Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

(Fotos: Venligst udlånt af Thoralf Alfsson)

Det går en stank av politiskt våld och övergrepp mot demokratin genom Sverige. Stanken kommer från vänster, en vänster som aldrig har gjort upp med sitt blodiga och våldsamma förflutna. När alla politiska partier ska driva valkampanj på lika villkor visar vänstern sitt rätta ansikte: den kan inte stava till demokrati. De totalitära takterna sitter i, som om 1990 aldrig har hänt.

Det krävdes inget övermått av klarsyn för att inse att årets svenska valrörelse inför valen till EU och riksdagen skulle bli ovanligt smutsig. Det krävdes heller ingen avancerad brainstorming för att förutse att angreppen skulle komma från vänster och rikta sig mot Sverigedemokraterna. Nu är vi där. En aggressiv och våldsam vänstermobb attackerar och saboterar Sverigedemokraternas valmöten, valutskick och affischkampanjer. Det är snorungarnas diktatur, dessvärre med stöd av vänsterns såta bundsförvanter i media, inklusive “opartiska” public service.

Gapvänstern blottad på sakargument

SVT Uppdrag granskning den 7 maj avslöjade våldsvänstern in på bara skinnet. Denna snorungesekts brutala våld mot människor som har andra åsikter än de själva trängde in i svenska vardagsrum i all sin skärande ynkedom. Kan det bli tydligare? Vänstern är fullkomligt blottad på sakargument. Den har inget annat att komma med än vrål, skrik, knytnävar och tutande i vuvuzelor. Inte ett enda argument.

Sin eländigt skallrande tomhet försöker man kompensera genom sabotageaktioner mot SD:s valmöten med oväsen, burop, äggkastning och våld. Under den gångna veckan har den undersysselsatta gapvänstern hindrat SD:s partiledare Jimmie Åkesson från att tala i Göteborg och Karlstad under sin EU-valsturné. På flera andra platser har mötena störts av skränande och skrålande vänsterhuliganer.

Det är en högoktanig politisk skandal att ett riksdagsparti inte kan garanteras att hålla valmöten utan störningar i Sverige 2014. Polisens uppgift är att skydda politikerna så att valmötena kan genomföras, men den gångna veckan ska bokföras som ett skandalöst misslyckande. På vilka fler ställen än i Göteborg sitter det SD-fientliga polisbefäl ?

Partistyrelseledamot (v): “Heja heja!”

Götaplatsen i Göteborg, tisdag 13 maj. Mellan 700 och 1 000 motdemonstranter har samlats för att störa Jimmie Åkessons anförande. Mötesstörningen har planerats av en Facebookgrupp skapad av vänsterpartiets ungdomsförbund Ung Vänster i Göteborg och Bohuslän, “Inga rasister i Göteborg – motdemonstration mot SD 13 maj”. Parollen lyder “Let’s crash this party”, och deltagarna uppmanas att “störa SD:s möte så mycket som möjligt med megafoner och slagord, eller andra grejer som låter mycket”. I gruppen tipsar man varandra om var man kan få tag i gastutor och vuvuzelor. Störningsaktionerna uppmuntras av Annika Fägerlind, 27, som är ledamot i vänsterpartiets partistyrelse.

“Jag ser på GT:s livesändning att ni jagat bort Jimmie nu. Heja heja, ni är bäst!” skriver hon.

SD-fientligt polisbefäl låter sabotörerna hållas

Demonstranter slår på trummor och blåser i instrument. Talkörer på hundratals personer skanderar slagord, varvat med högljudda burop. Det kastas ägg och grusfyllda plastflaskor. Mellan 25 och 30 personer som vägrar följa polisens direktiv om att flytta på sig omhändertas. I övrigt ingriper polisen inte mot störningarna. Jimmie Åkesson kan inte hålla sitt anförande. Polisens kommenderingschef i Göteborg, Lena Matthijs, har tidigare gjort flera SD-fientliga uttalanden på Facebook. Hon gör sin alldeles egna lagtolkning och säger till Fria Tider:

“Att överrösta möten med talkörer är lagligt och ingenting polisen kan ingripa mot. Det står inte i grundlagen att någon är skyddad mot att bli överröstad. Utan det som står i grundlagen är att alla har rätt att göra sin röst hörd. Sedan om flera andra hörs mer så är det inte olagligt eller en ordningsstörning i sig.”

