Af Julia Caesar
Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gÀrna delar av texten men iaktta gott bloggskick och lÀnka till Snaphanen!
2000-talets allt överskuggande konflikt stÄr mellan islam och den demokratiska kristna eller sekulariserade vÀrlden. Offren rÀknas redan i tiotusental, och de kommer att bli fler nÀr islamister med jihad, terror och andra vÄldshandlingar försöker tvinga lÀnderna i VÀst att underkasta sig islams primitiva vÀrldsordning frÄn 600-talets arabiska sandöknar.
SpĂ„domen Ă€r inte min. Den uttrycktes redan 1996 av den amerikanske professorn och statsvetaren Samuel P Huntington (1927-2008) i boken âThe Clash of Civilizations and the Remaking of World Orderâ (Civilisationernas kamp: mot en ny vĂ€rldsordning).
â1900-talets konflikt mellan liberal demokrati och marxism-leninism Ă€r bara ett flyktigt och ytligt historiskt fenomen jĂ€mfört med den pĂ„gĂ„ende och djupt konfliktfyllda relationen mellan islam och kristendomenâ skrev Huntington.
Om man ser tillbaka pĂ„ den senare halvan av 1900-talet blir det tydligt att vĂ€gen för islam i VĂ€st har beretts av framför allt vĂ€nstern inklusive liberaler. I Sverige liksom i andra europeiska lĂ€nder har det hittills varit vĂ€nstern, hĂ„llningslösa liberaler och gröna miljöfundamentalister som gĂ„tt i brĂ€schen för massinvandring frĂ„n muslimska lĂ€nder. DĂ€rigenom har man lagt grunden för och bĂ€r en mycket stor del av ansvaret för den pĂ„gĂ„ende islamiseringen i VĂ€st. Efter segern för den borgerliga alliansen i valet 2006 sker processen i Sverige i största samförstĂ„nd mellan samtliga sju gamla riksdagspartier i ett slags inofficiell tĂ€vlan om vem som Ă€r mest vĂ€nster. Genom att blunda för vad islam stĂ„r för förvaltar sjupartiet vĂ€nsterns tvivelaktiga arv och gör sig till aningslöshetens redskap. VĂ€nsterns traditionella entusiasm för totalitĂ€ra lĂ€ror oberoende av ideologiskt innehĂ„ll Ă€r lika ohejdad och förutsĂ€gbar som vanligt, behovet av en âism att tro pĂ„ och fylla upp sig sjĂ€lv med stĂ€ndigt lika desperat.
VÀnstern har lagt död mans hand över debatten
I mer Ă€n 40 Ă„r har vĂ€nstern genom ett monopolistiskt tolkningsföretrĂ€de lagt död mans hand över debatten och samhĂ€llsklimatet i Sverige, mer Ă€n i nĂ„got annat land. Med den propagandistiska kraft som kĂ€nnetecknar totalitĂ€rt tĂ€nkande och i avsaknad av en borgerlig samhĂ€llsdebatt vĂ€rd namnet har vĂ€nstern ostörd fĂ„tt hĂ€rja fritt och dyvla pĂ„ de svenska medborgarna sin skeva och urspĂ„rade verklighetsuppfattning. Dominansen har varit och Ă€r sĂ„ förhĂ€rskande att det Ă€r frĂ„ga om ett rent monopol pĂ„ politisk indoktrinering â hjĂ€rntvĂ€tt – av en hel nation. Desto vĂ€rre som regeringsmakten under större delen av 1900-talet har utövat en betongartad socialism, förvaltad av socialdemokraterna, och har försatt Sverige i ett diktaturliknande tillstĂ„nd. Socialdemokraterna förvandlade medborgarna till trygghetsnarkomaner. Den borgerliga alliansregeringen fullföljer den socialdemokratiska traditionen genom att tysta och mata befolkningen med lördagsgodis till snĂ€lla barn – nu kallat jobbskatteavdrag.
