av Kenneth Karlsson

(Artiklen har været bragt i seks dele i Dispatch International. Den gengives med forfatteren og avisens tilladelse.)

Raed Mansour al-Banna föddes i den jordanska staden al-Salt, kom från en välbärgad medelklassfamilj, studerade juridik, flyttade till USA 2001, men vägrades inresevisum två år senare när han återkom med ogiltiga handlingar efter en resa till hemlandet. I februari 2005 kör samme al-Banna en tungt lastad bil fram till en hälsoklinik i den irakiska staden Al Hillah. Många människor väntar i kö utanför byggnaden, och alldeles i närheten myllrar det av folk på den lokala basaren. Den 32-årige al-Banna utlöser sin bilbomb och dödar förutom sig själv 166 människor och skadar 146. Ett av de värsta självmordsattentaten i Iraks historia är ett faktum. al-Banna var sunnimuslim, de som dog var shiamuslimer.

Den interna muslimska konflikten mellan Sunni och Shia har pågått i 1400 år. Det är en konflikt som har en över tusen år längre historia än den mellan Israel och dess grannar. Betydligt fler människor har dödats i strider mellan Sunni och Shia än mellan Israel och dess grannar, även om vi håller oss till enbart de senaste 70 åren. Enligt beräkningar som gjorts av professor Gunnar Heinsohn – knuten till ”The Raphael-Lemkin-Institut for Xenophobia- and Genocide research” vid Bremens Universitet – och forskaren och författaren Daniel Pipes, har Israel-Palestinakonflikten skördat ett betydligt mindre antal dödsoffer än övriga stridigheter i regionen, räknat under samma tid. Så här skriver Heinsohn och Pipes: ”Cirka 11 miljoner muslimer har dödats i våldsamma konflikter sedan 1948, av vilka 35,000, eller 0,3 procent, som följd av de sextio årens strid med Israel. Som kontrast – av de 11 miljoner offren har över 90% blivit dödade av andra muslimer.”

Det är därför knappast en överdrift att påstå att problemet vad gäller Mellanösterns stabilitet och fred i grunden mer handlar om inommuslimska motsättningar än om någonting annat.

Förnekare

”Araber är goda förnekare när det handlar om våra egna problem”, säger den arabiske journalisten Hazem Saghieh. ”Vi är alla bröder!, insisterar vi och håller så fast vid plattityderna när vi istället borde erkänna de problem vi har”.

Hellre än att tydliggöra den djupa och våldsamma sprickan inom den muslimska världen, menar Saghieh, väljer man därför istället att fokusera på andra saker, som temporärt kan skapa en känsla av enhet. Israel är kanske det bästa exemplet på denna form av ställföreträdande fiende. Även kampen mot sekularisering, dels i den europeiska koloniala varianten, dels i form av panarabisk nationalism, utgör en sådan temporär enande skuggbild. Erfarenheten visar dock att kampen mellan sunni och shia förr eller senare ändå blommar upp, och då oftast med eruptiv kraft: USA:s invasion i Irak, och störtandet av Saddam Hussein (sunni), är ett sentida, tydligt och mycket blodigt exempel på denna mekanism. Även den pågående striden i Syrien har sin grund i den 1400-åriga konflikten.

Islams födelse

Islam kom till i ett hårt och kargt ökenlandskap präglat av ständiga stridigheter mellan stammar, klaner och familjer. Motsättningarna mellan klanerna Hashemiter och Umayyader var lokaliserad till området runt Mekka, en fejd som gossebarnet Mohammed föddes in i år 570.

Enligt gängse historieskrivning vad gäller Mohammeds liv – som är ifrågasatt men som jag för enkelhetens skull håller mig till här – fick Mohammed sina första ”uppenbarelser” när han var runt 40 år gammal, uppenbarelser som så småningom bildade kärna i den religion som kom att kallas islam. Hans predikningar möttes först med hån och motstånd, endast de närmaste stod fast vid profeten och hans nya lära. Klaner som tidigare skyddat Mohammed tog sin hand ifrån honom vilket efterhand gjorde det farligt att vistas i Mekka. Ny säkerhet erbjöds dock, av andra klaner från Yathrib, staden där också den monoteistiska tanken – att det bara finns en gud – mycket tack vare den stora judiska befolkningen, redan var etablerad.

När väl Mohammed flytt till Yathrib – som senare kom att kallas Medina – år 622 med ett fåtal följeslagare, mer eller mindre utkastad från det mångreligiösa centrumet Mekka, kunde han konsolidera sina trupper och sina visioner, som där också hårdnade till ett mer aggressivt uttryck. Genom lyckosamma räder mot handelskonvojer och dödliga razzior mot konkurrerande stammar, även judiska, stärkte Mohammed sin makt. När han väl återvände till Mekka år 630 som segerherre kunde han utan strid inta staden.