Det är med andra ord fritt fram att sabotera politiska möten för partier som man personligen inte gillar. Det blir inget anförande i Göteborg. Efter att ha väntat i över en timme lämnar Jimmie Åkesson platsen. Vänsterpöbeln skrålar segerramsor. Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt tar avstånd från sitt eget ungdomsförbund efter sabotageaktionen på Götaplatsen. Men snorungar lyssnar inte på pappa.

Tvingas lämna Karlstad utan att ha hållit tal

Karlstad, onsdag kväll 14 maj. Jimmie Åkesson kommer närmast från Säffle, där en stor del av åhörarna valde att vända ryggen mot honom under hela hans tal. På Stora torget i Karlstad möts han av omkring 400 motdemonstranter som ägnar sig åt burop och äggkastning. Efter att under tre timmar ha gjort flera försök att tala lämnar han Karlstad utan att ha kunnat hålla sitt anförande.  Ett 15-tal personer omhändertas under demonstrationen, flertalet misstänkta för ohörsamhet mot ordningsmakten.

”Nu kl 22 går vårt tillstånd ut och vi måste tyvärr lämna Karlstad utan att ha lyckats slutföra mötet. Det sker motvilligt” skriver Jimmie Åkesson på Twitter.

Mamma misshandlad av invandrarkvinna

Alfons, sju år, och hans mamma Izabella bor i Göteborg men åkte ända till Karlstad för att Alfons skulle få ge blommor och en teckning till Jimmie Åkesson. Det blev ju inget valmöte i Göteborg. Alfons har sina finaste kläder på sig, håret är vattenkammat. Teckningen föreställer spindelmannen, och Alfons har skrivit “Du är min hjälte. Kram Alfons”.

Alfons får lämna sina blommor och sin teckning till Jimmie Åkesson. Det står delar av publiken inte ut med. Izabella blir nedslagen i sin lille sons åsyn av en kvinnlig motdemonstrant som skriker “hora” åt henne och “horunge” till Alfons. Alfons kunde för polisen peka ut vem som misshandlat hans mamma. Hon heter Diyar Amir Mustafa, 18-årig irakisk kurd bosatt i Karlstad. Izabella har polisanmält händelsen, och flera vittnen såg misshandeln.

Motdemonstrationer överallt i Dalarna

Malung, torsdag förmiddag 15 maj. Cirka 200-300 personer är på plats, bland annat “Folkmusiker mot rasism”, alltså människor som förvaltar det svenska kulturarvet men angriper det enda parti som verkligen slår vakt om det. Jimmie Åkesson kan genomföra sitt valtal.

Mora, torsdag eftermiddag 13.30. Flera unga män slåss med polisen när Jimmie Åkesson talar i Mora. Leksand, torsdag klockan 15. Jimmie Åkesson möts av många personer som manifesterar mot besöket. Borlänge, torsdag klockan 17. Ett 20-tal skrikande demonstranter avlägsnas av polis från SD:s valmöte i Borlänge.

Faluns kommunalråd (s) vänder ryggen till

Falun, torsdag klockan 19. Till Facebookgruppen “Vänd ryggen mot rasism” har 679 personer anmält sig. Jimmie Åkesson hinner inte mer än börja tala på Stora Torget i Falun förrän polisen måste ingripa. Enligt vittnen tar sig en person in innanför avspärrningen och skriker mot Jimmie Åkesson. Flera åskådare förs bort av polis.

“Vi kommer bland annat att skriva rapport för icke-tillståndsgiven demonstration” säger polisens insatschef Håkan Loman. En av dem som har ställt sig med ryggen vänd mot Jimmie Åkesson är kommunstyrelsens ordförande i Falun, Jonny Gahnshag (s). 

“De som vänder ryggen kan gå hem”

Bollnäs, fredag 16 maj. Mer än 400 personer har meddelat på Facebook att de tänker protestera mot SD:s möte i Bollnäs. Flera hundra människor har samlats vid Tingshustorget. Jimmie Åkesson möts av de vanliga protesterna, men många visar sitt stöd genom att hålla upp en skylt med texten “Heja Jimmie”. En av dem är Olof Granat, 64.

“Jag vet inte vad jag ska rösta på än, men tycker att Sverigedemokraterna har en bra politik, och själv anser jag att de som är här för att vända honom ryggen bara står i vägen och kan gå hem” säger han.

