Av Finn O. Sommerlund

I maj sände Sveriges Radio P1 ett avsnitt i programserien Filosofiska rummet med rubriken Tredje världskriget. I programmet diskuterade historikerna Wilhelm Agrell, Kristian Gerner och Lina Sturfelt, med utgångspunkt i de två världskrigen, riskerna för ett tredje världskrig. Samtalet berörde definitionsfrågor kring konflikter och världskrig och hur vi bör se och värdera de pågående krigen i Mellanöstern idag.

Inledningsskedet av ett världskrig

Programmet uppmärksammades av bland andra Aftonbladet som följde upp sändningen med en intervju med historikern Wilhelm Agrell, som publicerades i tidningen i juni. I Aftonbladets artikel utvecklar Wilhelm Agrell sin ståndpunkt att vi redan befinner oss i inledningsskedet av ett tredje världskrig. Agrell menar att konflikten mellan västvärlden och olika muslimska terrorgrupper, bland andra den Islamska staten IS, bör ses som ett pågående världskrig. En konflikt som troligen bara har börjat och som med största sannolikhet kommer att sprida sig och dra in fler och fler länder. Agrell varnar speciellt för vår oförmåga att förstå magnituden av konflikten då den har startat gradvis och bara relativt sakta trappas upp.

I oktober genomför Nato sin största övning sedan 2002. 36 000 soldater ska öva för att möta hotet från den Islamiska Staten IS, till land, till sjöss och i luften. Ett antal alliansfria länder inklusive Sverige kommer att delta i övningen. Bild: General Hans-Lothar Dornröse, överste befälhavare för Allied Joint Force Command Brunssum. Ett av Natos två europeiska insatskommandon. (Reuters)

I vår föreställningsvärld ska ett framtida tredje världskrig komma att stå mellan stormakter som förklarar krig mot varandra och en därpå följande mobilisering. Att ett världskrig kan komma smygande och trappas upp steg för steg har vi inte varit mentalt förberedda på.

Det förefaller enligt Agrells resonemang inte heller omöjligt att Sverige kan bli indraget i ett eskalerande storkrig. Enligt Agrell är framförallt konfliktspridningens oförutsägbarhet farlig. Han nämner också det han kallar resandeproblematiken: Öppna gränser och terrorister som tar sig in till Europa via asylsystemet kan snart göra tidigare stabila europeiska länder instabila. Om IS lyckas etablera sig i Europa kan vi enligt Agrell komma att få uppleva krigshandlingar som går långt utöver det vi idag ser i form av enskilda attentat.

Potentiella faror i Sverige

Att IS med största sannolikhet kommer att lyckas etablera sig i Europa och utföra terrordåd i någon form bör stå klart för de flesta bedömare. Då hundratusentals asylsökande varje år tar sig in i Europa utan ID-handlingar är det inte ens en utmaning för IS att skicka in sina terrorister. De reser helt enkelt in och etablerar sig med hjälp av asylsystemet.

Svenska myndigheter rapporterar att ett fyrtiotal krigsförbrytare och terrorister har försökt att ta sig in i Sverige det senaste halvåret. Antalet allmänfarliga individer, som har lyckats ta sin in i landet, kan befaras vida överstiga det antal som har fastnat i det grovmaskiga kontrollnätet. Därtill kommer en stor minoritet muslimer i Sverige, runt en halv miljon, där en inte obetydlig andel sympatiserar med IS. Enligt danska uppskattningar sympatiserar var fjärde ung muslim i Danmark med islamismen.

Antalet potentiellt militanta muslimer i Sverige lär vara svårbedömt men säkerhetspolisen räknar dem i alla fall i hundratals. Det faktum att runt 300 muslimer från Sverige redan har rest till Syrien för att där ansluta sig till IS gör att den siffran känns grovt underskattad. I de stora europeiska länderna, Storbritannien, Frankrike och Tyskland, uppgår antalet potentiellt militanta islamister enligt säkerhetskällor till tusentals.

I Sverige diskuteras nu åter igen om landet ska bidra med JAS-plan för att bekämpa IS. Därmed skulle Sverige förstärkt markera mot IS och som en aktivare part, i betydligt högre grad än tidigare, dra på sig IS-terroristernas uppmärksamhet. Kombinationen av att förklara krig mot den Islamiska Staten samtidigt som Sverige härbärgerar hundratals IS-sympatisörer, bildar tillsammans med en stor muslimsk minoritet i landet, som med sin numerär utgör en bred rekryteringsbas för muslimsk nationalism och revanschism, en mycket akut fara för det svenska folket.