Nu etablerades islam som den rådande religionen. Helgedomen Kaba rensades från avgudabilder, och under de två resterande åren av Mohammeds liv spreds islam över så gott som hela den arabiska halvön och även längre ut. År 632 när Mohammed befann sig i Medina, insjuknade han och dog. De gamla klanstriderna, som Mohammed temporärt lyckats kuva, vaknade till liv igen.

Klansamhället

Vi har alla sett filmen Gudfadern. Där beskrivs fenomenet. Ett klansamhälles styrka hänger intimt ihop med dess svagheter. Detta märks inte minst i ledarens status. Alla män i ett klassamhälle kan teoretiskt sett uppnå status som ledare, om denne är brutal och smart nog och på så sätt kan komma i åtnjutelse av de övrigas respekt – en respekt som i grunden handlar om rädsla. Den gode klanledaren kan balansera rädslan och hotet om våld med en försäkran om lojalitet och skydd, så länge som man underordnar sig ledarens ställning. Uppstår en strid om ledarskapet är det oftast en strid på liv och död, då den respekt man eftersöker emanerar ur den kraft man kan uppvisa i en kritisk situation. Häri ligger också klansamhällets svaghet, dess oförmåga att frigöra människorna som det säger sig beskydda. Fria människor, fritt tänkande människor, är klansamhällets akilleshäl. Börjar en människa bli alltför fri i förhållande till ledaren och klanen, måste denne antingen förskjutas eller tvingas på andra tankar, eller som sista utväg dödas.

Det som å andra sidan utmärker klansamhällets motsats – ett öppet civilsamhälle gärna med konstitutionell demokrati, där varje människa är fri att välja vem man vill till ledare, utan tvång från varken klan eller familj – är att eventuella missgrepp och felaktigheter kan rättas till, fredligt, öppet och under tid.

Klansamhällets svaghet är att makten oftast endast kan korrigeras med intriger och våld. Så här beskriver författaren David Pryce-Jones, i sitt standardverk ”The closed circle”, hur processen i en typiskt arabiskt klan ser ut:

”Ingen sådan korrektion är möjlig för den arabiske makthavaren, eller dennes utmanare, vars felkalkyleringar och egennyttiga misstag måste genomlidas till det bittra slutet, vilket oftast är liktydigt med dennes död. Denna våldsbenägenhet har en konstant fördärvande effekt på makthavaren och dennes utmanare…Insatsen ökar tills man antingen lider nederlag eller som segrare skrivit sin egen dödsdom.”

Den nya religionen islam kom tämligen omedelbart att integreras med klankulturens uttryck och uppfattningar, något som sinologen och f.d. diplomaten Rutger Palmstierna också visar i sin undersökande text ”Så befästes klansamhället”. Islam kom dessutom att föra mentaliteten och striderna ut i världen, långt bortanför klanernas geografiska och blodsrelaterade räckvidd, något som vi även i dag upplever effekterna av.

För att bättre förstå hur det gick till är vi tvungna att återvända till år 632.

Maktkampen

Då Mohammed inte hade någon son, och heller inte efterlämnade något tydligt testamente där han utpekade en eventuell efterföljare, öppnades vägen för en fejd om vem eller vilka som på bästa sätt skulle föra profetens livgärning vidare.

Maktkampen vanns av Abu Bakr, som blev vad man kallar Den första kalifen. Abu Bakr var far till Mohammeds unga fru Aisha, och alltså inte blodsrelaterad släkting till profeten. Det var däremot Ali, den närmaste manlige släktingen i kraft av att vara kusin, och dessutom gift med Mohammeds älsklingsdotter Fatimah. De som menade att Ali var det naturliga valet, kom att kalla sig Shiat Ali (följare av Ali), som sedermera förkortades till Shiiter. Shiiterna förlorade maktkampen. De som tog över kom att kalla sig Sunni.

Det som nu händer alldeles efter profetens död är att följeslagarna till Ali, shiiterna, börjar förföljas. Deras imamer dödas, såsom Ali själv. Och så det riktigt stora nederlaget, när Alis son (och Mohammeds dotterson) Hussain dödas vid slaget i Karbala år 680, det som än i dag högtidlighålls världen rund i det passionsspel som kallas Aashura, den dag då shiiter gärna skär sig med knivar och svärd i huvudsvålen så att blodet rinner, allt för att hylla den första martyren. Denna procession är ämnad att visa upp sorg, men också gammalt hat, för att, som Hazem Sagheih uttrycker det, ”förstärka känslan av olikhet gentemot Sunni”.

Hussains död var som kan förstås en stor förlust för shiiterna som nu upplevde ”en känsla av ett fruktansvärd, bestående förtryck”, enligt den engelska journalisten Lesley Hazleton. Hon menar vidare att Mellanöstern kännetecknas av att det som hände för flera hundra år sedan fortfarande för många kan upplevas som levande och färskt, och att historien om Hussains död på detta sätt transformerats till att leva kvar som en shiitisk befrielseteologi.