 Applåder blandas med burop. Jimmie Åkesson försvinner vidare mot Söderhamn och Hudiksvall och senare Sandviken och Gävle. I Arbetarbladets nyhetstext kallas SD “rasistiskt”, och Jenny Wennberg skriver i tidningens ledare: “Du är inte välkommen till Gävle, Jimmie Åkesson”.

“Brevbärare mot rasism” vill inte dela ut SD-material

Sabotagen riktar sig inte bara mot SD:s valmöten. Även partiets affischer och valutskick är utsatta och vandaliseras över hela landet. En grupp som kallar sig “Brevbärare mot rasism”  visar sitt missnöje över att behöva dela ut SD:s valmaterial till Postens kunder. I en Facebookgrupp förklarar personerna bakom kampanjen att många brevbärare “fått magknip” och “funderar på om de ska stanna hemma och vara sjuka”. En brevbärare säger till Expressen:

“Jag tänker slänga skiten. Jag vet inte hur andra kommer göra. Det finns många sätt att vaska på utan att det märks av.”

De obstruerande brevbärarna uppmärksammas givetvis i statsradion. I SR Studio Ett  intervjuas brevbäraren “Anna”, som tycker att det “känns tråkigt” att dela ut SD:s valmaterial.

Vill bli särbehandlade av Posten

Alexandra Lindgren Brosow, 29, och hennes pojkvän Johan Renklint, 32, bor på Söder i Stockholm. De har klistrat upp en lapp på brevlådan: “Nej tack till rasism, homofobi eller annan främlingsfientlighet i vår brevlåda.” Meddelandet har spridits och laddats ned av hundratals personer. Alexandra Lindgren Brosow och hennes pojkvän kräver alltså att bli särbehandlade av Posten. Vänstern har pretentioner. Självklart blir brevlådans innehavare intervjuad som hjälte i Studio Ett.

Är det inte fantastiskt? Om jag personligen avskyr exempelvis folkpartiet och får kräkkänslor av Ceciliorna Malmström och Wikström eller Jan Björklund – vilket är lätt hänt – då har jag alltså rätt att kräva av brevbäraren att han/hon ska särbehandla just mig och göra en extra sortering av valmaterial för att inte kränka mina ömtåliga känslor.

SD:s valaffischer färgbombas och sparkas sönder

“Det är dags att stoppa det organiserade tiggeriet på våra gator” står det på SD:s valaffischer i Stockholms tunnelbana. Det är en uppfattning som delas av en majoritet av svenska folket. Totalt anser 56 procent av befolkningen att det är ett bra förslag, medan 23 procent för liv och pina vill ha tiggarna kvar på gatorna. Bland både de röd-gröna och borgerliga väljarna är majoriteten för ett tiggeriförbud, men stödet är starkare hos den borgerliga alliansens väljare. Bland tillfrågade M-sympatisörer vill 69 procent förbjuda tiggeri, bland SD-väljare 87 procent. (Källa: Novus (TT).  SD är det enda riksdagsparti som vill förbjuda tiggeriet. Samtliga sju gammelpartier samt FI, Feministiskt initiativ, vill att svenska gator ska fortsätta att invaderas av rumänska tiggare.

Valaffischer färgbombas i tunnelbanan

Men stockholmarna får inte läsa budskapet på SD:s valaffischer. Affischerna blir snabbt vandaliserade och oläsliga. Trettioen av 36 affischer färgbombas längs gröna linjen i Stockholms tunnelbana. På andra platser i landet välts affischställen, affischerna kletas ner med färg eller trasas sönder. När SD:s riksdagsman Thoralf Alfsson tog en runda i Kalmar på lördagsmorgonen möttes han av nedsparkade och sönderslagna plakat.  Flera av plakaten var försvunna – stulna.

Regelrätta attacker mot demokratin

Det som utspelar sig i förföljelsen av SD:s EU-valskampanj är regelrätta attacker mot demokratin. En vänstermaffia som inte skyr några medel för att tysta människor som har andra åsikter än de själva löper amok och tillåts göra det. De flesta i gapvänstern är påfallande unga, snorungar som inte är torra bakom öronen och inte vet vad demokrati är. De som skriker högst om “våra gator” har gissningsvis inte bidragit med många ören till dessa gator. Det är andra som betalar medan vänstern inriktar sig på att riva ner och förstöra. Bristen på argument kompenseras med ljudvolym och huliganmentalitet.

