Folkhemmet flyttar in i Sveriges första moské. Knacka svennar blir populär fritidssyssla och den offentliga sektorn sliter med ständigt nya sparkrav – men inte för alla.

Av Thomas Nydahl

Ett förlorat folkhem kommer aldrig tillbaka. Sverige som nation är idag bara ”ett ställe där folk bor” – och alla som bor där tycks definieras som ”svenskar”. Längre bort från folkhemmet kunde vi inte komma. Jag ska i detta avsnitt av artikelserien försöka teckna bilden av vad vi fick istället för folkhem, nationell identitet och kulturell gemenskap som svenskar.

Det första och kanske viktigaste var att vi fick se islams definitiva etablering i landet. Moskéerna gick från enstaka undantag till regel. Vi blev mer eller mindre tagna på sängen av denna förändring. Några fiffiga gossar i Malmö anade vart vinden blåste, så redan i början av 1980-talet grundade de Islamic Center. Det var då en liten möteslokal med islamisk litteratur i centrala Malmö. De säger att de drömt om en moské sedan 1960-talet. Gossarna var etniska albaner från Kosovo och Makedonien. Från deras möteslokal skulle pengar samlas in. De var mycket framgångsrika. Pengarna räckte till det grundläggande bygget av Malmös stora moské bakom Rosengård och till en och annan Mercedes till entreprenörerna själva.

Bygget stod klart 1983 och var enligt uppgift Skandinaviens första. Men det blev en rumphuggen moské som saknade det mesta som ägarna ville ha. Byggfirman hade vägrat lägga på koppartaket efter utebliven betalning för andra jobb. Minareten kunde inte byggas. Så de tiggde mer pengar, både av Libyen och av Saudiarabien. Det hela slutade med att Libyen och Kaddafi genom The World Islamic Call Society (WICS) köpte hela anläggningen. En av initiativtagarna heter Bejzat Becirov (ännu idag vd för verksamheten) och han hade inga invändningar mot det nya ägarskapet och hävdade på fullt allvar att oberoendet var säkrat. Också idag, 2013, är det The World Islamic Call Society (ironiskt en gång av nyhetsbyrån Reuters kallade för ”Kaddafis missionärer”) som äger moské, skola, kontor… allt som det stora vita byggnadskomplexet rymmer. ”När moskén stod färdig fanns det endast några tusen muslimer i Malmö. I dagens läge har antalet stigit 45 000”, uppger man på sin hemsida. De är förmodligen betydligt fler.

De etniska motsättningarna i Sverige är inte bara en realitet, de har tilltagit år från år. Det är inte alls något märkligt. När svenska ungdomar rånas på stan av invandrarkillar som egentligen mest av allt vill visa sin makt när de tar mobiler, pengar och annat vid rånen, och det är det de kallar ”att knacka svennar”. Hur skulle det land se ut där detta hände, och motsättningarna inte ökade? Det vore ett fantasiland. Bortom realiteterna. Detta våld har på senare år tagit sig allt grövre uttryck. Unga kvinnor våldtas som vore de värdelösa ickemänniskor. Det finns i övergreppen ingenting som har med sexualitet att göra. De är rena makt- och förakthandlingar. Också rånens brutalitet växer. Vi ser det dagligen. Rånarna nöjer sig inte med att ta vad de vill ha, de förnedrar och misshandlar sina offer. Den senaste händelsen jag själv läste om pågick i nästan en halv timme, då fyra 15-åringar hade slagit ner en man i Malmö.

Parallellt med denna utveckling ser vi hur en smygande katastrof närmare sig de unga generationerna, de som föddes mellan 1980 och 1990. Efter avslutade studier får de varken ett jobb eller en egen bostad. Många unga män med skäggstubb, liksom unga kvinnor redo för ett eget familjeliv, bor kvar hemma hos föräldrarna. Hur ska de hitta en bostad med överkomlig hyra? Det gör de inte. Lediga bostäder tas in i Migrationsverkets kalkyler och bidrar till en ännu större segregation. Också i småstäder kan en hel stadsdel domineras av tämligen nyanlända människor från Somalia, Afghanistan, Irak eller Syrien. Det handlar om en nationell katastrof både vad angår bostäder och jobb. Utbildningsvägen ter sig vara den enda rimliga för människor som inte godtar utvecklingen, men den är ändå ingen garanti för anställning. Visstidsanställningarna, vikariaten och andra metoder för att slippa ge människor fast jobb ingår i de nya marknadsstrategier som uppvisas just i ett djupt splittrat och polariserat samhälle, där företagsägarna kan välja och vraka och de arbetslösa får ta vad som bjuds. Skillnaden mellan 1975 och 2013 är avgrundsdjup, som om vi talade om två olika sociala system och nationer.