Sociala skillnader

De klaner som kom att bli sunni intog alltså den mer funktionella hållningen till vem som skulle ta över efter Mohammed – den som var mest lämpad skulle föra traditionen vidare, inte nödvändigtvis den som stod närmast i släktledet. Sunniterna var företrädesvis människor etablerade i Mekkas växande skrå av köpmannaaristokrati och religiösa auktoriteter, inte sällan därför också de bättre beställda i samhället. Shia kom att bli den mer ”enkla människans ideologi”, en social skillnad som även än i dag är synlig. Så här beskriver Hazem Saghieh förhållandet:

”I de flesta städer i den islamska världen är majoriteten sunni, och så har varit det sedan det Osmanska rikets dagar. De har, vid sidan av de kristna och judiska minoriteterna, fött fram stadens skikt av handelsmän, byråkrater, och konstnärer. I kontrast så har shiiterna huvudsakligen levt mest i agrara områden, långt från den centrala maktens kontroll, och som ett resultat av det har deras liv mestadels varit knutet till lantarbete.”

Denna sociala skiktning är också viktig att ta i beaktande när man studerar de avgörande skillnaderna, och motsättningarna, mellan shia och sunni.

Martyrskap och väntan

Teologiskt står sunni och shia på samma grund – det vill säga Koranen, samt berättelserna om profeten Mohammeds liv (Sira) och de stipulerade traditionerna (Haditherna). Små skillnader finns, i till exempel hur man tolkar vissa av haditherna, eller hur man förrättar bönen, skillnader som i sammanhanget dock måste betecknas som underordnade.

Mer viktigt är då att dels lyfta fram shiiternas omhuldande av martyrskapet, som bygger på den känslomässiga berättelsen om Hussains brutala död i Karbala år 680. Dels deras väntan på den så kallade tolfte imamens återkomst, den som förebådar jordens undergång och upprättandet av det rättvisa islamiska samhället. Shiiternas tolfte imam, i rakt nedstigande led från profeten, var den blott femårige gossen al-Mahdi som dock plötsligt försvann år 874; en händelse som gjorde det omöjligt att fortsätta Mohammedsuccesionen. Dilemmat löstes genom att utnämna al-Mahadi såsom ”levande i det fördolda”, i det så kallade ”al-Ghayba”, och ett tillstånd av väntan inleddes, som även i dag är högst påtaglig inom den shiitiska grenen av islam.

Martyrskapet har hos shiiterna yttrat sig i en delvis påtvingad (pga förtryck från sunni), dels självpåtagen offerroll, som kan manifestera sig i extrema utbrott av religiöst fanatiskt våld, ofta med politisk undertext, och inte sällan riktat just mot andra konkurrerande muslimer. Två exempel:

De ökända Assassinerna var en shi’itisk grupp som härjade i Persien under 1100-1200-talet, med lönnmord och den egna martyrdöden som signum. Denna grupp har sedermera erhållit mytisk status, inte minst genom att namnet i betydelsen lönnmördare=assassin spillt över till engelskan.

Den 31 july 1987, mitt under firandet av Hadj i Mekka, anordnade en stor grupp shiamuslimska pilgrimer en politisk demonstration. Den var först och främst riktad mot Den store satan (USA), och Den lille satan (Israel), men med inslag som också kunde uppfattas som antisaudiska och därför också antisunni. Året innan hade dessutom en iransk shiarevolutionär vid namn Mehdi Hashemi blivit fängslad och åtalad för att ha försökt smuggla in sprängmedel till Mekka via ett chartrat flygplan med pilgrimer på väg till den heliga staden, vilket nu föranledde den saudiska myndigheten att ta till extraordinära åtgärder. Det hela urartade snabbt. Demonstrationen pressade på mot de saudiska soldaterna, samtidigt som andra pilgrimer, som inte deltog i tåget, började kasta tegelstenar ner på sina shiitiska bröder. Sedan kom skottlossningen igång. Katastrofen var ett faktum – över 400 döda och över 600 skadade blev resultatet, förutom att de iranska och saudiska förbindelserna frös till is.

Väntan på den tolfte imamens återkomst kan driva shiiter åt en snarlikt revolutionär, profetisk och idealistisk hållning, en slags desperat överhettning som man inte lika starkt återfinner hos sunni. Såsom journalisten Hazem Saghieh beskriver det, finns det inom shia en starkare glorifiering av islams hjältar och dess texter än hos sunni, som å sin sida tenderar att se mer pragmatiskt på hur budskapet ska spridas och makten behållas.

Det finns förvissa längre perioder där sunni och shia levt sida vid sida under relativt fredliga former. Osmanska rikets era till exempel – som i tid sträckte sig från 1300 till 1918 och som styrde över stora delar av Mellanöstern, Baltikum, Grekland och norra Afrika, och tidvis hade kontroll över sådana viktiga städer som Jerusalem, Medina och Mekka – har av någon beskrivits som om att ett hårt hållet lock lades över den interna konflikten mellan sunni och shia. Dock bör man i sammanhanget inte glömma att även under denna tid av relativ harmoni låg det Osmanska riket under flera år i krig med den persiska dynastin Safaviderna som under 1500-talet omvandlade Iran till ett stark shiitisk maktområde.

