Av Julia Caesar

Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Jag vill sjunka under jorden och dra något gammalt över mig. Utan att ha minsta ansvar för eller delaktighet i regeringskrisen skäms jag över att vara svensk och behöva bevittna den parodi på politik som utspelas inför våra ögon. Statsminister Stefan Löfven (s) anser att han tar ansvar för Sverige. Bortsett från hans hastigt krympande skara väljare  – 31 procent i riksdagsvalet – är han gissningsvis rätt ensam om den bedömningen.

“Ansvar” är ett av vår tids mest missbrukade ord. Enligt sjupartiets ordlista betyder det att bygga allt högre murar mot insikten att deras invandringspolitik får Sverige att rämna. Att “ta ansvar” är att bedriva fortsatt massinvandring och med alla medel isolera det åttonde partiet, SD. Kosta vad det kosta vill. Om landet går under så är det värt det.

Låt oss inte hymla. Regeringen Löfven är från Dag 1 en katastrof. Sextio dagar i Rosenbad blev sextio dagars stålbad både för den förre Metallordföranden och för oss arma svenskar. Två månader av manifesterad regeringsoduglighet – och för invånarna en krypande, isande känsla av att allting flyter. Panta rei. 

Samma gamla socialdemokratiska betongnäve

Stefan Löfvens definition av ansvar avviker kraftigt från den vanliga betydelsen. Han sockrar sitt tal med signalord där den norrländska dialekten ska förstärka illusionen av trygghet; “samarbete”, “utsträckt hand”, “ansvar”, “solidariskt samhälle”, “hjälpas åt” och “tillsammans”. Men låt er inte luras av orden. Bakom dem finns samma gamla socialdemokratiska betongnäve som styrde landet i 44 oavbrutna år och vill fortsätta styra på gammalt diktatoriskt sossevis. All makt åt partieliten. Gapa och svälj, svenska folk, och glöm inte att vara tacksam.

Så gott som dagliga näradöden-upplevelser

Under de två månader som Löfvens regering har haft makten har den tillfogat svenskarna så gott som dagliga näradöden-upplevelser. För varje dag skadas landet på ett sätt som kommer att ta många år att läka, om läkning ens är möjlig. Stefan Löfven har lagt sig platt för vänsterextremisterna i miljöpartiet och vänsterpartiet och tillåter dem att blockera viktiga frågor, som att behålla Bromma flygplats enligt ingångna avtal som gäller till år 2038, och att genomföra Förbifart Stockholm, som nu kostar skattebetalarna fyra miljoner kronor per dag att hålla i vänteläge. En lista över regeringens mest uppseendeväckande fiaskon finns i Peter Wolodarskis ledare i Dagens Nyheter och kan läsas här.

“Löfvens första månad katastrofal”

Entreprenören Olof Stenhammar skrev i början av november om Löfvens första katastrofala månad som statsminister:

“Hur många vallöften kan man bryta och vilka koalitioner kan man forma utan hänsyn till valresultatet och därmed utan hänsyn till demokratins grundläggande principer? Hur mycket kan de offer som måste göras på minoritetsregerandets altare avvika från folkets vilja?(…)
Att vi har en rödgrön regering förklaras av de etablerade partiernas totala beröringsskräck med SD. Medan Löfven nu låter 12,6 procent av rösterna (v 5,72 och mp 6,89 procent) styra Sverige så ställs de 800 000 människor, eller nästan 13 procent av valmanskåren, som röstat på Sverigedemokraterna ut i kylan.”

Löfvens regering – rena skräckkabinettet

Det vi har bevittnat under hösten får rimligen den avsuttne statsministern Fredrik Reinfeldt (m) att skratta hela vägen till den bostadsrätt han har köpt åt sig för drygt tre miljoner i Täby centrum.

Danska Jyllands-Posten skriver i en ledare:

“Högljudda var fanfarerna när den tidigare fackförbundsordföranden kunde bilda regering med miljöpartiet och räkna med vänsterpartiets mandat. Svenska media var fyllda av en säregen svensk optimism, intill förväxling lik den nordkoreanska. I de etablerade medierna klappade varma händer taktfast till refrängen att den humanistiska regnbågsregeringen utgjorde ett moraliskt skydd mot Sverigedemokraterna.”

