30
mar
Seneste opdatering: 30/3-16 kl. 2335
Ingen kommentar - Tryk for at kommentere!

Det uhyggelige dobbeltdrab i Ikea i VÀsterÄs, begÄet af en afvist asylsÞger fra Eritrea, gennemgÄs, og forfatterne viser, hvordan den svenske lÞgnepresse i den anledning tog samtlige beskidte kneb i brug for at undgÄ at tale om det vÊsentlige, som er de svenske politikeres kolossale medansvar for de forbrydelser, som udlÊndinge begÄr i Sverige. Fra ikke at skrive om dobbeltmordet, over bagatellisering, videre til pervertering af offerrollen og til at skabe sympati for gerningsmanden (side 86-90) prostituerer svenske journalister sig pÄ daglig basis for at opretholde en facade, der krakelerer og har skandaliseret standen for tid og evighed. [..]

Sverige er blevet et rĂŠdselskabinet for millioner af svenskere allerede, og sĂ„ er det ikke engang begyndt for alvor. Man behĂžver blot at forestille sig, hvad der kan komme til at foregĂ„, nĂ„r den svenske velfĂŠrdsmodel for alvor brister under den stadig tungere dĂždvĂŠgt af uproduktive modtagere. Sagen i en nĂžddeskal. Bog om den svenske udlĂŠndingepolitik lader intet hĂ„b tilbage.  –

Ang. velfĂŠrdsstatens kollaps, hĂžr de fĂžrste 20 minutter af Ingrid & Conrad. Det er selvfĂžlgelig en lĂŠngerevarende proces, fordi der var meget flomme at tage af, men processen er ganske fremskreden i 2016, og retningen er ikke til at tage fejl af. Viljen til ĂždelĂŠggelse var stor, men der var sĂ„ meget at ĂždelĂŠgge, at de trods alt ikke er nĂ„et  lĂŠngere. Jeg sĂ„ det, da jeg begyndte at skrive om det for femten Ă„r siden, og om femten Ă„r til, kan selv Suzanne Brögger se det. Man kunne synes, at tredive Ă„r er en ret lang reaktionstid for en, der kalder sig “intellektuel,” men hjernen er en mĂŠrkelig indretning.


Hur mÄnga kÀnner skam?

Stig Carlsson skriver: Jag har citerat ett lĂ€ngre stycke frĂ„n förordet till Nathan Shachars bok: “Blodseld och nordisk lĂ€ngtan (sid. 19 – 20)” Rubriken har jag skrivit. Som f. d. vĂ€nsteraktivist Ă€r jag ocksĂ„ sjĂ€lvkritisk, och flera borde vara det. DĂ€rför tycker jag att det hĂ€r avsnittet Ă€r vĂ€rt att publicera.

“Menar jag allvar? Vad i all vĂ€rlden har Levertin att sĂ€ga oss? Kulturlivets kris idag handlar ju inte om estetiska moden och litterĂ€r tendens som pĂ„ hans tid, utan om hela den andliga infrastrukturen. Den tyranniska och anpassliga populĂ€rkulturen, den moraliska relativismen i synen pĂ„ vĂ€rldspolitik, könsroller och mĂ€nskliga rĂ€ttigheter,, föraktet för kunskap i skolmandarinernas dekret, ideologiseringen av human – och samhĂ€llsvetenskaperna och dagspressens fortlöpande förnedring under försöken att hĂ„lla jĂ€mna steg med bildmediernas publiknoteringar – allt detta har skapat ett nytt Sverige, dĂ€r skolor och universitet inte mĂ€ktar att föra kulturarvet vidare och dĂ€r humanismen och upplysningen inte kan pĂ„rĂ€kna nĂ„got stöd, men vĂ€l en hel del sabotage frĂ„n myndigheterna. en rad studier visar hur den förkĂ€ttrade kunskapsskolan gav en knuff framĂ„t Ă„t begĂ„vade barn frĂ„n sĂ€mre lottade familjer, medan den nya, kravlösa skolan accentuerar klasskillnaderna.”

“I 1950-talets Sverige slank fĂ„ begĂ„vningar förbi obrukade. I dagens Sverige vilar ansvaret för kulturarvets fortbestĂ„nd allt tyngre pĂ„ de enskildas skuldror. Vi Ă€r snart tillbaka vid den punkt dĂ€r Harry Martinsson och Eyvind Johnsson började, dĂ€r borgarnas barn hade tillgĂ„ng till kulturarvet – och resten fick erövra det bĂ€st de orkade. Vilket betydde att bara de mest begĂ„vade och flitiga ur “folket” hade nĂ„gon chans.”

“NĂ€sta steg, som redan kan skönjas i vissa studier, intrĂ€der dĂ„ inte heller medelklassen förmedlar kultur mellan slĂ€ktleden. I autodidakternas ungdom fanns en levande högkultur att ta ut kursen mot, med vidstrĂ€ckta och solida rötter i överklass, borgarklass och begynnande förgreningar i arbetarklassen. Arbetarförfattarna pluggade grekisk mytologi och franska för brinnande livet, det var inte de som gjorde “finkultur” till skĂ€llsord. Det var borgarnas barn, lĂ„ngt senare, under min generations fantastiska försök att leka proletĂ€rer. Det var i jĂ€mlikhetens namn man raserade rĂ„gĂ„ngarna mellan god och dĂ„lig konst, mellan allvar och frivolitet i underhĂ„llningen, mellan vetenskap och vidskepelse i humanistisk forskning.”

“Men nĂ€r jag tĂ€nker tillbaka pĂ„ de slagord om en bĂ€ttre vĂ€rld jag och andra privilegierade skolkamrater idisslade under de sista gymnasieĂ„ren sĂ„ Ă€r det pinsamt tydligt hur litet vĂ„rt engagemang drevs av Ă€kta medkĂ€nsla. Det var en till vĂ€rldsförbĂ€ttrarpatos maskerad intellektuell och moralisk lĂ€ttja. NĂ€r kunskap och respekt för oliktĂ€nkande kunde stĂ€mplas som borgerliga styggelser sĂ„ tycktes vĂ„r vegeterande, mekaniskt avfĂ€rdande attityd med ens upphöjd till högintressant livsfilosofi. Jag kom ur allt det dĂ€r tidigt och smĂ€rtfritt, men jag bĂ€r med mig skammen att tillhöra en generation som inledde förstörelseverket, som bröt lĂ€nken och svek plikten att föra vĂ€rderingarna och kulturen vidare till nĂ€sta slĂ€ktled.”


DonĂ©r engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?


Comments are closed.