Under den borgerliga regeringen fortsĂ€tter mĂ€rkligt nog ocksĂ„ den socialistiska indoktrineringen att obehindrat genomsyra hela samhĂ€llet, alltifrĂ„n barnens dagis med inskolning i mĂ„ngkultur och genusextremism, via skolan, till infiltration av offentlig förvaltning och makttrogna politiskt korrekta massmedia. Det Ă€r en pĂ„gĂ„ende samhĂ€llskatastrof vars verkningar det kommer att ta decennier att lĂ€ka – om det ens Ă€r möjligt.
Den svenska vÀnstern har aldrig tvÀttat sin smutsiga byk. Dess galjonsfigurer har aldrig stÀllts till svars. VÀnstern har aldrig gjort upp med sitt förflutna. Det faktum att man har haft totalt fel i mer Àn fyrtio Är har inte lett till nÄgon avlÀsbar omprövning eller avbön. Och ett sÄ kraftfullt tvÀttmedel att en sÄdan tvÀtt skulle lyckas existerar inte.
VÀnstern Àr i kris
Den församlade vÀnstern Àr i kris. Socialdemokratin krisar, synnerligen vÀlbehövligt. Det kommer att ta tid att rensa ut verkningarna av Mona Sahlins samhÀllsskadliga verksamhet. Vilka ideologiska rester finns kvar av en döende arbetarrörelse? I vÀnsterpartiet pÄgÄr en öppen strid om partiledarskapet mellan nuvarande partiledaren Lars Ohly och velourstalinisten Jonas Sjöstedt.
âFler och fler ledande vĂ€nsterpartister krĂ€ver nu att Lars Ohly ger upp. En av toppfavoriterna, Jonas Sjöstedt, sĂ€ger sig vara beredd att ta över. Men Lars Ohly Ă€r sĂ€ker pĂ„ att han vinner striden. … Men samtidigt vĂ€xer kritiken mot honom och fler och fler ledande vĂ€nsterpartister ansluter sig nu till kravet att han ska avgĂ„ vid kongressen 2012. – Vi behöver ett nytt ledarskap. Vi kommer aldrig att hĂ€mta oss frĂ„n att han kallade sig kommunistâ, sĂ€ger Wiwi-Anne Johansson (V), riksdagsledamot frĂ„n BohuslĂ€n, i Göteborgs-Posten.
âAha. SĂ„ problemet Ă€r inte att Kamrat Lasse Ă€r kommunist. Problemet Ă€r att han sĂ€ger att han Ă€r kommunist. Vanligtvis brukar politiker klaga över att de inte fĂ„r ut sitt budskap. I fallet VPK har man alltsĂ„ det omvĂ€nda problemet: man fick ut för mycket av sitt budskapâ skriver SR Larson under rubriken âPanik i vĂ€nstern â Velourstalinisten med street credsâ pĂ„ sin blogg Frihets-Larson. Han karakteriserar Jonas Sjöstedt som âen nykter variant av RĂ€ttvisa Gudrunâ (Schyman).
En Äldrande vÀnster i terminalstadiet
Men vÀnsterns kris gÄr mycket djupare Àn till valet av partiledare. En Äldrande vÀnster genomlider sitt oundvikliga terminalstadium. Det Àr mer Àn 20 Är sedan vÀrldskommunismen kollapsade. Med en försening pÄ mer Àn tvÄ decennier stÄr vÀnstern inför oundviklig sjÀlvrannsakan och sorgearbete. 1900-talets mest brutala, vÄldsamma och blodbesudlade ideologi har spelat ut sin roll. Priset för de ideologiska övningarna Àr miljoner mÀnniskors omÀtliga lidande och minst 100 miljoner dödsoffer. En ideologi med ofattbar grymhet och omÀnsklighet som signum behöver sjÀlvfallet tid pÄ sig för att konfrontera sig med sanningen.
