Av Julia Caesar

Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Låt oss omedelbart upphöra med skitsnacket om islam som fredens och kärlekens religion. Skitsnackandets tid är förbi. De som ännu inte har förstått islams våldsamma agenda är försänkta i mycket djup sömn. Den islamistiska massakern mot journalisterna på satirtidskriften Charlie Hebdo i Paris  (tio journalister och två poliser dödade, fyra svårt skadade) och det efterföljande polismordet och två gisslandramer skördade sammanlagt 17 liv.

Gärningsmännen, de algeriska andragenerationsinvandrarna och bröderna Cherif Kouachi, 32, och Saïd Kouachi, 34, sköts på fredagen till döds vid ett tryckeri i Dammartin-en-Goële där de omringats av den franska specialstyrkan GIGN. Den tredje gärningsmannen, Amedy Coulibaly, 32, med senegalesisk bakgrund, som tagit femton personer som gisslan i den judiska butiken Hyper Cacher vid Porte de Vincennes i östra Paris sköts av polis vid fritagande av gisslan. Fyra personer i gisslan hade då redan dödats av Amedy Coulibaly.

“Vi är profetens försvarare”

Alla tre gärningsmännen ingick i det så kallade Buttes-Chaumont-nätverket som rekryterade stridande till al-Qaida i Irak. I telefonintervjuer som den franska tv-kanalen BFMTV lyckades få med gärningsmännen mitt under de pågående gisslandramerna sa Cherif Kouachi: 

– Vi är profetens försvarare. Jag, Cherif Kouachi, har skickats av al-Qaida i Jemen. Jag åkte dit, och det var Anwar al-Awlaki som finansierade mig.

Islamistdåden en del av al-Qaidas krig mot “otrogna”

Uttalandet ger ledtrådar till krafterna bakom dåden. De ingår i al-Qaidas krig mot “otrogna”. Anwar al-Awlaki var den mycket kände amerikansk-jemenitiske imam och chefsideolog hos al-Qaida som inspirerade bland annat några av 9/11-terroristerna i USA 2001, major Nidal Malik Hasans massaker på militärbasen Fort Hood i Texas 2009 (13 döda, 30 skadade) och Bostonbombarna  bröderna Tsarnajev, 2013 (tre döda, fler än hundra skadade).

En av de mest inflytelserika hjärnorna

Anwar al-Awlaki var en av de mest inflytelserika hjärnorna i al-Qaida och en drivande kraft bakom Inspire Magazine. I en föreläsning 2008 uppmanade han till mord på dem som avbildar Muhammed. Han sa sig vilja göra jihad “lika amerikansk som äppelpaj och lika engelsk som afternoon tea”. I september 2011dödades han av en amerikansk drönare i Jemen, men hans påverkan fortsätter alltså att skörda dödsoffer fortfarande mer än tre år efter hans död.

“Satirtecknarna var inga oskyldiga civila”

Cherif Kouachi sa också i samtalet med BFMTV att de inte alls har dödat civila, eftersom de – i likhet med Sveriges Radios korrespondent Alice Petrén –  inte ansåg de döda satirtecknarna som oskyldiga civilpersoner.

En stund senare var Cherif Kouachi död, skjuten av GIGN. Och SR Ekots chef Anne Lagercrantz hade tvingats be om offentlig ursäkt för Alice Petréns “felsägning”.

“Vi är i krig med islam”

Islamistdåden i Frankrike visar vad vi och i synnerhet våra politiker tydligen behöver påminnas om gång på gång: I samma ögonblick som västliga demokratier öppnar dörrarna för islam är det ajöss med yttrandefrihet, pressfrihet och annan frihet som vi ser som självklar. Alla med någon inblick i islams 1 400 år gamla historia av vidskepelse och utrotningskrig mot “otrogna” vet att det är en ideologi som är inkompatibel med demokrati och demokratiska värden.

“Terrorangreppet i Paris bevisar än en gång att vi är i krig med islam. Inte med ”islamister”, ”våldsamma islamister” eller ”islamistiska fundamentalister”, som vi hörde hela dagen på diverse tv-kanaler i går. Vi är i krig med islam” skriver chefredaktör Lars Hedegaard under rubriken “Idioternas triumftåg” i Dispatch International.

“Det är ett krig som har tvingats på oss”

“Det är inte ett krig vi har önskat oss, utan ett krig som tvingats på oss. För 1 400 år sedan förklarade en krigsherre och massmördare någonstans i Arabien krig mot envar som inte ville böja sig för hans rasande vanvett. Gör vi inte det ska vi dö. Det är kärnan i Underkastelsen – som på arabiska heter Islam.”

Av detta har Europas politiker har ingenting lärt och ingenting förstått. Istället för att göra motstånd mot en imperialistisk mördarideologi välkomnar de den i sina länder och lägger utan att darra på handen upp sina befolkningar som offerlamm på islams slaktbänk. Av obegripliga skäl anser de det viktigare att värna om en besinningslös våldsideologi från 600-talets arabiska sandöknar än om sina egna länders befolkningar. Trots oräkneliga bevis på motsatsen inbillar de sig att islam och demokrati kan samexistera.

Vilka har hat och iskyla i sina hjärtan?

Vilka är det som “har hat och iskyla i sina hjärtan”, för att citera Angela Merkels nyårstal, där hon försökte skrämma de tusentals tyskar som har anslutit sig till Pegida (Patriotiska européer mot islamiseringen av Väst) från att fortsätta demonstrera mot islamiseringen av sitt land.

Inte är det de vanliga tyskar som går ut på gatorna i fredliga demonstrationer i Dresden. Om de drabbade parisarna har iskyla i sina hjärtan beror det sannolikt på att de är fullkomligt skräckslagna.

När blir priset för “det öppna samhället” för högt?

Det är detta debatten efter jihadmassakern i Paris måste handla om: Hur många islamistiska terrordåd, hur många oskyldigt slaktade ska vi behöva räkna till innan Europas dhimmipolitiker inser elementära fakta och stoppar den pågående muslimska ockupationen av sina länder?

Hur många oskyldiga slaktade krävs innan Europas dhimmijournalister börjar besinna vad de inte bara medverkar till utan aktivt driver på? Hur många liv måste offras i frontalkollisionen mellan religionsfrihet och yttrandefrihet innan priset för “det öppna samhället” blir för högt? Ettusen? Tiotusen? Femhundratusen? Miljoner?

Stoppa invandringen från muslimska länder

I reaktionerna på islamistdåden i Frankrike finns ännu inga ansatser till relevanta politiska slutsatser av ytterligare ett massmord på yttrandefriheten och oskyldiga människor. Okunnigheten är kompakt, hyckleriet satt i system. Mörker vilar över den kontinent som har gått igenom Upplysningen.  Allra mörkast är det i Sverige.

Det kommer en tid när politikerna tvingas vidta obekväma åtgärder – som att stoppa invandringen från muslimska länder. De ska bara låta ytterligare ett antal tusen människoliv gå till spillo först, innan de tvingas erkänna realiteterna och handla.

Allmänheten ska förhindras att dra relevanta slutsatser

Inte bara islam utan också journalisterna visar sina rätta ansikten i samband med islamistdåden i Frankrike. Knappt hade de mördades kroppar hunnit kallna förrän media börjat lägga ut sina vanliga desinformationsslöjor. Vid det här laget har vi lärt oss att efterspelet till varje islamistiskt terrordåd följer en uppgjord och förutsägbar liturgi. Alla läser ur samma regelbok, som verkar vara en bilaga till koranen. Så också nu.

“Islam”, “islamist”, “jihad” och “jihadist” är förbjudna ord. Svenska media kemtvättar nitiskt sitt språk och undviker med stor precision ord som får människor att förknippa islamistiska terrordåd med i-ordet. Dåden har begåtts av “män” – som bara råkade vråla “Allahu Akhbar” och att de “hämnats profeten” medan de sköt eller bombade. Allmänheten ska till varje pris undanhållas relevanta fakta och förhindras att dra korrekta slutsatser om vad islam innebär.

Nu är tid för floskler och krokodiltårar

Nu är tid för innehållslösa floskler av typen “hot mot det öppna samhället” och “fruktansvärt illdåd”.

Nu “går våra tankar till de anhöriga”.

Nu är tid för krokodiltårar över en hotad yttrandefrihet från dem som i åratal inte har gjort annat än att ägna all sin kraft åt att just begränsa yttrandefriheten för oliktänkande och med hugg och slag förfölja, stigmatisera och brännmärka oss alla som har “fel” åsikter och inte får plats i den allt trängre åsiktskorridoren.

Massakern på Charlie Hebdos redaktion riktade sig mot kolleger till de svenska journalisterna. De borde känna sig djup berörda och känna solidaritet med sina mördade kolleger. I så fall döljer de det väl. Den mediala teatern är så förutsägbar att den gör mig illamående.

Bekymren gäller muslimerna – inte de döda fransmännen

I SVT Rapports 16-sändning (tidskod cirka 06:20) på onsdagen, samma dag som massakern på Charlie Hebdo, demonstrerar programledaren Ulf Wallgren att det är muslimernas väl och ve som i första hand bekymrar honom – inte de mördade och utsatta fransmännen:

“Frankrike är ju ett land där väldigt många muslimer bor. Hur kommer det här att påverka deras situation i nuläget?”

Vilken fråga samma dag som tolv oskyldiga människor kallblodigt mördats! Frågan ställs till SVT:s före detta Europakorrespondent Christian Catomeris, ett av SVT:s absolut värsta vänsterelement som inte försummar något enda tillfälle att tala om den utbredda “islamofobin” i Frankrike och det förskräckliga Front National. Han tycker givetvis mest synd om islamisterna som han tror nu kommer att drabbas av mer “islamofobi”.

Islam nämns inte en enda gång

I SVT Rapports 19.30-sändning senare på onsdagen  lyckas programledaren Filip Struwe med hjälp av reportrarna Stefan Åsberg och Ulrika Bergsten ta sig igenom hela nyhetspresentationen av islamisternas massaker utan att en enda gång nämna ordet islam. Han är mest intresserad av att få veta “hur stämningen är” i Paris. Ja, vilken stämning kan man förvänta sig efter massmord på tolv personer? Ny intervju med Christian Catomeris, som kallar Charlie Hebdo “grov” och “plump”.

För varje dag förskjuts tyngdpunkten i nyhetssändningarna – bort från brottsoffren till att handla om hur muslimerna mår. Innan vi hinner blinka iscensätter svenska media sin kriminella tvärtom-agenda och gör klart att det är muslimerna som är offren fast det var franska journalister som mördades.

Det är anstötligt, det är obscent, det är vidrigt. Tro aldrig att svenska journalister har nått sin bottennivå! Deras potential att sjunka ännu lägre är utan slut

Den fredliga majoriteten är irrelevant

Punkt 2 på medias standardagenda låter inte vänta på sig. Det är alla som slår fast att islam inte har någonting alls med terrordåden att göra, att islam är “fredens religion” som inte tillåter att man dödar andra människor. Det är ren lögn. Koranen innehåller otaliga uppmaningar att döda “otrogna”, det vill säga icke-muslimer, varhelst man påträffar dem.

Den ena lögnen efter den andra trycks ner i halsen på en okunnig allmänhet som inte har läst koranen och tror att det som sägs i media är sant. Hur många tusen döda ska islam skörda innan journalisterna slutar ljuga? Det är säkert sant att en majoritet muslimer – i motsats till den massmördare de dyrkar – är fredliga människor. Men den fredliga majoriteten är totalt irrelevant. Precis som den fredliga majoriteten tyskar var irrelevant under nazitiden och den fredliga majoriteten i Kina var irrelevant under Maos slakt på 70 miljoner kineser. Eller alla miljoner fredliga Sovjetmedborgare som levde under Josef Stalins skräckdiktatur.

“Det är fanatikerna som styr islam”

Journalisten Paul E. Marek skriver lysande om fenomenet i artikeln “Why the Peaceful Majority is Irrelevant” – en text som borde sättas i händerna på varenda journalist. Han skriver:

“Gång på gång får vi veta att islam är fredens religion och att en majoritet muslimer bara vill leva i fred. Det kanske är sant, men det är helt irrelevant. (…) Det är fanatikerna som styr islam. Det är fanatikerna som marscherar. Det är fanatikerna som driver krig över hela världen. Det är fanatikerna som slaktar kristna eller klaner i Afrika och gradvis tar över hela kontinenten. Det är fanatikerna som bombar, skär huvudet av, mördar och begår hedersmord. Det är fanatikerna som tar över den ena moskén efter den andra. Det är fanatikerna som stenar och hänger våldtäktsoffer och homosexuella.”

“De fredsälskande muslimerna har gjorts irrelevanta av fanatikerna. De har gjorts irrelevanta av sin egen tystnad. Om de inte gör sig hörda kommer de att vakna upp en dag och upptäcka att fanatikerna äger dem, och slutet på deras värld har börjat.”

Islamisterna lyder koranen

I en video från en föreläsning i USA ger journalisten Brigitte Gabriel en muslimsk kvinna ett mycket tydligt svar på tal i samma ämne.

Det är de radikala islamisterna – fanatikerna – som dödar. Det är islamisterna i IS (Islamiska staten), al-Qaida, al-Shabaab, al-Nusrafronten, Boko Haram och andra terrornätverk som visar islams rätta ansikte. Dessa satans mördare följer koranen till punkt och pricka. De gör exakt vad deras förebild Muhammed föreskriver.

En procent i Frankrike = 50 000 presumtiva terrorister

Författaren Theodore Dalrymple skriver:

“Om bara en procent av Frankrikes muslimer dras till terrorism betyder det mer än 50 000 personer, mer än tillräckligt för att förstöra ett samhälle.”

“Jihadisterna har en stor pool de kan rekrytera ur, och det finns goda skäl att tro att mer än en procent av Frankrikes unga muslimer är uttalat franskfientliga. Antalet jihadister från Frankrike som krigar i Syrien uppskattas till 1 200, lika många som en procent av Frankrikes armé.”

De som överlevt har förlorat friheten för resten av livet

Islams krig mot yttrandefriheten har skördat många offer. Massakern mot Charlie Hebdo var de senaste. De blir hela tiden fler. Salman Rushdie, Hitoshi Igarashi (1947-1991), William Nygaard, Peter Mayer, Ettore Capriolo, Flemming Rose, Kurt Westergaard, Theo van Gogh (1957-2004), Ayaan Hirsi Ali, Sooreh Hera, Geert Wilders, Lars Hedegaard, Lars Vilks – alla har de hotats till livet eller mördats av islamister. De som har överlevt har för återstoden av sina liv förlorat sin frihet. Många lever med ständigt livvaktsskydd.

Terrordåd riktade mot yttrandefriheten

Utan anspråk på att vara komplett är här en lista över de senaste årens hot och islamistiska terrordåd riktade mot yttrandefriheten, inklusive dåd som förhindrats i sista stund.

Amsterdam november 2004 – regissören Theo van Gogh mördas på öppen gata i Amsterdam av islamisten Mohammed Bouyeri. 2005-2006 – Muhammedbilderna skakade världen. Jyllands-Posten hade i september 2005 publicerat tolv satirteckningar föreställande Muhammed. Två imamer, Raed Hlayhel och Ahmed Abu Laban, åkte på lögnturné i Mellanöstern och eldade de muslimska massorna till upplopp. Resultat: mer än 300 döda. 2007 – Abu Omar al-Baghdadi, ledare för terrornätverket al-Qaida i Irak, utfäster en belöning på 100 000 dollar till den som mördar konstnären Lars Vilks. För den som mördar Ulf Johansson, då redaktör för Nerikes Allehanda som hade publicerat Lars Vilks, väntar en belöning på 50 000 dollar. 

I oktober 2009 grips en amerikansk kvinna som kallade sig “Jihad Jane” men heter Colleen LaRose, och senare också hennes kumpaner på Irland – för planer på att mörda Lars Vilks.

Chicago oktober 2009 – 49-årige David Coleman Headley grips på Chicagos flygplats när han ska stiga på ett plan mot Pakistan för att träffa den islamistiske terrorledaren Ilyas Kashmiri (1964-2011) och samarbeta om ett planerat terrorattentat mot Jyllands-Posten. Headley hade en flygbiljett bokad till Köpenhamn den 29 oktober och hade rekognoscerat på plats.

En grupp terrorister skulle ockupera tidningens huvudredaktion, mörda journalisterna och köra en lastbil fullastad med sprängmedel in i byggnaden. Ilyas Kashmiri var hjärnan bakom blodbadet i Bombay, en tre dygn lång blodig massaker mot oskyldiga civila i november 2008 som skördade 164 dödsoffer och mer än 300 skadade. Även Headley var inblandad i massakern.

Stockholm 11 december 2010 – svensk-irakiern Taimour Abdulwahab iscensätter ett självmordsattentat på Bryggargatan i centrala Stockholm. Avsikten var att ta med sig så många julshoppande människor som möjligt i döden, men han lyckades bara spränga sig själv. I ett mail avsänt till TT, Tidningarnas telegrambyrå, och Säpo en kort stund före explosionerna anger han “grisen Vilks” som en av orsakerna till dådet.

Lars Vilks är den ständiga måltavlan

Lars Vilks är den ständiga måltavlan för islamisternas hot och har utsatts för flera attentat och mordförsök. I maj 2010 överfölls han när han föreläste på Uppsala universitet.  Samma månad utsattes han för försök till mordbrand i sitt hem av två bröder från Landskrona.

Köpenhamn 29 december 2010 – svenska Säpo i samarbete med danska PET lyckas i sista stund avvärja en planerad terrorattack mot Jyllands-Posten. Fyra personer med utländsk bakgrund, bosatta i Sverige, greps och dömdes i juni 2012 till vardera tolv års fängelse; Mounir Dharhri, 46, Munir Awad, 31, Omar Aboelazm, 32, och Sahbi Zalouti, 39 år. Tre av dem har svenskt medborgarskap, Mounir Dharhri har tunisiskt medborgarskap.  Deras plan var att fullfölja det David Coleman Headley inte lyckades med.

Svenska journalister likgiltiga inför islamisthot

Att kolleger i vårt grannland Danmark hotas av att slaktas av islamister borde engagera svenska journalister. Det skulle ju lika gärna kunna vara deras huvuden som planerades att rulla utanför tidningsofficinerna i Marieberg och Globen eller radio- och TV-husen på Östermalm. Men rättegången i danska Glostrup mot de fyra terroristerna tegs ihjäl av svenska media.

Svenska journalister har genomgående visat sig likgiltiga inför de islamistiska hoten. I de högstämda deklarationerna om yttrandefrihet finns alltid en smitlucka, en reservutgång. Tydligast visar det sig i inställningen till Sveriges mest mordhotade person, konstnären Lars Vilks.

Vilks rondellhund “en usel jycke”

När sju islamistiska terrorister greps på Irland och ”Jihad Jane” greps i USA 2009 skriver en av den goda vänstersmakens representanter, kulturjournalisten Ulrika Knutson i Fokus  att hon (efter att ha dömt ut Lars Vilks rondellhund som en ”usel jycke”) ”har svårt att se den förvirrade Jihad Jane och hennes meningsfränder som ett globalt hot mot yttrandefriheten”.

Knutson drar slutsatsen att

“Det planerade dådet är alltså en isolerad idé av marginaliserade fatalister i nådens år 2010. De handlar inte på uppdrag av någon annan än sig själva.”

Samt: “Världens kämpar för Yttrandefriheten kan ägna krafterna åt värdigare uppgifter.”

“Jag vill inte betala för Lars Vilks livvakter”

I oktober 2012 skrev SR-medarbetaren Täppas Fogelberg i en debattartikel  att han har tröttnat på att betala för Lars Vilks polisskydd. “Konstnären verkar mest besatt av uppmärksamhet” påstod han.

“Jag vill inte längre avlöna hans livvakter via min skattsedel. Dra in polisbevakningen och lägg ut stormningen av Lars Vilks hus på Youtube – se det som ett konstprojekt” skrev Fogelberg. “Han borde räddas från sig själv innan han kostar oss ännu mer pengar.”

“De politiska ledarna i Väst behöver terror”

När den 28-årige somaliske terroristen Muhudiin Mohammed Geele på nyårsdagen 2010 lyckades slå sönder ytterdörren och ta sig in i Muhammedtecknaren Kurt Westergaards hus utanför Århus, beväpnad med yxa och kniv för att mörda honom, skriver Dan Jönsson, en av Dagens Nyheters talrika kulturmarxister (han fick senare sparken av Gunilla Herliz):

”Men terrorattacker drabbar nu inte vilka tecknare eller kontorsbyggnader som helst. Vill Västvärlden verkligen få slut på terrorn och göra livet tryggare för danska karikatyrtecknare finns det ett enkelt recept. Man kan i så fall lägga ner krigen i Irak och Afghanistan och montera ned det ekonomiska system som gör en liten minoritet av världens befolkning fantastiskt rik på den fattiga majoritetens bekostnad.

Fast det kanske det inte är värt? Varje gång jag hör en politiker dra den om ”ett angrepp på demokratin och det öppna samhället” förstärks mitt intryck av att de politiska ledarna i Väst egentligen behöver terror.” (Dagens Nyheter 4 januari 2010).

Thomas Mattsson slår sig för bröstet

Storhycklaren Thomas Mattsson slår sig för bröstet och publicerar Charlie Hebdo’s senaste satirteckning över hela förstasidan och tre uppslag i Expressen. Denne samvetslöse man är i desperat behov av att rentvå sig efter Expressens vidriga jihad mot yttrandefriheten i slutet av 2013, riktad mot vanliga privatpersoner som skrivit anonyma kommentatorer på nätet. Tillsammans med dömda våldsbrottslingar i den så kallade Researchgruppen röjde tidningen kommentatorernas identitet, gjorde oanmälda hembesök och hängde ut dem med namn och bild. Expressens kampanj kallades på bästa Stasimanér “Granskning av främlingsfientligheten”, men avsikten var att tysta obekväma åsikter, helst för alltid.

Jim Olsson, 67, pensionerad docent i fysikalisk kemi, var en av dem som fick hembesök av Expressens Jimmy Fredriksson med fotograf och bad dem dra åt helvete.

DN håller yttrandefrihetens fana högt

Dagens Nyheter vill inte vara sämre hycklare utan håller tillfälligt yttrandefrihetens fana högt. I en ledare  – som blir extra anstötlig för att den är skriven som en parafras på Martin Luther King’s berömda “I have a dream”-tal 1963,  – deklarerar tidningen att man “tror på flera sanningar, flera åsikter som får brytas mot varandra i öppen debatt”.

“Vi står mot dem som vill förbjuda yttranden som just de själva ogillar. Vi står mot dem som vill garanteras en tillvaro kliniskt ren från friktion och aldrig möta något som riskerar att utmana deras egen syn på världen och sig själva.”

Jaha?

Dagens Nyheter vill

“se ett flöde av människor, varor och idéer över gränser och tror att när en kultur möter en annan blir summan större än två kulturer.”

Och visst, summan blev ju onekligen större när två kulturer möttes i Paris.

Tystnad är också mediechefernas mål

En annan storhycklare, Jan Helin, skriver i Aftonbladet:

“Terror skapar rädsla som skapar självcensur som till slut bara kan skapa tystnad. Därför måste rätten att uttrycka sig, rätten att skämta, ovillkorligen försvaras av det öppna samhället. De extremister som åberopar religion för att rättfärdiga mord och terror kan aldrig tillåtas stå oemotsagda. Tystnad är terroristernas mål.”

Tystnad är inte bara terroristernas mål. Det är också Thomas Mattsssons, Jan Helins, Peter Wolodarskis, Svenska Dagbladets ställföreträdande chef Olle Zachrissons (lyssna på lördagens P1 Medierna, (tidskod 18:50), SR-chefen Cilla Benkös, nya SVT-chefen Hanna Stjärnes och många andra mediechefers och journalisters mål.

Statliga vakthundar tillsatta för att förhindra en öppen debatt

Nu passar det att låtsas vara heroiska förkämpar för yttrandefriheten och gråta krokodiltårar över mördade journalister. Ett par dagar tills Parismassakern har klingat av. Sedan torkar vi tårarna, slår ihop klackarna och fortsätter vardagskneget med att mörklägga fakta och bekämpa yttrandefriheten.

Ni påstår att “Je suis Charlie.” Nej, det är ni inte. Det är er förbannade plikt att vara obekväma. Men svenska journalister i allmänhet (det finns enstaka undantag) är inget annat än statliga vakthundar tillsatta för att så långt möjligt förhindra en fri och öppen debatt.

“Man kränker människor i deras tro”

Nu sitter en tvättäkta islamist i den svenska regeringen, bostadsminister Mehmet Kaplan (mp). Han stöder inte yttrandefriheten.

I debatten om Muhammedkarikatyrerna 2006 sa han:

“Det här handlar inte om yttrandefrihet utan att man kränker människor i deras tro. Jag kan inte se någon yttrandefrihet råda i detta. Det är en provokation som inte går att stödja. […] Det är fel att ta upp det som en yttrandefrihetsfråga. Det handlar om en maktfråga, där en utsatt grupp provocerats och där man på förhand kunde förstå att de skulle känna sig kränkta. Då kan man inte komma dragande med yttrandefrihet.”

Muslimerna får känna sig hur kränkta som helst

Men yttrandefriheten finns inte till för att hålla muslimer på gott humör. Det gives inga undantagsklausuler för muslimer i något som helst avseende. I Sverige har alla laglig rätt att kritisera och driva med alla ideologier, även islam. Muslimerna får känna sig hur kränkta som helst.

Yttrandefriheten är inte avsedd att skydda den salongsfähiga konsten och den goda smaken. De behöver inget lagligt skydd. Yttrandefriheten ska värna det tabubelagda, det smaklösa, det fula och kontroversiella. När yttrandefriheten hotas av en barbarisk och totalitär ideologi ska journalisterna självklart ställa sig på barrikaderna och försvara vår rätt att uttrycka oss fritt, oavsett om uttrycksmedlen faller muslimer i smaken.

“Uppslutningen har varit minst sagt skral”

Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, en av ytterst få svenska journalister med integriteten i behåll, gör ett dystert facit av vad som väntar efter islamistdåden i Frankrike:

“Under dessa år har uppslutningen bakom yttrandefriheten varit minst sagt skral. Tyvärr talar inte mycket heller för att onsdagens massaker kommer att ge något varaktigt stöd för dem som riskerar sina liv.

Yttrandefriheten är nämligen obekväm. Och det måste den kunna vara. Annars vore det inte yttrandefrihet.”

Av Julia Caesar

Tidligere klummer og kronikker af samme forfatter.