Wahhabismen

1700-talet innebar en viktig förändring inom den muslimska världen. Osmanska riket var försvagat och började långsamt falla sönder, vilket gav möjlighet för mer radikala tankar att väckas till liv. Den viktigaste rörelsen skapades av Muhammad ibn Abd al Wahhab. Han var skolad i Damaskus i teologi och rättsvetenskap och stod för en sträng sunniislamsk hållning som förespråkade en tillbakagång till den ”rätta islam” vilket man enligt al Wahhab avvikit ifrån. När al Wahhab lyckades alliera sig med stamledaren Mohammed ibn Saud växte rörelsen, som med svärd och missionerande till slut kom att styra över större delen av den arabiska halvön. När Ibn Sauds ättlingar år 1932 kunde utropa kungariket Saudiarabien kom därmed också den wahhabitiska ideologin till makten.

Med oljans hjälp har kungafamiljen Saud och wahhabismen i dag ett mäktigt grepp över den sunnimuslimska världen. Förhållandet till shiiterna har också i takt med wahhabismens ökade inflytande försämrats. Den wahhabistiska läran är kritisk mot alla andra tolkningar, inte minst den shiitiska. Shiiter betraktas av de mer hängivna wahhabiterna som kättare som förorenar den rena islam med sitt upphöjande av såväl döda som levande imamer. Denna kamp mot vad man menar är avgudadyrkan tar sig uttryck i bland annat förstörelse av shiitiska helgongravar och moskéer. ”Att döda en shiitisk otrogen ökar chansen för en rättstrogen sunni att komma till himlen”, som John R. Bradley, författare till böckerna ”Saudi Arabia Exposed” och ”Inside Egypt”, så rättframt uttrycker saken; ett budskap som inte minst Raed Mansour al-Banna trodde på när han med sin dödliga last körde mot Al Hillah.

Shiiternas religiösa attityd gentemot sunni är å andra sidan mer avslappnad – man menar inte att sunnimuslimerna är ”otrogna” och därför finns det heller ingen spirituell anledning för en shiit att döda en sunnit. Shiiternas kamp mot sunniterna handlar mer om sociala faktorer och om rätten att fritt få utöva den egna varianten av islam, en kamp som kan bli nog så våldsam, som visats i exemplen ovan.

Khomeini

Den 1:a februari 1979 återvände den tidigare landsförvisade Ayatolla Khomeini till Iran. Shahen var störtad, och den shiamuslimska islamiska revolutionen svepte fram över landet. Några av de första ord som Khomeini yttrade när han stigit ur det chartrade planet från Air France var att han ”återvänt för att korrigera en oförrätt som begåtts för 1400 år sedan”. Ett yttrande som västliga media inte lade någon vikt vid. Människorna i Mellanöstern förstod dock omedelbart vad han talade om. Ayatolla Khomeinis fokus var inte Shahen, var inte eventuella taktiska manövrer i dagsaktuella frågor; Ayatollans fokus var den 1400-åriga striden mellan shia och sunni som nu tycktes vara mogen för en ny historieskrivning i syfte att omkullkasta den sunniska återgivningen av islam och upprätta den ”sanna” shiitiska versionen.

En skakning gick genom den muslimska världen. Ledarskapen i sunnidominerade länder, såsom Saudiarabien och övriga Gulfstater på den arabiska halvön, förstod att Ayatollan utgjorde ett moraliskt hot mot deras makt. Likaså i det shiastarka men av Saddam Hussain brutalt sunnistyrda Irak.

Den stora motsättningen mellan sunni och shia gick in i en ny fas. En på många sätt paradoxal fas.

Å ena sidan en nyupprättad islamisk stat, Iran, shiastyrd, som fungerade som inspiration för alla muslimer som menade att islam skulle bli den segrande religionen spridd över hela jordklotet. Den Store Satan, USA, hade också fått sig en allvarlig näsknäpp, något som gick hem i såväl sunni- som shialägret. Revolutionen i Iran kom även att ge råg i ryggen hos de mujaheddingrupper som i Afghanistan bekämpade den sovjetiska ockupationsmakten.

Å andra sidan de sunnistyrda rika oljestaterna. Och förstås Irak, som detta år 1979 också kunde se en ny ledare bestiga tronen efter en kupp – Saddam Hussain.

För ett kort ögonblick tycktes det ändå som om hänförelsen över Ayatollans maktövertagande kunde fungera som en brobryggare mellan de två islamska inriktningarna; kanske hade den 1400-åriga konflikten kommit till ett slut? Så kom kriget mellan Irak och Iran. Ayatollans uppmaning till alla shiiter att resa sig ur förtrycket gick inte ohört förbi den stora shiitiska befolkningen i grannlandet Irak. Saddam Hussain uppfattade detta som en illa dold krigsförklaring som förebådade nationell splittring, och i september 1980 inledde Irak ett stort militärt anfall mot Iran. Geopolitiska orsaker sades ligga bakom attacken, men i själva verket var konflikten en i raden av alla dessa inommuslimska friktioner. En i raden ja, och denna gång en osedvanlig blodig sådan. 8 år pågick skyttegravskriget, som kostade mer än en miljon människor livet, många av dem civila och barnsoldater.

Under de dryga trettio åren som gått sedan Ayatollans maktövertagande har sålunda de sunnistyrda staterna sett på Iran som det stora hotet i regionen och har med varierande resultat försökt mobilisera såväl arabisk nationalism som militanta sunnimuslimska rörelser allt i syfte att störa Irans strävan efter att bli den ledande kraften i Mellanöstern.

Med detta i åtanke kan vi nu närma oss dagens situation i arabvärlden. Och vi gör det genom ett nedslag i det landområde där världens strålkastarljus alltid tycks hamna.

Israel och Palestinafrågan

1993 ser det plötsligt hoppfullt ut i konflikten mellan Israel och palestinierna. I Oslo har parterna mötts med den norska regeringen som värd och medlare. Den palestinska befrielsefrontens (PLO) ledare Yasser Arafat författar nu ett brev som han sänder vidare till Israels dåvarande premiärminister Yitzhak Rabin och till den norska utrikesministern Johan Jørgen Holst. Brevets innehåll är sprängstoff. För första gången på skrift erkänner Arafat Israels rätt att existera som stat. Han har förvisso redan 1989 i ett tal sagt att han ogiltigförklarade delar av den palestinska nationalstadgan som skrivits under 60-talet, de delar som kräver den judiska statens utplåning – ett uttalande som då 1989 vållat stor förtrytelse i hans egna led.

Nu går Arafat ett steg längre, och sätter det på pränt, i ett officiellt brev. Han skriver:

”PLO erkänner den israeliska statens rätt att få existera i fred och säkerhet.” Och ”I ljuset av en ny tids löften försäkrar PLO att de artiklar som i den palestinska nationalstadgan förnekar Israels rätt att existera…nu är verkningslösa och inte längre gällande.”

Mycket vatten har runnit under broarna sedan denna fredspipa, som lovade så mycket och avslutades med en klassisk scen utanför Vita huset med Arafat och Rabin på var sida om en storleende Clinton, USA:s dåvarande president.

Ty fortfarande finns dessa paragrafer, som förnekar Israels rätt att existera, kvar i den palestinska nationalstadgan, om än ogiltigförklarade genom en omröstning i PLO:s samlade råd, Palestinska myndigheten. Eller som Faisal Hamdi Husseini, talesman för samma myndighet så lakoniskt uttryckte saken 1998, citerad i FN:s årsbok: ”Det har tagits ett beslut att förändra fördraget. Förändringen har inte verkställts ännu.”

Israel kan således med rätta fortfarande känna sig inträngda i ett hörn. Landets existens står hela tiden på spel. I andra mindre fridfulla tider än de där dagarna i Oslo och Vita huset, kommer hos palestinierna alltid frågan om Israels utplånande upp på dagordningen, liksom feberdrömmar; retorik förvisso, propaganda förvisso, men alltför påtagligt för att negligeras. Det som dock sällan uppmärksammas är israelfrågans ställföreträdande roll som måltavla, i kampen mellan de två inriktningarna inom islam.

Det är numer troligtvis endast de mest övertygade palestinaaktivisterna som på allvar tror att problemen kommer att försvinna när väl staten Israel inte längre existerar.

En språngbräda

Kampen inom den muslimska världen om vem som bäst och mest kan omhulda den palestinska saken är således till stor det ett uttryck för en taktisk kamp; en kamp med tusenåriga rötter, som i dagsläget innehåller ett flertal skenbara motsägelser, men som i grunden ändå är den gamla vanliga striden, den mellan sunni och shia.

Iran använder sig av palestinafrågan som en språngbräda rakt in i den sunnidominerade arabvärlden. Dels genom det tydliga stödet till Hizbollah i södra Libanon, dels genom ett ökat stöd till Hamas i Gaza.

Hizbollah är en shiiamuslimsk milis som bildades under det långdragna inbördeskriget i Libanon (1975-1990), direkt inspirerad och finansierad av Ayatolla Khomeinis regim, och till stora delar också direkt sprungen ur Irans revolutionsgarde. Hizbollahs mål är att upprätta en shiamuslimsk stat i Libanon. Israel ser man som en olaglig statsbildning och som sådan dömd till undergång.

Att Iran understödjer Hizbollah är således knappast överraskande. Men att Iran också stödjer Hamas, som är en sunnimuslimsk palestinsk organisation, kan i förstone förefalla en smula underligt.