Stefan Löfvens “humanistiska regnbågsregering” utgör, honom själv inkluderad, rena skräckkabinettet. En samling stolpskott där pubertala vänsterextremister får härja fritt och socialdemokratins marsch mot avgrunden manifesterar sig i den inkompetens som den representeras av på ministertaburetterna.

Till slut återstod bara bottenskrapet

Med reservation för att Stefan Löfven verkligen anser att de förmågor han har skrapat ihop i sin regering utgör crème de la crème av Sveriges politiska intelligentia är det troligt att många tillfrågade tackade nej till hans erbjudande efter att ha gjort en riskanalys. Det kändes inte lockande att ingå i en ministär som var predestinerad att köra i diket innan julskinkan ens kommit på bordet.

Till slut återstod bara bottenskrapet med namn som Magdalena Andersson (s) (“SD är ett nyfascistiskt parti”), islamisten Mehmet Kaplan (mp), miljöhycklaren Åsa Romson (mp), Ardalan Shekarabi (s)  som gömde sig illegalt i flera år och 2003 använde 76 000 kronor av SSU:s medel som skulle ha gått till integrationsprojekt till sin egen kampanj för att bli SSU-ordförande, Margot “Tomma-tunnor-skramlar-mest” Wallström (s), och kulturanalfabeten Alice Bah Kuhnke (mp). För att nämna några av de värsta exemplen.

Att Stefan Löfven inte gav någon ministerpost till kvinnan bakom Omar Mustafaskandalen, Veronica Palm (s), måste bero på ett rent förbiseende.

Han var en usel svetsare

Enligt välunderrättade källor var Stefan Löfven en usel svetsare under de arton år från 1979 som han arbetade på krigsmaterieltillverkaren Hägglund & Söner i Örnsköldsvik. (Därmed inget ont sagt om svetsare i allmänhet). Det var därför han började ägna sig åt facklig verksamhet. När den gamle svetsaren Löfven med hjälp av mp och v har svetsat ihop sin första budget håller resultatet inte ihop. Budgeten är till stora delar underfinansierad och innebär att både tillväxten och sysselsättningen minskar. Ordagrant står det i budgeten:

”De skatteförslag som lämnas och aviseras i denna proposition kommer att bidra till att sysselsättningen och BNP dämpas något.”

Här har det tillväxtfientliga miljöpartiet getts ett inflytande som de aldrig borde ha haft och aldrig bör få.

Kraftig varning från näringslivet

Regeringens misslyckanden är så många och så stora att de har föranlett en kraftig varning från representanter för näringslivet, som – vare sig de röd-gröna gillar att höra det eller ej – bygger basen i ett välfärdssamhälle. I en artikel på Dagens Nyheters debattsida skriver fyra kända företagare, däribland Olof Stenhammar och Antonia Ax:son Johnson:

“Företagsamheten har under hösten drabbats av en kalldusch som nog ingen trodde var möjlig. På område efter område uppvisas ett lättsinne, en kortsiktighet och en tondövhet inför företagandets villkor som är häpnadsväckande. (…) Stefan Löfven har plötsligt låtit ett litet ytterkantsparti diktera regeringens agenda vad gäller till exempel vinster i välfärden. Och detta utan att svenska folket i val har gett regeringen något mandat att gå i den riktningen. Uppfattningar som före valet ansågs extrema har Löfven nu accepterat. (…) Kortsiktigheten och oförutsebarheten i politiken är häpnadsväckande. Ska Sverige verkligen styras av två små partier med utpräglat näringslivsfientlig politik? Två partier, som i valet fick ett minskat stöd och som tillsammans endast samlade cirka 12 procent av valmanskåren.”

Intervjuer med fler kritiska företagare finns här.

Han är kränkt, martyrglorian åker på

Så stod han där inför riksdagens underkännande av budgeten på onsdagen, Stefan Löfven. Självklart röstades budgeten ner av de borgerliga allianspartierna. Det tycks drabba Stefan Löfven fullkomligt oväntat. Av någon outgrundlig anledning verkar han ha trott att alliansen skulle hjälpa honom kvar vid makten. Han är förbannad som en tjurig barnunge i analfasen och uppför sig som den fackpamp han inte längre är. Han är kränkt av att inte få sin vilja fram. Martyrglorian åker på.