Många är invandrare. De har i många fall flytt från förtrycket i muslimska länder och valt att flytta just till Sverige. Svenska folket och svenska myndigheter har rullat ut röda mattan, gett dem bostäder, bidrag, gratis skola och utbildning, sjukvård, tandvård och – i alldeles för många fall – kriminalvård. De tackar genom att angripa den demokrati som de inte hade i sina hemländer.

Studio Ett på den journalistiska utarmningens träskbottnar

Attackerna mot demokratin speglas med varierande sanningshalt i media. SR Studio Ett intar en särställning. Programmet maler sig allt längre ner i den politiska korrekthetens och journalistiska utarmningens träskbottnar. Inte så konstigt, mer än 80 procent av radions journalister sympatiserar med vänstern. Under Anne Lagercrantz’ ledning har almanackan stannat på 1968. Tick tack… stillestånd…vänstervridning är en kronisk sjukdom eftersom sjuklingarna saknar sjukdomsinsikt. När journalistik ständigt bedrivs från vänster blir resultatet inte bara lögn och förbannad dikt. Det blir stendött. Öken.

Om programledarna inte kan markera sina personliga politiska ståndpunkter på annat sätt excellerar de i sursnörpiga tonfall. Lyssna på reportern Helena Jahn och programledarna Linda Thulin och Helena Groll i torsdagens inslag,  – aggressiva, förbittrade vänstermadammer som inte döljer sin frustration över att behöva belysa attackerna mot SD:s valrörelse. Det hörs att det svider djupt, ända in i PK-själen.

Det är sin egen talan de för

“Hur vet du att det är organiserat av vänsterrörelser enbart?” frågar Linda Thulin SD:s partisekreterare Björn Söder, som de till sin grämelse har sett sig nödsakade att bjuda in. Tonfallet är koncentrerad Absolut Ren Ättika, 24 procent. Sedan påstår hon att “det är väldigt svårt att säga att det är vänsterextremister som har gjort allt det där. Har du verkligen fog för det påståendet?”

“Spelar det någon för er vilka som ligger bakom?” fyller Helena Groll i. “Det är ju en rättighet att protestera om man vill. Har man inte rätt att göra det?”

Det är sin egen talan de för. Licensavlönade kulturmarxister tillåts år ut och år in härja fullkomligt fritt i public service och förvägra lyssnare/tittare saklig och opartisk information.

När får Sverige sitt tredje politikermord?

Jag skräms av hatet och brutaliteten i skrän- och skrålvänsterns aktioner mot SD:s valrörelse. Det tolereras för att det handlar om just SD. Men vem har sagt att det kommer att stanna där, och har inte alla partier rätt till samma skydd? Sveriges inflammerade samhällsklimat vibrerar nu av så mycket hat att minsta tändande gnista kan utlösa en katastrof. De sju gammelpartiernas politiker har sannerligen lyckats förvandla Sverige från ett tryggt och homogent välmående land med låg brottslighet till ett splittrat otryggt inferno. Är de nöjda med resultatet?

Jag blir inte förvånad om Sverige snart får sitt tredje politikermord i modern tid. Två gånger, 1986 (statsminister Olof Palme) och 2003 (utrikesminister Anna Lindh), har Sverige förlorat sin så kallade oskuld. Men oskulden är en åttahövdad hydra som måste bekämpas om och om igen. Den återuppstår lika levande efter varje politikermord. Oskulden lever i högönsklig välmåga mitt ibland oss, blind, döv och aningslös.

Pim Fortuyn tårtades före mordet

Under pågående valrörelse i Holland höll politikern Pim Fortuyn den 13 mars 2002 presskonferens om sin nya bok “The Ruins of Eight Years of Purple”. Han blev överfallen av vänsteraktivister och fick en tårta med illaluktande innehåll upptryckt i ansiktet.  Stämningen i den holländska valrörelsen var uppiskad och fylld av hat. Media hade länge gjort allt för att demonisera Fortuyn, bland annat publicerat bilder av honom med nazistsymboler. Den 6 maj 2002 återstod en vecka till valet. Pim Fortuyn hade precis blivit intervjuad i radio och kom ut ur radiohuset i Hilversum. Där sköts han ihjäl med flera skott av vänsterextremisten Volkert van der Graaf.

