Av Julia Caesar

Det första som slår emot honom är vågen av kvalmig hetta. Det är minst 30 grader varmt i lägenheten. Sedan känner han stanken. En obeskrivligt sur stank av urin och avföring står som en vägg framför honom. Stora spyflugor surrar omkring i luften. Fönstren är täckta med filtar, och det råder kompakt mörker. Längst inne i lägenheten, i ett litet kolsvart rum, står en spjälsäng utan sängkläder. Det är därifrån det har hörts barnskrik ända ut i trapphuset. På en hög med filtar i sängen ligger en späd liten flicka i ettårsåldern. I minst fem timmar har hon legat övergiven i lägenheten. Under en filt i ett hörn av vardagsrummet ligger en liten hund, en chihuahua, som är så kraftigt vanvårdad att den måste avlivas.

Tobias Lundberg är polis i Sundsvall och möter många utsatta barn i tjänsten. I SR P1-programmet Kaliber berättar han hur han fann den övergivna, uttorkade och svårt medtagna ettåringen i samband med ett ingripande som egentligen skulle ha varit ett rutinärende.

Rutinärendet blir en chock

Det är eftermiddag onsdagen den 10 september, och Tobias Lundberg är på väg till området Bergsåker i Sundsvall. Tillsammans med en kollega ska han göra husrannsakan i en lägenhet för att söka efter stöldgods. Några timmar tidigare har kolleger till honom stoppat en bil vid Statoilmacken i Bredsand. Bilen är fylld med stöldgods efter ett inbrott.

I bilen finns en tidigare dömd 22-årig kvinna. En månad senare ska hon fylla 23 år. Där finns också hennes man och deras tvååriga barn. Polisen ringer socialtjänsten, som omhändertar tvååringen. Paret tas in för förhör. Polisen vet att de har ytterligare ett barn, men föräldrarna ljuger och säger att ettåringen är hos sin mormor. Polisen gör misstaget att tro på föräldrarna. Det leder till att upptäckten av ettåringen sker av en ren slump och dessutom blir försenad med flera timmar.

Fullt med spyflugor på blöjan

När Tobias Lundberg lyfter upp den lilla flickan ur spjälsängen i det mörka, heta rummet ser han att hon är alldeles smutsig och grusig i ansiktet. De små händerna är också smutsiga. Han säger:

“Hon är så varm så att håret hon har på huvudet ligger som klistrat mot huvudet och mot pannan på henne. När jag håller henne emot mig så märker jag också att på baksidan av blöjan är det fullt med spyflugor som sitter på blöjan. Det är inte bytt på henne på jätte-, jättelänge, och hon luktar så otroligt illa. Surt blandat med urin och avföring.”

“Hon bara sitter där helt apatisk”

” Vi river ner filtarna från fönstren och öppnar dem för att få in luft. Hon skriker inte, hon försöker inte prata, gå eller stå. Hon bara sitter där helt apatisk och stirrar rätt fram. Min kollega försöker… ja… prata med henne och underhålla henne, medan jag springer in till köket, och bland all disk och smuts hittar jag en nappflaska som jag efter bästa förmåga diskar ur. Den är möglig och äcklig. Jag fyller den med vatten och går ut och försöker få henne att dricka, jag förstår att hon måste få i sig vatten.”

Socialarbetaren brister i gråt

Polisen Tobias Lundberg är van att möta utsatta barn, men det här är det värsta han har sett, och chocken finns fortfarande i hans röst när han berättar i Kaliber. 

Efter en stund, som för Lundberg och hans kollega känns som en evighet, kommer en representant från socialtjänsten till lägenheten och tar hand om flickan. Hon har haft med familjen att göra tidigare, och när hon ser i vilket skick flickan är och hur det ser ut i lägenheten rämnar det professionella skalet. Hon brister i gråt.

Föräldrarnas lögn om att ettåringen var hos mormor kunde ha kostat barnet livet. Om flickan inte hade hittats vid husrannsakan hade hon sannolikt avlidit inom kort av värme och uttorkning.