Hela den offentliga sektorn går på knäna. Sjukhus stängs, vårdcentraler läggs ner, ålderdomshem sätts på svältkur medan bostadstillgången för flyktingar ökar. Personaltätheten på ”hem för ensamkommande” skulle få vilken dagisfröken eller sjuksköterska som helst att rodna av avund. Hur har vi råd med detta samtidigt som vi dagligen får höra att statskassan, landstingen och kommunernas kassor sinar och ”sparandet” är prioritet nummer ett? Varför gäller sparkraven varken invandring, flyktingmottagandet eller ”familje-sammanföringar”? Reinfeldt svar är att ”en trasig värld” behöver oss. Det är så cyniskt att man baxnar. Som om Sverige vore hela världens socialbyrå.

UNHCR uppger att flyktingströmmen in i Sverige fram till 2003 från Iran bestod av 40 407 personer och från Irak 49 461. Katastrofen hade då bara inletts. Irakkriget hade knappt börjat.

Migrationsverket säger vidare, att det slogs ett riktigt invandringsrekord 2006 då människor som fått avvisningsbeslut men gömt sig fick stanna. Det handlade om ”drygt 30 000 personer, som tidigare fått avvisningsbeslut, prövades enligt den tillfälliga lagen, varav drygt 8000 var sådana som hållit sig gömda i landet. Barnfamiljer beviljades i stor utsträckning uppehållstillstånd liksom personer från länder dit det inte var möjligt att genomföra avvisningar med tvång. Sammanlagt fick 56 procent av alla som prövades permanenta eller tidsbegränsade uppehållstillstånd. De många uppehållstillstånden enligt den tillfälliga lagen bidrog starkt till att invandringen till Sverige blev rekordstor under 2006. Ca 96 800 personer invandrade och det var den största invandringen någonsin i Sveriges historia.”

När Utlänningsnämnden lades ner 2006 och ersattes av tre migrationsdomstolar och en Migrationsöverdomstol förändrade det ingenting av läget. Människor visste genom flyktingsmugglare och maffiaorganisationer att Sverige var det bästa landet i världen. Här kunde man få allt. Och det fick man. Priset skulle bli oerhört högt för Sverige och svenskarna.

Från folkhem till förfall, VII

Det spirande missnöjet har börjat formuleras politiskt. Leder det framåt?

Sverige är nu ett land där man på bussar och tåg hör ett antal icke-europeiska språk varje dag: arabiska är förstås det vanligaste, men också somaliskan och de olika språk som talas i Afghanistan, från de dominerande dari och pashto till de mindre språken. I min egen stad händer det mycket ofta att jag och en eller två andra människor är de enda svenskarna på bussen hem. Somalierna reser dagligen mellan sina kurser och förorten. De präglar därför stadskärnan mer än andra, möjligen nu i konkurrens med syrierna.

Hur reagerar svenskarna på bilden av det nya Sverige? Svensken är som bekant inte en människa som alltför snabbt och alltför ofta luftar sitt missnöje. De knutna nävarna i byxfickorna, de kanske upprörda samtalen med familj och vänner eller de anonyma insändarna blir däremot svenskens metoder. Men de senaste åren har en dramatisk förändring ägt rum i vårt land. Nu visar svensken öppet sitt missnöje. Samma dag som jag skriver detta läser jag ett nyhetstelegram med bland annat detta innehåll:

”Över 16 procent, eller var sjätte person, bland LO:s medlemmar skulle rösta på SD. Det innebär att partiet nu är det största efter S inom LO, rapporterar SVT.”

Och:

”Sifos opinionschef Toivo Sjörén menar att förskjutningarna har att göra med den senaste tidens politiska diskussioner. – Totalt sett i befolkningen sympatiserar 25 procent med Sverigedemokraternas invandringspolitik och det finns också rätt starka sådana strömningar inom LO. Nu har invandringsfrågan varit i fokus och då stärks partiet inom LO precis som man stärks inom andra grupper.”

