bröd, arbete, frihet och rättvisa åt de fattiga i Ryssland. Snart övergick de goda tankarna i ett än värre skräckvälde med Stalin och hans mördargäng. Lenin och Trotsky, liksom Marx före dem, hade förkunnat nödvändigheten, den historiska dygden av ett ”proletariatets diktatur”. Samma ironi vidlåder den ”vetenskapliga” basen hos ”marxism-leninismen” och dess välkända och högt proklamerade aversion mot en ”opiat” som religionen. Leninmausoleum, bilder av Marx och Stalin överallt, paraderna till deras ära; det är 1900-talets ryska ikoner – sardoniska lektioner för de korsfarare som vill fördriva andras uppfattningar och kritiklöst införa sina egna.

Jag tänker på detta när jag då och då noterar att delar av den svenska pressen och även akademiska forskare fortsätter att omhulda den lindrigt sagt svårtuggade grisen Särimner, vilken alltid tycks återuppstå från de döda. Ett svårslaget lågvattenmärke utgör det så kallade ”Historikerupproret” då 457 akademiker – professorer, docenter och doktorander – undertecknade en protest mot regeringens direktiv till myndigheten Forum för levande historia om att upplysa landets gymnasieungdom om brott begångna i kommunistiska regimer; de värsta i historien, däribland Maos och Stalins dödsfabriker. I annonser i pressen kungjorde man att det är olämpligt att granska kommunismen. Säkert sved det för professorerna och deras skyddslingar att påminnas om att man en gång gick och viftade med Maos lilla röda!

Men en sådan inställning till det historiska skeendet är närmast en intellektuell motsvarighet till en gammal bilkyrkogård. Historiker och intellektuella av den kalibern begår, i Arthur Koestlers terminologi, den åttonde dödssynden, den dödligaste av dem alla: missriktad hängivenhet. I sin bok The Ghost in the Machine, 1967, konstaterar Koestler att krigen i första hand har utkämpats för gudarna, kungen eller för mänsklighetens framtida lycka. Det antal människor som fallit offer för rövare och gangsters är försumbart jämfört med de oerhörda massor som utan samvetsbetänkligheter slagits ihjäl i namn av den sanna religionen och den rätta ideologin. Koestlers skrifter, i synnerhet Den osynliga skriften, 1954, och Natt klockan tolv på dagen, 1940, med motiv från Moskvaprocessernas politiska skenrättegångar mynnar i följande bikt:

”Jag gick till kommunismen som man går till en källa av friskt vatten och jag lämnade kommunismen som man kravlar sig upp ur en förgiftad flod täckt av spillror från översvämmade städer och lik av drunknande”.

Historieprofessorer var, inte oväntat, jämte präster de ämbetsmän Moberg ogillade mest! Han ställde den oerhörda frågan: ”Är det rätt?” och ansåg inte att en handling kunde rättfärdigas med att den var samhällsanpassad eller gruppanpassad, det vi nu benämner politisk korrekthet. Han var främmande för den moraldoktrin som anser att makt är rätt, d v s den ideologi som ofta gestaltats i  svensk efterkrigspolitik. Vilhelm Moberg lyckades med konststycket att vara en nagel i ögat både hos det konventionellt borgerliga lägret och hos den socialdemokratiska nomenklaturan. ”Moberg spelade åtminstone två roller under flera decennier av sitt liv – den som diktare, älskad av alla och den som folktribun, hatad av de politiskt korrekta”, skriver Anders Ringblom (Vilhelm Moberg i blickpunkten). Tragikomiskt är hur han, när han av universitetet i Lund föreslogs till hedersdoktor ärendet stoppades av kanslern för rikets universitet.

En av de professorer som fanns med bland undertecknarna av ”Historikerupproret” var Lars Olsson vid universitetet i Växjö och man frågar sig hur många sanningssökare som skrämts bort från den institutionen? Intellektuellt sett, inför historien, hamnar Olsson, i samma föga hedervärda sällskap som de präster och högerriksdagsmän som gick ut med en protestlista mot Vilhelm Mobergs sätt att skildra de småländska utvandrarna, vilka man påstod vara porträtterade som en samling sedeslösa lortgubbar. I båda fallen handlar det om att agera till makthavarnas behag och förtiga sanningen när den är opassande.