Under Stefan Löfvens bitterhetsmarinerade presskonferens i SVT på onsdagskvällen kastar sig skammen över mig. Det är inte vackert när maktens fernissa krackelerar. Det är nästan outhärdligt att bevittna denna uppvisning i de sämsta sidor en politiker kan ha: omdömeslöshet, maktfullkomlighet och den särskilda sorts primitiva aggression som föds ur frustrationen när makten har gått på pumpen. Det är ovärdigt, det är genant, det är ytterligt pinsamt. Jag vill bara gräva ner mig för att slippa se att detta är svensk politik av 2014. Stefan Löfven förnedrar inte bara sig själv och sin regering utan hela svenska folket.

Varför skulle alliansen ta “den utsträckta handen”?

Han talar om sin utsträckta hand som alliansen till hans förtrytelse inte har tagit. Men varför skulle de göra det? De vet, och de svenska väljarna vet, att Stefan Löfven har två händer. I den andra handen håller han krampaktigt vänsterextremisterna i miljöpartiet och vänsterpartiet. Varför skulle de borgerliga partierna i alliansen ens överväga att inlåta sig i den sörjan? Av vilken anledning skulle de rädda sina politiska motståndare kvar vid makten?

Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl skriver: 

” Det finns, ur Alliansens synpunkt, faktiskt inga rimliga skäl till att godta Stefan Löfvens taffliga handhavande med makten, eller snällt och lydigt anpassa sig till en spelplan som motståndarsidan helt dikterar.”

“Han förstod inte, han saknar referenserna”

Totalt överraskad upptäcker Löfven, skolad i facklig samförståndsanda och utan politisk erfarenhet, att det inte går att förhandla om ena sidan av förhandlingsbordet är tom. Chockartat inser han att politiska förhandlingar är något helt annat än fackliga.

“Jag tror inte att Löfven förstod grunderna till Alliansens agerande, eftersom han saknar referenserna” skriver Catharina Lind, förhandlare och föredragshållare.

 “Löfven är en fackföreningsman, den rollen är starkare än den politiska roll han har som statsminister. (…) Under de senaste dagarna har vi sett fackordförande Löfven försöka inordna det politiska etablissemanget inom arbetsmarknadens ramar, vilket är både tragiskt och kostsamt för Sverige. Det agerande vi sett sedan SD offentliggjorde beslutet att fälla regeringens budget är ett skolboksexempel på konfliktförhandling inom fackföreningsrörelsen. Men det fungerade inte i politiken. “

“Stefan Löven trodde nog aldrig att Alliansen skulle stå fast vid löftet till sina väljare, han trodde istället att Alliansen skulle begå politiskt självmord i sann saltsjöbadsanda.”

Illa tåld maktförskjutning från journalisterna till SD

Inte bara Stefan Löfven utan också journalisterna har svårigheter att hitta sin roll. De är tydligt överrumplade och störda av hur plattformarna rubbas genom budgetkrisen. När SD:s vikarierande ordförande Mattias Karlsson och finanspolitiske talesperson Oscar Sjöstedt på tisdagen tillkännager sitt beslut att rösta för alliansens budget och därmed fälla regeringen är irritationen påtaglig bland de journalister som bevakar presskonferensen. SD:s geniala mediestrategi innebär en illa tåld förskjutning av makten och initiativet från SD-hatarna i journalistkåren till SD och deras budskap:

”Vi kommer att försöka fälla varje regering och budgetproposition som ger stöd för ökad invandring.”

Vid inledningen av SD:s kommun- och landstingsdagar i Västerås på lördagen skärpte Mattias Karlsson kraven och drog åt kranarna hårdare inför det extra riksdagsvalet den 22 mars.

– Vi kommer att rösta emot alla budgetar som inte bromsar den pågående massinvandringen, sa han.  Partiets målsättning är att så snart som möjligt få ner asyl- och anhöriginvandringen till samma nivå som Finland, Danmark och Norge.

Mats Knutsons ögonspringor allt smalare

Svårsmält. Visst, om man som journalist har investerat hela sin yrkesheder i att invandringen är en välsignelse för Sverige. Ögonspringorna på SVT:s politiske kommentator Mats Knutson blev smalare för varje gång han tog sig rätten att avbryta direktsändningen från presskonferensen. Vid tidskod cirka 12:05 fullbordar han satiren över sig själv när han anser sig föranlåten att avbryta för att påminna om att 87 procent av Sveriges befolkning inte delar SD:s åsikter.

