16
jan
Seneste opdatering: 17/1-12 kl. 0120
15 kommentarer - Tryk for at kommentere!

“En maktdemonstration som jag ser det, som markerar mot både sunniter och svenskar” skriver vores hjemmelsmand i Malmø. Sidste år deltog 1500 i shiamuslimernes optog i byen, så det har næppe været nogen lille demonstration i år. Skånske lokalmedier har ikke et kvæk om dagens demonstration. Sydnytt har flere minutters SD-bashing og noget om – surpise, surprise “sexisme i sporten.” Sport og genus, dagens ret otte dage om ugen. Videoen er fra idag, men fra en privat aktør der kalder sig monaalatarphotos.

Niklas Orrenius: Sverige forever in my heart

Sverige forever in my heart: reportage om rädsla, tolerans och migration, 21 reportage, tidigare publicerade i Sydsvenskan, kompletterade med nyskrivna uppföljningar och förord av Niklas Orrenius

Af Thomas Nydahl

Sydsvenskan var morgontidningen i mitt barndomshem. Jag fortsatte som vuxen att prenumerera i många år. Det hände för länge sedan att jag också publicerade mig på kultursidan, men med åren kom det helt att handla om ”Aktuella frågor” på ledarsidan, där jag skrev om Balkan och Mellanöstern. Som åren gick fick jag allt svårare för tidningen. Den utvecklades raskt till det den är idag: den ideologiproducerande klassens ängsligaste vakthund. Det beror naturligtvis på enskilda personer, redaktörer och journalister, som tassar fram på tå, när de inte brister ut i självgoda kampanjer som ”We Love Malmö” (vilken dessutom måste betraktas som ett bottennapp i genren).

Men också på denna tidning finns det journalister man i vissa, men långt ifrån alla avseenden kan respektera. En sådan är Niklas Orrenius, en man som med samtidens tabun för ögonen, ändå förmår skriva klassiska, breda reportage om samhällsfrågor.

Han gav 2010 ut en av de böcker om Sverigedemokraterna som kanske blev mest omdiskuterad – och som kanske hade behövt en rejäl kritisk granskning idag, ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.” *

Hans nya bok är skriven i samma anda, men innehåller också ett antal fina utrikesreportage. På svensk mark fortsätter han där han slutade pizza-boken. Det är, som bokens underrubrik säger, texter om ”rädsla, tolerans och migration”.

Det här är starkt värdeladdade ord, och det vet naturligtvis Orrenius. Ordet ”rädsla” kan vara synonymt med ”främlingsfientlighet”, ”xenofobi”, ”islamofobi”. Ordet ”tolerans” kan vara synonymt med ”mångkultur”, ”mångfald” och ”öppenhet”. Det avslutande ordet, ”migration” är i sig själv ett ord som kan betyda vad som helst i sammanhanget, såväl in- som utvandring. För att använda ett sådant ord måste man vara konkret. Jag har ofta en känsla att orden används just för att klarspråk är så svårt och så farligt att använda, för den journalist som vill ha kvar sin anställning. Det vet jag av egen erfarenhet. Man måste stiga ut ur konventionernas redaktionsrum för att förmå sig att tala och skriva klarspråk.

I Orrenius reportage möter vi såväl helknäppa Skånepartister som klassiska missnöjesfigurer i de nordskånska miljöerna, som Tony Wiklander i Åstorp och den mångåriga plågan Carl P. Herslow i Malmö, han som driver egen radio för människor som hellre hojtar och gnäller än formulerar en tanke. Men han samtalar också med kristna irakier i Södertälje, som står på sd:s sida, men möter kritik både bland landsmän i exil och i sd-kretsar.

Förstås handlar mycket om hur svensk flykting- och invandringspolitik ser ut, och där är Orrenius konkret genom att skildra och samtala med levande människor. Men reportagen erbjuder i sig ingenting nytt. Det som sägs har sagts tusentals gånger. Att Sverige tagit emot fler irakiska flyktingar än resten av västvärlden tillsammans räcker ändå inte för de människor som lever på att påstå att Sverige är ”intolerant”. Meningslös plakatpolitik som bara den skulle motivera en kritisk granskning.

Ett reportage sticker ut, det som heter ”Matchen om matchen” och som handlar om vad som hände när Sverige och Israel skulle mötas i en tennismatch i Malmö. Här skildrar han hela spektret av åsikter och hållningar. Allt finns med, och är man minnesgod känner man igen det: sms-kedjan som uppmanande till bojkott av McDonalds, Coca-Cola och andra företag för att de skulle vara ”judiska” (grundlöst påstående), bojkott av Starbucks av samma skäl (grundlöst också det), och en ständig jämförelse mellan Hitlertyskland och Israel.

Rent antisemitiska stämningar piskades upp, och matchen fick, efter kommunalpolitiska beslut, och uppseendeväckande uttalanden från Ilmar Reepalu, spelas inför tomma läktare. Att det till demonstranterna i Malmö anslutit sig den mest våldsbenägna vänstergruppen blev inte särskilt omdiskuterat. SSU-ordföranden Jytte Guteland fattade det beslut som alla borde ha gjort, hon lämnade demonstrationen när hon förstod att arrangörernas löften om fredlig protest var tomma ord. De svartklädda vänsterfascisterna präglade bilden ändå. Med diverse hemmagjorda vapen angrep de framför allt polisen, slog sönder deras bilar och förstörde allt i sin väg.

Det hjälpte inte att en man från demonstrationskommittén skrek ”Tillbaka allihop (…) Polisen är våra vänner!” – pöbeln fortsatte och polisen gick till motangrepp. Eländet kostade 21,3 miljoner kronor. En av de våldsamma svartklädda dömdes till femton månaders fängelse.

Dessvärre är Niklas Orrenius ofta bara förutsägbar och en så försiktig general att hans paradnummer bäddas in i bomull. Ämnena han skriver om förtjänar något annat, till exempel ett klarspråk och en förmåga att se vad som är de verkliga motsättningarna, och vart dagens Sverige är på väg i socialt, demografisk och politiskt avseende.

*Om tvivelaktiga metoder i journalistiken från Orrenius sida, sa han själv bland annat:

“Jag tycker illa om Sverigedemokraternas politik och lät detta påverka mitt omdöme. Därmed anslöt jag mig till en redaktionell tradition på Sydsvenskan och, vågar jag påstå, på de flesta andra nyhetsredaktioner.”

Det är därmed belagt att denna ”redaktionella tradition på Sydsvenskan” innebär rena förvanskningar och lögner. Dessutom skrev Per Gudmundsson om saken här.

Det är för övrigt om denna mentalitet – bristen på demokratiskt tänkande och överskottet av totalitärt tänkande – som Lena Andersson skriver om i DN:

“Någon är alltid paria inför samhällsmakten. Paria är den som det är belönande att förakta, som man kan avsky utan argument, och som det är riskabelt att inte oavbrutet ta avstånd från. I konformismens mentalitet kan höga politiska makthavare få för sig att det är modigt att yttra att de inte vill ta i parian med tång. Att detta är lönsam anpasslighet snarare än mod tiger vi om för att inte bli påkomna med att försvara de smutsiga. I anpassligheten är det rättrådighet att vägra stå bredvid Jimmie Åkesson i tv eller att bjuda alla partiledare utom honom till Nobelfesten, trots att den är ett ymnighetshorn av nationalism, traditioner och konservativa värderingar. Diktatur är det högsta stadiet av konformism. I konformismens mentalitet behöver man inte argumentera för vissa tankar och handlingar annat än mycket ytligt om de är de rätta enligt dem som utmäter belöningar och bestraffningar. ”Där har vi den avskydda!” räcker som argument. Sedan intar vi våra grimaser och kommunicerar med de invigdas koder och underförståddheter.”

Av detta enkla skäl är således DN:s Lena Andersson mer trovärdig än någon Sydsvenskanjournalist/redaktör, Orrenius inkluderad.