Læs mere »

Channel Four, Dispatches “Undercover Mosque”: This documentary may be the most important film on islam in europe to date. It is the film which everyone should keep in mind when hearing the deceitful word… “Islamophobia”.

Da jeg så linket Video: Top25 Counter-Jihad Films, kom jeg i tanker om hvad min veninde, pædagogen, altid siger til mig. Gentagelse, gentagelse, gentagelse. Og da det nu er tre år siden vi viste filmen, giver vi et nyt publikum chancen. Skal man kun se en film, skal det være den. Skal man se to, bør man også se “Islam, What the West Needs to Know.” De 23 andre vigtige film er her samlet på et sted. Med stor tak til Kitman TV, for hans store arbejde.

Michael Jalving: Pas på den ‘svenske bacille’

Interviewet er kommet online på Politiken for intereresserede.

Religionsdialog på ny-engelsk

Tidligere Roskilde biskop Jan Lindhardt sagde: “Religionsdialog – hvad skal vi dog snakke om?” Her er lidt at overveje:

Four men launched a horrific attack on a teacher in which they slashed his face and left him with a fractured skull because they did not approve of him teaching religion to Muslim girls. Akmol Hussein, 26, Sheikh Rashid, 27, Azad Hussain, 25, and Simon Alam, 19, attacked Gary Smith with a Stanley knife, an iron rod and a block of cement. Mr Smith, who is head of religious education at Central Foundation Girls’ School in Bow, east London, also suffered a fractured skull.
The four now face a jail sentence.The RE teacher was targeted as he made his way on foot along Burdett Road in nearby Mile End on July 12 last year, Snaresbrook Crown Court was told. Prosecutor Sarah Whitehouse told the court: ‘The evidence from what was said on the probe points overwhelmingly to a religious motive for this attack.’ Four men slashed teacher’s face and left him with fractured skull ‘for teaching other religions to Muslim girls’

Håndfaste domme afsagt af Gutmenschen i alle aldre fulde af selvtillid

Helt irrelevant for debatterne i blogverdenen er dette jo ikke. Man kan ved selvsyn få Schultz-Jørgensens “følelser” her bekræftet når debatter grundstøder på det velkendte fænomen virkelighedsresistens, eller modparten er et Gutmensch: Man fornemmer hurtigt at henvisning til konkrete fakta og referencer slet ikke anses for mere gyldig argumentation end generaliseringer, stråmænd og værdidomme. Enhver tanke om dialog er håbløs, og det kræver debattører med særlig mental teflonbelægning at fortsætte under disse betingelser. Den eneste pointe vil være at lade modparten udstille sig selv til skræk og advarsel. Men – er dette egentlig noget aldersrelateret, eller siger det noget mere generelt om den tilgang mange vælger når virkeligheden ikke opfører sig i overensstemmelse med idealerne? (LFPC)

[…] Denne vinter har jeg igen censureret flere end hundrede opgaver hos blomsten af Danmarks ungdom på kommunikations- og politikstudierne. De skriver som 11-årige, så er det sagt, og de ræsonnerer på nogenlunde samme niveau.[…]

Evnen til at fremføre et argument, at gennemføre en analyse, at drage en konklusion. Hovedsætninger, bisætninger og længere tekstafsnit. Sokratisk argumentation: at bygge på logik og alligevel række ud mod tvivlen.

For fanden, hvor er den slags totalt long gone. Borte har taget skriftsprogets ræsonneren. Tilbage er talesprogets følelser, fornemmelser og fordomsfulde værdidomme.

