En politibil blir angrepet i Sveaparken i Örebro. Foto: Kicki Nilsson / TT / NTB

Av Helena Edlund

Polis: “Jag skulle vilja kalla dem terrorister. Hade de haft andra vapen hade de använt dem.”

Moderne kommunikasjonsforskning hevder at av det vi oppfatter i samtaler med et annet menneske, er kun 10 prosent betydningen av ord, 20 prosent er tonefall og aksenter og 70 prosent er kroppsspråk. Det vi de facto formidler i vår kommunikasjon, handler derfor ikke først og fremst om hvilke ord vi bruker, men om signalene som ledsager dem.

Hva sier vi – egentlig – gjennom vår måte å oppføre oss på? Eller på nasjonalt nivå: Hva sier et land gjennom det som er tillatt i praksis?

Spørsmålet er aktuelt, fordi Sverige siden sist torsdag har vært involvert i noe som best kan sammenlignes med en intifada. Aggressive gjenger vandaliserer, misbruker og ødelegger eiendom. Politi havner på sykehus eller flykter, og politibiler for hundrevis av millioner kroner står nå som utbrente vrak i gatene i det som for bare noen år siden var søvnige svenske byer: Linköping, Norrköping, Örebro, Landskrona … Lørdag kveld kom det plutselig en melding fra en venn av meg: «Nu brinner det bilar i Malmö!»

1. påskedag brøt det på nytt ut bråk i Linköping og Norrköping, og politiet opplyser at tre personer er kjørt til sykehus med skuddskader, ifølge Aftonbladet. I skrivende stund blir politiet angrepet, biler blir satt i brann, og publikum advares.

Justisminister Morgan Johanssons ord om at opptøyene er «uakseptable» og at «Sverige vil få flere politifolk», eller statsminister Magdalena Anderssons løfte om å «snu hver stein», betyr absolutt ingenting for øyeblikket. Svenske politikere har i mange år sagt at de skal snu utviklingen og ta tak i problemene, men samtidig har de gjort det motsatte. Volden har fått spillerom gjennom bevisste beslutninger om ikke å gi politiet mandat til å handle kraftfullt for å forhindre eksplosjoner, gjengkriminalitet og de i utgangspunktet daglige skyteepisodene.

Ingen lytter lenger. Det vi på begge sider av sikkerhetsgjerdet bemerker, er hva som gjøres, og den beskjeden er klar: Svensk politi får ikke en gang bruke makt for å forsvare seg selv.

Sveriges befolkning konstaterer at politiet var klare til å hanskes med mobben, men at politiledelsen ga ordre om at politiet skulle trekke seg for ikke å «risikere eskalering». Vi vet at politiet ønsket å gå inn og stoppe opptøyene, men ble stoppet av sjefene sine. Vi vet at det resulterte i alvorlige fysiske skader og skade på eiendom verdt hundrevis av millioner kroner. Vi har sett filmen hvor en maskert mann bryter seg inn i en politibil og deretter kjører rundt med den i en voldsom fart på gaten i Örebro, mens mobben ler og applauderer.

Alle kan gjette at forstedenes volds-ivrige antidemokrater har fått styrket selvtilliten de siste dagene, og hvordan hendelsene har påvirket politiet. Plassene til Polishögskolan står allerede i dag tomme, og opptøyene har ikke vært en spesielt vellykket rekrutteringskampanje.

Politimannen Björn (som ikke vil oppgi etternavnet sitt) sammenligner opptøyene i Linköping med situasjoen i en krigssone. Han sier til Aftonbladet at opprørerne kastet alt de hadde for hånden mot politiet, og at han ikke trodde han ville komme seg derfra i live. Stockholms-politimann Alexander Jeremic mener hendelsene i Rinkeby og Örebro fredag ​​er de verste han har opplevd i sine 16 år i tjeneste. Han mener at de som utøvde vold i forbindelse med Rasmus Paludans demonstrasjoner, ikke bør kalles motdemonstranter.

– Jag skulle vilja kalla dem terrorister. De gav sig på hela samhällssystemet. Hade de haft andra vapen hade de använt dem, sier han til Dagens Nyheter.

På et politidistrikts Facebook-side skriver signaturen «Ingripandepolis, Linköping»:

«Ögonblick senare står jag mitt i kaoset. Jag försöker hålla koll på mina kollegor, ducka för gatsten och flaskor samtidigt som jag torkar av regn från visiret. Jag ser en kollega träffas i huvudet. Hon faller till marken. Vi är snabbt framme och får upp henne på benen. Hon är till synes okej.

Fler stenar flyger. Vi försöker skingra folkmassan. Det funkar hyfsat de första gångerna men de är alldeles för många. Vi har inte en chans. Jag ser en av personerna jag pratade med 20 minuter tidigare. Han tar upp en sten stor som en knytnäve. Han springer mot mig. På tre meters avstånd tittar han mig i ögonen och siktar på mitt huvud. Han vill döda mig. Jag lyckas flytta huvudet så att stenen tar i sidan av min hjälm. Jag överlevde.

Olika order smattras ut i radion. Det är svårt att höra vem som säger vad. Folkmassan har samlat ihop sig och går återigen till anfall mot oss. En kollega har dragit sitt vapen. Vi har inte längre något val. Vi måste bort.

Vi gör ett sista utfall för att rädda vad som räddas kan av våra sönderslagna bilar. Jag undrar om detta är det sista jag gör i livet.

Vi samlar ihop styrkorna på en brytpunkt. Några av kollegorna som stod vid min sida ser jag inte. Fick vi inte med oss alla kollegor ur Skäggetorp? En stor klump släpper från magen när jag får höra att de lyckats ta sig till sjukhuset.