“Påtaglig risk för hälsa och utveckling”

Efter att ettåringen hittats vevas skandalen upp i media. Mamman är känd av socialtjänsten på grund av missbruk och psykiska problem och är tidigare dömd för brott. Även pappan är missbrukare och kriminell. Den ettåriga flickan omhändertogs och placerades i familjehem efter beslut i förvaltningsrätten redan i december 2013 när hon var någon månad gammal, eftersom hon behövde skydd mot föräldrarnas missbruk, psykiska sjukdom och andra brister.

Bristerna i omsorgen var ”på ett sådant sätt att det föreligger en påtaglig risk för att XX hälsa och utveckling skadas. Det råder misär i lägenheten, och föräldrarna kan varken tillgodose grundläggande omsorg eller känslomässig tillgänglighet för barnet” skriver förvaltningsrätten i sin dom, enligt Dagens Nyheter som har granskat domstolshandlingarna.

Barnet lämnades tillbaka till föräldrarna

Föräldrarna överklagar beslutet om omhändertagande ända upp till kammarrätten. Där görs den märkliga upptäckten att barnet trots förvaltningsrättens dom om fortsatt omhändertagande har lämnats tillbaka av socialtjänsten till de missbrukande föräldrarna. Målet avskrivs därför den 17 februari utan att frågan om barnets situation prövas. Socialförvaltningen beslutade att familjen i stället skulle följas upp med öppenvårdsinsatser i form av hembesök varje vecka. Beslutet togs den 4 mars.

Så blev det inte. När ettåringen hittades övergiven i september hade socialtjänsten bara genomfört fyra hembesök istället för 26.  Föräldrarna svarade inte i telefonen, och de avbokade det ena mötet med familjebehandlarna efter det andra. Därmed lämnades familjen av socialtjänsten åt sitt öde. Ettåringens tvååriga storasyster omhändertogs inte heller, trots att hon levde under samma miserabla omständigheter som sin lillasyster. Inte förrän hon påträffades i bilen med stöldgods den 10 september blev hon omhändertagen.

Orosanmälan från familjehemmet

Sex veckor innan ettåringen hittades av Tobias Lundberg hade kommunen fått in en så kallad orosanmälan från det familjehem där ettåringen bodde i drygt fem månader under hösten och vintern 2013. En orosanmälan som förnekas av socialdirektör Torbjörn Stark för SVT Mittnytt när kommunens egen utredning om fallet offentliggjordes på onsdagen.

Inför 2014 hade socialnämnden i Sundsvall ett besparingskrav på 127 miljoner på sig, och Torbjörn Stark, 56, tillsattes i maj 2013 för att leda arbetet med att få ekonomin i balans. Hans arbete handlar om att skära i budgeten, inte att se till små barns behov av trygghet.

“Kommunen har inte gjort något fel”

Inte förrän nu, två och en halv månad efter att ettåringen hittades, har socialförvaltningen i Sundsvall beslutat att Lex Sarah-anmäla fallet.  Samtidigt säger sig kommunen inte ha gjort något fel i ärendet.

“Vi kan inte hitta någon enskild händelse som är orsaken till faktumet att barnet hittades övergivet i sitt hem”, säger Eva Rönnbäck, chef för socialförvaltningens utredningsgrupp.

Socialdirektör Torbjörn Stark säger att inga fel har begåtts:

“Varje beslut som har tagits under hela resans gång, har vid varje tillfälle varit helt korrekt. Men hade vi vetat hur resultatet skulle bli, som vi ser nu i efterhand, hade det sannolikt gjorts en annan bedömning” säger han till SVT Mittnytt. 

Sannolikt ankare för resten av familjen

En elsladd var ett av de tillhyggen som användes mot Yara Alnajjar, den åttaåriga palestinska flicka som avled på valborgsmässoafton efter att ha utsatts för långvarig misshandel av sin 32-årige morbror och hans 31-åriga fru.

Yara hade kommit ensam till Sverige från Gaza,  sannolikt använd som ankare för att resten av familjen i Palestina senare skulle kunna åberopa anknytning och komma till Sverige som anhöriginvandrare. Hon placerades av socialtjänsten i Karlskrona hos morbrodern och hans fru, som själva hade två små barn (nu omhändertagna).

