Av Hans Rustad
Under den svenske tystnaden finnes noen få skribenter som har fortsatt å skrive, skrive, skrive. De merker nå at flere kommer etter. Forsiktig ytres spørsmål og kritikk fra kommentatorer i de store avisene. Men det skjer på et tidspunkt da Migrationsverket anslår at det vil komme 105.000 asylsøkere til Sverige. På ett år.

Hvordan er reaksjonen? Fortsatt er det slik at den som stiller ubekvemme spørsmål blir truffet av en bannbulle. Så lenge tilstrekkelig mange slutter opp om uthengningen, fungerer skremselstaktikken. Den beholder sin magi.

Når norske medier tar frem Ali Esbati som sier Sverige er et bedre innvandrerland enn Norge, uten å nevne den svenske tystnaden, er de med på å støtte opp under den. Dermed viser de at den også er norsk.

Ingen norsk avis har noensinne sitert Merit Wager eller Maurice Rojas. Wager har i en årrekke dekket svensk innvandringspolitikk gjennom sin blogg, basert på tips fra insidere i Migrationsverket, såkalte “miggor”. De har tegnet et helt annet bilde av Sverige enn det svenske medier har holdt frem. Hun ble en viktig kilde og har hatt stor betydning, men ikke for svenske medier. For dem er hun en ikke-person.

Nå krakelerer fasaden. Kommentatorer i riksmediene begynner å bli bekymret. Over alle spørsmålene som man ikke får reise. Det er fullstendig tabu å nevne ordet “volym”, og evne.

Når et land forkynner at det er nødhavn for alle flyktninger fra Midtøsten – alle syrere får permanent opphold – uten å ville diskutere kapasitet – forstår man at noe er tokigt.

Marit Wager er derfor oppgitt og fortvilet. De som våkner omsider, våkner ti år for sent.

Jag har skrivit om dessa frågor – asylområdet främst – sedan maj 2005 och miggorna har rapporterat sedan början av 2008. Men jag har ju sett – och ser när nu allt fler, tidigare tämligen tysta, skribenter börjat våga sig in på det minerade asylområdet – att medan jag/de skriver och skriver och skriver och skriver och skriver så rasar allt det vi skriver och skriver och skriver och skriver om samman runt omkring oss. Vi sitter på våra redaktioner och arbetsrum och medan vi skriver och skriver och skriver och skriver så skapar tiotusentals (ingen vet förstås hur många…) människor, som vi inte vet vilka de är, varför de är här och varför vi ska försörja dem, helt nya och egna samhällen och lagar. I de 186 (kanske fler idag?) utanförskapsområdena och de 55 ”no go”-zonerna som är det Sverige som uppstått på grund av fega och okunniga skribenter, debattörer och politiker.

Et nytt land

Det skapes et nytt land, rett foran øynene på det offisielle Sverige. Men dette Sverige vil ikke se. Det vil bare til himmels. Alle som setter spørsmålstegn ved utviklingen dømmes til helvete. Genast.

Wager sier hun vet at man i redaksjonene har pålagt og instruert medarbeiderne om hva man får si og hva man ikke må skrive. Det er herfra tystnaden styres. Hvis mediene ikke hadde vært med på en slik justis ville politikken aldri overlevd valg etter valg.

Men nå står sammenbruddet for døren.

Hvordan? Fordi Sverige ikke har ressurser hverken menneskelig eller økonomisk til å ta seg av så mange. Det finnes ikke nok boliger, eller helsevesen til å ta seg av så mange, for ikke å snakke om skole og arbeid.

Förmåga

Anna Dahlberg i Expressen, en avis som helhjertet har hyllet den åpne dørs og lommebøkers politikk, forsøkte å ta opp om hva som skjer ute i mottaksapparatet:

dagens havererade mottagningssystem med tiotusentals människor som kommer att sitta fast på flyktingförläggningar, en misslyckad etableringsreform, akut bostadsbrist och framväxande parallellsamhällen”,

På denne uro svarte en Svend Dahl i Liberala Nyhetsbyrån:

”Medan världen firade att det är 25 år sedan Berlinmuren föll passade några tunga borgerliga opinionsbildare på att konstatera att dagens murar inte är tillräckligt höga.”

Tove Lifvendahl som fremførte lignende uro, forsøker å forsvare seg og kollegaen. Men det skjer gjennom å forsøke å forklare at det var ikke slik det var ment, og at Dahl tolker henne i verste mening.

Dermed bruker man energien opp på å forsvare seg, og forsikre om at man er ren og ikke smittet av Sverigedemokratene. Da har systemet vunnet nok en gang.

Forskuslet

Det er dette Wager konstaterer: Oppvåkningen skjer for sent og er for beskjeden. Ingenting kan redde det Sverige som en gang var:

Själv skriver jag numera för att framtida forskare ska ha viktigt material samlat och lättillgängligt när de forskar kring varför välfärden och demokratin och yttrandefriheten raserades på ett eller två decennier i Sverige medan det inte skedde i de nordiska grannländerna.

På et par tiår har man greid å forskusle det generasjoner har bygget opp. Wager tror det står så mye bedre til i nabolandene. I Norge er volumet mindre, men retningen er den samme, og frykten for å si noe galt. Portvokterne passer på at ingen sier at keiseren er naken.

Før og under valget i Sverige i høst var det intet medie som tok opp at Sverige er på vei mot noe som de ikke kontrollerer. I stedet roste flere Sverige for å være så generøst og humanistisk.

Hva venter?

I Mummitrollet finnes Hufsa, en stor svart skummel skikkelse som kommer mot en, uimotståelig. Den slår en med skrekk, slik Draugen og Nøkken gjør. På svensk heter den Mårran.

Därute sitter Mårran, ännu har hon inte hasat in på redaktioner och arbetsrum på Söder och Kungsholmen och Vasastan och andra, än så länge men inte länge till, nästan fredade zoner. Men hon närmar sig. Och då är det slutskrivet, då gäller det att springa och springa och springa och springa i stället. Att fly.