Åkesson tårtades vid boksignering

Den 5 november förra året fick Jimmie Åkesson en tårta upptryckt i ansiktet när han signerade sin bok “Satis polito” på Nytorget, Södermalm i Stockholm. En 60-årig kriminell råkommunist och narkoman vid namn Irene Malkowitzc tyckte att det var ett lämpligt bidrag till demokratin. En grupp lika argumentfattiga vänsterhuliganer kastade ägg mot signeringstältet och mot representanterna från SD som stod runt omkring. Boksigneringen fick avbrytas.

Irene Matkowitzc dömdes till löjeväckande två månaders fängelse för ofredande samt tre fall av olovlig körning.  Hon ska dessutom betala 5 000 kronor till Åkesson för kränkning och kemtvätt av kläder. Det är vad demokratin anses vara värd i Sverige.

Snorungarna tror att de står på “det godas” sida

Vänsterslynglarnas övertygelse om att de har rätt att tysta alla som tycker annorlunda fyller mig med vrede. Det här är ungdomar som har vuxit upp medan Sverige fortfarande kunde göra anspråk på att kallas ett välfärdssamhälle. De har fötts till dukat bord och fått allt de pekat på. Deras föräldrar har i flertalet fall slitit som skållade bävrar för att barnen ska få bra liv. Snorungarna själva tror att de står på “det godas” sida när de genom att skrika, vråla, tuta i vuvuzelor och slå på trummor går till attack mot SD:s valkampanj. Det tycks aldrig slå dem att det första som försvinner om de lyckas genomföra sin totalitära drömstat är rätten att uttrycka sina åsikter. Då är det sluttutat i vuvuzelorna.

Dumheten fortplantar sig genom generationerna

De är helt enkelt för unga och dumma för att förstå att det är demokratin de ger sig på. För övrigt kvittar det dem lika. Demokrati har aldrig varit intressant för vänstern. Inget annat politiskt parti är så oupplösligt förbundet med totalitära diktaturer och har en så våldsam och blodig historia av våld, förtryck och död som vänsterpartiet, tidigare VPK, ännu tidigare SKP.

Dumheten och historielösheten fortplantar sig ner genom generationerna. Hela 40 procent av svenska skolungdomar anser att kommunismen har bidragit till ökat välstånd i världen. Ungefär lika många tror att det totala antalet offer för kommunismen är en miljon eller färre. Sanningen är att 23 kommunistiska regimer och marxistiska gerillaförband på 1900-talet har mördat 110 miljoner människor. Det är tre gånger fler än det antal som dött i samtliga krig under samma tid. Enligt vissa forskare uppgår antalet offer för kommunismen till 150 miljoner.

Kommunister har många namn

Saker ska kallas vid sina rätta namn. De som med alla medel försöker förhindra ett av Sveriges åtta riksdagspartier att genomföra sin valkampanj kallas missvisande “den autonoma vänstern”. “Autonom” betyder självständig, men något mer osjälvständigt än vänstern är svårt att tänka sig. Det handlar om kommunister, vare sig de kallar sig AFA (Antifascistisk aktion), RF (Revolutionära fronten), Ung Vänster, Megafonen, Pantrarna, Rättvisepartiet Socialisterna, Offensiv, Linje 17, antirasister, Ingen människa är illegal, DBF (Djurens befrielsefront), Global Intifada, Osynliga Partiet,  Reclaim the City eller något annat.

Lik förbannat är de kommunister som vill störta det demokratiska samhället. I Sverige är det rumsrent att kalla sig kommunist. Den svenska vänstern har aldrig rensat ut några lik ur sin garderob och aldrig tagit avstånd från sitt smutsiga stalinistiska förflutna. Stanken från 74 års kommunistvälde i Sovjetunionen har aldrig vädrats ut, och i det kommunistiska Kina stinker det än i dag.

Några journalister börjar vakna

Det finns tecken på att några enstaka individer i journalistkåren och politikerkretsar börjar vakna och inse situationens allvar. Här är ett litet urval:

Per Gudmundson i Svenska Dagbladet: Vi har en sjuk politisk kultur.

“Här har vi en fråga där det borde råda snudd på konsensus i en demokrati. Ändå har vi åter hamnat i en diskussion där åtskilliga försvarar politiskt motiverat våld. Vänsterpartiet har till och med fått utesluta medlemmar. Trakasserierna kan rentav pågå framför våra ögon utan starkare reaktioner. SD:s Jimmie Åkesson har fått två torgmöten stoppade i innevarande valrörelse. Förra veckan i Uppsala kunde polisen inte få ordning på platsen förrän det bara återstod minuter av mötestiden. I Göteborg häromdagen fick mötet ställas in.”