Slaget Àr förlorat för vÀnstern. För första gÄngen pÄ nÀstan ett halvt sekel hÄller verkligheten pÄ att hinna ifatt den. Liksom alla förbrukade utopier med blod pÄ sitt samvete kommer den obevekligen av historien att stÀllas till ansvar för sin skuld och sina brott mot mÀnskligheten. Morgondagens historieböcker kommer att framstÀlla vÀnsterns tidsÄlder som en ofattbart grym och blodbesudlad historisk parentes. Dödsryckningarna kommer att bli vÄldsamma, begravningen pÄ historiens komposthög utan nÀrmast sörjande. Möjligen dyker Lars Ohly upp och fÀller en tÄr. Och C H Hermansson, partiledare i VPK 1964-75.
C. H. Hermansson hyllade Stalin
C. H. Hermansson har begravningsvana. Han var gÀst vid Josef Stalins begravning i Moskva 1953. Vid en minneshögtid för Stalin i Stockholm den 9 mars samma Är gjorde han följande uttalande:
âStalin Ă€r en av hela den mĂ€nskliga historiens största personligheter. Marxismen, den lĂ€ra som Stalin behĂ€rskade med sĂ„dant mĂ€sterskap och som han vidareutvecklade till ett nytt och högre plan, förnekar ingalunda de stora personligheternas roll för historiens utveckling. Stalin förstod att stĂ€lla hela sin livsgĂ€rning i de framvĂ€xande, de progressiva, de oemotstĂ„ndligt segrande krafternas tjĂ€nst. DĂ€rför blev hans liv sĂ„ betydelsefullt för mĂ€nskligheten, dĂ€rför blev han en gigant i den mĂ€nskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist, det Ă€r att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin var en av alla epokers mest geniala vetenskapsmĂ€n.â
Detta sades om en man som hade minst 25 miljoner mÀnniskoliv pÄ sitt eventuella samvete.
Josef Stalin (1878-1953) och hans diktaturtrojka trodde att de kunde skapa âden nya mĂ€nniskanâ, helt utan egna behov och hĂ€ngiven kollektivet och partiet. Mao Zedong (1893-1976) i Kina led av samma vanförestĂ€llning. Den kostade 70 miljoner kineser livet. De styrande i DDR trodde detsamma. Men det finns ingen enda politisk ideologi nĂ„gonsin som har lyckats utplĂ„na mĂ€nniskors naturliga behov och instinkter, som sjĂ€lvbevarelsedriften och behovet av att i första hand mĂ„na om sig sjĂ€lv och sina nĂ€rmaste. Inte ens med vĂ„ld, angiveri, avrĂ€ttningar och tortyr har det lyckats.
Mot vilka riktar sig nu vÀnsterns revolt?
Det Àr nÄgot omÄttligt patetiskt med mÀnniskor och politiska rörelser som inte klarar att leva i verkligheten utan mÄste framhÀrda i illusioner med bÄde öron och ögon tÀckta av skygglappar. DÀri ligger vÀnsterns tragedi. Deras samhÀllsutopi Àr förbrukad och stendöd. Tiden har sprungit ifrÄn den, och vÀnstern Àr de enda som inte har inte fattat det. Den förmÄr inte ta in att samhÀllet har förÀndrats och att dess problemformuleringsordning inte lÀngre fungerar.
I fyra decennier har vĂ€nsterns representanter byggt sin identitet pĂ„ revolt, protest och uppror mot det bestĂ„ende, mot makten. Utan att fatta hur det gick till har de en gĂ„ng unga revolutionĂ€rerna sjĂ€lva blivit en del av makten. De Ă€r de sista att erkĂ€nna det, men i dag utgör den före detta radikala vĂ€nstern sjĂ€lva âdet bestĂ„endeâ – maktproppen Orvar gjuten i betong. Mot vem riktar sig nu deras uppror? Mot vilka mĂ„l ska nu deras revolt vĂ€nda sig? Mot dem sjĂ€lva?
