Lørdag klokken 15.00 samlet tusenvis seg til fakkeltog i Stockholm. Ikke i de belastede innvandrerområdene, men i det segregerte hvite og trygge Södermalm. Det skulle være en dannet demonstrasjon, må vite, og da passet det dårlig med bilbranner og andre eksotiske innslag fra de undertrykte innvandrerne man altså demonstrerer på vegne av.

«Stockholm mot rasisme» er en årlig demonstrasjon, og dagens demonstrasjon var den niende i rekken. Via Facebook kan man melde seg på og vise sin godhet for alle sine venner og bekjente. Lawen Redar var blant dem som holdt appell. (Hvorfor ser så mange av dem alltid så selvgode og hovmodige ut?) Andres Lokko sier han demonstrerer fordi han er redd:

Dockmästaren Wachtmeister befinner sig återigen någonstans i de högerextrema kulisserna, men nu fnissar jag inte längre. Även om jag verkligen försöker. Nu dubbelkollar jag istället att ytterdörren är låst innan Olga och jag går och lägger oss.

Och de mer eller mindre anonyma knasbollarna som allt oftare och, känns det som, en smula organiserat ger sig på mig mejlledes och i sociala medier är faktiskt genuint obehagliga. Knasboll kunde jag hantera, men kombinationen knasboll och genuint obehaglig är lite svårare att vifta bort med ännu en muntert ironisk klackspark. Så jag vet precis varför jag i högst vuxen ålder började demonstrera: för att jag är rädd. Jag tror inte att det behövs någon närmare förklaring än så. Jag demonstrerar för att jag är rädd. Document.no