Jag är inte motståndet. Jag är förtryckaren. Jag är regeringar. Jag är diktaturer och arméer. Jag är den katolska kyrkan. Jag är Vladimir Putin och George W. Bush. Jag är våld och våldtäktsman. Alla tankemönster och beteenden som jag har lärt mig och alla privilegier som villkorar mitt liv och min frihet är frukterna av det förtryck som människor, likadana som jag, har utövat innan jag fanns. Jag är härskare när jag tar ett jobb som ett person med slaviskt efternamn var bättre kvalificerad för. Jag är våldtäktsman när en ensam kvinna korsar gatan för att inte möta mig på samma trottoar om natten. Min existens som vit, heterosexuell, icke-funktionshindrad man har givits mig av andra vita heterosexuella män genom deras förtryck av resten av mänskligheten. Mitt vara osar orättvisa och andas förtryck. Trots att jag inte har onda avsikter är det jag och ingen annan som gör att den ensamma kvinnan korsar gatan om natten. Varför? För att min kropp är förtryckarens kropp – och den fortsätter att förtrycka. Patriarkatet är min skuld och manligheten är min skam.

Jag inser att jag måste bli någon annan. För jag vägrar att leva med skuld och skam. Jag famlar efter handlingskraft. Jag letar efter strategier för att transformera förtryckarens kropp. Jag målar naglarna röda, läpparna lila och ögonen svarta. Jag bär klänning eller färgglada leggings med för stor skjorta. Jag ber min flickvän penetrera mig. Jag försöker känna mig bekväm i sexuella situationer med andra män. Jag söker homoerotiskt fredagsmys. Jag tränar mig för att en dag kunna ligga med dem. Det handlar inte om att vilja ”bli homosexuell” eller ”bli kvinna”. Jag önskar inte att jag vore en kvinna. Jag behåller skäggstubben. Jag vill bara vara mindre heterosexuell. Jag vill bara sluta att vara man. Alexander Pettersson: Den manliga skammens feminism

Et mere ekstremt selvhad er det sjældent, man støder på. Tar’ han gas på mig? Hvis feministen Alexander virkelig mener det, må man frygte hans unge liv ikke varer ret meget længere. Dette er altså statsideologi, der læres ud i skoler og medier, han er offer for en tidlig skoling han ikke kunne overskue i ung alder.

En del danskere forstår ikke, hvordan en majoritet af svenskere kan gå med på, at deres land bliver delt ud til alverden i en sådan hast, at skulle de ombestemme sig i morgen, ville det være for sent. Disse svenskere har ligesom den tragiske feminist fået deres ideologiske skoling fra den svenske stat og medierne. Essencen af den er længslen efter ikke at eksistere i denne verden, multikulturen er svaret og islam er den dødelige medicin. Alexander er matriarkatets mandeideal. Nogle kvinder kender ikke deres eget bedste.

De herskende ideer i Sverige er en nihilisme og en reduktion af livet til en nøgen magtkamp, af landet til blot kvadratkilometer,  og derfor er det helt rimeligt at antage, at Sverige vil ophøre med at eksistere sammen med viljen til at leve. Nogle vil dog godt leve. Imellem de to står den politiske kamp grundlæggende nu, men den bliver svær. Mange af de såkaldt borgerlige er smittet af de samme ideer, jo mere uddannede de er, desto værre. “There are some ideas so absurd that only an intellectual could believe them.” (Orwell)