Et monument imod uspecificeret ‘had og diskriminering’

Holocaust betyder folkemord, men ikke et hvilket som helst, det betyder folkemord på jøder. (Ordet er engelsk (af græsk holokáutoma, olos = fuldstændigt – og kausis = brand /forbrænding) og er også kendt som Shoah (Hebræisk: השואה, HaShoah, “katastrofe”; Yiddish: חורבן, Churben or Hurban, fra det hebraiske ord for “udryddelse”)

Søger man National Holocaust Monument igennem, forekommer ordet ‘jødisk’ ikke, andet end ved at enkelte donatorer og bestyrelsesmedlemmer kan være medlemmer af jødiske foreninger. De jødiske ofre er strømlinet til blot at være uspecificerede ‘ofre for had.’ Sådan tjener døde jøder den liberale, multikulturelle stats politiske behov. Vi har ikke bare nyttige idioter, vi har også nyttige døde. Der kan blive brug for selv den usleste, det må være en trøst for de fortabte.

Kan man vara medlem i Sveriges Författarförbund?

Principiella och personliga reflektioner

Av Thomas Nydahl

Det finns många såväl komiska som tankeväckande enradingar om att vara medlem i någon organisation. Bland annat sägs det ju att man ska förhålla sig avvaktande till organisationer som kan tänka sig att som medlem ha en sådan människa som jag. Något fel måste det vara.

Nå, sedan jag definitivt bröt med den organiserade vänstern, 1979-1980, har jag varit medlem i tämligen harmlösa sällskap. Jag var länge medlem i Svensk-danska författarsällskapet. Det tedde sig självklart att värna goda relationer mellan skånska och danska författare.

Av liknande skäl var jag medlem i Författarcentrum/Syd som bland annat förmedlade uppdrag i skolor och på bibliotek. Det fanns en tid då jag hade en stor familj att försörja.

Jag blev invald i Svenska P.E.N. 1987. Dåvarande sekreteraren, Lars Grahn, kallade mig som medlem i ett brev i januari det året. Där stod det bland annat: “Invalet förutsätter att Du godkänner de principer som finns uttryckta i Internationella P.E.N.:s charter.” Ja, det var en självklarhet. Jag stödde helhjärtat P.E.N (x). Principiellt göra jag det fortfarande, men jag är inte längre medlem. Skälet till mitt utträde var det som hände bland andra Lars Hedegaard i Köpenhamn, som nekades medlemskap för att han skrev islamkritiskt. Det ledde till att danska Trykkefrihedselskabet bildades, resten är historia. Mitt utträde kom av den anledningen ytterst lägligt, då organisationen här i Sverige hade en av de allra värsta och mest politiskt korrekta ledare man kan föreställa sig. Jag är glad att jag lämnade.

Sveriges Författarförbund (SFF) har jag varit medlem av sedan debuten 1974-1975. Jag har alltid varit en stolt medlem. Förbundet har varit av stor betydelse för den status svenska författare och översättare idag åtnjuter i den litterära världen, inte minst i relation till bokförlagen. Under tidiga medlemsår var jag aktiv med närvaro på stämmorna, jag skrev i förbundsorganet Författaren, jag deltog i vårt ofta saboterade arbete för Charta 77 etc, etc.

Har jag funderat på att lämna SFF? Kanske intuitivt, känslomässigt, men rationellt har mina tankar aldrig lett till ett sådant beslut. SFF är på sätt och vis vår fackförening, även om vi inte har dessa föreningars juridiska status. Vi saknar dessutom a-kassa. Av självklara skäl gör vi det.

Men nu, i dessa yttersta tider, tänker jag varje dag att jag borde begära utträde, främst i en konkret protest mot förbundsledningens kapning av oss medlemmar. Denna ledning har gjort vårt förbund till en aggressiv politisk organisation, och på sitt program har den hela pk-ideologin. Den predikar censur och förbud, i uppenbar motsättning till hela förbundets historia och mening.

Vår nuvarande ordförande är en politisk vänsteraktivist som styrs mer av elitära maktambitioner än av intellektuella, litterära passioner, han har byggt upp en krets av lojala soldater med samma agenda. Han marscherar tillsammans med dem, med silvertejp för munnen, som ville han antyda att någon tagit hans grundlagsskyddade yttrandefrihet ifrån honom. Det är i själva verket tvärtom, han åtnjuter samma friheter som alla andra, inom ramen för vår grundlag. Silvertejpen är ett propagandanummer, ingenting annat, och det är en skam att en ordförande för en författarfacklig organisation uppträder som propagandist.

Mindre viktigt för icke-författare, men av största vikt för oss som är med i organisationen, är att de förvandlat vår fackliga medlemstidning, Författaren, till ett organ för politiskt korrekt vänsteraktivism, med den på området redan legendariskt extrema Lisa Bjurwald som chefredaktör.

Det är vidrigt. Men nej, de ska inte få mig att lämna SFF. Det kommer en dag när de är bortspolade. Förmodligen inte i min livstid, ty den generation intellektuella de tillhör är förlorad, den älskar de tomma gesterna, den pompöst uttryckta och icke-poetiska godheten och känslan av att tillhöra den yttersta makten, den dominerande, näst intill monopolberoende mediala. Man kunde önska att de ägnade mer tid åt sina författarskap.

Eftersom jag själv hävdar tanke-, yttrande-, åsikts- och tryckfrihetens principer (med uppvigling till och användande av våld som undantag) vill jag också i detta sammanhang använda mig av den demokratiska rättigheten att kritisera en organisation där jag själv är medlem. Frågan är om den nuvarande nomenklaturan finner sig i det.