Yara Alnajjar dog av massivt våld

Den rättsmedicinska undersökningen visar att Yara Alnajjar dog av massivt våld. Ett av tillhyggena var en brödkavel som polisen har hittat med Yaras blod på. Troligen kvävdes hon till döds för att små fettpartiklar i kroppen lösgjordes av misshandeln och vandrade vidare till lungorna och kvävde henne. Misshandeln hade gjort att underhudsvävnaden krossats på framför allt flickans armar och ben. Hon hade skador över hela kroppen och även frakturer i olika stadier; färska, halvläkta och helt läkta.

“Har aldrig sett så många skador”

Enligt röntgenläkaren Ingvar Kristiansson var de äldsta frakturerna troligen några månader gamla. Våldet hade varit så brutalt att rättsläkarna frågade polisen om delar av hennes kropp kan ha körts genom en mangel.  Under rättegången om mordet på Yara, som inleddes i Blekinge tingsrätt den 29 oktober, sa Ingvar Kristiansson:

“Jag har aldrig stött på någon som haft så många skador. Trilla och slå sig så här kan man kanske göra, men så många olika frakturer och skador har jag aldrig sett av att man trillat.”

Allting som kunde gå snett gick snett

Utredningen om Yaras död visar att allting som kunde ha gått snett när det gällde att skydda henne också gick snett. Bara på socialförvaltningen var elva handläggare inblandade i fem olika ärenden som rörde flickan, vilket optimerar möjligheterna att bolla ansvaret sinsemellan och skylla på varandra. Ingen såg att flickan for illa. Det fanns ingen helhetsbild av hennes situation.

Ändå hade det kort tid efter att hon kommit till Sverige gjorts orosanmälningar av grannar, butiksföreståndare och andra som påtalade att Yara hade blåmärken, fick gå i sommarkläder trots vinterkyla, att hon skolkade från skolan och att hon inte åt. Men ingenting hände.

Faxet lästes inte förrän Yara var död

Yaras skador tyder på att misshandeln började så snart som hon placerats hos sin morbror sedan tingsrätten i slutet av 2013 utsett honom till vårdnadshavare. Tingsrättens beslut innebar att den enda kontakt som fanns kvar utanför familjen var skolan. Där hade Yara 60 procents frånvaro och visade tydliga tecken på att hon mådde dåligt.

När polisen till slut slog larm om Yaras hemförhållanden i ett fax till socialtjänsten på långfredagen den 18 april gavs faxet till en socialarbetare som var på tjänsteresa utanför kommunen. Först tre dagar efter att faxet hamnade i hennes postlåda fanns hon på kontoret och öppnade dokumentet. Då var flickan redan död.

Utpekad rektor försökte ta sitt liv

Jakten på ansvariga har lett till ett tragiskt efterspel till Yaras död. Hela skulden lades på rektorn för den skola där Yara gick, Johan Johansson. Han stängdes av från sin tjänst och utpekades offentligt vid en presskonferens för att inte ha följt kommunens rutiner för utsatta barn – trots att han flera gånger tagit kontakt med socialförvaltningen med uppgifter om Yaras situation.

“Min man avrättades offentligt” säger hans fru Karin Johansson i en tv-intervju.

Johan Johansson drabbades av en depression på grund av anklagelserna, sökte psykiatrisk hjälp men hänvisades till vårdcentralen. På midsommarafton försökte han köra ihjäl sig och vårdas sedan dess på sjukhus med svåra hjärnskador. Enligt Lärarförbundet ville kommunledningen i Karlskrona genom att snabbt stänga av Johan Johansson från hans rektorstjänst och göra honom till syndabock förekomma pressen för att undvika granskande journalistik. 

Personalen flyr från socialtjänsten

Radioprogrammet Kalibers granskning av socialtjänsten visar på mycket stora brister. Situationen bland dem som arbetar med socialtjänstens allra svåraste ärenden, barn- och ungdomsärendena, är på många håll så allvarlig att personalen flyr. Ödesdigra misstag begås på löpande band. Yaras död i Karlskrona och den övergivna ettåringen i Sundsvall är inte unika.

