“Vi kan ikke fortsætte med at leve sådan her”

”Fördriv inte ert eget folk!” – Västeråsfamilj talar ut om gängvåldet

Den humanitära stormaktens nedgång och fall

Sveriges humanistiska framfart kommer att innebära lidande för alla involverade

Malcom Kyeyune skriver på Timbro et brag af en artikel. Sidst jeg så efter, var han kommunist, men det har virkelig ikke sløret hans udsyn:

Det är en nästan historisk unik situation Sverige befinner sig i. Vi har en medelklass som låtsas att den slåss mot onda rasister som uppmanar till rasbiologi och DNA-kontroller, i ett läge där en ungdom nyligen fick ena örat avskuret i samband med ett rån där ungefär tio gärningsmän deltog. Dessa saker händer i länder som är på väg mot etniska konflikter, i vissa fall rena inbördeskrig, men i Sverige låtsas vi som att vi inte förstår vad något av detta betyder.

Det riktigt unika är att vi nu ser detta begynnande ressentimentsdrivna, etniska våld komma i en situation där de grupper som står för våldet inte är några ståtliga mongolryttare eller slagkraftiga vandalkrigare, utan de är – ironiskt nog – till stor del beroende av förment frivillig generositet (det vill säga olika former av bidrag och transfereringar) från den majoritetsbefolkning man idkar detta våld emot.

Det här är en ohållbar situation landet befinner sig i. Den är ohållbar av två skäl. Dels på grund av att man inte kan ha gäng som skär av öronen på tonåringar särskilt länge utan att det leder till seriöst etniskt våld åt andra hållet – det krävs inte så många avskurna öron innan folk blir avtrubbade nog att inte längre bry sig om vad som händer med gärningsmännen.

Detta nya svenska imperium, byggt på vår unika humanism, vår världsberömda välfärd och på medelklassens (påstått) oändliga välgörenhetsvilja, är redan i dag dödsdömt. För många av dem som i dag bor i Gottsunda eller Husby kommer det Sverige som följer därpå – det fattiga, elaka Sverige – att vara något man i många fall väljer att lämna självmant, när bidragen börjar sina och repressionen tar till.

Det som gör det hela så tragiskt är att dessa människor i många fall inte kommer att inse det som egentligen var tydligt från början: ingen var någonsin intresserad av dem, inte egentligen. De var bara statister; temporära välgörenhetsoffer i en berättelse som svenskarna berättade om sig själva. Det goda Sverige. Det beundransvärda Sverige. Det snälla Sverige.

Sveriges militära framfart genom Europa orsakade på sin tid enorma mängder lidande och måste nog ha framstått som en sann tragedi för dem som såg den på nära håll. Sveriges humanistiska framfart kommer även den att innebära en hel del lidande för alla involverade, i takt med att lögnerna rasar samman och folk tröttnar på att vända andra kinden till. Första gången som tragedi, andra gången som fars, med andra ord. Sverige 2050: Den humanitära stormaktens nedgång och fall