Jag vill påstå att detta markerar en dramatisk förändring bland svenskarna. Jag är visserligen inte säker på att dessa höga siffror kommer att slå igenom i valet 2014, men betraktat som en mätare på stämningen ute i landet är det en skarp varning till den politiska klassen, som hittills verkat helt oförstående inför människors oro, rädsla och upprördhet.

Runtom i Europa ger sig kristecknen tillkänna. De senaste två åren har grekerna, italienarna, spanjorerna och portugiserna fått känna av dramatiska försämringar av sin levnadsstandard. Människor har ställts utan arbete och bostad. De som har kvar sina jobb har fått acceptera femtioprocentiga lönesänkningar. Unga familjer har fått lämna sina hem för att flytta in hos respektive föräldrar. Demonstrationerna på gator och torg är frekventa, omfattande och våldsamma. Politikerna sitter avskärmade i sina respektive parlament och skriver på det ena slavkontraktet efter det andra med EU. Förnedringen är total. Samtidigt med detta kommer ständigt nya strömmar av människor från den arabiska världen, från Afrikas horn och delar av Asien. Nya partier, vissa med öppet nationalsocialistiska ideal, som Gyllene gryning i Grekland, växer sig starka på kort tid. När når denna djupa kris Sverige? Det handlar förvisso i hög grad om euron, men vi ska inte tro att vi går fria när rasen kommer. Att de kommer är väl säkert – kanske skulle man snarare säga att de är pågående.

I Sverige matas vi med ständigt nya eufemismer som ska rättfärdiga den förda politiken. Det parti som kallar sig ”Nya moderaterna” går i spetsen för katastrofen, påhejade av riksdagens övriga partier. Med ett undantag, förstås: Sverigedemokraterna.

Vad innebär det att stödja den oppositionen – är det uttryck för en övertygelse om att saker och ting kunde förändras till det bättre? Jag tror inte det. Framför allt handlar det om ett högljutt och starkt budskap till de verkliga makthavarna: det räcker nu, vi har fått nog av era multikulturella experiment. Vi vill inte se våra söner och döttrar misshandlas, våldtas eller skjutas åt sidan för att de nyanlända ska trivas. Vi är trötta på att se hur den offentliga sektorn bit för bit skrotas, medan privatägda kliniker och ålderdomshem ger stor utdelning till aktieägarna. Vi är trötta på att ni spelar bort våra pensioner. Vem ska ta hand om oss när vi behöver det, om ålderdomshemmet byggts om till flyktingmottagning?

Sådana budskap har till för bara några år sedan varit omöjliga i Sverige. Vi har levt bakom en mental järnridå, minst lika totalitär som den verkliga var det, just för att den vägrar släppa fram avvikande åsikter.

Jag vill avsluta den här artikelserien med några kloka ord skrivna av Gunnar Sandelin (redan 2009 på Newsmill):

”När det gäller frågor som rör invandring och asyl har det alltför länge i politiken och i det offentliga samtalet rått ett öststatsliknande klimat, där den som har en kritisk hållning utifrån fakta riskerar att stämplas som psykiskt störd, företrädelsevis lidande av någon fobi som resulterar i aversioner mot främmande människor, religioner eller kulturer (xenofobi, islamofobi). Att vilja ha ett samhälle som man känner igen sig i definieras som någonting närmast patologiskt. Redan i maj 1997 slog dåvarande invandrarministern Pierre Schori i riksdagens flyktingpolitiska debatt fast kursen på regeringsnivå när han förklarade:

’Rasism och främlingsfientlighet ska kriminaliseras och jagas. Det går inte att i en demokrati hitta några ursäkter, till exempel att det är fel på invandrar- och flyktingpolitiken’.

Ministern likställde den demokratiska rätten att kritisera asyl- och invandringspolitik med rasism och främlingsfientlighet, och på den vägen har det varit.”

Jag tror att Sandelin träffar mitt i prick. Vi vet att tiotusentals svenskar redan slutat lyssna till de argument som Pierre Schori framförde. Om det finns ett hopp för framtiden så ligger det just där.

(Artikelserien er bragt på tre sprog i Dispatch International, sidste del blev publiceret i går.)