Ann-Charlotte Martéus, Expressen: SD-sabotagen är ett hot mot demokratin .

“Kampen mot rasism och intolerans tycks på flera håll ha övergått i hjärnfeber. Det är en intolerant sjukdom som hotar demokratin. Vägen till helvetet kan vara kantad av välmenande Facebookgrupper.”

Sanna Rayman i Svenska Dagbladet: Alla dessa vuvuzelaaktivister. 

“Kruxet för alla er vuvuzelaaktivister som söker efter lite ”snyggare” sätt att eliminera obehagliga budskap utan att det blir alltför uppenbart odemokratiskt är detta: redan ert önskemål luktar skunk. Det handlar inte om att hitta ett snyggt sätt att göra det. Det handlar om att låta bli. Låta bli att försöka stoppa torgmöten. Låta bli att försöka stoppa postutskick. Låta bli att försöka hitta ett sätt att förbjuda tunnelbanereklam och skolbesök. Snälla, jag ber! Låt bli. Gör det inte. Ingenting av det ni gör är snyggt eller smart eller ens roligt. Det är bara genomskinligt och anstötligt och det driver normalt funtade människor i armarna på era motståndare.Om din huvudsakliga instinkt är vuvuzelaaktivism, dvs att tysta andra eller hindra mig från att höra andra, snarare än att säga något själv – förvänta dig inte att jag ska tro att det är DU som står för de demokratiska idealen. Ingenting du gör tyder på det.”

Socialdemokraten Johan Westerholm på sajten ledarsidorna.se: Gatuvänstern. 

“Känner ni, som kastar sten, stör ut och vandaliserar blinda av hat, er riktigt duktiga nu? Om burop, skramla med nyckelknippor, misshandel , tårtningar och skadegörelse är det enda vi har som motargument mot SD så tror jag nog vi förlorat slaget redan.”

Det är för lite och för sent

Det är bra. Det är glädjande. Det borde vara självklart. Men heder åt dem som vågar sig ut att försvara demokratin i dagens sjuka debattklimat. Tyvärr är det för lite och för sent. Alldeles för lite och alldeles för sent. Förföljelsen och demoniseringen av SD har pågått i många år, och den har drivits och eldats på av en enig journalistkår. Det vi ser nu är resultatet av många års ihållande hatisk retorik i nyhetsartiklar och på kultur- och debattsidor, i tv-debatter, nyhetssändningar, kulturprogram och underhållningsprogram; alla de sammanhang där hatvänstern kan göra sig hörd i kraft av sitt formuleringsmonopol. Veckans händelser ger facit: det har gått för långt.

Journalisterna avskyr SD

Journalisterna avskyr SD. Partiet utgör ett stort problem för journalisterna, och att partiet trots alla journalistiska ansträngningar kom in i riksdagen 2010 ses som ett stort misslyckande. I Björn Hägers bok “Problempartiet” (2012) tillstår samtliga tillfrågade journalister öppet sin avsky mot SD och att de upplever det som ett problemparti. De anser genomgående att SD är ett främlingsfientligt parti som utgör ett hot mot demokratin. Många journalister menar att detta står i konflikt med mediernas demokratiska uppdrag. När de ska beskriva SD staplas de avståndstagande adjektiven på hög; ”nationalistiskt”, ”populistiskt”, ”odemokratiskt”, ”invandringsfientligt”, ”främlingsfientligt”, ”nationalromantiskt”.

Pontus Mattsson, politisk reporter på SVT Rapport (tidigare SR Ekot), säger i boken:

”Jag tror att många skulle tycka att det var skönt om de gjorde ett dåligt valresultat och hamnade på två procent, då slapp man ha med dem att göra.”

I ett illa sjukt samhällsklimat där politiskt våld mot ett parti möts med tystnad, och vilka dumskallar som helst har obegränsad tillgång till megafonerna, kan det gå fortare än vad Pontus Mattsson och hans kolleger anar.

Litteratur:

Kjell Albin Abrahamson: Låt mig få städa klart! Om kommunister, kryptokommunister och antikommunister. 2014.

Björn Häger: Problempartiet. 2012. 

Jimmie Åkesson: Satis polito. 2013. 

Av Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter