3
maj
Seneste opdatering: 3/5-12 kl. 1901
9 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Om muslimsk invandring till Europa utifrÄn det brittiska exemplet.

Af Thomas Nydahl

I sin bok om det nya Europa, med delvis ny befolkning, tog Christopher Caldwell inledningsvis upp Powells tal och dess kontext. Caldwell Àr krönikör i Financial Times och medverkar ocksÄ i The New York Times Magazine och Weekly Standard. Han Àr bosatt i Washington men Àr en flitig EuroparesenÀr. Han ser i sin bok utvecklingen bÄde med icke-europeiska ögon och med den kunniges utgÄngspunkt.

Caldwell konstaterar att Powell hÄller sitt tal bara tvÄ veckor efter det att Martin Luther King mördats och kravaller brutit ut i flera amerikanska stÀder. Ett halvt Är senare hÄller Powell Ànnu ett tal, nu för en Rotary-klubb i London, dÀr han varnade för, att om invandringen fortsatte pÄ den utstakade vÀgen, sÄ skulle

”hela stĂ€der i Yorkshire, Midlands (
) domineras av eller helt fĂ„ en afro-karibisk befolkning (
) I hela dessa omrĂ„den kommer ursprungsbefolkningen, Englands folk, som kĂ€rleksfullt betraktar detta land och dessa omrĂ„den som sina, att ha fördrivits – Jag anvĂ€nder med avsikt det mesta neutrala ord jag kan hitta (
) Englands folk kommer inte att stĂ„ ut med det.”

Caldwell hĂ€vdar att all brittisk diskussion om invandringen sedan dess har handlat om huruvida Powell hade rĂ€tt eller ej. Men man har, sĂ€ger han, blandat samma tvĂ„ olika tolkningar av ordet rĂ€tt – den moraliska meningen och den faktiska. Powells varningar orsakade ocksĂ„ en klassmĂ€ssig klyfta gĂ€llande vilken av dessa tvĂ„ tolkningar som Ă€r politikens viktigaste. De politiska eliterna, sĂ€ger Caldwell, fokuserar pĂ„ frĂ„gan om huruvida Powell hade moraliskt rĂ€tt. MediatĂ€ckningen av hans tal gick helt emot honom. Men den folkliga opinionen fokuserade pĂ„ huruvida han rent faktiskt hade rĂ€tt. Och i det avseendet hade han rĂ€tt, bortom varje tvivel. I sitt Rotarytal chockade han Ă„hörarna med att sĂ€ga att den icke-vita befolkningen i Storbritannien skulle öka frĂ„n en miljon till över 4,5 miljoner Ă„r 2002 (den nationella folkrĂ€kningen 2001 faststĂ€llde antalet till 4.635.296 personer). I 1970 Ă„rs valrörelse sa han till vĂ€ljarna i Wolverhampton att ungefĂ€r en femtedel eller en fjĂ€rdedel av deras stad och Birmingham skulle bestĂ„ av invandrade frĂ„n samvĂ€ldeslĂ€nderna och deras Ă€ttlingar (enligt folkrĂ€kningen 2001 blev de i Wolverhampton 22.2% av befolkningen och i Birmingham 29.6%). Hans prognoser skulle visa sig stĂ€mma förbluffande vĂ€l.

Caldwell sĂ€ger att vanliga britter â€Ă€lskade Powells Birmingham-tal”. Han fick enorma mĂ€ngder brev frĂ„n britter som uttryckte stöd, hela 100.000 de första tio dagarna, och dĂ„ sĂ€gs endast 800 av dem ha uttryckt kritik mot honom. Powell hade dock fel pĂ„ en avgörande punkt, sĂ€ger Caldwell. Om engelsmĂ€nnen inte kunde acceptera den diagnostiserade invandringen dĂ„ – mellan 1968 och 1970 – har det visat sig att man nu, pĂ„ 2000-talet, i vĂ€ldigt hög utstrĂ€ckning har gjort just det. Jo, sĂ€ger Caldwell, ”blod har förvisso flutit” – han nĂ€mner bĂ„de sĂ„ kallade ’raskravaller’, rasistiska mord och terrorism som exempel – men utvecklingen har inte ”fĂ„tt floderna att skumma”. Vad var det dĂ„ han misstog sig pĂ„? Caldwell anger som första orsak britternas ”skam”. Den allt dominerande moraliska stĂ€mningen i efterkrigstidens Europa, prĂ€glades av Ă„nger inför tvĂ„ historiska missdĂ„d, kolonialismen och nazismen:

”Det Ă€r sant att Storbritannien, ensamt bland de vĂ€steuropeiska lĂ€nderna, saknade anledning att kĂ€nna Ă„nger för ha utfört, uppmuntrat eller passivt ha betraktat fascismens övervĂ„ld tvĂ„ eller tre Ă„rtionden tidigare. Storbritannien hade dock nyligen upplöst, eller jagats bort ifrĂ„n, vĂ€rldshistoriens största imperium, vilket fĂ„tt mĂ„nga mĂ€nniskor att kĂ€nna sig skamsna och avvikande. Powell var ett undantag. Som en av det gamla imperiets tillskyndare, som drogs med av romantiken kring det, saknade öra för Ă„ngerns sorgesĂ„ng, och förstod inte att hans samtida hörde en annan sorts musik”.

”För Powell”, sĂ€ger Caldwell, ”var massinvandringen till Europa inte en frĂ„ga om individuella invandrare som ’letade efter ett bĂ€ttre liv’, som det bekanta uttrycket lyder. Det var frĂ„gan om en organiserade massa som krĂ€vde ett bĂ€ttre liv, en önskan med helt andra politiska konsekvenser.”

För de engelsmĂ€n som delade Powells syn, kom det kanske allra tydligast till uttryck i West Midlands, dĂ€r motstĂ„ndet mot invandringen samlades under parollen ”Keep Black Country White”.

Caldwell menar att vi mÄste nyansera och förstÄ att invandringsvÄgorna i Europa Àr av minst tvÄ slag. MÄnga européer, sÀger han, flyttar till och/eller mellan olika EU-lÀnder. Det Àr inte en immigration, utan en inomeuropeisk förflyttning som saknar egentliga problem. Han sÀger att runt 10% av alla mÀnniskor i dagens Europa i ett eller annat avseende Àr att betrakta som migranter. OcksÄ tidigare utvandringslÀnder som Irland och Spanien har idag en invandringsnivÄ som befinner sig ungefÀr dÀr andra europeiska lÀnders gör, Irland med 14,1% och Spanien med 11,1%.

Det han vill belysa med sin bok Ă€r nĂ„got helt annat, nĂ€mligen ”invandringen frĂ„n icke-europeiska lĂ€nder och kulturer. För att ytterligare förtydliga, sĂ„ handlar den om vissa problem skapade av icke-europĂ©ers önskan att bosĂ€tta sig i Europa för gott, de problem som hĂ€nger samman med multietniska och mĂ„ngkulturella samhĂ€llen.”

Han pekar sĂ€rskilt ut den muslimska invandringen som problematisk. Jag tror att han instĂ€mmer i Bernard Lewis ord till en tysk journalist: ”Europa kommer att bli en del av vĂ€stra arabvĂ€rlden, av Maghreb”. Madrids borgmĂ€stare, Alberto Ruiz-GallardĂłn sa 2006 att islam ”inte Ă€r och inte heller vill bli mĂ„ngkulturell”. Med grundlĂ€ggande kĂ€nnedom om islam och islamism kan man istĂ€llet konstatera att denna religion/kultur/politik befinner sig i en utveckling som krĂ€ver inte bara inflytande och deltagande i invandringslĂ€nderna, utan de faco makt över institutioner och samhĂ€llsliv. Sitt kapitel om Powell och hans Birmingham-tal avslutar Caldwell med att göra analyser av hur man kan betrakta den europeiska utvecklingen. Den pessimistiska synen delar jag i allt vĂ€sentligt. Han menar att ”europĂ©er vet mer om arabisk kalligrafi och kente cloth ((Nwentoma, ett tyg dĂ€r man vĂ€vt samman bomull och silke, och som produceras i Ghana och Elfenbenskusten)och mindre om Montaigne och Goethe.”