”Huvudansvariga myndighetschefer för invandringsadministrationens tillkortakommanden och de konsekvenser det får för Sverige och dess befolkning.” T.v. Mikael Ribbenvik, ställföreträdande generaldirektör och operativ chef för det svenska Migrationsverket. T.h. Anders Danielsson, Generaldirektör. Foto Joachim Kepner

Den etniska faktorn

Det Agrell nämner i radiosändningen men som Aftonbladet väljer att inte ta upp i sin artikel, är den etniska faktorn som destabiliserande parameter och orsak till krig. Agrell tar upp den så kallade identitetspolitiken som drivs hårt i Sverige och som bland annat inrymmer särrättigheter för nationella, och påstått nationella, minoriteter. Enligt den politiskt korrekta doktrinen ses Sveriges invånare inte längre som individer utan som gruppmedlemmar tillhörande olika etniciteter och religioner eller tillhörande grupper med särskilda sexuella läggningar. Denna politik, tillsammans med massinvandringspolitik och mångkultur, där assimilering motarbetas, är en destabiliserande faktor för landet.

Sverige och propagandan

Att Aftonbladet, som emellertid av många ses som en del av den vänsterextrema lobbyn, tar upp delar av Agrells resonemang, är något anmärkningsvärt. Tidningen får, genom sin relativt starka ställning på mediemarknaden, sin agendajournalistik och mångkulturpropaganda, anses vara medansvarig till omvandlingen av Sverige från en fri, homogen, demokratisk och fredlig nation till ett mångkriminellt, politiskt korrekt och potentiellt instabilt EU-län. Föga förvånande är Aftonbladet inte heller i stånd att återge de väsentligaste delarna av Agrells resonemang. Tidningen väljer att inte dra eller publicera några politiska slutsatser som kan kasta en skugga över det mångkulturella projektet, som redaktionen brukar försvara till det yttersta. Slutsatser som att världen inte är redo för internationalism och mångkultur. Att den aldrig har varit det och förmodligen aldrig kommer att bli det.

Den svenska statens infantila försök att på några år skapa ett så kallat mångkulturellt samhälle har redan misslyckats. Det var dömt att misslyckas från dag ett och många förstod det redan från början. Media och politiker har försökt att sälja in idén om mångkultur som nytänkande och innovation. Nog är mångkultur nytt i Sverige men det är inget nytt i Europa. Det finns många stater som har byggt på mångkultur och flera av dem har spruckit just på grund av den: Österrike-Ungern, Jugoslavien, Tjeckoslovakien, Sovjetunionen. Det finns etniska spänningar i dagens Spanien, Italien, Irland, Belgien för att nämna några. Skottarna förlorade nyligen valet om självständighet. Det är krig i Ukraina. Alla dessa spänningar är oberoende av massinvandringen från Mellanöstern och Afrika. Den stora invandringen av människor från regionen kommer ytterligare att spä på de etniska spänningarna i Europa.

Det är dags för svenska väljare att börja intressera sig för etniska och demografiska frågor och fundera över om de inte har blivit grundlurade av vänstermedia och inkompetenta politiker. Kan man inte sin historia så är risken stor att man blir lurad. Ju yngre man är som väljare desto större är risken att man tror på partiernas sockersöta världsförbättringspropaganda. Dels har man som ung väljare inte hunnit skaffa sig den politiska och historiska allmänbildning som kommer med åren. Dels har man inte tid med politik utan man har praktikaliteterna kring sin egen framtid att tänka på. Och det hör ungdomen till att vara godtrogen och med det en naturlig längtan att vilja tillhöra gruppgemenskapen. Då flyter man med i huvudströmmen av den mångkulturella ideologin som propageras i media och i skolor.

Därför riktar sig den mångkulturella propagandan till barn och ungdomar och implementeras i skolundervisningen. Därför prånglas den ut via populärmusiken, via ungdoms- och barnprogram i svensk radio och tv. Därför censureras äldre produktioner varmed traditionella värderingar får vika: För att man inte så lätt omprogrammerar vuxna människor. Ett mångkulturellt samhälle som bygger på att den inhemska befolkningen ska släppa ifrån sig makt och tillgångar frivilligt, helt utan egennytta men till sin egen nackdel, måste muras upp underifrån. Så skapar man också en generationskonflikt och en klyfta mellan unga och äldre, vilket ytterligare påskyndar urvattningen och avvecklingen av de sammanhållande traditionella strukturerna i samhället och återstoden av den svenska folkkulturen.

