Derfor er det hele Englands skyld. Den stakkels libyske soldat ville også gerne have vidst, at tyveri og sexchikane er forbudt i England. Hvis engelske myndigheder havde vidst, at koranen tillader voldtægt af vantro kvinder, ville de nok næppe have korrigeret de libyske soldaters opfattelse af lov og orden, og enhver ulykke ville alligevel ikke være muslimens skyld.

Den største trussel mod europæiske kvinders frihed og ligeberettigelse, er deres ignorante politikere. Robert Spencer kommenterer den tragikomiske kulturkollision mellem et selvsikkert islam og hjernedøde, defensive europæere. Jeg forestiller at at kulminationen på den bliver, når millioner af svenske feminister skal sameksistere med millioner af svenske muslimer. Hvem kommer mon til at flygte fra kamppladsen? Stakkels kvinder. Inside a village under siege: How one of the most peaceful corners of England was turned into a state of anarchy by Libyan cadets accused of rape and violence… that left residents in constant fear

Positionstransfereringen

Det var et posh ord, jeg fandt på, da jeg læste dagens Anna Dahlberg og Johan Westerholm. De fleste velorienterede er klar over, at Sveriges tid som humanitær stormagt nu kører på de sidste pumper, socialt, økonomisk og politisk. Hvordan overfører man sin status som troværdig kommentator fra den gamle tid, til den der kommer? Det kan man lære af de to, der i forvejen er blandt de mindst ringe i Sverige. De virkelig hæderlige befinder sig ude i kulden, Arnstberg, Sandelin, Tullberg, SD, Avpixlad osv. De har ingen position at skulle overføre.

At krydse en å uden at blive sat af eller komme for hurtigt over, kræver en trædesten midt på. Hos Westerholm, der af uransagelige grunde stadig er socialdemokrat, hedder den i dag: “Sverigedemokraterna saknar systemkompetens.” Ved han selv, hvad det betyder, eller skal det bare vifte fluerne væk, som vil angribe hans sverigedemokratiske synspunkter?

Dahlberg går ind for “mångfald og konventioner”, på trods af “ett havererade mottagningssystem med tiotusentals människor som kommer att sitta fast på flyktingförläggningar, en misslyckad etableringsreform, akut bostadsbrist och framväxande parallellsamhällen.” Borgerlige Tove Lifvendahl har denne uskyldige formulering om en bragende krise: “Den totala invandringen måste debatteras utifrån transparenta principer som uppfattas rimliga och rättvisa.” Så har hun heller ikke sagt for meget.

Debatten i Sverige ligner Napoleons tilbagetog fra Moskva. Af disse debattører kan vi lære, at selv den hæderlige del af eliten altid er bagud, og at den fremfor alt mangler enhver civilcourage. Kommer de over åen? Ja, da. Ikke som ‘first movers’, ikke som ‘last’, men trygt et sted inde i midten.

När Danmark nyligen skrev upp prognosen till 20 000 asylsökande i år svarade regeringen under ledning av Helle Thorning Schmidt (S) med att omedelbart strama åt asylreglerna. Så ser verkligheten i Europa ut. Man kan beklaga det djupt, men det är likväl en verklighet som vi måste förhålla oss till.

När riksdagens partier, utom SD, samlas på fredag för att diskutera flyktingsituationen är det därför dags att lägga önsketänkandet åt sidan och visa politiskt ansvarstagande. Staten måste vara beredd att kompensera kommunerna i betydligt högre grad för flyktingmottagandet. Samtidigt måste regeringen lägga fram förslag för att snabbt liberalisera bostadspolitiken och skapa nya vägar in på arbetsmarknaden. Men även nivån på mottagandet behöver ses över. Av någon anledning har just nivån blivit det mest tabubelagda ämnet i svensk debatt. Men det går alldeles utmärkt att stå upp för mångfald, tolerans och en generös flyktingpolitik och samtidigt föra en diskussion om vår kapacitet att ta emot på kort sikt.

Alla vi som värnar om mångfaldens Sverige har ett särskilt ansvar för att se till att integrationen har förutsättningar att lyckas. Dagens havererade mottagningssystem med tiotusentals människor som kommer att sitta fast på flyktingförläggningar, en misslyckad etableringsreform, akut bostadsbrist och framväxande parallellsamhällen bidrar dessvärre till motsatsen. Det finns bara ett parti som tjänar på en sådan utveckling. Sverige måste givetvis leva upp till internationella konventioner och ge skydd till människor som flyr undan krig och förföljelse.

Poängen är att även denna diskussion måste få föras. Det behövs en tredje linje i den svenska flyktingdebatten – en som försvarar mångfald och solidaritet, men som samtidigt inser att det krävs ett visst mått av realism kring vår kapacitet att ta emot.Nivån kan inte vara tabu i flyktingdebatten, Stort stöd för nyval bland SD:s och alliansens väljare