LĂ€ngre fram i betraktelsen diskuterar Caldwell utvecklingen frĂ„n slutet av 1950-talet till idag. NĂ€r invandringen frĂ„n lĂ€nder som Turkiet började ocksĂ„ i de nordeuropeiska och skandinaviska lĂ€nderna, var det vĂ€l inte nĂ„gon som hade trott att ”det ett halvt Ă„rhundrade senare skulle finnas tusentals moskĂ©er över hela kontinenten”. Hade europĂ©erna vetat det, sĂ€ger han, ”skulle de aldrig ha tillĂ„tit det”. Skillnaden mellan den tidens migration och den som pĂ„gĂ„r just nu Ă€r Ă€ndĂ„ mycket stor. Majoriteten av dem som kom till norra Europa, frĂ„n lĂ€nder som Turkiet, Jugoslavien, Grekland (och Finland i Sveriges fall) kom för att arbeta. De flesta som idag kommer Ă€r för det första muslimer (frĂ„n Irak, Palestina, Afghanistan, Somalia) och för det andra hamnar dessa mĂ€nniskor i mindre eller högre grad i befintliga getton, dĂ€r det förstĂ„s vare sig finns jobb att fĂ„, eller vĂ€gar in i majoritetssamhĂ€llet. Gettot definieras först och frĂ€mst som en plats dĂ€r man, tack vare ekonomisk rundhĂ€nthet frĂ„n myndigheterna, klarar sig alldeles utmĂ€rkt utan att kunna ett ord svenska eller ha arbetat ihop en enda svensk krona. MinnesvĂ€rda Ă€r de ord som en ung irakisk kvinna fĂ€llde om Malmö: ”Jag stortrivs. HĂ€r Ă€r det precis som i Bagdad”.

Men den kanske viktigaste aspekten Ă€r Ă€ndĂ„ den som Caldwell pekar pĂ„: islamiseringen av samhĂ€llet, sĂ€rartsintressets vĂ€xande inflytande och sĂ„ smĂ„ningom dominans, och bristen pĂ„ öppen diskussion och debatt. StĂ€mplingen av islamiseringens kritiker började för lĂ€nge sedan men tilltog radikalt i och med Sverigedemokraternas intĂ„g i den svenska riksdagen 2010. Att stĂ€mplingens frĂ€msta redskap – ”islamofobi” – myntades av ayatolla Khomeni sĂ„ sent som 1979, tycks inte ha bekymrat den opinion som vill tysta kritiska röster. Den har ocksĂ„ bidrag till att samhĂ€llsklimatet övergĂ„tt i grovt tillyxad demonisering, efter att den norske terroristen och massmördaren blev en del av det kollektiva medvetandet. Att inte kunna diskutera och debattera – muntligt eller i skrift – utifrĂ„n fredliga och demokratiska vĂ€rderingar dĂ€rför att terrorister skapar en social afasi Ă€r ytterst orovĂ€ckande inför framtiden. Det rĂ„der vĂ€l ingen tvekan om att vi fĂ„r se fler och kanske Ă€nnu spektakulĂ€ra terrorattentat i framtidens Europa. Om diskussionen skulle ”regleras” av sĂ„dana kriser, skulle det innebĂ€ra att vi frivilligt gick in i den totala stumhetens epok. Och det i sin tur skulle leda till att de totalitĂ€ra och vĂ„ldsamma ideologierna fick ett Ă€nnu större spelrum.

I ett kapitel om ”etniska kolonier” berĂ€ttar Caldwell om Trevor Phillips, ordförande för Commission for Racial Equality i Storbritannien, som 2005 varnade för att landet gick ”sömngĂ„ngaraktigt mot segregationen”. Han pĂ„pekade att isolationismen var sĂ€rskilt stor bland etniska pakistanier och bangladeshier, och att deras frivilliga getton hade tredubblats sedan 1990-talet. NĂ„gra av de undersökta stĂ€derna var Bradford och Leicester dĂ€r man rĂ€knat med att ungefĂ€r femton procent av befolkningen lever i sĂ„dana getton. Phillips fick förstĂ„s pĂ„ tafsen för sin ”pessimism”. Intressant att notera Ă€r dock att de argument som anvĂ€ndes mot honom hade sina kĂ€llor i en mĂ„ngkulturell lobby som hellre Ă€n fakta och siffror anvĂ€nde kĂ€nsloargument och sĂ„ att sĂ€ga ”tĂ€nkte bort” problematiken.

En brittisk regeringsrapport, publicerad efter vĂ„ldsamma sammandrabbningar mellan vita och pakistanier i landets norra delar, citerade en brittisk man med pakistansk bakgrund som sa: ”NĂ€r jag lĂ€mnar det hĂ€r mötet ikvĂ€ll gĂ„r jag tillbaka till mitt hem och ser inte ett enda vitt ansikte förrĂ€n jag Ă„tervĂ€nder hit om en vecka.” Segregationen Ă€r ett faktum, och det hjĂ€lper inte att man möter invandrare i deras roller som servitörer eller i serviceyrken för att tĂ€nka bort faktum. De europĂ©er som oroar sig mest för denna utveckling tycks vara sĂ„dana som Trevor Philips, mĂ€nniskor som arbetat hĂ„rt för att Ă„stadkomma harmoni mellan folkgrupperna. Till det stĂ€ller Caldwell en serie frĂ„gor, förvisso retoriska men nödvĂ€ndiga:

”Vems Ă€r felet till denna isolationism? Är den pĂ„tvingad eller sjĂ€lvvald? Är det segregering eller sjĂ€lvsegregering? Var de infödda rasistiska och kyliga? Eller var nykomlingarna overksamma och vĂ„ldsamma?”

Svaren ger sig ofta alldeles sjÀlv, för den som har ögon och öron öppna och som inte rÀds att dra slutsatser som varken bör eller kan uttalas offentligt i dagens Europa.

Thomas Nydahl

0 0 vote
Article Rating


DonĂ©r engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

9 Comments
Most Voted
Newest Oldest
Inline Feedbacks
View all comments
Hans
Hans
8 years ago

De store herrer i U.S.A og andre lande sad allerede i 1944 og planlagde Europa og Verden efter krigen. Efter 1. verdenskrig var alle overbevist om, at det ALDRIG ville gentage sig igen, at store nationer pĂ„ den mĂ„de tĂžrnede i kamp og udslettede hinanden. Og alligevel kom 2. verdenskrig. Der sidder et Oligarki, en intelligentsia med forskere, politikere, efterretningsfolk m.v. som styrer hele verden. De mener, at verden er et for farligt sted at overlade til tilfĂŠldige statsministre og dikatatorer at styre, isĂŠr nu hvor vi har alle de atomvĂ„ben. Hitler kom ind i den tyske rigsdag gennem et… Read more »

Marie
Marie
8 years ago
Reply to  Hans

“De store herrer i U.S.A og andre lande sad allerede i 1944 og planlagde Europa og Verden efter krigen. Efter 1. verdenskrig var alle overbevist om, at det ALDRIG ville gentage sig igen”

Det er ikke sandt. Churchill og andre med ham opfattede freden og siden mellemkrigsÄrene som en vÄbenhvile.

Hans
Hans
8 years ago

Det er typisk, at en amerikaner fokuserer pĂ„ den karibiske “indvandring” til U.K. I forvejen nedstammer adskillige millioner hvide englĂŠndere fra negre i Karibien. U.K. havde Jamaica, Barbados, Bahamas, Antigua, Britiske JomfruĂžer m.v. Frankrig havde Guadeloupe, Martinique, Haiti. Spanien havde Puerto Rico, Cuba, Den Dominikanske Folkerepublik. Danmark havde de Vestindiske Øer. I Ăžvrigt var min forfader skotte fra Glasgow, der sĂ„ fik 5 bĂžrn med min formoder, som var fĂždt som negerslave pĂ„ St. Croix og som min forfader “byttede sig til”, da hun var 16 Ă„r. Klimaet var jo barsk, og de sejlede med sejlskibe. SĂ„ tit havde englĂŠnderne… Read more »

Thomas Nydahl
8 years ago
Reply to  Hans

Tack Hans, det var en mycket lÀsvÀrd berÀttelse!

Marie
Marie
8 years ago
Reply to  Hans

Den historie har jeg ogsÄ lÊst for nogle Är siden, man er jo lokaltpatriot, og desuden var der nogle interessante oplysninger om Massa Peters syn pÄ forholdene. Men han fik nu ikke bÞrn med Anne.

Hans
Hans
8 years ago
Reply to  Marie

Hvem er massa Peter? Er det Peter Von Scholten, som du taler om? Min tip-tip-oldefar pĂ„ de Dansk Vestindiske Øer var ikke sĂ„ vild med Peter Von Scholten. I et af hans bevarede breve skriver han, at Van Scholten praktiserede en form for del-og-hersk politik, hvor nogle frie farvede mĂŠngede sig i magtens korridorer, sĂ„ alt sĂ„ tilforladeligt ud, lidt ligesom Obama-familien i det hvide hus. Hvor fanden er alle de andre sorte, kan jeg ikke lade vĂŠre med at tĂŠnke. Obama-familien er jo nĂŠrmest gidsler i det hvide hus. Det er lidt ligesom herhjemme pĂ„ plejehjemmene og hospitalerne og… Read more »

Marie
Marie
8 years ago
Reply to  Hans

Hans skrev: “I et af hans bevarede breve skriver han, at Van Scholten praktiserede en form for del-og-hersk politik, hvor nogle frie farvede mĂŠngede sig i magtens korridorer, sĂ„ alt sĂ„ tilforladeligt ud” Tilforladeligt i forhold til hvem? Scholtens problemer var mange, og et af de helt store i hans sidste Ă„r pĂ„ Ăžerne var Chr. 8.’s fikse idĂ© om, at slavebĂžrnene skulle vĂŠre frie, mens forĂŠldrene i lĂŠngere tid skulle forblive slaver. Scholten havde pĂ„ det stĂŠrkeste modsat sig sĂ„dan en bestemmelse, han mente ikke, at man kunne skabe sĂ„ unaturlige familieforhold, og det havde han efter min mening… Read more »

Rita
Rita
8 years ago

Mycket intressant lÀsning, tack för den!

Info
Info
8 years ago

AFRIKANSK INVANDRING TILL SVERIGE

OcksĂ„ i Sverige vĂ€xer den muslimska befolkningsgruppen kraftigt. Enbart i Ă„r vĂ€ntas omkring 31.000 “nybyggare” (bidragstagare) frĂ„n Somalia söka sig till det lilla landet i norr mellan Danmark och Nordpolen:

http://www.friatider.se/31000-somalier-soker-uppehallstillstand-2012

Det svenska Sjupartiet i riksdagen vÀlkomnar tillskottet men anar samtidigt, att en del onda och rasistiska ursprungssvenskar kan komma att missuppfatta allt det positiva, som en snabb och obegrÀnsad invandring frÄn frÀmmande vÀrldsdelar medför. SÄ hÀr reder falangen VÀnsterpartiet ut begreppen och förklarar hur allt egentligen ligger till (S, Mp, M, C osv. instÀmmer förstÄs):

http://www.vansterpartiet.se/index.php?option=com_content&view=article&id=3036:fragor-pastaenden-och-svar-om-invandring-och-rasism&catid=22:nyhet&Itemid=799