Missa inte heller den “objektive” och “opartiske” programledaren Anders Holmberg, sorgklädd  i mörk kostym och svart slips och svart i ögonen av frustration när han korsförhör SD:s vikarierande partiledare Mattias Karlsson i SVT Aktuellt (tidskod ca 02:20)  sedan SD deklarerat sin avsikt att rösta mot regeringens budget.

I praktiken omöjligt att trassla sig ur lögnerna

Det som händer är smärtsamt. För många. Häpnaden och smärtan gör mer ont ju effektivare man har lyckats avskärma sig från verkligheten. Det extraval som regeringen har utlyst till den 22 mars nästa år har en bakgrund. Sju partier driver sedan decennier en besinningslös massinvandring som skadar Sverige, och de är eniga om att fortsätta den. De gör vad som helst för att isolera det åttonde partiet, SD, som har fräckheten att påpeka att kejsaren är naken.

Ett förtydligande: Sjupartiet gör vad som helst för att fortsätta sin destruktiva politik, inklusive att förstöra Sverige. I decennier har de byggt upp sådana berg av lögner att det i praktiken är omöjligt för dem att trassla sig ut utan att förlora ansikte och prestige. Hur orka erkänna att man har fört svenska folket bakom ljuset i mer än fyrtio år? När man har sjunkit så djupt i lögnträsket som sjupartiet har gjort har man fjärmat sig från verkligheten så länge att man älskar sin fångenskap, kallar den för frihet och hatar blotta tanken på befrielse. Exakt så har det sett ut i alla diktaturer strax före sammanbrottet. Skillnaden är att Sverige inte är en diktatur. Här bygger människor sin fångenskap alldeles frivilligt.

Trodde sig kapabla att hata SD tills de går upp i gasform

Politikerna i sjupartiet är som alla lögnare fullkomligt desperata, och allra mest skräckslagna är de för att förlora makten och tvingas erkänna vad de har gjort mot Sverige och svenska folket. I det hörn de har målat in sig i sitter de som sina egna kombinerade fångar och fångvaktare, hjälplöst mumlande besvärjelser om “värdegrund”, “människosyn” och “allas lika värde”.

I sin maktberusning har de trott sig kapabla att hata SD och deras nästan en miljon väljare så att allihop går upp i gasform och förintas. Om de bara gräver skyttegravarna djupare, om de bara skriker sina falska trollformler ännu högre ska det nog lyckas. De är så till den grad vilseförda att de tror att det är möjligt att hur länge som helst gå en emot en stark och växande folkopinion.

Befriarna på sina vita springare med dragna lansar

I de läget kommer Sverigedemokraterna som riddare och befriare i full galopp på sina vita springare och med dragna lansar som sticker hål på lögnerna. De är unga krigare som har tränat i åratal för det här, som har gått genom alla eklutar, som har stigmatiserats och demoniserats, rullats i tjära och fjädrar och som varken räds fan eller trollen. Till skillnad från övriga partiers vällevnadsrepresentanter som framsläpar sina dagar och år i den skyddade verkstad som går under namnet Sveriges riksdag har de visioner och vilja, de är pålästa, vana vid strid och att argumentera med fakta.

Varje tid har sina folkrörelser som svarar mot samhällsbehov och riktningar i opinionen. Vid förrförra sekelskiftet växte sig nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen starka. När industrisamhället har övergått i tjänstesamhället som har övergått i IT-samhället har arbetarrörelsen spelat ut sin roll – under senare år har avvecklingen letts av energiska insatser från utplåningsexperterna Mona Sahlin, Håkan Juholt och nu Stefan Löfven. Nya tider skapar nya behov, nya folkrörelser. Vår tids folkrörelser är de nationalistiska partierna som kämpar för att bevara sina länder, civilisationer, traditioner, språk och kultur. De växer i hela Europa.

Senaste mätningarna: SD 16,4 – 17,7 procent

I senaste opinionsmätningen (gjord 25-30 november) från norska Sentio har SD 16,4 procent av rösterna. Översatt till riksdagens mandatfördelning skulle fördelningen bli: Det rödgröna blocket 155 mandat (mot nuvarande 159), alliansen 134 (mot nuvarande 141) och SD 60 mandat (mot nuvarande 49).

