El País Houellebecq en el país de los ‘chalecos amarillos’ Översättning för Snaphanen: Stig Carlsson.

“Serotonina,” den franske författarens nya roman är en sorgsen historia om en människas och en civilisations förfall.

Michel Houellebecq har gjort det igen. För en del är han ett samtida litterärt geni och för andra ett massmedialt fenomen. Houellebecq har en odiskutabel förmåga att fånga det, som tyskarna kallar Zeitgeist – tidsandan.

Hans roman Plattform, som innefattade ett attentat i Thailand, publicerades en månad innan den 11:e sept. 2001 och ett år innan en liknande attack på Bali. Underkastelse (Sumisión), där han skildrar ett Frankrike regerat av en islamist presenterades i bokhandlarna samma dag som terroristattacken mot den satiriska veckotidningen Charlie Hebdo i jan. 2015.

Europeiska Unionen är “en stor hora”

I hans nya bok Serotonina är en av de centrala scenerna en blockad av en motorväg. Rasande bönder vänder sig mot Paris, “som liksom alla städer är byggd för att frambringa ensamhet.” Europeiska Unionen är “en stor hora” enligt huvudpersonens ord. Protesten slutar med en blodig sammanstötning med polisen, som om den houellebecqska seismografen hade förutspått ” de gula västarna”, den allt fattigare lägre medelklassen revolt. Serotonina börjar säljas den 4:e jan.

Den franska landsorten – övergiven och avkristnad

Desperationen i den franska landsorten – övergiven och avkristnad som berättaren beskriver det – är ett av de teman, som löper genom den här sorgsna och pessimistiska romanen. En historia i första person om en människas förfall och kanske en civilisations.

“Alla fördömde i regel våldet och beklagade djupt tragedin och vissa agitatorers extremism, men det fanns också ett visst obehag hos ansvariga politiker. En ovanlig olust hos dem. Ingen försummande att understryka att till en viss punkt, var det nödvändigt att förstå böndernas förtvivlan och ursinne,”

säger berättaren efter en orgie av explosioner och skottlossning som efterlämnar tolv döda. Hans ord verkar tagna från dagens Frankrike. Från de “gula västarnas” demonstrationer med brinnande bilar och butiker och plundrade monument i Paris, eller antända kurer för vägtullar på motorvägarna.

Huvudpersonen och berättaren är Florent-Claude Labrouste, anställd på jordbruksdepartementet. 46 år, en man på dekis, djupt olycklig och ensam, “som känner sig, som ett åldrat djur, dödligt sårad. Väntar på nådastöten. Söker en tillflyktsort för att kunna begå självmord,” som han själv beskriver det. En läkare skriver ut Captorix, en medicin, som ökar utsöndringen av serotonin, en substans producerad av kroppen. “Ett hormon,” förklarar Labrouste, “förbundet med självuppskattning och erkännande inom gruppen.”

Hans nedstigning i helvetet under Emmanuel Macrons presidentskap

Med sin medryckande och formlösa stil låter han romanen utvecklas på tre plan. 1. Labroustes biografi berättad genom relationen med Clarie, en misslyckad skådespelerska, och med Camille, en veterinär som är hans livs stora kärlek. 2. Hans nedstigning i helvetet, när han under en period samtida med Emmanuel Macrons presidentskap, slutar sitt arbete och överger sin lägenhet och sin japanska flickvän för att bo incognito i ett avlägset kvarter i utkanten av Paris. 3. Slutfasen, en obestämd framtid varifrån han berättar sin historia.

Allt detta i ett landskap av hotell, vägar och affärscentra – det fula Frankrike – kryddat med kraftuttryck och typiska provokationer från bardiskussioner, liksom beskrivningar av sexuella avvikelser avsedda att chockera (det finns scener med djursex och pedfili). Men boken är också fylld med aforismer och maximer i bästa klassiska moraltradition.

“Människor i allmänhet har inte lärt sig att leva. De har inte någon nära förtrogenhet med livet.” säger han,”de känner sig aldrig bekväma med det, utan fortsätter med olika projekt, mer eller mindre ambitiösa, mer eller mindre grandiosa. I regel misslyckas det och de kommer fram till slutsatsen att det hade varit bättre att bara leva, men då är det ofta för sent.

Houellebecq är ingen ideolog. Han är romanförfattare. Det är farligt att förväxla berättarens röst med författarens. De är inte alltid detsamma och Houellebecq leker med den här tvetydigheten. Ansluter författaren sig till vad berättaren säger om sin främlingsfientlighet, klassförakt och könsdiskriminering? Eller är det en parodi?

En civilisation, som dör av trötthet och självförakt

Uppfattningen av världen hänger i alla fall samman med hans tidigare romaner, även om besattheten av islam är frånvarande den här gången. Och det är en vision, som man skulle kunna beskriva som reaktionär, en litterär version och mera begåvad än de argument, som debattören Erik Zemmour använder , när han citerar Houellebecq i en artikel till försvar för Donald Trump, som i Frankrike blir offer för ett mediedrev på grund av sina reaktionära åsikter.

Labroustes förfall och olycka är den vite mannens, Frankrikes och Västerlandets. “Här ser vi, hur en civilisation dör utan att bekymra sig, utan faror eller dramer, inte heller särskilt mycket dödande. En civilisation, som dör av trötthet, av självförakt.

Gud  ignorerar den här världen och världen ignorerar Gud

I Serotonina är Houellebecq eller snarare Labrouste varken en cyniker eller en tvivlare. Han tror, och det är här som den houellebecqska seismografen går bortom det dokumentära värdet av den här epoken. Romanen tränger sig in på det filosofiska området. Han tror på Gud, ” en medelmåttig manusförfattare” därför att allt i hans skapelse bär kännetecken av ungefärlighet och misstag, när den inte präglas av ren och skär ondska.”

Gud har inte dött i Houellebecqs värld, utan Gud ignorerar den här världen och världen ignorerar Gud. Men tomheten är inte total: kärleken finns kvar. Har Houellebecq blivit romantisk? “Den yttre världen var hård, obarmhärtig mot de svaga. Nästan aldrig blev det som man hoppats, och kärleken är det enda, som vi kan lita till. Kanske.”

Andre oversættelser af Stig Carlsson. Guy Millière skrev forleden: France in Free Fall.