En virksomhed, der er ’latterlig’. En politiker, der er ’komplet idiot’. Håndfaste domme afsagt af 22-årige analfabeter fulde af selvtillid. […] Kresten Schultz-Jørgensen: Studerende skriver og ræsonnerer som 11-årige

via Exilirakier med mörkt perspektiv (med svensk transskription)

Weimar Reepalus afledningsmanøvre

Bormesteren for Sveriges suverænt mest kriminelle kommune, på statslig bistandhjælp i milliarklassen, et sted ingen bor, som ikke er nødt til det, fører krigen over i fjendes lejr. Svensk socialdemokrati er i sin dybeste krise nogensinde, også i Malmø, det forklarer borgmesterens kun tilsyneladende umotiverede, vilde slag. Muligvis er han også træt af “Malmø-modellen,” men det er svært at sige højt. Berlingske Tidende agerer reklamebureau for dem. Det kan vel skyldes at hr. og fru Lisbeth Knudsen er loyale socialdemokrater, at avisen trykker sådan et primalskrig. Zenofobi eller kaos, Reepalu har valgt. Han sku´være glad for, at Danmark beskæftiger i titusindvis af skåninge.

Stjerneforskere, kvalificeret arbejdskraft og internationale virksomheder er blevet væk fra Øresundsregionen på grund af den strammede danske udlændingepolitik. Det mener Malmøs socialdemokratiske borgmester Ilmar Reepalu. Han siger, at Danmark har ødelagt forudsætningerne for en succesfuld vækstregion omkring Øresund.»Danmark har fået et stempel som værende et land, der lukker sig om sig selv, og som er xenofobisk. Det påvirker resten af Øresundsregionen. Sådan en plet tager meget længere tid at vaske væk end at lave,« siger Ilmar Reepalu og bygger blandt andet sine holdninger på OECD-tal fra 2009, der viste, at København er langt dårligere til at tiltrække bl.a. arbejdskraft fra udlandet sammenlignet med eksempelvis Amsterdam og Stockholm. Malmø: Danmarks ry ødelægger regionen.

Allen West vs. CAIR

Vejen til Mekka er bestrøet med politikere der har udvist stor indsigt i og kampvilje mod den globale jihad, men efter en tur på mainstreampolitikkens bonede gulve på gådefuld vis synes at have glemt alt de vidste. Lige nu er den amerikanske republikaner Allen West en af dem man forhåbningsfuldt skæver til (LFPC).

Sudden Jihad Syndrome, eller bare almindelig muslimsk road rage?

Man kan fodre halalsvin med bedyringer om at dette eller hint ‘ikke var en terrorhandling’. Måske var det heller ikke her. Måske er det bare almindelige førmoderne, sydlandske temperamenter der har det med at koge over bag rattet, omend på bizar, uforklarlig vis når netop én bestemt religion er involveret. Vi ved heller ikke om erklæringerne om ikketerroristiske motiver har at gøre med en fra højere sted udstukket strategi om at tale problemet ned, eller om det er en konsekvens af 9/11 at terror er blevet synonymt med noget stort og spektakulært (LFPC).

[…] The man, apparently a Tunisian married to an Italian, was shot in the foot by a colleague of the officer who was attacked and then detained. Terminal One of the airport has been evacuated and outgoing flights delayed. The police have ruled out terrorism as the motive for the incident and said the man seems to have simply been overcome by a fit of rage. Foreign man shot, arrested after ramming Milan airport door

Sennels: Dansk kultur er verdens bedste
Af: Nicolai Sennels, psykolog og forfatter

Den danske kultur er noget særligt, på den gode måde. Forskningen viser, at danskerne er verdensmestre på flere områder, der har med menneskelig lykke og psykologisk modenhed at gøre.

Kristenforfølgelser i Verden

Bogen “Kristenforfølgelser i Verden 2” er nu færdig og den udkommer i marts måned. I den elektroniske udgave er den internetaktiv. Denne bog viser islams varierede og mangeartede undertrykkelse og forfølgelse af kristne overalt i verden. Enhver falsk, politisk korrekt og naiv forestilling om fred og dialog med islam og respekt for islam gennemhulles for alle, der ikke vender sandheden ryggen.

Bogens opgave er at give et billede af en trist virkelighed med henblik på at ændre denne virkelighed. Men bogen stopper ikke her. Marxismens undertrykkelse behandles. Det hinduistiske kastesystems undertrykkelse behandles. Bogen er heller ikke politisk korrekt om sekulariseringsinteresserne for de europæere, der ønsker alt åndeligt ud af det offentlige rum. Den psykologiske forfølgelse af kristne i Europa fremhæves. Opmærksomheden henledes på kulturradikalismens underminering af Europas nationale og åndelige grundlag. Når islam kan trænge ind i Europa, skyldes det kulturradikalismens åndelige underminering af Europa. At betragte religion som problemet er en sekulariseringsfejltagelse. Niels Erik Søndergård. Download bogen her.

Mikael Jalving och jag i Absolut Sverige

Idag ska jag tala lite om mig själv och Mikael Jalving. Hans bok Absolut Sverige utkommer på torsdag. Det blir stor recension här i bloggen redan på onsdag, och idag vill jag bjuda på ett smakprov. Det är den ursprungliga intervjun med mig, som ingår i boken. Den har förändrats under resans gång och i boken är den både längre och annorlunda. Men jag publicerar den i originalskick här. Jalving har skrivit en mycket fascinerande bok om vårt arma land. Jag återkommer alltså till den på onsdag.

En af dem, der lider af utanförskap, hedder Thomas Nydahl og er forfatter til flere end 40 bøger, essays og reportageudgivelser. Han føler sig som en fremmed fugl i Sverige og skilter endda åbent med det på sin blog, hvor Sverige og de svenske medier får på puklen. Januar 2010 sagde han farvel til mere end 30 års journalistisk samarbejde med forskellige svenske dagblade, fordi han opfatter dem som en del af underholdningsindustrien og ganske underlagt kunsten at være sød.

Thomas Nydahl virker nu ellers ganske flink og svarer samme dag, samme time, ja, inden for få minutter pr. mail. Men tag ikke fejl. Han føler sig som en fremmed, ikke blot abstrakt i forhold til den svenske mainstreamkultur, men helt konkret i forhold til sin egen by, ja, i sit eget hjem.

Forfatteren er født i Malmø og bosat i Kristianstad i et hus tapetseret med bøger. Thomas Nydahl går med hat, er plejefar til en chilensk pige, i dag en voksen kvinde, hvis ældste barn han er gudfar til; arbejder om natten og skriver korte, lavmælte, men prægnante indlæg på sin egen blog Occident. F.eks. dette stykke:

Læs mere »

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Svensk politik blir alltmer ett skådespel, en absurd fars där aktörerna spelar sina roller mer eller mindre väl – oftast mindre. Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin spelade rollen av indignerad moralist när han i riksdagens utrikespolitiska debatt i onsdags anklagade utrikesminister Carl Bildt (m) för svensk passivitet i förhållande till ”det folkliga upproret” i Egypten.

”Det är knappast klädsamt för svensk utrikespolitik som alltid har varit en röst för demokrati och mänskliga rättigheter. Du Carl Bildt svek den viktigaste uppgift en svensk utrikesminister har – att stå på de förtrycktas sida” sa Urban Ahlin.

Låt oss backa bandet ett tag. ”Som alltid har varit en röst för demokrati och mänskliga rättigheter”? Antingen har Urban Ahlin glömt eller aldrig läst sin historia. Här är en liten uppfräschning för honom och andra som inte heller minns eller vill minnas i vad mån Sverige tidigare ”har stått på de förtrycktas sida”.

För 70 år sedan pågick nazisternas masslakt av judar för fullt. Den svenska samlingsregeringen under ledning av den socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson (1885-1946) sade sig tillämpa en neutralitetspolitik – men gjorde stora eftergifter för Nazityskland, bland annat genom att ingå avtal som gav tyskarna rätt att forsla soldater och krigsmateriel på svenska järnvägar. Innan kriget var slut 1945 hade mer än två miljoner tyska soldater färdats på de svenska järnvägarna. Dessutom ansenliga mängder vapen och ammunition.

Sammantaget var de tyska nazisterna nöjda med den svenska neutraliteten. Tysklands propagandaminister Joseph Goebbels skriver i sin dagbok den 28 januari 1942, när judeutrotningen pågår som bäst:

”Sverige har gjort mer för den tyska krigföringen än man vanligen antar. Framför allt har de gett oss ett betydelsefullt stöd i vårt krig med Sovjetunionen. De slår visserligen vakt om sin neutralitet, men på ett sätt som i hög grad är till vår fördel.”

Nazisterna betalade med guld

I min förra söndagskrönika skrev jag om professor Klas Åmarks nyutkomna bok ”Att bo granne med ondskan.”Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen”. Utifrån all den forskning som har bedrivits om Sveriges roll under andra världskriget redovisar Klas Åmark en delvis ny bild. Enligt Åmark planerade Nazityskland aldrig på allvar att anfalla Sverige. Det var ekonomiska faktorer, i första hand handelsutbytet med nazisterna, som var det tyngsta skälet till den svenska regeringens eftergiftspolitik. Sverige exporterade järnmalm, stål och kullager och importerade framför allt kol och koks. Men Sverige fick också betalt för malmen i rent guld. När det gäller mängden går uppgifterna isär. Vissa hävdar att svenska staten fick sex ton guld, andra att det rörde sig om så mycket som 36 ton guld.

Ett slags facit från Förintelsen är rapporter om vad nazisterna tog tillvara från sex miljoner mördade judar. Judarnas guldplomber drogs ut och togs systematiskt tillvara – uppgifter som var kända för den svenska regeringen från augusti 1942. En rapport vittnar om gods som mellan den 1 oktober 1942 och 2 augusti 1943 skickades från tre av de sex särskilda utrotningslägren; Treblinka, Sobibor och Bélsec:

• 25 godsvagnar kvinnohår, 248 godsvagnar kläder, 400 vagnar med olika bruksföremål.

• Pengar, guld och diamanter: 2 800 000 dollar, 400 000 pund, 140 000 000 zloty, 12 000 000 ryska rubel.

• 400 000 guldklockor, 145 000 kilo vigselringar av guld, 120 000 000 zloty i guldmynt.

• 4 000 karat diamanter, var och en mer än två karat.

Foto: En mamma på väg till gaskammaren i Auschwitz med sina barn.

Media hölls i ett järngrepp

Detta och annan information om Förintelsen och nazisternas krigsförbrytelser fick den svenska allmänheten inte vetskap om förrän sent. Regering och riksdag hade full vetskap om judeförföljelser och Förintelsen under 1942 och -43. Men kunskapen höljdes i tystnad. Hela bilden av Förintelsen i dess ohygglighet fick allmänheten inte kunskap om förrän kriget var slut på våren 1945. Ett annat mycket viktigt eftergiftsområde i neutralitetspolitikens namn var nämligen regeringens presspolitik. Den hade två syften: dels att inte störa de viktiga handelsförbindelserna med Nazityskland, dels att allmänheten inte skulle få kännedom om nazisternas brutalitet och judeförföljelser och bli upprörd. En upprörd allmänhet skulle kunna sätta igång med opinionsyttringar, och sådana var inte önskvärda.

Ända från Hitlers tillträde som rikskansler i Tyskland 1933 och under kriget höll regeringen media i ett järngrepp. Yttrandefrihet och tryckfrihet ströps och sattes i praktiken ur funktion. Tidningar och andra publikationer konfiskerades hundratals gånger, utan åtal och rättegång. Neutralitetspolitiken innebar en politiskt hårt styrd press som förhindrades att förmedla sanningen om nazisternas tyranni. Stora delar av pressen hade heller inget intresse av att rapportera om vad nazisterna själva kallade ”nyordningen i Europa”.