“Bägge blocken förlorar, medan SD kan räkna med betydande framgångar. Inget av blocken kan alltså få majoritet utan stöd från SD. Det ska till enorma förskjutningar i opinionen för att denna bild ska ändra sig före valet 22 mars. Det är anledningen till att Sentios opinionsundersökning inte har omnämnts i svenska medier” skriver Lars Hedegaard i Dispatch International.

DIAGRAM YOUGOV

I senaste YouGov når SD all time high med 17,7 procent.  Undersökningen påbörjades dagen efter Stefan Löfvens besked om att ett extraval ska utlysas.

Bara 2 procent vill ha en s + mp-regering

Regeringen Löfven kommer att gå till val på samma s + mp-budget som just har röstats ner av riksdagen. Samtidigt visar en mätning som gjorts av DN/Ipsos att bara 2 procent vill ha en s + mp-regering.Inte ens de egna väljarna är särskilt positiva till s + mp-samarbetet. Tolv procent av miljöpartiets väljare och bara 4 procent av s-sympatisörerna tycker att den nuvarande regeringen är bäst för landet.

“Min tolkning är att väljarna underkänner statsministerns besked att gå till val tillsammans med miljöpartiet” säger David Ahlin, opinionschef på Ipsos.

I undersökningen svarar fyra av tio att de vill ha en blocköverskridande regering efter valet, ledd av antingen socialdemokraterna eller moderaterna. 26 procent vill se en sådan regering ledd av socialdemokraterna, 19 procent av alliansen.

Kaos är granne med Gud

Vi kan förutse att sjupartiet kommer att gräva sina skyttegravar ännu djupare under de tre månaderna fram till extravalet. Hätskheten och skamgreppen kommer att nå nivåer som vi hittills bara har sett preludierna till. De mest lågpannade attackerna kommer från dem som har mest att förlora på ärlighet och anständighet, och kaos är granne med Gud. Kaos är granne med Gud därför att när lögner har fått snärja in ett land i fångenskap tillräckligt hårt och länge, som i Sverige, behövs kaos för att släppa in ljus och luft så att något nytt kan byggas.

25 procent för SD 2018 ingen orimlig gissning

Det har redan börjat. På lördagens DN Debatt lierar sig Stefan Löfven med sin finansminister Magdalena Anderssons lågvattenmärke och förnedrar sig ytterligare genom att kalla SD “ett nyfascistiskt enfrågeparti”.

Heja på, mer sånt från statsministern! Alla vet att ju mer de andra partierna demoniserar, krigar mot och tar avstånd från SD, desto mer kommer partiet att växa. SD har fördubblat sina röstetal i varje val hittills. Snart 20 procent. Att SD når 25 procent i valet 2018 och blir riksdagens näst största parti är ingen orimlig gissning.

Nu kommer hämnden, och den kommer med full kraft

Krisen är en bumerang som slår tillbaka mot de sju lögnpartierna med full kraft. Jyllands-Posten skriver:

“Sverigedemokraterna representerar det enda organiserade motståndet mot denna mentala regim, och det är därför partiet har haft den anständiga adeln emot sig i åratal. Nu kommer hämnden, och den kommer med en kraft som slår tillbaka, eftersom de två stora partierna (s och m) och deras satelliter själva har skapat eländet genom att omänskliggöra sina motståndare. Det är dessa undermänniskor som till övermänniskornas stora överraskning står för en folklig protest.”

För första gången i historien har svenska folket den 22 mars 2015 en möjlighet att visa vad de anser om de sju gammelpartiernas politik för fortsatt massinvandring. Någon folkomröstning om invandringspolitiken har aldrig tillåtits i Sverige. Svenskarna har körts över i mer än fyrtio år. Extravalet är en unik chans att visa vad vi tycker. Ta den!

Litteratur:

Lena Hennel, Lova Olsson: Humlan som flyger. Berättelsen om Stefan Löfven.

Daniel Suhonen: Partiledaren som klev in i kylan. Berättelsen om Juholts fall och den nya politiken. 

Av Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter

Supplér evt. med Fjordman i dag: Swedish Politics in Chaos