Den sunnidominerade arabvärlden har under årtionden upprepade gånger låtit omvärlden förstå att man ska bistå palestinierna och hjälpa till att befria landet från ”den sionistiska ockupationen”. Inget positivt har dock ur palestinsk synvinkel egentligen kommit ut av detta; krig har förlorats, flyktingfrågan har av arabländerna negligerats, assimilering har försvårats och till och med med våld förhindrats. Ett skeende som iranierna kunnat studera så att säga från sidolinjen.

Khomeini var inte sen att upprätta goda förbindelse med Arafat. Den amerikanske historieprofessorn Harold Rhode, specialist på islam och tidigare knuten till Pentagon, menar att Iran och Khomeini var snabb med att finna ”arabiska frågor att stödja, vilket skulle demonstrera för de arabiska massorna att deras ledare var svaga och oförmögna att lösa problemen, som till exempel detta att Israel existerade mitt i hjärtat av den arabiska och muslimska världen..”. Så Iran tog sig an frågan om Israel, egentligen ”en perifer sak för shiiter”, som Harold Rhode uttrycker det, då Jerusalems heliga status inom den muslimska världen är en helt igenom sunnitisk uppfinning. Det verkar alltså som om Iran kalkylerat med att om man tog sig an sunnitiska frågor skulle man kunna uppbringa stöd bland massorna och på så sätt skapa instabilitet i det sunnistyrda lägret. Att sedan Hizbollah dessutom lyckades kämpa Israel ut ur Libanon 2006 – mer än vad någon annan arabisk armé lyckats med – blev till en extra fjäder i den shiitiska hatten.

Detta manövrerande kan också förklara det massiva stöd Iran gett till Gaza och det sunnidominerade Hamas. Under de senaste fem åren har regeringen i Teheran bistått Gaza med ett stort antal missiler och raketer som numer kan nå Tel Aviv. Man har också i Iran stått för utbildning av Hamassoldater. Hamas har heller inte varit sena att tacka Iran för hjälpen; efter det senaste kriget mot Israel, gick Ismail Haniyeh, en av Hamas äldre ledare, ut och berömde Iran för dess materiella hjälp i konflikten.

Egypten

Egypten har i dag en sunniislamisk regering, ledd av Mohammad Morsi, med rötter i Det muslimska brödraskapet. Man kan, liksom Harold Rhode – specialist på islam och tidiare knuten till Pentagon – gör, fråga sig om inte Irans stöd till Hamas kanske har lyckats skapa en spricka inom sunnilägret? Ty vad som hände under det senaste krigsutbrottet mellan Israel och Hamas, i november 2012, var att Egypten och Morsi inte otvetydigt ställde sig på Hamas sida i konflikten, som man kanske skulle ha förväntat, utan snarare höll sig neutral, eller till och med gav ett tyst stöd till Israel.

Orsakerna till detta kan vara flera, Harold Rhode pekar på några: Egyptens ekonomi är på väg att kollapsa, Morsi behöver amerikanska pengar, och vill inte dras in i en konflikt med Israel. Även Egyptens militär, försvagad som man är, vill näppeligen i dag gå ut i krig mot ett starkt Israel. Morsi behöver också tid till att konsolidera sin makt internt, en dagordning som inte Hamas tillåts äventyra. Men bilden är förstås inte entydig, saker och ting utvecklas fort, vilket den senaste tidens dramatiska händelser i Egypten har visat, där Hamas slöt upp bakom Morsis regim. Vad gäller israelfrågan får man dock anta att Hamas i dagsläget än så länge mer få förlita sig på det shiitiska Iran än på sina sunnitiska bröder i Egypten.

Iran förlorar

Det kan i förstone se ut som om Irans strävan att sprida den shiitiska läran i sunnilägret verkligen är på väg att lyckas. Emellertid finns det många fler tecken som tyder på att går den andra vägen; Iran tycks förlora, så gott som överallt just nu.

I Syrien är det en sunniledd motståndsrörelse som metodiskt och våldsamt håller på att störta den alawitiska ledarklanen. Sunniterna är med sina 75% i klar majoritet i landet. De allt sedan det franska kolonialväldets tid styrande alawiterna, som är en gren av shia, utgör endast 12% av befolkningen. Sunnitiskt missnöje har inte sällan, under de senaste 100 åren, resulterat i ett flertal uppror som lett till sedvanligt motvåld från regeringens sida. ”Det nuvarande sekteristiska våldet mellan sunniter och alawiter är inget nytt”, som religionsexperten och journalisten Stephen Crittenden konstaterar. Tiotusentals människor har dödats under årens lopp, inte minst under upproren 1981 och 1982, då Assads militär brutalt krossade protesterna.

Irans nära band med Syriens ledarskap, som fungerat som en länk till Hizbollah, håller nu på att brista, vilket kan komma att skapa stora problem för upprätthållandet av shiiamilisens status i södra Libanon. För att inte tala om vad som troligtvis väntar den alawitiska minoriteten om upprorssidan lyckas i vad som verkar vara deras uppsåt – att störta Assad från tronen och införa en islamistisk statsbildning.

Iran förlorar också i Sudan där viktiga iranfinansierade vapenfabriker har förstörts. Det är vapen från dessa fabriker som till stor del utgör Hamas stridskraft.

I Bahrain, en av de rika oljestaterna, slogs det shiitiska upproret – inspirerat av ”Den arabiska våren” – brutalt ned av den styrande sunnitiska regimen. Det föranledde förövrigt den iranska officiella nyhetspublikationen ”Kayhan” att tala om behovet av en militär annektering av Bahrain. Men just nu har upprorets vågor åter stillnat på den arabiska halvön. Inga shiainspirerade krusningar är tillåtna.

Frågan om Iran och atombomben ligger utanför denna artikels undersökning, men vissa mellanösternexperter menar att Irans minskade inflytande i regionen mycket väl kan bidra till att man på allvar vill göra verklighet av detta projekt.

Pakistan

Nästan 80% av Pakistans befolkning räknar sig som sunnimuslimer. Shiamuslimerna är således i minoritet. Efter statens bildande 1940 var motsättningarna få och hölls under kontroll; många ledande politiker var shia, som till exempel Ali Bhutto, far till Benazir Bhutto. Men när Ali Bhutto störtades och sedermera avrättades 1979 av diktatorn Zia ul-Haq (sunni), ökade spänningarna omedelbart mellan shia och sunni. Även närheten till den då nyligt utropade shiaislamiska staten Iran kom att spela roll.

Pakistan har sedan dess lidit svårt under det sekteristiska våldet, som även nått högt upp i de ledande kretsarna. Mycket tyder på att det var en sunnimuslimsk självmordsattack som dödade Benazir Bhutto år 2007. Längre ner, på marknivå, återfinns saudistödda sunnitiska terrorligor som Lashkar-e-Jhangvi och Sipah-e-Sahaba med mål att döda eller kasta ut alla shiamuslimer ur landet. Tiotusentals har dödats i striderna och självmordsbombningarna. Den iranstödda shiamilisen Sipah-e-Muhammed Pakistan, gör sitt till för att öka antalet offer, men lever onekligen farligt i den till stora delar sunnidominerade omgivningen.

Afghanistan

Talibanerna är sunni och får som sådana massivt stöd, inte minst i form av stridskraft, från andra extrema wahhabitiska grupperingar runt om i regionen. Till exempel de pakistanska Lashkar-e-Jhangvi och Sipah-e-Sahaba har sänt tusentals frivilliga att slåss på talibanernas sida.

Talibanerna, förvisso i dag inte helt enade i taktiken, kämpar för att störta det demokratiska projektet och införa de strikta islamistiska lagarna vi känner från deras tid vid makten mellan 1996-2001. Kampen riktar sig också till stor del mot shiamuslimerna, som framför allt finns representerade i den etniska minoritetsgruppen hazarerna. ”Hazarerna är inte muslimer”, som talibanledaren Mullah Niazi deklarerade i en moské i Mazar-i-Sharif, efter att drygt 8000 människor, mestadels hazarer, dödats i ett talibananfall.

Irak

Till slut – åter till Irak; det land som upplevt det största antalet självmordsattacker någonsin i världshistorien. Det är i Irak som spänningarna mellan shiiter och sunniter är som allra störst. En anledning är att Irak kan sägas vara det historiska hemlandet för den shiitiska inriktningen. Här finns de viktiga heliga platserna, såsom imamgravarna i Karbala och Najaf. Shiiterna utgör också en majoritet av befolkning, ca 60%.

Sunniterna har dock av tradition varit ledande inom militär och byråkrati, inte minst under det Osmanska rikets tid och även därefter – engelsmännen övertog helt enkelt de sunnitiska osmanska ex-officerarna och införlivade dem i sin egen trupp. Under Saddam Hussains långa och blodiga styre förtrycktes den shiitiska majoriteten brutalt. Till exempel förbjöds den för shia så viktiga Ashurahögtiden. Många shiitiska uppror slogs ner med våldsam kraft – man räknar med att uppemot 100 000 shiamuslimer blev dödade under Saddam Husseins tid vid makten, och att lika många blev förvisade från landet. När Saddam väl var störtad återbildades genast shiitiska partier som i sin tur släppte loss en sekteristisk motoffensiv från fanatiska sunniter.

Enligt den engelske journalisten och mellanösternexperten Robert Fisk har ofattliga 1120 muslimska självmordsbombare sprängt sig själva och sina offer till döds i Irak sedan USA:s invasion 2003. Minst 13 000 har dödats, och över 16 000 sårats. Det skriver han i mars 2008. Det som dessutom är anmärkningsvärt är att våldet inte alltid primärt riktar sig mot USA-soldaterna, eller mot rekryteringskontoren för poliser och militärer. Lika ofta attackeras civila, muslimska bröder och systrar: ”The war of the mosques”, som Fisk uttrycker det.

Wahhabitiska sunniter ligger troligtvis bakom de flesta av dessa självmordsattacker. Al Qaidas ledare i Irak, Abu Musab al-Zarqawi, uppmanade år 2005 – året innan han själv föll offer för ett amerikanskt flyganfall – sina anhängare att döda alla shiamuslimer i Irak, döda dem som man dödar ormar.

Även om det rapporterats om shiiamuslimska självmordsattacker, är dessa betydligt färre till antal. 2007 gick den iranske Ayatollah Yousef Saanei ut med en fatwa som fördömer all självmordsbombning såsom varande ”haram”, något som också tycks vara den gängse meningen inom det shiitiska lägret. Däremot finns det ett flertal rapporter som visar på att det i Irak finns ett antal shiitiska ”dödsskvadroner” som torterat och summariskt avrättat hundratals med sunnimuslimer ”varje månad, enbart i Bagdad”, som de engelska reportrarna Andrew Buncomb och Patrick Cockburn rapporterar i en artikelserie för The Independent.

I dag leds Irak av en shiadominerad regering. Även om det sekteristiska våldet nu tycks ha trappats ner så finns de svåra spänningarna hela tiden närvarande. Så sent som i december genomfördes stora sunnimuslimska demonstrationer mot regeringens ”mentalitet” och med krav om frisläppande av fängslade sunnimuslimer.

Knappast den siste

”Det finns inga enkla lösningar här” skriver den engelska journalisten Lesley Hazelton, författare till boken ”After the Prophet”, och syftar på den 1400-åriga striden mellan sunni och shia. ”Innan vi förstår djupet och kraften i denna konflikt, kommer varje handling från vår sida, även handlingar med de bästa intentioner, troligtvis att göra saken ännu värre.”

Vi har med andra ord knappast sett den sista självmordsbombaren i aktion ännu. Den klanmentalitet som en gång i tiden för länge sedan cementerades och spreds ut i världen med hjälp av islam, och som i dag ger avtryck över i stort sett hela världen, kommer att skörda nya offer. Inte minst människorna i Mellanöstern kommer att fortsätta drabbas av våldet. Där lider man ingen brist på unga män som vill ta en snar väg till himmelrikets fröjder.

Raed Mansour al-Banna var en av de som lyckades i ett sådant gudomliga uppdrag. Han tog med sig 166 otrogna shiiter i döden. De hamnade i helvetet. Han själv kom till paradiset. Åtminstone var det vad man sade när man högtidlighöll minnet av al-Banna i hans hemstad al-Salt.

Referenser

Böcker

Harris, Sam ”The end of faith” (Free Press 2005)

Fazlhashemi, Mohammad ”Vems islam” (Norstedts 2008)

de Hemmer Gudme, Peter ”Främre orienten och stormakterna” (Ljus förlag, 1941)

Malik, Kenan ”Från fatwa till jihad” (Voltaire Publishing 2009)

Montefiore, Simon Sebag ”Jerusalem – Biografin” (Norstedts 2011)

Pappe, Ilan ”Den etniska rensningen av Palestina” (Karneval förlag 2007)

Persson, Sune ”Problem i modern historia – Mellanöstern” (Studentlitteratur 1974)

Pryce-Jones, David ”The closed circle” (Ivan R. Dee 2009)

Shachar, Nathan ”Gaza – från faraoner till islamister” (Atlantis 2009)

Sultan, Wafa ”A God who hates” (St. Martins Press 2009)

Thesiger, Wilfred ”Arabian sands” (Penguin 1985)

Artiklar

Bradley, John R ”The ancient loathing between Sunnis and Shiits is threatening to tear apart the muslim world” (www.dailymail.co.uk)

Buncomb Andrew, Cockburn Patrick ”Iraq´s death squads: On the brink of civil war” (www.independent.co.uk)

Crittenden, Stephen ”The clash within civilisations: How the Sunni-Shiite devide cleaves The Middle East” (www.theglobalmail.org)

Fetina, Alyssa ”Understanding the Sunni-Shi’ite divide” (Intervju med Lesley Hazelton, www.time.com)

Fisk, Robert ”The cult of the suicide bomber” (www.independent.co.uk)

Heinsohn, Gunnar, Pipes Daniel ”Arab-Israeli Fatalities Rank 49th” (www.frontpagemag.com)

Krabbe, Mons ”Israels osäkra framtid” (monskrabbe.wordpress.com)

Palmstierna, Rutger ”Så befästes klansamhället” (www.axess.se)

Reuters/Stringer Iraq ”Thousands of Iraqi Sunnis ralley against Shia-led government” (www.rt.com)

Rhode, Harold ”Hamas: A pawn in the Sunni-Shiite war” (www.gatestoneinstitute.org)

Roy, Oliver ”The long war between Sunni and Shia” (www.newstateman.com)

Saghieh Hazem ”Sunni and Shia: coexistence and conflict” (www.opendemocracy.net)

Uppslagsverk

Nationalencyklopedin (Bra böcker 1996)

Wikipedia.org

Alla översättningar från engelska till svenska är mina.