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

15
Deltag i debatten...

avatar
11 Comment threads
4 Thread replies
0 Followers
 
Most reacted comment
Hottest comment thread
7 Comment authors
JensHJosefina BergfaststeenJensHPK Recent comment authors
  Subscribe  
newest oldest most voted
Notify of
Josefina Bergfast
Guest
Josefina Bergfast

Ps. Om ”vi”, (nordbor, Nordeuropéer och Svenskar), t ex bodde i Kina, (och alltså var kineser), eller i Afrika, och var afrikaner, eller i Sydamerika och var sydamerikaner, eller i Sydeuropa, t ex Spanien, eller Grekland, eller t.o.m. i Israel, eller någonstans i den orientaliska världen, eller i Indien, eller någon annan stans på jorden, som har just sina biologiska/etniska särdrag och kulturella profiler, och alltså alls inte bodde i just Nordeuropa, eller Sverige, så skulle det ju kanske inte spela så stor roll om televisionen var full med just negativa skildringar och framställningar av just ljushyade, blonda och blåögda… Read more »

Josefina Bergfast
Guest
Josefina Bergfast

Man kan ju ibland fundera över varför så många företag satsar så ofantligt mycket pengar på reklam? Om denna reklam inte påverkar människor, egentligen, kan man undra varför så fruktansvärt mycket pengar satsas på reklam. Det måste ju vara på liknande vis med all bildmedia, och massmedia över huvud taget? Det massmediala-industriella-komplexet påverkar nog en hel del mycket mer, och särskilt barn och ungdomar, än vad man vill kännas vid? Framför allt är det verkligen inte alltid som det är så särskilt god och bra påverkan. T ex så är mycket av de svenska tv-drama-serier som producerats, samt olika reportage… Read more »

Josefina Bergfast
Guest
Josefina Bergfast

Angående yttrandefriheten …. hur många människor i en befolkning bryr sig egentligen så mycket om yttrandefrihet? De flesta medborgare i vilken befolkning som helst är väl mest angelägna om att deras barn skall få så goda ideal och så goda förebilder som möjligt? Förebilder med rättrådiga, rättfärdiga och kanske också hjältemodiga egenskaper? Personer som gör det sanna, det rätta och det goda och är goda ledare, vänner, föräldrar och syskon, som skapar ett klimat av tillit, tilltro och respekt, samt aktning, ömsinthet och välvilja i samhällets alla olika vrår och hörn? Bland små som stora? Den yttrandefrihet som tävlar i… Read more »

JensH
Guest
JensH

“Hur skall de europeiska befolkningarna på ett konstruktivt sätt, utan hat, kunna försvara och någorlunda kunna bevara sig själva och just sina särarter” Det er et godt spørgsmål. Indtil nu har vi bare blogs-færen. I USA også disse (rigtigt) konservative Talk Show Radio, og disse shows har millioner af lyttere. Men nu kan man i Europa jo ikke ‘bare’ sådan få adgang til æteren mht. at lave sit eget politiske Talk show, så den mulighed har vi desværre ikke på det ‘gamle kontinent’. Så det ser pt. unægteligt noget sort ud mht. at forsvare vores kulturelle/nationale identitet “på ett konstruktivt… Read more »

Josefina Bergfast
Guest
Josefina Bergfast

Om tidningsvärldens förändring. Om man då konstaterar att det då finns denna ”massmediala helhet, detta ”massmediala komplex”, som också då skulle kunna identifieras som det ”multinationella, industriella, massmediala komplexet”, som då driver ”sin linje”, och faktiskt kanske har gjort så i många, många årtionden, så kanske man egentligen samtidigt kan konstatera att de verkliga möjligheterna att verkligen kunna bedriva en alternativ politisk linje, i t ex invandringspolitiken, samt kanske också kriminalpolitiken, skolpolitiken, försvarspolitiken och socialpolitiken, nog är ganska så svåra saker att verkligen kunna mobilisera tillräckligt många människor att stödja, hos befolkningarna i Europa? Denna svårighet beror då delvis på… Read more »