Europa och minoriteterna

Den som kan närhistorien vet varför det är inbördeskrig i Ukraina. För att en stor minoritet etniska ryssar hamnade på fel sida gränsen när Ukraina blev självständigt. Givetvis också för att den ryska regeringen anser sig ha en rad intressen i regionen som de inte vill överlåta till andra stormakter. Den ryska minoriteten i Ukraina är ett av dessa ryska intressen. Och den är ett användbart verktyg för Ryssland för att hävda sin rätt till inflytande i Ukraina.

Det råder ett växelvist nyttoförhållande mellan nationella minoriteter och främmande staters maktanspråk. I början av 2008 höll Turkiets regeringschef Recep Tayyip Erdogan ett beryktat tal i tyska Köln där han uppmanade Tysklands tre miljoner invandrade turkar att inte låta sig assimileras. För att miljontals av hans landsmän med en turkisk identitet bor i Tyskland, kan Turkiet ställa krav på den tyska regeringen. Krav som rör den turkiska minoritetens kulturella rättigheter och som kan användas som förhandlingsargument i en rad olika frågor: Säkerhets- och handelspolitiska, kulturella, religiösa.

Därför finansierar Saudiarabien moskéer i Sverige, för att befästa den muslimska närvaron, för att förankra dess kultur och för att genom en växande minoritet invandrande muslimer få politiskt inflytande och förhandlingsutrymme i väst. Den svenska sjuklöverregeringen är en av de mest liberala och vårdslösa regeringarna i Europa när det gäller att bevilja byggandet av utlandsfinansierade moskéer.

Turkiets dåvarande ministerpresident Recep Tayyip Erdogan I Köln 2008: “Assimilering är ett brott mot mänskligheten”

En liknande situation som i Ukraina råder i de baltiska staterna. Där finns stora ryska minoriteter vars rättigheter Ryssland anser sig bevaka. Och den ryska minoriteten i Baltikum vill gärna få dem tillgodosedda och bevakade. När baltstaterna efter Sovjetunionens upplösning blev självständiga var den Europeiska Gemenskapen snabb med att ställa krav på baltstaterna att den ryska minoriteten i Baltikum skulle få sina intressen tillgodosedda. Den fick under inga omständigheter utvisas.

Som en parallell hamnade efter första världskriget miljontals tyskar på fel sida gränserna när segermakterna delade upp imperiet Österrike-Ungern, knoppade av tyska landområden och införlivade dem i angränsande stater. Även polacker, tjecker, ungrare, rumäner, turkar, bulgarer, vitryssar, serber och kroater hamnade på fel sidor av nya gränser. Detta blev en av huvudorsakerna till utbrottet av andra världskriget.

Efter andra världskriget utvisades och tvångsförflyttades bland andra miljontals tyskar och polacker från landområden som införlivades i angränsande stater. Man hade förstått att stora minoriteter på fel sida en kulturgräns obönhörligen kommer att leda till nya konflikter. Därför fick folk med fel etnicitet inte bo kvar bortom gränserna. Men vad händer bara några decennier efter dessa förödande krig och upprivande folkomflyttningar? Man uppmuntrar och inscenerar nya folkomflyttningar över kulturgränserna. Är det ingen som tror att det måste leda till etniska spänningar och att dessa etniska spänningar är den första förutsättningen för nya krig?

”Mångetnisk kollaps”: Utvisningen av miljontals tyskar från Östeuropa pågick i stor skala fram till 1957. På nittiotalet tog Tyskland emot de sista etniska tyskarna från de östra delarna av Ryssland

Makten över det egna landet

Intresset för att identifiera faror som tornar upp sig, att betrakta händelser i omvärlden med en god portion misstänksamhet och försiktighet, att oroa sig för landets framtid, har alltid fått bli de äldre medborgarnas huvudbry. Så vad är felet med de äldre väljarna i dagens Sverige? Vilken information saknar de för att inse att situationen i vårt land inte är hållbar? Vad mer krävs? Och när tänker de ta samtalet med sina ungdomar om att Sverige har slagit in på en felaktig väg och att det är vi väljare som måste manövrera ut landet på rätt kurs igen?