Det ansluter resurser från hela landet. Lediga poliser inställer sig för att hjälpa sina kollegor. Det är en fantastisk känsla att se uppslutningen. Efter någon timme är vi ett hundratal poliser. Varenda en av oss är redo att gå in i Skäggetorp för att återta den mark som samhället har förlorat. Men ledningen vågar inte.»

Stockholm-politimann Jonas Packalen skriver:

«Det vi möts av där går inte att beskriva. Total kaos och total katastrof. Flera hundra personer som går till angrepp mot Polis. Flertalet skadade kollegor med benbrott, käkfraktur, jag blev själv träffad av säkert 10-20 stenar på ryggen, armarna, benen och på huvudet. Som tur är slutade det med enbart smärta på flera ställen då skyddsutrustningen och hjälmen tog den värsta smällen.

Det vi möts av i Örebro är personer som får gatustenar körda till sig i bilar. Stenar och föremål i mängder. Stenar som hackas upp och slås sönder, så de blir vassa. Alltså föremål som kan ge livshotande skador. Helt sjukt. Med andra ord pratar vi om försök till mord. Träffar dessa stenar Polis kan det bli just livshotande skador.

Vid ett tillfälle sitter jag i polisbussen. Längst fram vid platsen vi försökt spärra av med fordonen. Vi blir angripna av flera hundra personer med stenar och järnspätt. Det haglar stenar mot bussen och tillslut lyckas någon slå upp dörren till bussen. Jag sitter ensam i bussen och får göra allt för att freda mig. Samtliga kollegor har – med fara för sitt liv – tagit skydd bakom bussarna…

Jag kan inte köra framåt för att det ligger bråten och staket framför bussen, jag kan heller inte backa då kollegorna står bakom bussen.

Flera kollegor skjuter varningsskott – utan att knappt få en reaktion. En person springer till och med framför kollegor och skriker ”skjut mig, skjut mig”. Helt absurt och surrealistiskt.

Vid flera tillfällen slits dörren till polisbussen upp där jag sitter och det kastas in gatustenar.

Mitt enda alternativ är att dra mitt vapen i bussen, slå mig ut och det var mycket nära att jag sköt mitt in i folksamlingen. Fick flera stenar i huvudet och på kroppen men klarade mig ändå ok.

Det slutar med flera skadade kollegor, fyra polisbussar bränns upp, allt för att polisen försökt skydda demokratin i Sverige.»

En annen politimann, Peppe Larsson, tjenestegjorde i Malmö:

«Vi får på radion att en lokalbuss står i brand på Rosengård, en bra bit därifrån. Ja, ni läser rätt. En lokalbuss. Med en lågavlönad busschaufför som förare. Resenärer. Vanliga medborgare. Som blir offer för ligister.

När vi anländer är halva gatan blockerad med bråte som brinner. Man vill hindra oss att ta oss in, utan effekt. Vi är tvungna att biträda räddningstjänsten för att de ska kunna släcka. Det går inte utan vårt beskydd.

Det börjar regna stenar från olika håll och kanter. Vi är målet, enbart vi. Stora stenar, igen. Vi splittrar, blir påkastade. Det sätts eld på nya ställen. Sopkärl, sophus, vad de kommer över. Det brinner på flertalet platser kring där vi är.

Det skjuts raketer, kastas bangers, haglar sten i omgångar. Vi blir påslängda molotovcocktails (brandbomber). En utan verkan, en som tar eld i ett av våra fordon. Kan släckas relativt fort.

Vi lägger tårgas, vi står mitt i ett kaos av ett våldsamt upplopp som accelererar gång efter annan. Skyddsmask på. Svetten rinner. Hatet fortgår. Där är vi. Mitt i allt. Vi är den sista utposten. Det är vi som måste lösa situationen. Ingen annan.

Nu står vi kvar på Rosengård. Sophuset måste eftersläckas. Vi är inne på vår 18:e arbetstimma, men vi är vid gott mod. Vi måste, det är vi som är sista utposten av ett samhälle som på ett negativt sätt flyttat fram gränserna. Jag hoppas ni alla förstår allvaret.»

Vel, vi forstår, og innsikten i alvoret blir opphav til et annet spørsmål: Hvis svensk politi ikke en gang får forsvare seg selv, hvordan skal de da kunne forsvare innbyggerne? Hva skjer den dagen mobben vender seg mot sivile og deres eiendom? Hva skjer når mobben forlater «det utsatte området» for å forsyne seg med ting som finnes andre steder, men som de ønsker? Hva skjer når de samme politikerne og politiledelsen som har ansvaret for at 16 politifolk (til nå) har blitt skadet i løpet av disse dagene, må velge mellom å beskytte veloppdragne borgere eller «unngå eskalerende aggresjon» fra blodtørstige gjenger?

Svaret er at ingen vil forsvare svenskene – og det vet både vi og gjengene.

Det vi er vitne til, er ydmykelse. Kan en nasjon fremstå som svakere? Nei, jeg tror ikke det. Når en aggressiv mobb bestående av både barn og gamle tanter bevæpnet med stein kan drive spesialutstyrt opprørspoliti på flukt, er det en ydmykelse av en hel nasjon. Budskapet er umulig å misforstå: Sverige er svakt. Sverige kan ikke forsvare seg selv – og en nasjon som ikke kan forsvare seg selv, signaliserer at den er klar til å bli overtatt av noen andre.

Se også Sverige: – De ville dræbe politifolk –  LARS HÄSSLER: Svensk polis kapitulerar og Barn deltog i stenkastning i Rinkeby: ”Aldrig sett något liknande”

Skogpod 17. april: Örebro kommer til å sette spor