60-talsvÀnstern uppstod i en brytningstid
Den svenska 60-talsvÀnstern uppstod i en brytningstid mellan jordbrukarsamhÀlle och industrisamhÀlle, mellan homogen nationalstat och globalisering, mellan hemmafruideal och möjligheter för kvinnor att utbilda sig och förvÀrvsarbeta. Den var en revolt mot 1950-talets folkhemska och inskrÀnkta smÄborgerlighet, mot bigotteri och trÄngsynthet, mot förlegade könsroller och en gammalunken kristendom. VÀnsterns stora kick off under mitten och slutet av 1960-talet var FNL-rörelsens kritik mot USA:s krig i Vietnam, som hade pÄgÄtt sedan 1959. En hel generation 40-talister hade fÄtt tilltrÀde till universiteten, fönstren mot vÀrlden öppnades och kampen för internationell solidaritet blev liktydig med kamp mot den lede Satan, USA.
Det var fullkomligt klart var fienden stod att finna: förutom i USA hos kapitalet, borgerligheten, direktörerna, Svenska Arbetsgivareföreningen SAF och Skandinaviska Enskilda Banken och dess Àgare familjen Wallenberg. Samtidigt hyllades de kommunistiska diktaturerna i Sovjet och Kina av ledande svenska intellektuella med en entusiasm som var blind pÄ bÄda ögonen. Chefredaktören för Dagens Nyheters kulturredaktion, Olof Lagercrantz (1911-2002) gjorde flera reportageresor i Kina och Sovjet. Samtidigt som folkmord och total rÀttslöshet för befolkningen pÄgick i Kina skrev han:
âDen avgörande skillnaden mellan Kina och vĂ„r vĂ€rld Ă€r att mĂ€nniskorna betyder sĂ„ ofantligt mycket mer Ă€n hos oss⊠MĂ€nniskorna Ă€r Kinas största tillgĂ„ng och dĂ€rför blir automatiskt en mĂ€nniskas vĂ€rde högt⊠I Kina Ă€r mĂ€nniskans roll betydelsefullare Ă€n pĂ„ andra hĂ„ll, och medvetandet dĂ€rom smittar av sig och livar miljoner i deras vardagliga gĂ€rning.â (Dagens Nyheter 10 november 1970.)
Miljoner kineser drevs frÄn sina hem, familjer och yrken. Olof Lagercrantz kommenterade detta:
âUnga mĂ€nniskor som tvingas ut pĂ„ landet Ă€r lyckliga att fĂ„ flytta ut och leva i folkhavet och dĂ€r göra sin samhĂ€lleliga insats.â(Dagens Nyheter 15 november 1970.)
NĂ„gra dagar senare skriver han:
âNu nĂ€r jag pĂ„ ett begrĂ€nsat avsnitt kan studera vad som sker ter sig allt bĂ„de naturligt, rimligt och vettigt.â (Dagens Nyheter 18 november 1970.)
Detta skrevs under pĂ„gĂ„ende folkmord pĂ„ 70 miljoner mĂ€nniskor. Sina egna eventuella betĂ€nkligheter mot det brutala totalitĂ€ra styret avfĂ€rdar Olof Lagercrantz som âvĂ€sterlĂ€ndskt högmodâ. Tyrannen och massmördaren Mao beskrivs som âen stor skribent och beslutsam handlingsmĂ€nniskaâŠden ojĂ€mförlige garanten för Kinas nationella oberoendeâ. (Dagens Nyheter 31 januari 1971.)
âPalme och Geijer, Lyndons lakejerâ
I februari 1968 gick Sveriges blivande statsminister Olof Palme i spetsen för en Vietnamdemonstration i Stockholm, tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör Nguyen Tho Chan. LĂ€ngre bak i demonstrationstĂ„get gick FNL-aktivister och skrek âTage och Geijer, Lyndons lakejerâ omvĂ€xlande med âPalme och Geijer, Lyndons lakejer.â(Olof Palme eftertrĂ€dde Tage Erlander som statsminister (s) 1969, Arne Geijer var LO:s ordförande 1956-73. Lyndon Johnson var USA:s president 1963-69.)
Tommy Hammarström, journalist pĂ„ Expressen, var aktiv i FNL-rörelsen och gick med i tĂ„get. âOlof Palmes engagemang för Vietnam var starkt och tveklöst, men i FNL-grupperna var vi inte nöjdaâ skriver han i en ledare i Expressen.
âStĂ€mningen var hĂ€tsk, vi kĂ€nde oss hetsade frĂ„n alla hĂ„ll och svarade med aggressivitet och sekterism. Vi som ansĂ„g oss vara Vietnamrörelsens frontlinje gick sist i demonstrationen och hĂ€cklade och hĂ„nade. Snacka om fundamentalism.â
Episoden Àr belysande för de extremistiska stÀmningar som kÀnnetecknade stora delar av 1960- och 70-talens vÀnsterrörelse. Verklighetskontakten var lika med noll. I backspegeln kan rörelsen bara betecknas som en masspsykos med massiva tvÄngsförestÀllningar. NÀr Vietnamkriget slutade med seger för Nordvietnam 1975 bröt mÄnga tidigare FNL:are ihop i avsaknad av yttre fiende och var tvungna att börja i psykoterapi.
En stÀllföretrÀdande klasskamp
Förutom frĂ„n Vietnamkriget hĂ€mtade vĂ€nstern sin nĂ€ring ur âklasskampenâ och âkapitalets utsugning av arbetarklassenâ. Det var en stĂ€llföretrĂ€dande klasskamp för överklassens vĂ€lnĂ€rda och vĂ€lbestĂ€llda barn som mer sĂ€llan hade varit i nĂ€rheten av ett arbete. Ăverklassrevoltörerna tumlade fram under kristallkronorna och ville göra marxist-leninistisk revolution, klĂ€dde sig i trasiga jeans och spillde rödvin pĂ„ de Ă€kta mattorna och designmöblerna. Deras försök att adoptera arbetarklassen och föra dess talan kröntes dessvĂ€rre inte med framgĂ„ng. Arbetarklassen genomskĂ„dade bluffen och var helt enkelt inte road av sĂ€llskapet.
1960- och 70-talens vĂ€nsterrevolt var slĂ€ngda b-h:ar, orakade armhĂ„lor och osminkade ansikten för den rĂ€tta kolchoslooken, det var kvinnokamp, Grupp 8 och âJösses flickorâ, det var fri sexualitet och kamp för fri abort och utbyggd barnomsorg. Det var Mah-JongklĂ€der i grĂ€lla fĂ€rger och unisex plyschoveraller som gjorde könet till en social konstruktion. Det var hyllande av Stalin och Lenin, Mao och Che Guevara.
Chile var en annan ideologisk inspirationskĂ€lla. Sedan landets socialistiske ledare Salvador Allende (1908-73) mördats och hans vĂ€nsterregim störtats i en blodig statskupp av en militĂ€rjunta med general Augusto Pinochet i spetsen den 11 september 1973 flydde tusentals chilenare med socialistisk övertygelse till Sverige. De blev en kraftig socialistisk pĂ„fyllning för den svenska vĂ€nstern. I vĂ€nsterkretsar sjöngs sĂ„nger av poeten Victor Jara (1932-73), som hade mördats av militĂ€rjuntan i samband med statskuppen. I demonstrationstĂ„gen pĂ„ svenska gator ekade de chilenska slagorden âEl Pueblo Unido Jamas Sera Vencidoâ (Ett enat folk kan aldrig besegras).
âVilken sida stĂ„r du pĂ„, vilken fĂ€rg har din fana?â
LĂŠs mere »