Men inte heller erfarna väljare har varit immuna mot populism och sockervadd i politiken. Det var de mogna väljarna som lät sig mutas av Reinfeldts skattesänkningar och rutavdrag till priset av ett nedlagt försvar, nedrustning av statliga inrättningar och utförsäljning av statligt ägda, vinstbringande företag.

Svenska väljare måste börja reflektera över vad politikerna har gjort med deras land. De har avväpnat nationen militärt och ekonomiskt likväl som mentalt och gjort den försvarslös. De har blandat in inkompatibla kulturer i samhället till den milda grad att konflikterna redan pyr överallt i landet. Det pyr, ryker och brinner i samhället och nykomlingarna börjar bråka långt innan de har fått sina första jobb eller ett medborgarskap. Faktiskt redan innan de har klivit av bussen vid närmaste lediga asylförläggning.

Sveriges politiker argumenterar för att de etniska spänningar vi ser i Sverige är arbetsmarknadsbetingade. De tror att slitningarna beror på ett missnöje bland asylinvandrarna och att problemen kommer att lägga sig bara det skapas fler jobb på något sätt. En fullständigt historielös svensk politikerkår försöker att arbetsmarknadspolitisera historiskt, kulturellt och religiöst cementerade oförenligheter mellan olika etniciteter.

Sveriges invandringspolitik har gett upphov till en konflikt som har utvecklat sig till inget mindre än ett nationellt trauma. Den är ett infekterat sår på samhällskroppen som gör sig påmind i alla slags samhällsfrågor. Hur tror väljarna att denna konflikt kommer att utvecklas när alla de arbetslösa asylinvandrarna en vacker dag kanske har fått arbeten och bostäder och börjar ställa verkliga krav på det svenska samhället utifrån sina egna kulturella preferenser och behov? Det är först då konflikterna kommer att börja på allvar.

Än så länge sitter svenskarna själva på den formella makten och på tillgångarna. Ju mer makt och medel som överförs till nyinvandrade folkgrupper desto starkare blir de och med desto större kraft kan och kommer de att driva sina krav. Förutsatt att den så kallade integrationspolitiken leder till att asylinvandrare från tredje världen kan integreras på den svenska arbetsmarknaden. Något som känns mycket avlägset för att inte säga rent utopiskt. Därför är risken stor att staten vidtar andra, mindre konventionella åtgärder för att säkra de nya folkgruppernas uppehälle och påstådda rättigheter i Sverige.

Lika barn leka bäst: Aftonbladets mångkulturvurmande, ansvarslösa redaktion. ”Vit som arsenik”.

Media, politiker och nyrasismen

Media kallar den etniska konflikt som följer i massinvandringens spår för intolerans, främlingsfientlighet och rasism. Sveriges journalister och vänsterpolitiker menar att konflikten i grunden helt beror på att svenskarna inte vill släppa in folkgrupper från Afrika och Mellanöstern in i samhällsgemenskapen. Därför försöker de att urholka samhällsgemenskapen med en intensiv, aldrig sinande propaganda som närmast kan liknas vid antisvensk folkhets. Den syftar till att unga svenskar ska vilja förakta och förkasta sin egen kultur och identitet.

Sveriges vänster försöker riva upp sedan länge läkta och överspelade klasskonflikter för att hetsa svenskar med mindre pengar och asylinvandrare som aldrig har haft chansen att få ett arbete och därför rimligen måste sakna medel, mot svenskar som har lyckats lite bättre och invandrare som har arbetat för sitt uppehälle.

Media spelar på att anarki och samhällsupplösning i förlängningen ska leda till förutsättningen för ett mångkulturellt samhälle på ett helt nytt ideologiskt fundament. I verkligheten bygger deras idéer på gammal beprövad, misslyckad socialism och på ett folkutbyte med underliggande rasistiska motiv. En rasism där den vite europén anses vara ett hinder för fred och den mångkulturella saligheten. Sverigedemokraternas Mattias Karlsson har liknat den svenska mediapropagandan vid ett försök till kulturrevolution, vilket kan ligga väldigt nära vid vad mediaetablissemanget försöker att uppnå.

Svenskt folkförsvar i slutet av -70-talet. ”Fornstora dar”

Den svenska värnplikten

Det svenska värnpliktsförsvaret, som framförallt SD-politiker hoppas på att kunna återuppliva, kan omöjligen återinföras i ett Sverige med en blandad befolkning som står i konflikt med sig självt. Att beväpna och vapenträna olika folkgrupper som har en fientlig inställning till varandra och inte litar på staten, kommer ögonblickligen att leda till inbördeskrig.

En värnpliktsarmé är ett folkförsvar och ett folkförsvar kan bara bygga på ett folk som känner samhörighet med sig självt, med sitt land och med staten. I det mångkulturella samhället är splittringen själva grundidén. Annars vore det inte ett mångkulturellt samhälle. Och idén om nationen som gemensam nämnare kan inte tillämpas på en heterogen befolkning. Först har man ett folk sedan en nation. Tvärtom har aldrig fungerat. Det finns inga exempel i världen där nationen har fått folken att smälta samman. Nationerna är inte gamla nog för det. Därför är det inte nationell sammanhållning som är det underliggande målet med den mångkulturella invandringen utan just samhällssplittring och nationsupplösning.

Smältdegeln USA: ”Anglosaxiska måttstockar”

Den mångkulturella smältdegeln

Många vill nämna USA som det främsta exemplet på ett samhälle där en smältdegel har blivit en fungerande nation. Men det är en chimär. USAs framgångar har helt och hållet byggt på den europeiska befolkningen med en dominerande anglosaxisk kultur. De utomeuropeiska minoriteterna har stått i dess skugga och varken integrerats eller assimilerats i nationen.

Etniciteter är svåra att blanda. Men kulturell tillhörighet och sammanhang är lika viktigt för människan som vatten och luft. Därför drar sig folk till sina egna. Därför lever asiaterna i USA i egna stadsdelar och i sina egna kulturer. Därför lyckas de svarta inte komma ur sin depression, för att de lever i en anglosaxisk kultur som de saknar historisk koppling till. De har förlorat sin ursprungliga kultur och därmed förbindelsen med sin egen historia. De är ett icke-folk utan sammanhang och de lever sina liv i ett land som för dem är ett kulturellt ingemansland. På grund av liknande orsaker lever även landets urinvånare förtappade i ett ideologiskt tomrum. De upplever rotlöshet i en svävande nutid utan karta och kompass och är därmed utan framtid.

Därför växer det spanska språket i södra USA, för att den centralamerikanska kulturen breder ut sig i konkurrens med den anglosaxiska. Det skapar oro bland USAs vita befolkning, för att de är bärare av sin kultur och för att deras kultur minskar i samma takt som andra kulturer breder ut sig. Och för att de vet att det är den anglosaxiska kulturen som står som garant för deras livsstil, levnadsstandard och säkerhet. Med förlusten av det vita majoritetssamhället kommer också civilisationen som de känner den att gå tillbaka: Kulturellt, ekonomiskt och säkerhetspolitiskt. Därför har USA en yrkesarmé som är frånkopplad från folket och kontrollerad av statsapparaten.

Av samma skäl har Sverige avskaffat värnplikten: För att en folkarmé inte är möjlig i ett mångkulturellt samhälle och för att man vill frånta folket förfoganderätten och kontrollen över den och binda den till makteliten. Avskaffandet av den svenska värnplikten var ett aktivt beslut för att återstoden av den svenska försvarsmakten ska kunna integreras i ett mångkulturellt samhälle och i en federal EU-stat. Flera EU-länder har lagt om sina försvar på liknande sätt.

Värnpliktsarmén kommer därför inte att återinföras så länge ett överstatligt EU står på agendan. Och så länge ett överstatligt EU står på agendan kommer staten att driva på framväxten av det mångkulturella samhället som ett led i att urholka nationalstaten och dess motståndskraft mot federalismen. Att konflikterna mellan olika folkgrupper i Sverige och inom de europeiska nationalstaterna kommer att öka i motsvarande takt, ses inte som något hinder utan som en kalkylerad och kanske till och med önskad bieffekt.

En aktiv återvandringspolitik

Det finns en lösning för det svenska samhället att åter bli en kulturellt homogen, sammanhållande och fungerande nation. Den lösningen måste implementeras lika fort och på samma sätt som man iscensatte massinvandringen fast i konträr riktning. Den som tror att det inte kan genomföras utan att det får krutdurken att explodera, har i alla fall insett att det är en krutdurk han sitter på. Att inte röra en fena kan bara fördröja vad som slutligen måste komma. Men smällen kommer bara att bli högre ju längre Sverige och Europa väntar.