En enkät som Kaliber skickade till landets 290 kommuner, och 222 svarade på, visar att 109 kommuner saknar personal bland dem som arbetar med barn- och ungdomsärenden. I 16 kommuner saknades den 1 oktober mellan 20 och 30 procent av personalstyrkan, och i 13 kommuner saknades ännu fler. I Falun saknades 7 av 59 socialsekreterare, i Dorotea 3 av 5, i Hultsfred var 5 av 23 tjänster vakanta.

“Näst intill omöjligt att få erfaren personal”

Hela 70 procent av kommunerna uppger att de har svårt att rekrytera personal till socialtjänsten. Mer än 100 kommuner skriver också egna kommentarer. De berättar att det är näst intill omöjligt att rekrytera personal med erfarenhet, och att socialkontoren slåss om dem som kan tänka sig att ta jobben. Följden blir att de yngsta och mest orutinerade sätts på de svåraste barnärendena. Flera chefer skriver att de är oroliga över hur de ska kunna behålla den personal de har kvar.

– Vi får larmrapporter, otryggheten för barn är stor. Socialarbetarna går på knäna, det saknas resurser, chefer har svårt att organisera verksamheten enligt socialtjänstlagens krav, säger Heike Erkers, ordförande i Akademikerförbundet SSR, den fackliga organisation där 70 procent av socialsekreterarna är medlemmar, till Expressen.

– Trots att många socionomer utbildas kan många kommuner inte rekrytera socialsekreterare. Det blir ett genomgångsyrke för nyutbildade. Inte attraktivt, inga karriärvägar, dåliga löner, bristande handledning och ingen politisk styrning.

Inte öppnat e-posten på elva månader

2010 gjordes det enligt Socialstyrelsen anmälningar om 60 000 barn som befaras fara illa. Men mörkertalet är stort. Antalet Lex Sarah-beslut som rör barn- och ungdomsärenden från den 1 januari i år till och med den 31 oktober är 85 stycken. I tolv av dem har socialtjänsten, precis som i fallet Yara, helt missat en eller flera anmälningar. Det som hände i Karskrona har redan hänt på fler platser i Sverige:

När en av handläggarna på socialkontoret i Malmö blir långtidssjukskriven går ingen in och läser hennes mejl på flera månader. När mejlen öppnas hittar man 5 orosanmälningar om samma barn, ett barn som misstänks bli misshandlat av sin vårdnadshavare.

På ett annat socialkontor har en postbox fått nytt lås – vilket leder till att posten inte delas ut till socialtjänsten på minst 4 dagar. Hos socialtjänsten i Västerås har e-posten i en myndighetsbrevlåda inte blivit läst på 11 månader. Mellan slutet av mars 2013 och februari 2014 har ingen kontrollerat brevlådan.

Välfärdens krisbranscher bryter ihop

Socialtjänsten är den senaste av välfärdens krisbranscher som bryter ihop. Det kommer inte oväntat – vi kan pricka av den ena efter den andra som nu rasar som korthus inför våra ögon. Sönderfallet i socialtjänsten befinner sig i gott sällskap med skolan, sjukvården, äldreomsorgen, arbetsförmedlingen, det ansträngda läget på bostadsmarknaden och andra viktiga samhällssektorer. Tillsammans har de under decennier utgjort välfärdens kärna. Nu havererar de under det enorma och ständigt växande trycket från Sveriges extrema invandringspolitik. Socialtjänstens sönderfall drabbar i synnerhet de allra svagaste, de mest utsatta – barnen – som inte får det skydd de behöver och har rätt till.

Socialtjänsten har alltid haft svårt att se barn

Fallet Yara och den övergivna ettåringen i Sundsvall visar vilka konsekvenser bristerna kan få. Men bristerna i socialtjänsten handlar inte enbart om ekonomiska resurser. Utsatta barn är socialtjänstens allra svåraste och mest ångestväckande område. Så långt någon kan minnas tillbaka har den haft svårt att se och hjälpa barn som far illa.