TV och Internet var ännu inte uppfunna, och radion med en enda kanal var hårt statskontrollerad. När Hitlers trupper invaderade Norge och Danmark den 9 april 1940 sände radion inte direkt ut nyheten till svenska folket. Istället spelades musik. Medan Norge under de två första månadernas ockupation kämpade mot nazisterna kommenterades händelserna mycket sparsamt i svensk radio. Radion var bunden av ett statligt avtal som stipulerade att ingenting ”som kunde bringa rikets neutralitet eller förhållande till andra makter i fara utsändes å den svenska rundradion”. Då som nu var medias uppgift att invagga sina läsare och lyssnare i tron att vi lever i den bästa av världar.

Tyskarna klagade ständigt

En av dem som såg presspolitiken inifrån berättar:

”Här undertrycks meddelanden av för tyskarna oangenäm natur, här uppfylles villigt deras ”order” om indragande av för dem obehagligt tryck, här släpps tvivelaktiga tyska journalister in och här ges politiska förmåner. Värre än den illa beryktade ”femte kolonnen” äro de ämbetsmän som tro att de gagna landet genom denna politik. De bedriva defaitism som tro att de handla i Sveriges intressen” skrev Sven Grafström i sina dagboksanteckningar den 23 maj 1940.

Sven Grafström (1902-55) hade varit förste legationssekreterare på Sveriges ambassad i Warszawa till och med nazisternas invasion av Polen hösten 1939 och blev senare pressråd på UD.

Sommaren 1938 hade han nyss fått en dotter och började föra dagboksanteckningar för att han ville berätta om sitt liv för henne. Trots att han var gift med en tysk kvinna från en nazistisk familj var han uttrycklig antinazist.

Under hela perioden 1933-45 klagade tyskarna via tyska ambassaden i Stockholm ständigt på svensk press. Ambassaden bevakade cirka 90 svenska tidningar och allt som de skrev om Tyskland. Nazityskland hade en totalitär inställning till media: nazisterna ansåg att det var regeringen som skulle styra vad pressen skrev och ingripa när den skrev något som var oförmånligt för nazisterna. Det var i första hand de stora svenska tidningarna tyskarna ville komma åt. Mindre tidningar brydde de sig inte om.

Torgny Segerstedt en sten i skon för nazisterna

Konflikten hade blossat upp nästan omedelbart efter Adolf Hitlers tillträde som rikskansler 1933. Torgny Segerstedt (1876-1945), liberal chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, skrev den 3 februari 1933:

”Att tvinga all världens politik att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning.”

Den tyske riksministern Hermann Göring protesterade omedelbart i ett telegram direkt till GHT. På tidningen trodde man först att det var ett skämt men insåg att telegrammet verkligen kom från Göring. Då sattes det upp i glas och ram på redaktionen. Under hela perioden 1933-45 skulle Torgny Segerstedt fortsätta att vara en konsekvent kritisk röst mot nazisternas illgärningar. Därmed var han en sten i skon både för Nazityskland och den svenska regeringen. Han har gått till presshistorien som en av dem som mest rakryggat och med störst integritet stod upp för demokrati och mot det brutala nazistiska tyranniväldet. Dessvärre fick han inte uppleva krigsslutet och freden. Han avled den 31 mars 1945.

Efter krigsutbrottet i september 1939 anklagades den svenska pressen gång på gång av tyskarna för ”tyskfientlighet”. Klagomålen riktades i synnerhet mot Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Torgny Segerstedt anklagades för att ”hetsa mot Tyskland”. Under sommaren 1940 klagade tyskarna särskilt flitigt hos utrikesdepartementet – under tre månader kom det ungefär en protest per vecka. I början av hösten 1940 satte de igång en veritabel kampanj mot GHT med klagomål så gott som dagligen. Andra tidningar som tilldrog sig nazisternas ogillande var Ture Nermans antinazistiska tidskrift Trots allt!,

Social-Demokraten och dess stridbare chefredaktör Zeth Höglund och senare Aftontidningen. Social-Demokraten lyckades reta gallfeber på tyskarna med satiriska teckningar. Nazisterna var särskilt känsliga för att man drev med dem.

Metoder mot sanningen

Samlingsregeringen tog till flera olika metoder för att ingripa mot information som ansågs kunna irritera tyskarna eller var obekväm på annat sätt. Två män i regeringen gick i frontlinjen för den hårda presspolitiken. Den ene var justitieminister Karl Gustav Westman, (1876-1944) (foto), bondeförbundare och antisemit – en åkomma som han inte var ensam om i Sverige vid den här tiden när ett rasbiologiskt tänkande inte var ovanligt. I sina dagboksanteckningar från åren 1938 till 1943 gör justitieministern inte någon hemlighet av sin antisemitism. Den 29 juli 1940 skriver han om Torgny Segerstedt:

”Men Segerstedt befinner sig i oskuldens ansvarslösa tillstånd, i ett besinningslöst raseri. Hans judiska älskarinna har undanträngt hans själ och ersatt den med en judesjäl.”

Den andre i den duo som hanterade tryckfriheten under kriget var utrikesminister Christian Günther (1886-1966), opolitisk före detta diplomat. En av de metoder som användes för att ingripa mot pressen var att väcka tryckfrihetsåtal. Det skedde 55 gånger under kriget. De första åtalen kom redan hösten 1939 efter påtryckningar från tyska ambassaden i Stockholm. Först mot Trots allt!, sedan mot liberala Eskilstuna-Kuriren. Justitiedepartementet drev en särskild kampanj mot små tidningar på vänsterkanten. I maj 1940 åtalades Arbetaren bland annat för att ha skrivit:

”Det nazistiska partiet och den nazistiska staten kan endast betecknas som en gigantisk gangsterorganisation.”

Men tryckfrihetsåtalen var ingen succé ur regeringens synpunkt. Tidningarna frikändes i hälften av fallen.

Tidningar konfiskerades utan rättegång

Regeringen behövde effektivare metoder för att styra pressen. Kanslirådet Carl Gustaf Bruno lyckades hitta en gammal lagparagraf som inte hade använts sedan 1800-talet. Den gav regeringen rätt att konfiskera tidningar och andra tryckta skrifter utan åtal och utan rättegång. Paragrafen dammades av, och justitieminister K G Westman började använda den hösten 1939. Den 16 september 1940 beslagtogs Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning för första gången, och då med tre dagars utgåvor. De tidningsansvariga fick aldrig veta varför tidningarna beslagtogs.

Regeringen var ofta oenig om konfiskationerna, men statsminister Per Albin Hansson ställde sig bakom sina utrikes- och justitieministrar. Då vågade ingen protestera. Finansminister Ernst Wigforss och socialminister Gustav Möller teg och led. K G Westman gjorde sig i praktiken till envåldshärskare över presspolitiken som han ansåg vara ”behövlig och nyttig”. Hundratals beslag gjordes under kriget utifrån främmande makters bedömning, förmedlad genom utrikesminister Christian Günther. Så här brukade det gå till:

”Impulsen tas från justitiedepartementet eller från UD, i allmänhet det senare. Den som först läser de svenska tidningarna på UD:s pressbyrå, den unge Backlund, en son till den kände socialdemokratiske tidningsmannen Sven Backlund, stryker upp sin bakåtkammade ljusa jättekalufs och går in till pressrådet Oscar Thorsing med det senaste numret av Arbetaren, där en eldande artikel med för Hitler inte direkt smickrande uttalanden är rikligt försedd med understrykningar med rödkrita. Thorsing läser igenom de kritade ställena och utropar ”det här är ju för jävligt” samt tar vindeltrappan ned till den politiska avdelningen, där den ominösa artikeln väcker samma lakoniska kommentarer av herrar Staffan Söderblom och kabinettssekreterare Erik Boheman med instämmande av den i Söderbloms rum alltid närvarande herr Kumlin, (…) varefter justitiedepartementet förklarar att alla erforderliga konfiskationsåtgärder omedelbart skola igångsättas.” (Ur Sven Grafströms dagboksanteckningar från den 17 april 1942.)

”Grymhetspropaganda”

Læs mere »