JensH
Guest
JensH

@Steen Jeg køber aldrig aviser mere. Jeg er simpelthen så træt af de Dnaske MSM, at jeg ihvertfald ikke gider at støtte dem økonomisk hvis jeg kan blive fri. Desværre er det jo lidt svært at gennemføre en sådan ‘starve the beast’ aktion her i DK; da alle MSM jo idag får statsstøtte, og man skal betale DR-licens bare man har en PC. Men nu vi er ved de Danske MSM, så kan de ofte være latterligt proviensielle. Tag nu bare denne ligegyldige historie om feltpræseternes velsignelse af sodater på vej ud på patrulje i Helmand-provinsen, som bliver blæst op… Read more »

JensH
Guest
JensH

@Steen “Den var nogen tid om at nå til DK, den historie” Ja, det virker i det hele taget som om, at de Danske medier ikke rigtig ved hvordan de skal gribe den stadigt forværrede situation i det multikulturelle Sverige an. Nogle få af de mange negative historier fra hinsidan kommer sådan lidt drypvis, og der bliver ikke rigtig gjort noget forsøg på at give nogen sammanhængende analyse af udviklingen derovre. Malmø’s nærhed til Danmark og landets hovedstad burde jo gøre problemerne i netop denne by interessant, og det kan vel ikke koste readaktionerne ‘formuer’ at sende en journalist og… Read more »

JensH
Guest
JensH

Nu vi er ved Malmø, så har postvæsnet i Malmø opgivet at bringe post ud i Sevedkvarteret p.g.a. vold og trusler mod postebudene.Man havde egentlig først prøvet at udstyre postbudene med overfaldsalarmer, men nu har man altså helt opgivet udbringningen af post:

http://politiken.dk/udland/ECE1510124/kriminalitet-standser-postbude-i-malmoe-omraade/

Og i Norge har Politiets sikkerhetstjeneste (PST) netop offentliggjort det seneste “trusselbillede” mod landet, og ifølge PST udgør Islamisme den største trussel mod Norge. En nyhed fra Anders Breviks hjemland som jo nok må skuffe alle de ‘anstændige’ her i landet:

http://jp.dk/udland/article2666140.ece

http://jp.dk/udland/article2666140.ece

PK
Guest

” Sverige forever in my heart.”
Jo , det er nok en god ide, hvis eller når man ikke mere kan bo i Sverige.

Jens
Guest
Jens

Der var en lignede demo i Århus i Lørdags. Århus Stiftstidendes beskrev det som et “farverigt optog” for en “martyr”. Læs det selv, man tror det er løgn:
http://stiften.dk/aarhus/optog-for-martyren-husayn

Prudentius
Guest

En ting der giver sig selv er, at vi i den generelle import af islams afstumpede masser også henter den old gamle “internal jihad” hertil. Så udover de etniske kampe imellem muslimer om magten i enklaverne, får vi også den teologiske konflikt.

En slags dobbelt op, alle mod alle.

JensA
Guest
JensA

Det er mit indtryk at konflikten mellem shia- og sunnimuslimer er forholdsvis afdæmpet (markeringer og demonstrationer), så længe der er mange ikke-muslimer at bekæmpe som i Europa. Når alle de (rigtige) vantro er udrydet, bliver “internal jihad” mere blodig, som det f.eks. ses i Pakistan og Irak; og mon ikke de blodige optøjer i Syrien i høj grad er en magtkamp mellem shia- og sunnimuslimer?

Prudentius
Guest

Syrien er utvivlsomt midt i et sunni-shia opgør, med det såkaldte “forår” som en anledning eller tynd fernis.

Jeg er mindre sikker på at Europas muslimer i længden kan holde låget på trykkogeren, selvom enorme vantro befolkninger stadig omgiver dem. Deres grupper har nu tydeligvis nået størrelser, hvor deres hjemlige etniske konflikter kan genoptages på fremmed jord.

(Alt dette mens multikulturen fortsat er sikker på at den vil lykkes med at skabe et samfund der aldrig før er set i verdenshistorien)