Att se barns utsatthet är bland det svåraste man kan göra som vuxen, eftersom det ofta väcker smärta från den egna barndomen till liv. Det kräver både kunskap och mod att ta ställning för barnet och gå emot föräldrar som misshandlar, vanvårdar eller utnyttjar barnet sexuellt. Det är mycket lättare att blunda och tänka att det ordnar sig nog. Vilket det sällan gör. Utsatta barn faller regelmässigt genom maskorna i de skyddsnät som är avsedda att fånga upp dem.

75 procent av omhändertagandena i invandrarfamiljer

Om de här problemen var stora tidigare är det ingenting jämfört med hur barns situation kan se ut i invandrarfamiljer genom det massiva inflödet från dysfunktionella länder. I Sverige är barnaga förbjuden i lag sedan 1979, men många invandrare kommer från kulturer där det är både vanligt och anses nödvändigt att slå barn. När journalisten och dokumentärfilmaren Evin Rubar  gick igenom samtliga LVU-domar (LVU = Lagen om vård av unga) från år 2005 visade det sig att 75 procent av de barn som omhändertagits kom från hem med utländsk, utomnordisk bakgrund. Det visade sig också att våldet mot barn ofta är mycket grövre än man trott.

– Det var nytt för mig att det är så vanligt med tillhyggen. Slag med käppar, bälten och sladdar förekommer, säger Evin Rubar.  Hennes dokumentär “Det svenska sveket” sändes som Dokument inifrån i SVT2 den 13 maj 2007.

Rädsla att stämplas som främlingsfientlig eller rasistisk

Evin Rubar såg också att rädsla för att anklagas för rasism skrämmer socialarbetare från att ingripa i invandrarfamiljer där barn far illa.

– Myndigheterna känner till problemet, men man säger inget utåt av rädsla att stämplas som främlingsfientlig eller rasistisk, säger Evin Rubar.

Aktsamheten om det egna skinnet väger tyngre för socialarbetarna än att följa lagen och hjälpa barn som misshandlas, vanvårdas och utnyttjas sexuellt. Barnen lämnas i sticket. I den officiella verklighetsbeskrivningen är det numera också så grundligt innött att invandrare är “en svag grupp” att det blir ännu svårare att urskilja de verkligt svaga och utsatta – barnen.

Dessutom har vi ju fått lära oss i sant kulturrelativistisk anda att alla kulturer är lika bra. Om invandrarföräldrar slår sina barn är det en del av deras kultur, och då måste ju det också vara bra.

Föräldrarnas etnicitet utelämnas konsekvent

Gammelmedia, i synnerhet lokala media, har i stor utsträckning rapporterat om fallet med den övergivna ettåringen i Sundsvall. Men en omständighet har de konsekvent utelämnat: att föräldrarna är invandrare. Mamman har serbiskt ursprung. Journalisterna följer alltså samma praxis som när det gäller invandrarrelaterad brottslighet: att mörklägga alla fakta om invandrare som kan vara negativa, framför allt det faktum att vissa grupper av invandrare är kraftigt överrepresenterade i våldsbrott. På det sättet hindrar media allmänheten från att få korrekt information. I fallet Yara gick det inte att dölja att hon var palestinier, och på det sättet blev det klart att de som nu står åtalade för mordet, Yaras morbror och hans fru, också är palestinier.

Barnen betalar priset

Som i ett prisma sammanstrålar det svenska samhällets alla tillkortakommanden i hur våra barn har det. Var kommer barnen in? Vem tänker på dem? Vem skyddar dem? Var finns akutmottagningen för barn som far illa?

Det finns ingen.

Ett samhälles kulturnivå kan avläsas på hur man behandlar de allra svagaste. Det är de mest utlämnade barnen som betalar priset för mångkulturens rovdrift på Sverige och den nedmontering av välfärden som är en obönhörlig konsekvens.

FOTNOT 1. Del 2 i Kalibers serie om en socialtjänst i kris sänds söndag 30 november klockan 12 i SR P1. 

FOTNOT 2. Rubriken anspelar på “Var kommer barnen in?” med gruppen Hansson de Wolfe United  från deras album Existensmaximum 1981.

Sång Lorne de Wolfe  (numera Lorne Erik Lawrence Munthe, 66).

Av Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter