Nätet översköljs av hyllningar till “svenska” jihadterrorister

We are in the midst of a Third World War, says Pope

I Berlingske skriver Kasper Elbjørn “Vi er i krig.” Hvis man synes, det endnu er lidt overdrevet, kan man dog ikke nægte at Folketinget gør hvad de kan, for at sprede Mellemøstens krige hertil. Nu opruster de for millioner, men de tør ikke vedtage noget, der kan gøre de “vrede unge mænd” mere vrede. De er bange for fjenden,  og han lugter det. Prøv at læs Spengler én gang til og sammenlign realitetsniveaerne: Too many ‘most wanted men’

On his return journey from his visit to Korea this week, Pope Francis lamented the growing number of conflicts across the globe, saying that we “are now in World War III”. He told journalists on board the papal plane: “Today we are in a world at war everywhere. A man said to me, ‘Father, we are in World War III, but spread out in small pockets everywhere.’ He was right.”

In an extraordinary intervention, the Pope on Monday implied that military action might be necessary to stop the jihadists of the Islamic State (IS) in Iraq, though he ruled out the use of bombs. More than 100,000 Christians have been driven from their homes by Islamist terrorists. He said that he is considering going to northern Iraq to show solidarity with those who have been murdered, raped and exiled by the IS. He added that strong measures were “justified” – so long as these were not the acts of only one country. “In those cases where there is an unjust aggression, I can only say that it is legitimate to stop the unjust aggressor,” he said. “I underscore the verb ‘stop’. I don’t say ‘to bomb’ or to ‘make war’, but to ‘stop’.” The Tablet

Gamle reflekser dør ikke så lett

Av HANS RUSTAD

Hvordan takler venstreaktivistene fra 60-tallet møtet med dagens jihadister? Dårlig. Jan Guillou er et skrekkens eksempel. Han snur hele situasjonen på hodet: Sverige er ikke truet av antisemittisme, men av islamofobi.

Guillous “analyse” er samtidig en gravskrift over hans egen status: Tro til det siste med en voldelig idealisme, som indirekte solidariserer seg med de nye voldsmennene.

Også i Sverige snakker jøder om at de føler seg utrygge og vurderer å forlate landet. Guillou latterliggjør dem. Det er moskeene som er truet, ikke synagogene.

Efter att mer än ett dussin moskéer i Sverige utsatts för mordbrand och andra attentat har polismakten beslutat att ta till exceptionella krafttag. Man har posterat stridsutrustade specialpoliser med särskilt häftiga tyska kulsprutepistoler utanför landets synagogor och judiska skolor. Samtidigt dånar en våldsamt aggressiv debatt på landets liberala ledarsidor om antisemitismen i Sverige. Inte, således, om den dominerande formen av svensk rasism som riktar sig mot araber och muslimer.

Nu, mina damer och herrar, träder vi in i den svenska politiska debattens helvetesrum. Ty varje försök att analysera eller förstå mekanismerna bakom denna uppochnedvända ordning utlöser traditionellt nya avgrundsvrål från liberalerna.

Man merker at Guillou nyter å sette fingeren i øyet på det han kaller det liberale Sverige. Men samtidig er situasjonen såpass alvorlig at det han sier får en egenvekt. Hvem er det han solidariserer seg med, og hvem er det han håner?

För dem, som vill framställa Sverige som ett antisemitiskt snarare än islamofobiskt land, är varje lögn och överdrift ett av det höga ändamålet helgat medel.

Det er en ganske “frisk” uttalelse, særlig den om at “hver løgn og overdrivelse helliger det gode formålet”. Overfallet på jøder er altså løgn og overdrivelser.

Guillou har den samme sinnelagsetikken som dagens islamister. De blir krenkt. Nå blir Guillou krenkt på historiens vegne, på Sveriges vegne.

Tanken att den svenska juden­heten börjat förbereda sig på flykt ur landet är inte bara hårresande. Den är en oerhörd förolämpning.

Altså ikke feil, villedende, men en forulemping. Hvorfor? Fordi Sverige er landet som reddet jødene, eller rettere: Ga dem en trygg havn. Men kan man rose seg selv av ikke å ha avvist jøder på flukt? Det var ikke svenskene som reddet jødene, det var danskene og den norske motstandsbevegelsen. Den svenske venstresiden har ellers vært svært så opptatt av Sveriges kollaborasjon med Nazi-Tyskland. Nå identifiserer Guillou seg plutselig med det offisielle Sverige.

Denne påberopte stolthet gjør at han kan hevde noen som åpenbart er en løgn:

Och just den nazistiska historien har gjort antisemitismen till den mest föraktliga, och därför minst frekventa, formen av rasism i vårt land.

Det er påviselig feil. Sverige har en aktiv nynazistisk bevegelse, og en stor venstreside som er innbitt anti-israelsk og antisionistisk, uten brannmur mot antisemittisme. Venstresiden bærer et stort ansvar, liksom i Norge, for at tilflyttede muslimer tror antisemitisme er stueren.

Två händelser nyligen har utlyst den pågående hysterin.

Skriver Guillou og mener Paris- og København-terroren. Men det er ikke noe å hisse seg opp over. Alle er skjønt enige om at de var fordømmelsesverdige. Så hva er det å bråke for?

Vansinnesutbrottet i den liberala pressen blir ändå absurt nog ett bevis på hur omöjlig en antisemitisk hållning är i Sverige. Men samtidigt har vi ett politiskt parti i vår riksdag, med mer än tio procent av befolkningen bakom sig, för vilket islamofobin är en politisk hörnsten.

Islamofobien, ikke antisemittismen, er problemet. Nå har hysteriet lært jihadistene at det lønner seg å angripe journalister. Underveis har de oppdaget at også angrep på jøder gir stor omtale.
Dette er noe de har snublet over, mener Guillou.

Att vettvillingarna inom den islamistiska terroriströrelsen förstått att angrepp mot europeiska journalister ger tio gånger så stor publicitet som mot poliser eller militärer får vi nog ta för givet. Om de inte begrep det tidigare så har de nu upplysts om att angrepp på enskilda judar kan vara lika effektivt.

Sebraen endrer ikke striper. Guillous egen voldsfortid gjør det lett å forklare tiltrekningen til dagens politiske voldsmenn.

Denne kommentaren synes Aftonbladet det var greit å trykke.